måndag 10 februari 2014

Hannah Arendt och totalitarismen

I förra inlägget berömde jag starkt Hannah Arendts "The Origins of Totalitarianism", men måste nyansera omdömet efter att ha läst den sista, tredje delen i boken om "totalitarismen". Enligt Henrik Arnstad i "Älskade fascism", är kalla krigets teorier om nazism och kommunism som underavdelningar av  en totalitär ideologi, numera diskrediterade bland historikerna. Det är också ganska lätt att se svagheter i Arendts argumentation - man undrar hur det kunde komma sig att individer som Hitler och Stalin nästan på egen hand kunde genomdriva sina "totalitära" idéer så fullkkomligt.

Kontrasten gentemot den första delen som handlar om antisemitismen och den andra om imperialismen är förvånande. Rötterna till den tyska nazismen  behandlas på ett lysande sätt. Sättet att förklara förloppet är genomgående materialistiskt och skulle nästan kunnat skrivas av en marxist.  Idéerna och ideologierna kopplas hela tiden till den ekonomiska och sociala grunden för dem i dessa två historiska avsnitt. Det är först när hon börjar behandla den samtida historien som hon tappar koncepterna.

Det finns mängder av spännande tankar om antisemitismens historia i boken. Hon tar exempelvis avstånd från den vanliga enkla förklaringen av antisemitismens genom de maktägandes behov av hitta syndabockar för problem man själva är orsak till. De pogromer som tsarens regering låg bakom i Ryssland är ett känt exempel. Men det är ingen slump att just judarna utsågs till syndabockar enligt Arendt. Om hon inte varit judinna själv så hade nog vissa avsnitt i hennes bok kunnat stämplas som antisemitiska!

Familjen Rotschilds betydelse som "statsbankirer" beskrivs t.ex., men också hur moderna skattesystem ledde till att alliansen mellan regeringarna och den judiska eliten minskade. Av någon anledning bestämde sig sönerna till dessa bankirer att inte bli industriella kapitalister, utan att  ägna sig journalistik och politik, ofta inom arbetarrörelsen. Det fanns alltså en viss grund för Hitlers påstående i Mein Kampf om de judiska intellektuellas  dominans inom t.ex. media!

Svagheten med Arendts analys av det hon kallar totalitarism - dit hon inte räknade Mussolinis fascism, vilken ju samarbetade med både kungamakt och kyrka - är att hon idealistiskt utgår från vad de totalitära Ledarna ville.

Arendt beskriver en mängd likheter mellan nazism och stalinism. Men hon tar  även upp olikheter som är svåra att förklara utifrån totalitarismteorin. Den totalitära nazistiska staten hade som förutsättning en totalitär rörelse som på ett målmedvetet sätt hade gripit makten. Men Lenins socaldemokratiska bolsjeviker hade enligt Arendt inte varit en totalitär rörelse.  I Sovjet uppstod det totalitära systemet först på 30-talet. Men varför? Det tycker jag inte Arendt lyckas - eller ens försöker - förklara.

Rimligen kan man inte förklara likheterna mellan t.ex. den hemliga polisens roll och lägren i dessa två länder på samma sätt. Ett bra exempel är den tvivelaktiga jämförelsen mellan nazismen konspirationsteori om den judiska världssammansvärjningen med Stalins paranoida skräck för de trotskistiska smågrupperna. Det hindrar inte att Arendt har tänkvärda - och överraskande - idéer om skillnaderna mellan Lenins icke-totalitära och Stalins "totalitära" politik.

Lenin såg det som en uppgift efter revolutionen att skapa en samhällelig struktur i Sovjetunionen, enligt Arendts analys. I motsats till Trotskij ville Lenin t.ex. att fackföreningarna skulle behålla sin självständighet från staten. Småföretagarna gavs genom den Nya Ekonomiska Politiken rättigheter att verka vilket annars brukar tolkas som framtvingade eftergifter från sovjetstatens sida. En självständig bondeklass var på väg att bildas då bolsjevikerna övergett sitt eget program under revolutionen till förmån för socialrevolutionärernas.

Den här uppbyggnaden av en "struktur" i samhället slogs sönder när kollektiviseringen inleddes. Det "massamhälle" av atomiserade individer, som västvärldens kapitalistiska samhällen utvecklats till, reproducerades i Sovjetunionen i ännu högre grad.

I slutet av boken försöker sig Arendt till slut på att definiera vad "totalitarism" är för något. I det totalitära samhället är den livet i det offentliga sfären förstörd. Politisk organisering utanför staten är t.ex. omöjliggjord som i i militärdiktaturer eller fascistiska stater.  Men det räcker inte med det:

"But totalitarian domination as a form of government is new in that it is  not content with this isolation and  destroys private life as well. It bases itself on loneliness, on the experience of not belonging to the world at all, which is among the most radical and desperate experiences of  man."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar