Mats Alvesson, som forskat om funktionell dumhet, har en rolig debattartikel i dagens DN. Men den är inte bara underhållande, utan berör även aspekter av vårt samhälle, som är viktiga för vänstern att undersöka och diskutera.
Alvessons huvudtes är att den samhälleliga pyramiden, med en liten överklass och en stor underklass, har ersatts av en "ballong" med en svällande medelklass. Jag tror att han överdriver kraftigt men ändå måste man erkänna att han pekar på ett verkligt fenomen i dagens senkapitalistiska västvärld. Frågan är bara hur man ska förstå framväxten av denna grupp av människor som "lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolproduktion".
"Status blir en ständig oro. Nästan alla har för låg status och kampen för att höja den engagerar." Införandet av lärarlegitimationen är ett tydligt exempel på detta. Alla lektorer på högskolorna som utnämnts till professorer är ett annat.
Men har klasskampen ersatts av en statuskamp? Eller är statuskampen en form av klasskamp inom "medelklassen"? (Fast själv skulle jag hellre vilja kalla dessa "symbolproducenter" för proletariatets övre, priviligierade skikt.)
Ett vanligt sätt att se på den här utvecklingen är att säga att i den globala ekonomin har produktionen till större delen flyttats till låglöneländer i Asien, medan de kvalificerade jobben finns kvar hos oss i "Väst". Men Alvesson har rätt i att många av dessa s.k. kvalificerade jobb är helt enkelt onödiga. Han nämner också det s.k. tomma arbetet, att folk helt enkelt sitter på kontoren och gör ingenting. Det handlar alltså om en sorts parasitism.
Det finns ju en del marxister som också menar att västvärlden som helhet lever på den tredje världens arbete. Men det tror jag är att överdriva det parasitära hos oss. Det finns fortfarande ett stort, för professorerna osynligt, proletariat som bygger bostäder och vägar, tar hand om sjuka och gamla, o.s.v..
Men en del i ballongens mitt utför nödvändigt arbete (fortfarande) även om det inte handlar om "konkret produktion". Dit hör den i och för sig ganska lilla gruppen ingenjörer som konstruerar grejerna som tillverkas i Asien. Dit skulle jag också vilja räkna många "kulturarbetare" typ skönlitterära författare och musiker. Praktiska ekonomer (inte nationalekonomer) och administratörer av olika slag behövs också. Däremot klarar vi oss utan många av dessa chefer som numera kallar sig "ledare".
Men Alvesson har rätt i att det finns en efterfrågan på dessa medelklassjobb som är mycket större än det reella behovet av dem. En enkel åtgärd vore att drastiskt sänka normalarbetstiden, och låta alla dessa presumtiva underhållare ägna sig åt sina hobbyn på fritiden...
Ett annat förslag som teoretiskt skulle kunna lösa en del av detta problem är medborgarlönen. Problemet är att den reformen skulle skapa en typ av underklass som har det ännu värre än den arbetande underklassen: en permanent grupp av människor, ett "utanförskap" som uttryckligen förklarats vara onödiga och obehövliga.
Men den uppsvällda medelklassen är trots allt kanske bara ett övergående problem? I det stora landet till väster lär medelklassen hålla på att smälta bort helt. Kapitalismens nuvarande svåra stagnationsproblem kanske har löst det här "problemet" automatiskt om några år?
Den verkliga lösningen är förstås övergången till socialism/kommunism, där alla behövs och man inte arbetar mer än vad som krävs för att täcka behoven. Att "producera symboler" kommer nog då att i huvudsak vara en fritidssysselsättning.
Jag har länge närt en misstanke om att den så kallade medelklassen kommer att ligga illa till när kapitalisterna bestämmer sig för att dra åt tumskruvarna ordentligt. Ex.vis om medelklassarnas kreditkonsumtion och låneekonomi bedöms som olämplig av kapitalisterna, eller att hela yrkesgrupper rationaliseras bort ... då kommer det att bli ett dj-a liv. När det gäller underklassen har detta kunna skett ganska tyst, men medelklassarna är ju mer vana vida att 'ha' och ha 'rätt att kräva', och de kan prata för sig. Vi får se.
SvaraRadera