Signaturen Martin skrev om den nya Oktoberrörelsen i en kommentar till förra inlägget: "Man kan hoppas att det inte blir en tendens att be andra vänsterkrafter
hålla käften. Att de inte hamnar i det som så många andra gjort före
dem, att markera emot andra vänsterorganisationer snarare än emot
kapitalet." Det finns av naturliga skäl en viss konkurrens mellan vänsterorganisationer, då man riktar sig till ungefär samma personer. Men jag tror också att det finns vissa dåliga traditioner som spökar bakom sådana tendenser.
Det har funnits en uppfattning om att "stalinismens" taktik gick ut på att "slå hårdast mot dem som står en närmast", medan Mao "gick in för att "ena alla som kan enas mot huvudfienden". Detta tror jag är i stort sett en myt, grundad i missuppfattningar. Men denna märkliga bild fanns företrädd även inom t.ex SKP på 70-talet.
Stalin kunde vara både brutal och paranoid, men han var knappast dum. Att "slå hårdast mot dem som står en närmast" och göra ens vänner till fiender är naturligtvis idiotiskt. Men kan det finnas något korn av sanning bakom en sådan missuppfattning, vilken faktiskt fortsätter att påverka vissa nutida "stalinisters" tänkande och agerande?
Det förtjänar kanske att påpekas att det är både rätt och nödvändigt att kritisera sina vänner, när man anser att de har fel. Men då är utgångspunkten en "önskan om enhet" (Mao).
Ett känt exempel på fenomenet att skapa fiender i onödan, är lanserandet av beteckningen "socialfascism" på 30-talet - inte bara för vissa socialdemokratiska ledare i Tyskland, som onekligen förtjänade skällsordet, utan det kom att användas även för socialdemokratin som helhet. Då slog man faktiskt mot "dem som står en närmast". Att inte kunna skilja mellan reformistiska arbetare och de ledare som är "borgarklassens agenter inom arbetarrörelsen" är förstås en riktigt usel "taktik", och den korrigerades också - i den mån den förekom - under folkfrontsperioden.
Folkfrontspolitiken - se Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde världskongress - har förresten oförtjänt dåligt rykte bland dagens maoister internationellt. Detta trots att Maos strategi i Kina och folkfrontspolitiken har många paralleller. För trotskister har folkfrontspolitiken alltid varit ett rött skynke, och några insatser från det hållet i nedkämpandet av fascismen är svåra att upptäcka.
Alltså jag är inte så himla folkfrontsfantast, gamla tiders närmast diktatoriska krav på renlärighet och uppslutning bakom partiet. Jag har som alla andra observerat Sovjet och andra ställen och blivit tvungen att hålla med om att det fanns demokratiska brister. Men jag ser att vi nu måste anamma andra av kapitalismens managementstrukturer(som är de strukturer som vi ordnar oss i partierna, men som är hopplöst utdaterade hos kapitalet), jag ser modernare saker som exempelvis "assemblage" som den organisering med vilken proletariatets diktatur kan upprättas och behållas odekadent längst.
SvaraRaderaVi vet att alla strukturer degenererar, vi vet att demokrati är ett av de effektivaste styrskicken, inte för att det är effektivast i det korta perspektivet. Men för att det är det som verkar vara mest motståndskraftigt emot degenerering. Andra styrskick är inte lika robusta emot degenerering. För att arbetarstaten inte skall degenerera, så skall vi vara organiserade på ett annat sätt.
Ett assemblage av olika vänstertolkningar som slåss inbördes hela vägen in i mål ser jag som en robust väg att gå. Den kan aldrig splittras för att den inte odlar en artificiell och bräcklig borgfred mellan organisationerna. För varför tror Svensson på demokratin? Jo, för att han får välja mellan 7 stycken prokapitalistiska partier som anser att utopin redan är uppnådd och att det nu bara är att finjustera samhället så blir allt bra. Istället föreslår jag att folkfronten upprättar proletariatets diktatur för att expropriera kapitalet och deras institutioner, för att krossa deras organisationer. Inom proletariatets diktatur strider 10 organisationer om sin smak på socialism/kommunism/anarkism/syndikalism om proletariatets diktatur och vilken riktning det skall ta. Ett Sovjet med skillnaden att gemene man upplever att hen har valmöjligheter, i en organisering där trötta gubbar som befodras på senioritet inte har en chans på makten och därmed inte kan degenerera arbetarstaten.
Man kan styra folket på två sätt, man kan starta en TV-kanal/tidning/vfsh som man kontrollerar allt innehåll i. Eller man kan uppmuntra startandet av 200 "oberoende" TV-kanaler/tidningar/vfsh, där de, om de vill vara relevanta för politik/nyheter, alla måste reproducera precis allt som staten officiellt säger oavsett om de gillar statens agerande. Den senare metoden är utan tvekan den absolut effektivaste metoden.
Multikultur är vägen fram, ja jag reducerar din socialism, och politiska ställningstagande till en kultur. Sammanblandningen har funnits från början, när man är sekterist och anser att den "sanna" tolkningen av socialismen skall vara den enda tolkningen, då ägnar man sig åt en sorts monokultursträvan. Nej, pluralism, multikulturalism och evig konflikt är egentligen det som jag ser som utopin.
(För betänk att om ens utopi inte skall vara en totalitär monokulturkonstruktion, så måste man leta upp den största idioten man vet och tänka på att utopin måste rymma hen, för det finns bara ett enda sätt att välja bort människor från utopin och det är mycket osmakligt.)
Jag inser givetvis att jag säger emot mig själv, det gör jag väldigt ofta, men man får inte se det linjärt, det finns en rymd där båda tankarna kan samexistera i den multivariata världen.
RaderaHär är både folkfront och konflikt med. Men det handlar kanske om hur konflikten utformas. Om det är en positiv konflikt eller om det är en konflikt där alla ber varandra hålla käften. I en positiv konflikt hade OR hållit upp ett alternativt agerande mycket mer än att sänka en metod. Där vi söker plussa på varandra, nyansera varandra, så blir varje "konflikt" en väldig kör med i princip samma övergripande innebörd. När man i dessa moderna tider då googlar ett inlägg från en vänsterdebattör, så ser det ut som det råder en enighet om att nyliberalismen är skit, i det aktuella exemplet. Du får en enad front för den ytlige betraktaren och en väl nyanserad och levande debatt för den som, kanske på grund av denna vägg av enighet, lockas att sätta sig in mer i frågan.
Jag har läst massor med olika partiers program och intellektuella produktioner under åren nu. Jag an säga, som en outsider, att jag är fortfarande inte redo att ge mig in i dessa olika konflikter som pågått i dryga generationen, jag har för lite på fötterna för att göra en ensidig bindning till någon av dem. Förkunskapskraven för att välja sida i skismerna i den svenska vänstern är orimliga för någon vanlig människa att göra informerat.
Postmodernismen blir inte så spritt för att det är komplett nonsens, diskursen är inte oväsentlig.
Det är den här typen av diskussioner som skulle behövas idag, och inte ett fastklamrande vid modeller från 20- eller 30-talet. Därmed inte sagt att det inte finns något att lära av erfarenheter - speciellt av de misstag som begicks på den tiden.
RaderaNu var ju "folkfronten" från 30-talet i första hand avsedd som en defensiv organisationsform, där uppgiften var att "ena alla som kan enas" mot hotet från fascistiska maktövertaganden.
Det handlade alltså inte om att organisera "proletariatets diktatur" under socialismen. Men det slår mig när jag läser vad du skrev, att just en brist med folkfrontstaktiken på 30-talet just kan ha varit att övergivandet av sekterismen internationellt inte slog igenom inrikespolitiskt i Sovjetunionen. En berättigad misstro med avsikterna bakom folkfronten (liksom med försöken att få tillstånd försvarallianser med de "demokratiska" imperialiststaterna mot NaziTyskland) kan mycket väl ha varit en följd av detta.
Tack för upplysningarna. Jag lär mig mer genom att påstå saker och få feedback än av att läsa massa saker. Men jag önskar jag hann läsa mera.
RaderaJag har tittat en hel del på den högerextrema rörelsen under 90-talet och fram tills nu. Jag har konstaterat att det finns en splittringsprincip som perpetuerats i dessa rörelser. De långa knivarnas natt, är en konflikt skapad i blod som för alltid splittrar den nationalistiska rörelsen. På samma sätt betraktar jag Stalins utrensningar, en blodfejd som perpetueras genom historien. Som dömer alla som kallar sig socialister eller kommunister till att alltid sönderfalla i stridande fraktioner. Det får mig att fundera på om inte det som slutligen kan komma att förändra vårt samhälle kommer heta något annat, vara något annat.
Jag tolkar "de långa knivarnas natt", krossandet av SA-ledaren Röhms falang 1934, som fascismens nödvändiga uppgörelse med dem som tog nazisternas antikapitalistiska retorik på allvar. Fascism och nazism är rörelser vars funktion är att rädda kapitalismen, och kan inte vara något annat, även om en del anhängare inbillar sig något annat.
RaderaDärför kanske du har rätt i att åtminstone historiskt kunniga fascister (hur många är de?) alltid kommer att ha problem med hur de ska ställa sig till denna händelse.
Men att Stalins utrensningar av Trotskijs, Sinovjevs och Bucharins anhängare på något sätt skulle döma socialister att för evigt fortsätta utkämpa striderna från 30-talet, är jag mer tveksam till. De politiska tvistefrågorna var ändå rätt specifika för de sovjetiska 20- och 30-talet: t.ex. frågan om "socialism i ett land" var möjligt, och om hur den nya kapitalistiska klassen på landsbygden skulle hanteras.
När de som kallar sig socialister/kommunister gjort upp den "partistat"-modell som alla dessa fraktioner anslöt sig till, så borde vi kunna lämna dessa strider och de personer som symboliserar dem, bakom oss.
Tja, min observation gäller knappast utanför Sveriges gränser. Men här har vi fått ND som en grupp som brutit med SD och de ännu extremare har också haft falangstrider. Inte säker på att den typen av splittring finns utanför Sverige. De flesta följer iofs führerprinzip tills führern gör taktiska beslut som vissa anser gå emot det som de anser vara viktigt.
RaderaMen hatet emot KP är starkt inom den trotskistiska rörelsen, så starkt att man ibland får inrycket att det är viktigare att bekämpa dessa delar av vänstern än att bekämpa kapitalismen.
Vår doktor i Kanada skrev om det här förra året och verkade tycka att kampen/konkurrensen mellan olika grupper gör att bästa organisation kan vaskas fram. http://moufawad-paul.blogspot.se/2013/07/unity-in-struggle-and-struggle-in-unity.html
SvaraRaderaFrågan är om inte doktor Moufawad trots hans kritik av grov sekterism i denna artikel, ändå fortsätter att drömma om det enda fullkomliga Partiet som segraren i "linjekampen" och som därefter för all framtid på något mystiskt sätt behåller sin revolutionära renhet.
RaderaDen drömmen om enpartisystemet känns efter 1900-talets erfarenheter som definitivt vederlagd. Frestelsen att skyla över motsättningar i enhetens namn är livsfarlig.
Moufawad skriver: "while we should not fear line struggle, and need to accept that there are currently multiple political positions within the left, it is a matter of principle to argue, especially if one adheres to a line that treats the concept of a party vanguard as significant, that one theoretically unified organization can and should emerge as hegemonic."
Framför allt verkar det så oresonligt löjligt med dessa smågrupper som utnämner sig själva till avantgarde med anspråk på att leda miljoner. På vilket sätt skiljer det sig från Stureplanskamarillans anspråk på ekonomiskt överflöd för ingenting?
RaderaHur ska man kunna organisera ett jämlikt samhälle om man inte själv anser sig vara jämlik?
Problemet är inte i första hand att dessa grupper är små. Se bara på hur små de grupper var i början, som sedan utvecklades till masspartier. Men det kräver en politik som utgår från de specifika betingelserna som råder.
RaderaMan kan väl anse sig vara "jämlik", d.v.s inte göra anspråk på speciella rättigheter, och samtidigt förespråka en politisk linje som för tillfället har stöd av en minoritet? Annars måste väl alla som går med i ett parti avfärdas som elittänkande?
Den leninistiska uppfattningen om "avantgardet" hade inget att göra med borgerliga övermänniskoteorier. Det handlade om enkla iakttagelser av verkligheten, att bara en mindre del av arbetarklassen under normala förhållanden är politiskt intresserad. Det har inget med genetik eller medfödda egenskaper att göra. Den politiskt medvetna delen, "förtruppen", bör därför sträva efter att dra med sig resten.
Det är inget konstigt med detta, men den antikommunistiska propagandan har maximalt utnyttjat en del överdrifter, speciellt av Stalin. "Vi bolsjeviker är människor av ett speciellt virke" o.s.v.. (Kanske inte så konstigt med den stoltheten med tanke på att ryssarna lyckades när de stöddiga västeuropeiska socialisterna gjorde fiasko kring första världskriget.)
Nej, problemet är inte att dom är små, problemet är deras oresonliga anspråk. "Ledarskap" är något man förtjänar på så vis att andra ger en det. Inget man utnämner sig till att ha.
SvaraRaderaHur illa det kan gå med den här typen av organisationer visas av Frances Tuuloskorpi på http://francesblogg.wordpress.com/2011/08/13/kampen-och-ofarliggorandet/. Marcela López Levy beskrev i boken We are millions hur renläriga smågrupper saboterade kampen under kollapsen i Argentina 200 på ungefär samma sätt: genom att utnämna sig själva till Sanningen åstadkom dom bara en massa gräl och splittring.
Att organisera något på grundval av ideologi gör politiken religiös. Vad vi behöver är organisering för att åstadkomma konkreta saker, t.ex. stärka oss på arbetsplatserna, återupprätta den gemensamma välfärden eller ställa om ekonomin för ett fossilfritt samhälle. Börjar man med renlärigheten kommer man inte längre än så. Får man till en ordentlig rörelse för attraktiva politiska mål kommer den nog själv fram till vad som är bäst handlingsvägar. Eventuellt uppstår det bråk, men det får man ta då.
Under 1900-talet har arbetarrörelsen gjort makalösa framsteg. I de konkreta krav som arbetarrörelsen ställde, är många nu del i varje parti i västvärlden, i stort sett alla vill bibehålla de reformerna om än skruva på dem lite. Men ingen vill införa 12 timmars arbetsdag, avskaffa kvinnlig rösträtt, avskaffa pension, skola och sjukvård åt alla. (*)
RaderaPå de konkreta sakerna som arbetarrörelsen framförde så är framgångarna stora, såpass stora att det är självklarheter för de allra flesta idag. De konkreta sakerna har man haft störst framgångar med, de principiella och ideologiska har inte varit framgångsrika på samma sätt.
(*) Visst kan man säga att Rajraj vill avskaffa sossemaskinen, men på sikt, i smyg som en långsiktig plan. För efter 8 år finns den kvar, även om den använts till att plåga mängder med människor och har försämrats avsevärt på många områden, så är den fortfarande ljusår bättre än det som fanns innan arbetarrörelsen började ställa krav.
Man skulle t.o.m. kunna hävda att den stenhårda kopplingen mellan arbetarrörelse (i termer av konkreta program) och politiskt parti, i det här fallet socialdemokraterna, har orsakat den förstening och den politiska handlingsförlamning som arbetarrörelsen har i hela Västeuropa.
RaderaFör den har inneburit att rörelsen tvingats ta ansvar för en statlig politik som inte kan vara något annat än en kompromiss. Regeringar måste kompromissa mellan de politiska krafter som finns inom landet. Men en av dessa krafter är den mobiliserade arbetarrörelsen. Som alltså måste ta ansvar för kompromissen och förslöas. Etcetera. Etcetera. Tills inget finns kvar.
En rörelse som inte var lika fixerad vid statligt ansvarstagande skulle förmodligen vara effektivare på sikt. Även en sådan rörelse skulle förstås tvingas kompromissa ibland. Men skulle aldrig lika entydigt binda sig långsiktigt vid ett allt kraftlösare kompromissande.
En del skulle säkerligen hävda att allt elände beror på att sossarna hade fel ideologi. Men det är nys. Statligt ansvarstagande leder alltid till kompromissande och minsta gemensamma nämnare. Här liksom i Kina liksom i Västbengalen där kommunistpartiet har blivit spjutspets i att sälja ut landet till de transnationella företagen. Det är nämligen en regerings uppgift.
Staten är den största aktören i varje ekonomi på vår jord. Självklart måste man satsa på makt över staten, att strunta i den vore vansinne. Men med facit i handen kan vi iaf konstatera att kontroll över statsapparaten inte räcker.
Radera