Det spontana svaret borde vara nej. De som i Tyskland kallade sig nationalsocialister visade sig ju inte alls vara socialister utan företrädde "finanskapitalets mest reaktionära, imperialistiska och chauvinistiska skikt".
Ändå har nationalismen även av kommunister tidvis hyllats under det mer förskönande namnet "patriotism", medan internationalism förhånats som "rotlös kosmopolitism".
Nationalismen var visserligen fördärvlig vid utbrottet av första världskriget, men kunde av kommunisterna utnyttjas i de anti-koloniala befrielsekrigen för att försvaga imperialismen. Lenin stödde därför i motsats till Rosa Luxemburg parollen om rätt till självbestämmande för nationerna. För Lenin handlade det om en taktik, medan Rosa Luxemburg såg en fara i att uppmuntra ens de förtrycktas nationalism.
I senaste numret av Clarté kritiserar Anders Björnsson dem som använt principen om nationellt självbestämmande i FN-stadgan för att försvara "annekteringen" av Krim. Intressant nog argumenterar han för att det är imperialisterna som i sitt intresse använder strävan efter nationellt självbestämmande för att slå sönder stater i mindre, lätthanterligare enheter! Det är onekligen något vi sett många gånger - men kan naturligtvis inte tjäna som argument för att försvara vilket nationellt förtryckt som helst. (I fallet Krim behövde man t.ex. hävda rätten att använda sitt språk mot den naziinfluerade regimen i Kiev.)
Som bekant hyllade Lenin de svenska arbetarnas motstånd mot den svenska överklassens önskan att behålla Norge inom unionen 1905. Anders Björnsson kritiserar faktiskt Lenin för detta, då något nationellt förtryck av norrmännen inte existerade enligt. De problem som ändå existerade kunde lätt ha lösts av de svenska ämbetsmännen...
Men Björnsson missar i sin kritik, att Lenins försvar för den norska nationens självbestämmande i grund och botten inte handlade om försvar för nationalismen utan tvärtom - en listig taktik för att minska de nationalistiska känslorna bland både de svenska och de norska arbetarna. Och generellt gällde det enligt Lenin för både de stora och de små nationernas arbetarklasser att bekämpa sina egna former av nationalism. Norges arbetare uppmanades därför att arbeta för att bevara unionen, medan de svenska skulle försvara rätten till avskiljande för norrmännen.
När dagens "nationalistiska vänster" kritiserar "massinvandringen" i liknande ordalag som sverigedemokraterna, då har man lämnat den internationalism som präglat den socialistiska vänstern sedan Kommunistiska Manifestet. Att slå vakt om svenska arbetares jobb som ett självändamål grundas rimligen i oreflekterade nationalistiska känslor för det värdet av det "svenska".
Man skulle kunna invända att det måste vara progressivt att t.ex. slå vakt om svensk självbestämmanderätt gentemot EU-byråkratins odemokratiska maktutövning. Men formulerar man inte då en riktig sak på ett felaktigt sätt? Det är ju inte bara svenskar i Sverige som blivit av med sitt inflytande på de politiska besluten? Det gäller ju även samer, finnar och somalier som bor i landet Sverige (liksom engelsmän i Storbritannien och fransmän i Frankrike).
Att framställa klassmotsättningar som motsättningar mellan nationer gynnar bara högern. När blir nationalism lika självklar att ta avstånd ifrån som rasism?
Denna fråga blir oändligt svårlöst om den behandlas abstrakt. Däremot blir den ganska lätt när den konkretiseras.
SvaraRaderaVar och en måste rimligen i första hand städa där hen själv finns. Dvs värna det som finns kvar av välfärdssystemet (som råkar vara svenskt) mot EU-byråkrater i samarbete med nationella regeringar, och hindra att företag köps upp av andra företag på andra sidan jorden (eftersom det gör facklig kamp svårare, för att inte tala om kamp mot företagets exploateringsplaner). Detta inte av nationalistiska skäl utan av demokratiska. Det är lättast att påverka något som finns relativt nära.
Självfallet ska man glatt hjälpa t.ex. spanska eller kinesiska arbetare som gör samma sak, om de vill ha hjälp med något. Man får helt enkelt anta att de bäst begriper själva vad de vill.
Jag håller med om att det borde vara ganska lätt i praktiken. Men det som kan krångla till det är nationalistiska känslor är något som faktiskt existerar.
RaderaAtt sätta förnuft före känslor är ju inget som alla gör spontant... En ideologisk ram som grund för internationella solidaritet underlättar, och den saknas ju mer och mer.
Jag tror det finns två anledningar till varför en framgångsrik vänster måste vara nationalistisk med.
SvaraRaderaDet första är av rent praktiska skäl. En politisk och ekonomisk elit är lättare att påverka när den befinner sig nära oss. Det är lättare att påverka riksdagen i stockholm än senaten i washington, även om i vissa frågor påverkar senaten mer än riksdagen. Kanske pratar jag förbi dej här, men på detta sätt menar jag att det är viktigt att försvara svenskt självbestämmande, något som lättast görs genom en nationalistisk retorik.
Den andra mer djupliggande orsaken är att det samhällsskikt vänstern framförallt säger sig vilja representera samtidigt är det mest nationalistisk samhällsskiktet i alla samhällen. Desto rikare och mer välutbildad en människa är, det internationellare blir hon till sin identitet. Samma fenomen gäller också motsatt riktning, desto mindre förmögen samt mindre ubildad en människa är, desto mer lokalt centrerad blir hon. Vål målgrupp vet alla är samhällets undre halva, då måste vi också föra oss med ett språk som detta skikt talar. Det betyder inte att vi ska bli rasister för att många lågutbildade är rasister, men det betyder att vi ska hålla kärt vad vår målgrupper håller kärt.
Om jag inte har helt fel så tror jag att alla mer eller mindre lyckade omvälvningar av ett samhälle vänstern lyckats med samtidigt varit starkt nationalistiska till sin karaktär. Den kinesiska var det definitivt, så även den vietnamesiska. De gamla kolonierna som många förde sig med socialistiskt språkbruk var av naturliga skäl alla allierade med nationalismen. Ryssland är jag i sak mindre säker på, men om man betänkter att revolutionen där skedde under ett världskrig länder emellan samt följdes av ett böodigt inbördeskrig understött av utländska makter vore jag väldigt förvånad om inte nationalismen var stark där med.
Eller är jag helt ute o cyklar?
Och ursäkta mina stavfel, skriver från en iphone och den är en djävul i arslet att föra sig med.
Visst förstår jag att det varit frestande för socialister att utnyttja det nationalistiska kortet och t.o.m. använda "nationalistisk retorik". Men nationalismen är ett synnerligen tveeggat vapen, och i längden har man fått betala priset. Hur många socialistiska länder finns kvar?
RaderaKrigen mellan Vietnam, Kambodja och Kina efter vietnamkrigets slut tror jag man kan se som att supermakterna lyckades utnyttja de nationalistiska fördomarna hos kommunistpartierna i dessa länder.
Splittring efter nationsgränser är fiendens vapen, liksom rasismen. De är samma andas barn. Varför betraktas den senare som så "ful" av alla, men inte den förra?
"Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen."
Kommunistiska Manifestet:
http://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm
Roligt med en ny kommentator!
Jo just det, glömde även att tacka för inlägget, kul att det börjar röra sig lite här efter lite stiltje, uppskattas:-)!
SvaraRadera