Henrik Arnstads omfångsrika bok om fascismens historia och framtidsutsikter har den smaklösa titeln "Älskade fascism" med tillägget "De svartbruna rörelsernas ideologi och historia". Den positiva sidan med boken är de utförliga beskrivningarna av fascismens uppkomst bl.a. i länder som Italien, med mindre kända fakta om t.ex. om de kvinnliga, "feministiska" fascisterna.
Överhuvudtaget får man veta hur nära kopplade de flesta av fascismens olika varianter var till den traditionella borgerliga makten. Nya rön presenteras om hur stort stödet för den fascistiska Lapporörelsen i Finland var bland de regerande borgerliga partierna - och hur ytterst nära det var att även Finland faktiskt förvandlats till en renodlad fascistisk stat. Mannerheim påstås ha anammat Lappomännens utrikespolitiska program under fortsättningskriget.
Ett motexempel på fascismens knytning till borgerligheten är Rumäniens historia, då landet var så underutvecklat så att fascisterna faktiskt bekämpade kapitalismens framväxt i praktiken (och inte bara i retoriken). Men just kapitlet om Rumänien är ett tecken på svagheten med boken - fascismen definieras enbart utifrån dess ideologi, inte från den roll som den spelat och spelar i kampen mellan samhällsklasserna. Arnstad tar lättvindigt avstånd från den kommunistiska tesen att fascismen vid makten utgör "finanskapitalets terroristiska diktatur", en öppen, chauvistisk diktatur inriktad på erövringskrig.
Den negativa sidan med "Älskade fascism" är därför den teoretiska analysen, som faktiskt strider mot de beskrivande, historiska avsnitten. Arnstad utgår från ny borgerlig fascismforskning, som verkar ha som (genomskinligt) mål just att vederlägga de traditionella marxistiska förklaringarna av fascismen.
Arnstad misslyckas med att själv vederlägga den marxistiska analysen och har uppenbarligen inte själv läst Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde kongress. Dimitrov kritiseras t.ex. för att ha påstått att fascismens seger var oundviklig, medan Dimitrov i denna rapport uttryckligen säger det motsatta.
Roger Griffins definition citeras flera gånger: "Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna - i sina olika gestaltningar - är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse." Detta är förstås en idealistisk, inte materialistisk, historieuppfattning: Det är idéerna som förklarar historien! Arnstads avsnitt om bl.a. Finland och Argentina har typiskt nog rubriken "Den fascistiska meteoritskuren", som om den fascistiska ideologin plötsligt drabbade olika länder som blixtar från himlen...
Arnstad är själv antifascist, men hans fascination över fascismens förmåga att locka fram ett masstöd är så stor, att jag inte skulle bli förvånad om han om några år skulle träda fram själv ur garderoben som anhängare till den. Han ser ingen riktig motkraft till fascismen. Han ser klart att liberalerna svek överallt under mellankrigstiden. Någon renässans för socialismen ser han inte. Den pessimistiske författaren sätter som rubrik för det sista avsnittet i boken "Fascismen - 2000-talets ideologi"!
Arnstads pessimism tror jag beror på att han har en i grunden felaktig syn orsakerna till uppkomsten av fascismen. Tror man att folk ibland mer eller mindre oförklarligt grips av "ultranationalistiska" åsikter, så är det inte konstigt om man inte kan se hur fascismen ska kunna förhindras.
Klart han inte ser ett motstånd till fascismen. Det finns inget borgligt motstånd emot fascismen, vi vet ju att de borgliga staternas inblandning i andra världskriget hade mer med de borgliga staternas intressen snarare än någon egenskap hos fascisterna. Vi vet vad det moderna borgliga motståndet emot fascisterna är: Prata aldrig om fascismen.
SvaraRaderaAtt sälja bagatellisering av fascismen som motstånd emot fascismen är profascistiskt. Vi vet vad den borgliga tystnaden leder till och hur de även kommer vara tysta medan fascisterna genomför sina projekt. Det är mycket svårt att hitta någon form av borgligt motstånd emot fascismen.
Att hans analyser blir flummiga och uppe i det blå, beror på att motståndet emot fascismen har en källa ur vilken den mynnar, en källa en borglig författare inte kan beröra. Det går inte att skriva om mostånd emot fascismen utan socialismen.
Det som måste klargöras för alla liberala på stängslet är att striden med fascisterna kommer stå mellan arbetare av röd färg och arbetare av brun färg, däremellan kommer det inte finnas något neutralt utrymme att sätta sig till doms över metodologiska frågor.
Din sista mening som man skulle kunna tolka som att det inte finns något neutralt utrymme mellan fascism och socialism, stämmer väl i principl. Men det vore farligt att för den skull att taktiskt välja att inte samarbeta med borgerliga antifascister mot fascismen.
RaderaDet svåra i ett sådant samarbete som bedrevs i folkfronterna på 30-talet är att samtidigt som man samarbetar, kunna se begränsningarna i den borgerliga antifascismen och bekämpa den!
Även om folkfronterna hade stora framgångar så misslyckades de ju till slut i länder som Frankrike och Spanien. Trotskisternas "vänster"kritik mot "stalinisterna" för att de samarbetade med borgerliga krafter istället för att göra revolution, är galen. Men även många maoister idag kastar ut barnet med badvattnet, och kritiserar folkfrontspolitiken i princip, inte bara brister i genomförandet av den.
Folkfronten är just det som raderar det neutrala utrymmet, även om alla idag på både vänster och höger flagrant bryter emot folkfronten. Liberalerna skall veta att om arbetarna får stå ensamma emot nazisterna, så ryker de också.
RaderaFolkfronten lever för övrigt kvar i det borgliga sinnet. De har bland annat framfört folkfrontsbaserad kritik emot SD. Senast om deras gruppval i EU-parlamentet. Så folkfronten är långt ifrån död. Därför anser jag att antifascismen har allt att vinna på att flytta fram positionerna, att utradera allt mer av den neutrala marken, där liberaler sitter och kritiserar antifascister, sitter och tar nazistiskt våld i försvar under förespeglingen "allt våld är dåligt", lika goda kålsupare och andra pronazistiska ställningstaganden.
För varje liberal vet att när kampen hårdnar är det de röda som är de enda som slåss även för deras värderingar.
I am a communist, I am more liberal than you!
Slavoj Zizek