I ett par artiklar (här och här) på den amerikanska vänstersajten Kasama analyserar Mike Ely erfarenheter från den s.k. New Communist Movement på 70-talet, då alla smågrupper var i luven på varandra och trodde sig sitta inne med den hela och fulla sanningen. Det gick faktiskt så långt att man sköt på varandra, även om det delvis kan skyllas på FBI som jobbade hårt för att provocera fram bråken. Man får väl hoppas att inställningen som Ely talar för blir dominerande i framtiden:
In the course of building a core communist movement -- we think this is a protracted process, and that people will come from "many places" to bring such a regroupment into being. Kasama consciously tries to be modest -- we don't assume we are some special "seed" of a future larger communist movement, while we are determined to play a positive role in having such a process happen.
En annan anmärkningsvärd aspekt med artikeln är att även om Kasama hela tiden har talat för att alla stenar ska vändas på, och inget i de socialistiska ländernas historia får undslippa kritisk granskning, så har man som så många andra "hårda" kommunister haft förtvivlat svårt att entydigt ta avstånd från enpartisystemet i Sovjet och Kina. Och det är nog nödvändigt om det ska gå att bygga upp nya kommunistiska partier med mer än ett fåtal anhängare igen. Men nu tar Ely bladet från munnen:
Our view (in Kasama) is that socialist attempts at countrywide power and transformation should seek to develop a dynamic new political mainstream -- (while destroying and overthrowing the old political mainstream, the existing framework of the "two-party system" and its tight constriction on what is allowable and responsible politics). Such a new mainstream would include a number of allied and contending revolutionary forces -- meaning that, for us, a one-party state is neither the preferred or necessary outcome of socialist revolution.
Partier som den ultimata rörelseorganiseringen är en fetisch. Det finns inget som talar för det, mer än en mer än hundra år gammal skrift från ett uland som uttalat handlar om detta uland. Men lik förbannat binder det tanken hos en massa gott folk som skulle göra större nytta om de var mer pragmatiskt intresserade av vad vi faktiskt behöver.
SvaraRaderaPartiet är den kampenhet vi har för strid om makten över staten, marknadens största aktör och makten över vilken även ger tillgång till våldsmonopol och kontroll av definitionen av ägande.
RaderaJag håller med om att partierna degenererar och deras fokus blir att allt skall uppgå i staten, utan en tanke på vad som händer när denna enormt starka stat hamnar i klorna på högerelement. På det tjänstemannavälde som en allomfattande stat medför.
Därför måste det till rörelser utanför politiken och utanför staten. Det finns partier för allt möjligt, organisationer som snabbt institutionaliserar tanken och skapta för att utkämpa gårdagens strid. Fackföreningarna har institutionaliserats, hyresgästföreningen har institutionaliserats osv. Mängder med organisationer har institutionaliserats och tillhandahåller bara produkter och inte aktivitet. Hyresgästföreningen tillhandahåller försäkring för hyran, facken inkomstförsäkringar osv. De är inte rörelser förmögna till mobilisering för något.
Just för att partier handlar om att ta makten över staten behövs det andra starka rörelser innan. Den som försöker organisera partier nu i syfte att ta makten över staten kommer inte att lyckas med detta, det blir ett oändligt kompromissande eftersom den styrka de behöver kommer nån annanstans ifrån. Nämligen intresseorganisationer.
RaderaSocialdemokraterna i Sverige var starka för att dom hade fackföreningar och en drös med andra organisationer bakom sig. Kommunisterna var svaga för att dom inte hade detta utan bara sitt parti. Så jag vidhåller: det lönar sig inte att organisera partier. Nu. Senare kanske.
Jag tror inte att det går att först bygga upp "starka rörelser" och sedan partier. Det måste nog ske parallellt.
RaderaMen jag antar att vad du är ute efter är vad en viss grupp personer (vänsterbloggare?) ska prioritera idag. Och då får jag ju erkänna att inte jag heller är indragen i något försök till partibygge.
Men oavsett vad du eller jag tycker så finns det en (liten) grupp människor idag som faktiskt håller på med sådant, Och det vore synd om de hamnade helt snett från början.
Den stora frågan idag är inte om vi ska bilda partier eller inte - sådana försök kommer att komma säkert som amen i kyrkan, när det politiska läget börjar likna 1970 och inte 1963! Frågan är hur dessa partier kommer att se ut! Om de förvandlas till sekter som på 70-talet eller till verkliga partier, som på 20- och 30-talet, i varje fall i vissa länder.