måndag 22 september 2014

Rätt taktik mot sverigedemokraterna?

Det är beundransvärt att de övriga riksdagspartierna än så länge lyckats beröva sverigedemokraterna politiskt inflytande. Eller rättare sagt kanske, de har förhindrat sverigedemokraterna att få oproportioneligt stort inflytande genom sin vågmästarroll. Förhoppningsvis fortsätter dom med det. Men sverigedemokraternas röster räknas faktiskt likaväl  som de andra partiernas i riksdag och kommuner - det inflytandet har de faktiskt.

Samtidigt pågår det någon sorts finurligt taktiskt spel i riksdagen som går ut på att få motståndarna att framstå som att dom stödjer sig på sverigedemokraterna.

Det är en ingrediens i den här "isoleringslinjen" som jag funderar på. Det låter ibland som att speciellt "vänster"partier går så långt som att tycka att man bör rösta ner sverigedemokratiska förslag i riksdagen, förslag som man i och för sig tycker är riktiga. Jag kan inte förstå annat än att det är ett nipprigt beteende. (Samtidigt som man godtar att sverigedemokraterna ibland röstar på ens egna förslag. Fast då uppstår i och för sig ibland en kakafoni av beskyllningar om "samarbete" med SD.)

Ett exempel för något år sen som jag reagerade starkt på var när Vänsterpartiet la ner sin röst istället för att rösta för ett hyfsat (sd)-förslag om att dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan. Jag blev inte övertygad av en förklaring  från Vänsterpartiet att det är någon sorts "praxis" att rösta på det sättet i riksdagen. Jamen, ändra då en sådan idiotisk praxis!

Sverigedemokraterna ska bekämpas, men de ska bekämpas konkret, där de har fel.  Någon allmän beröringsångest duger inte. Man ska bekämpa dem, inte låtsas som att dom inte finns.

Betyder det här att jag tycker att sverigedemokraterna ska "normaliseras", och behandlas som vilket annat "demokratiskt parti" som helst? Nej, inte alls. De ska ständigt kritiseras för sin fascistiska och rasistiska politik. Det är också fel att samarbeta politiskt med dem, som man gör i både Danmark och Norge.

Men när man sitter i riksdagen och röstar om sakfrågor, då är det väl dessa man ska ta ställning? Eller är det något grundläggande  som jag inte begripit? Tacksam för att bli upplyst om det i så fall...


11 kommentarer:

  1. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Isolering av SD blir eftergifter i den egna politiken då strategin kräver att man inte använder SD för att driva sina egna frågor. Då skulle högern göra det oxå. SD är därför effektivt för att plocka bort frågor från dagordningen där det finns oenighet mellan borgarna och S.

    Tanken är att fienden först skall använda SD för att tvinga en fråga. Vilket S hade kunnat gjort om de inte var så insyltade i att suga ut statskassan. De kunde tvingat högern att använda SD för att bevara vinsterna i välfärden. Men men.

    En riktig revolutionär säger: Det är ingen jävla popularitetstävling, den neutrala marken skall utraderas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sverigedemokraterna använder social demagogi, när de t.ex. låtsas försvara det s.k. välfärdssamhället. Hur ska denna sociala demagogi "avslöjas"?

      Ja, ett sätt är förstås att hårt kritisera dem för att de inte röstar i enlighet med sin propaganda. Det kan tänkas att de i vissa fall då blir pressade att rösta "rätt", vilket vore bra i sig, men skulle också öka motsättningarna mellan högern och extremhögern.

      Nu har vi ju inget radikalt vänsterparti i riksdagen, som naturligen skulle kunna vara en kraft som tillämpar en sådan taktik. Men det kanske går att pressa Vänsterpartiet att åtminstone ibland agera lite smartare änd de gör?

      Radera
    2. Den parlamentariska lojaliteten har nog fått sig en knäck inom V. Man kan sluta med interna utrensningar och följa med i S diskurs. Man kan nu agera mer oberoende, för man har inget för att anpassa sig till S.

      Helst avskaffa lojaliteten emot parlamentarismen helt och använda sina mandat revolutionärt. Framtvinga nyval på nyval, tvinga in borgarna i SD:s famn, låt dem bekänna färg. Utradera den neutrala marken och gör anspråk på hela makten, inte bara "inflytande".

      Radera
  2. Enda sättet att på sikt bekämpa sverigedemokraterna är att sluta upp med den idiotiska åtstramningspolitiken och börja investera. Så länge arbetslösheten ligger på 7-8 procent och de arbetslösa och de som riskerar att bli arbetslösa inte ser någon som stöder sig kommer många av dem att rösta på SD.

    Det var så nazisterna i Tyskland blev stora, se http://gemensam.wordpress.com/2014/03/01/allt-ar-som-forr/

    Eller som politologerna i hela Europa säger - så länge man inte kan se skillnad på sossar och moderater röster folk på något annat. Det skulle kunna ha varit nån sorts systemkritisk vänster - men den är sen länge ökänd för att stödja sossarna i vått och torrt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, man måste skilja mellan två frågor, dels kampen för det arbetande folkets intressen, dels kampen mot fascismen. Visst, dessa två saker hänger ihop, men de sammanfaller inte.

      Vi kan inte förvänta oss av de borgerliga partierna (inklusive socialdemokraterna) att de ska kämpa för arbetarklassens och medelklassens materiella intressen. Men det betyder inte att alla "borgare" naturnödvändigt måste ställa sig bakom den värsta reaktionära politiken, rasismen och fascismen.

      Så många som möjligt måste så länge som möjligt fås att stå emot den fascistiska ideologin, vars huvudfunktion är att splittra folket och gynna det lilla skiktet av finans- och monopolkapital.

      När våra allianspartier mot sverigedemokraterna för fram argumentet om "alla människors lika värde", så kan det kanske låta lite mesigt, men det handlar faktiskt då om ett klart avståndstagande från fascismen! Och ju längre de håller fast vid detta, desto bättre.

      Folkfrontspolitiken som mellankrigstidens kommunistiska partier antog efter Hitlers maktövertagande, byggde på att vinna över inte bara den ruinerade "medelklassen" utan även delar av det "demokratiska borgerskapet". Till att börja med lyckades man ganska dåligt med detta, men vad jag förstår så var politiken ändå riktig - Jugoslavien och Kina är två framgångsrika exempel något senare i tiden. (Medan trotskisternas kritik från "vänster" av denna "klassamarbetspolitik" spelade fascisterna i händerna.)

      Radera
    2. Vi kommer aldrig att få folk att sluta stödja SD så länge det inte finns nån som seriöst tar upp deras frågor. Eller motsvarande i andra europeiska länder där sossar och högerliberaler för en identisk politik.

      Det är allmänt accepterat att nazisterna vann i Tyskland för att sossar och kommunister vägrade bekämpa krisen och arbetslösheten med keynesiansk politik, utan väntade på att kapitalismen skulle braka samman av sig själv. Se http://gemensam.wordpress.com/2014/03/01/allt-ar-som-forr/ för lite mer detaljer.

      Och det är välkänt att fascister inte hade något att hämta i Sverige (och Skandinavien) för att s och bf gjorde upp om en keynesiansk politik.

      Radera
    3. "Vi kommer aldrig att få folk att sluta stödja SD så länge det inte finns nån som seriöst tar upp deras frågor." Vad menar du med "deras frågor"?

      Jag tvivlar på att Mark Blyth som du hänvisar till i din länk, skulle ha sagt sista ordet om de tyska socialdemokraternas och kommunisternas ekonomiska politik. Det måste vara en överdrift att beskriva denna som att de bara väntade på att kapitalismen skulle braka samman. Ärligt talat har jag väldigt svårt att tro dessa två partier skulle bedrivit en så sinnessjuk politik.

      Det som jag läst om Kominterns politik är snarare att man till det yttersta skulle bekämpa åtstramningarna för arbetarklassens intressen - utan att ta någon hänsyn till kapitalisternas vinstintressen. Jag vill se ett klart och tydligt citat på motsatsen innan jag fäster någon tilltro till Mark Blyths & co:s beskrivning. (Det fanns säkert brister i kommunisternas ekonomiska politik, men jag vet för lite om hur den såg ut under denna ytterst viktiga historiska period.)

      Sen kände jag till att socialdemokraten Hilferdings reaktionära linje, draperad i "marxistiska" revolutionära fraser, i praktiken var en liberal politik för att låta marknadskrafterna lösa krisen. Det har naturligtvis inget med socialistisk politik att göra.

      Skillnaden du tar upp mellan Tyskland och Sverige är mycket intressant och viktig att studera för vänstern. Det är väl möjligt att de svenska socialdemokraterna agerade mycket smartare än de tyska gentemot det fascistiska hotet. De såg som du skriver möjligheten att samarbeta och neutralisera småborgarna politiskt. Fast jag undrar om inte en viktig faktor också var att krisen slog extra hårt i Tyskland av olika skäl. Jag tvivlar däremot på att "keynesianismen" hos de svenska socialdemokraterna var den avgörande skillnaden.

      Radera
  3. Olof Carlsson

    Jag har svårt att se någon annan taktik gentemot SD än att ta dem fullständigt på allvar. Det gäller att bemöta vad dom säger och agera utifrån deras faktiska förslag.

    Att rösta mot bra SD-förslag för att dom kanske har någon lurig baktanke tror jag bara blir kontraproduktivt.

    Om "vänsterns" partier inte lyckas tvinga fram löneutjämnande politik som dessutom ger en plats i produktionen för i stort sätt alla i arbetskraften, så lär det vara utsickslöst att utmanövrera partier som SD via taktiskt finlir. Om taktik styr politiken så blir den lätt obegriplig utanför de innersta cirklarna av aktivister. Den svåraste utmaningen är dessutom att löneutjämningen och det allmänna deltagandet i produktionen måste etableras internationellt. Nästan alla dagens flyktingströmmar uppstår där de lokala produktionssystemen havererat, oftast på grund av nykolonial handelspolitik från avancerade ekonomiers sida.

    Allt börjar i att ordna en produktion som motsvarar våra behov. Och om behoven börjar fyllas så kan normalarbetsliden minskas. Lätt att säga men svårt att åstadkomma. Arbetsarrörelsen måste bättre förstå produktionens logik och inte bara koncentrera sig på fördelningsfrågorna. Men om arbetarrörelsen inte lyckas med att skapa detta så går inte strömningar som SD representerar att motverka.

    Både inrikespolitiken och utrikespolitiken måste alltså läggas om och följa samma logik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt i stort sett, tycker jag, även om det kanske är lite för allmänt.

      Det finns en sak som jag däremot inte håller med om, och det är den "löneutjämnande politik" som du förespråkar. Jag menar att det är fördelningen mellan kapital och arbete som är viktig och inte fördelningen mellan de s.k. löntagarna. Och på sikt måste kapitalet och profitmotivet bort helt, om vi ska få en "produktion som motsvarar våra behov", d.v.s. defintionsmässigt ett kommunistiskt samhälle.

      Radera
    2. Olof Carlsson

      Men tror du verkligen att den sammanhållning som krävs för att pressa tillbaka vinstandelen kan skapas om löntagarna (arbetssäljarna) inte lever under någorlunda liknade livsvillkor. Den anställde VD:n lär väl inte göra gemensam sak med lokalvårdaren. Samma gäller internationellt, svenska arbetare har visat sig ha svårt att göra gemensam sak med grekiska något lättare med finska.

      Radera
    3. Bra frågor...

      VD är nog i de flesta fall bara formellt och juridiskt löntagare. Genom bonusar och sådant är de istället hårt knutna till kapitalet, och kan nog t.o.m. sägas vara kapitalister. Deras s.k. lön är en del av det mervärde som de vanliga anställda skapar.

      Visst kan det vara svårt för en svenska arbetare att se att han har gemensamma intressen med arbetare i andra länder. Men det handlar om politisk medvetenhet, och det är vänsterns ansvar att hela tiden peka solidaritetens betydelse.

      Radera