Ehrenberg försöker peppa den besvikna vänstern

I dagens Dagens ETC bjuder Johan Ehrenberg till en diskussion om valresultatet och och hur vi ska gå vidare. Man kan väl säga att det är strödda tankar, och det jag kommer att skriva här är också bara strödda tankar.

Johans beskrivning av socialdemokratin, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är förödande. Och det är bara att hålla med honom.

Men den stora frågan är förstås vad "vi" (t.ex. läsare av progressiva publikationer som Dagens ETC) borde göra åt det elände som våra "vänsterpartier" utgör. Det är bra att Ehrenberg tar upp frågan. Men jag har en känsla av att han gör det alldeles för lätt för sig med sina hurtfriska och tillkämpat optimistiska hejarop.

Ehrenberg tillhör den ljusröda, reformistiska socialistiska vänstern. Själv anser jag mig vara så röd som det bara går att vara utan att korsa gränsen till galenskapen. Därför är det naturligt att jag inte håller med Ehrenberg om allt han skriver. Men idag står Johan Ehrenberg på rätt sida om den skiljelinje kring vilken den politiska kampen utkämpas idag.

Jag förstår att den förra meningen inte kommer att falla alla på läppen, och att de kommer att betrakta mig som någon sorts revisionist. Men då skulle jag bara vilja påpeka att enligt Kommunistiska Manifestet är historien en historia om klasskamp. Klasskampen pågår nu. I Sverige. Hela tiden. Och klasskampen koncentreras i något vi kallar politiska och ideologiska strider.

Vi som är mycket rödare än Ehrenberg kan inte bara avfärda hans reformism utan vi måste utarbeta egna röda alternativ. Men samtidigt måste vi kritisera Ehrenberg när hans reformism leder honom fel. Alltså vi måste både enas med och kritisera dessa ärliga reformister.

Jag avslutar med ett par kritiska anmärkningar om Ehrenbergs artikel ("Vi har lagt våra röster...nu måste politiken räddas").  Efter att fullständigt ha skåpat ut socialdemokratiska partiet skriver han: "Kan en sådan rörelse förändras och sluta vara ett mittenparti? Ja, det är klart att det går " (min kursivering).

Jag menar inte att Ehrenberg i sin bottenlösa optimism måste ha 100 % fel. Men jag skulle nog vilja se några argument för hans tes. I politiken bör man inte utgå från önsketänkande, utan från kyliga analyser. Och då förefaller det mig att några andra scenarion är betydligt troligare: 1) socialdemokratin splittras i en höger och en vänster 2) socialdemokratin krymper ihop till en liten spillra på samma sätt som det grekiska partiet gjorde 3) socialdemokratin går ännu längre högerut  och tar över moderaternas och sverigedemokraternas roll i politiken.

Men en viktig sak är att trots sin bristfälliga analys, så har Ehrenberg några hyfsade förslag om hur man skulla kunna vinna över socialdemokratiska väljare. "Genom att avslöja borgerliga ekonomiska myter, visa hur jobb skapas, diskutera om en tillväxt kan ske i en krympande värld, hur lönerna kan höjas i robotiseringens tidevarv" o.s.v.

Det som saknas är förstås att det gäller att också beskriva varför det ekonomiska systemet måste bytas ut. Men  Ehrenberg är ju en reformist som inte själv har förstått detta. I grunden är Ehrenbergs optimism ändå mer positiv än negativ. Deprimerade och pessimistiska människor kommer sannolikt aldrig att göra någon revolution...

Så låt oss vara optimistiska och utgå från att även Johan Ehrenberg en dag kommer att förstå socialismens nödvändighet! Om inte förr så när frågan ställs i praktiken och det gäller att välja sida.