I dagens Dagens ETC bjuder Johan Ehrenberg till en diskussion om valresultatet och och hur vi ska gå vidare. Man kan väl säga att det är strödda tankar, och det jag kommer att skriva här är också bara strödda tankar.
Johans beskrivning av socialdemokratin, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är förödande. Och det är bara att hålla med honom.
Men den stora frågan är förstås vad "vi" (t.ex. läsare av progressiva publikationer som Dagens ETC) borde göra åt det elände som våra "vänsterpartier" utgör. Det är bra att Ehrenberg tar upp frågan. Men jag har en känsla av att han gör det alldeles för lätt för sig med sina hurtfriska och tillkämpat optimistiska hejarop.
Ehrenberg tillhör den ljusröda, reformistiska socialistiska vänstern. Själv anser jag mig vara så röd som det bara går att vara utan att korsa gränsen till galenskapen. Därför är det naturligt att jag inte håller med Ehrenberg om allt han skriver. Men idag står Johan Ehrenberg på rätt sida om den skiljelinje kring vilken den politiska kampen utkämpas idag.
Jag förstår att den förra meningen inte kommer att falla alla på läppen, och att de kommer att betrakta mig som någon sorts revisionist. Men då skulle jag bara vilja påpeka att enligt Kommunistiska Manifestet är historien en historia om klasskamp. Klasskampen pågår nu. I Sverige. Hela tiden. Och klasskampen koncentreras i något vi kallar politiska och ideologiska strider.
Vi som är mycket rödare än Ehrenberg kan inte bara avfärda hans reformism utan vi måste utarbeta egna röda alternativ. Men samtidigt måste vi kritisera Ehrenberg när hans reformism leder honom fel. Alltså vi måste både enas med och kritisera dessa ärliga reformister.
Jag avslutar med ett par kritiska anmärkningar om Ehrenbergs artikel ("Vi har lagt våra röster...nu måste politiken räddas"). Efter att fullständigt ha skåpat ut socialdemokratiska partiet skriver han: "Kan en sådan rörelse förändras och sluta vara ett mittenparti? Ja, det är klart att det går " (min kursivering).
Jag menar inte att Ehrenberg i sin bottenlösa optimism måste ha 100 % fel. Men jag skulle nog vilja se några argument för hans tes. I politiken bör man inte utgå från önsketänkande, utan från kyliga analyser. Och då förefaller det mig att några andra scenarion är betydligt troligare: 1) socialdemokratin splittras i en höger och en vänster 2) socialdemokratin krymper ihop till en liten spillra på samma sätt som det grekiska partiet gjorde 3) socialdemokratin går ännu längre högerut och tar över moderaternas och sverigedemokraternas roll i politiken.
Men en viktig sak är att trots sin bristfälliga analys, så har Ehrenberg några hyfsade förslag om hur man skulla kunna vinna över socialdemokratiska väljare. "Genom att avslöja borgerliga ekonomiska myter, visa hur jobb skapas, diskutera om en tillväxt kan ske i en krympande värld, hur lönerna kan höjas i robotiseringens tidevarv" o.s.v.
Det som saknas är förstås att det gäller att också beskriva varför det ekonomiska systemet måste bytas ut. Men Ehrenberg är ju en reformist som inte själv har förstått detta. I grunden är Ehrenbergs optimism ändå mer positiv än negativ. Deprimerade och pessimistiska människor kommer sannolikt aldrig att göra någon revolution...
Så låt oss vara optimistiska och utgå från att även Johan Ehrenberg en dag kommer att förstå socialismens nödvändighet! Om inte förr så när frågan ställs i praktiken och det gäller att välja sida.
Ibland kan man nöja sig med att se på fienden för att ge lite pepp, deras pekoral om Vänsterns förbud emot vinster i välfärden, det tyder iaf fall på att det skrämmer dem. Det är gubbar betydligt rikare och mäktigare än du och jag, som sitter och skriver på debattsidor, tanken på avskuren navelsträng till staten skrämmer dem.
SvaraRaderaKapitalet klamrar sig fast vid statsapparaten, vid sin nation, det är tufft där ute i vida världen och även där klamrar sig det lokala kapitalet fast vid statsapparaten, slåss om platserna vi köttgrytorna så städer utpånas. Imperierna griper allt hårdare om sina lydstater. Förtrycket emot proletariatet ökar och medelklassen pressas tillbaka och det pågår klasstrider på gatorna runt om i världens städer. En bra tid att vakna till insikten om att det är hög tid att styra upp detta är nu.
Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar. Räknar du Ehrenberg till dom där rika och mäktiga gubbarna "som skriver på debattsidor"? Att han skulle tillhöra "fienden"?
RaderaJag räknar snarare Ehrenberg till våra "vänner", som visserligen tänker fel i viktiga frågor, men som ändå inte kan behandlas som en "fiende".
Visserligen kallar sig Ehrenberg för entreprenör, fast en socialistisk sådan. Men det diskvalificerar honom inte, för tyvärr måste även socialistiska tidningarta hänsyn till marknadens villkor och kan inte i all oändlighet drivas med stora förluster. (I Sverige komplicerar i och för sig statens presstöd bilden - ETC klarar sig inte utan detta stöd och är såtillvida beroende av den stat som den kritiserar!)
Slutsatsen är att den ljusröda pressen behövs men måste kompletteras med en röd sådan som är helt oberoende av annonsörer och stat.
Nej, men kollar man debattsidor så är det många som är ute och hetsar emot V, menade jag, det är mer peppande än några vänsteranalyser.
RaderaETC förändrade diskursen med sina artikar om de svenska oligarkerna och annat gör roffarna synliga, vilket givtvis är viktigt och bra arbete. Folk är inte emot saker de inte ens vet om.
Att han är "entreprenör" kan jag inte fälla honom för, då jag är en själv.
Exempel på elitens rädsla för vänstern:
Raderahttp://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eftervalsdebatten-senaste-debattartiklarna_3941470.svd?sidan=1
Det finns många.