Svensk professor som hyllade Mao!

Jan Wiklund tipsade i en kommentar till inlägget "Varför föll maoismen?" om boken "De förtrycktas talan" av Carl Arvid Hessler. Denne behandlar nämligen det "anarkistiska draget" hos Mao i denna bok, vilken gavs ut första gången 1988. Tyvärr kan man väl gissa att boken inte blev läst av så många i en tid när intresset för både Mao och Kina sjunkit avsevärt efter "68-vänsterns" storhetstid. Själv kände jag varken till boken eller dess författare.

Först blev jag förvånad över att en svensk professor i statskunskap kunde skriva så objektivt om både marxism, Kominterns politik och de kinesiska kommunisternas ideologiska konflikter. Men det visade sig efter lite efterforskningar att det inte var så konstigt, för Hessler var en gammal radikal, som hälsat de radikala studenternas "uppror" 1968 mot de borgerliga kursplanerna med glädje.

Hessler har uppenbarligen satt sig in i ett stort material, speciellt om den kinesiska kommunismens tidiga historia (och förhistoria). Han passar på och slår västerländska Mao-historiker som Stuart Schram på fingrarna, vilka t.ex. grovt har missat hur tidigt Mao opponerade mot partiledningens försummande av arbetet bland bönderna. (Men han påvisar också att Maos kritik här sammanföll med Kominterns kritik av KKP:s politik!)

Det stämmer att Mao i sin ungdom tog ställning för anarkismen, personifierad av Pjotr Kropotkin, mot marxismen. Det hade han gemensamt med de flesta unga radikala kineser. Men i likhet med dem övergav han ganska snabbt de anarkistiska idéerna om vägen mot "harmonins samhälle" och anslöt sig till de ryska bolsjevikernas revolutionära taktik. Men Hessler kan ha rätt i att anarkismens bilder av framtidssamhället fortsatte att vara mer inspirerande för en del kinesiska kommunister än marxisternas knapphändiga beskrivningar.

Hessler gör en stor poäng av att Mao aldrig skulle ha använt uttrycket "proletariatets diktatur". Men det tror jag inte har någon större betydelse och innebar inte någon brytning med den kommunistiska rörelsen. "Arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur" var onekligen ett brott med 1800-talsmarxismen, men det var ett "brott" som Lenin redan hade genomfört för länge sedan.

"De förtrycktas talan" har underrubriken "Ett kinesiskt perspektiv".  Bokens första del handlar om den långa kinesiska historien. Denna präglades inte bara av ämbetsmännens och jordägarnas allians för att suga ut bönderna. Utan också av ett stort antal bondeuppror, som ibland ledde till nya kejserliga dynastier, vilka snabbt blev lika förtryckande som de som störtats.

Hessler antyder att t.ex. folkkommunerna hade sitt ursprung i urgamla kinesiska reformidéer om hur jorden borde delas upp rättvist och brukas gemensamt. Det kanske finns en släktskap här mellan anarkister och kritiska konfucianer?

Enligt Hessler var Mao medveten om att det mycket väl kunde gå på samma sätt med den revolution som han själv stått i spetsen för. När Hessler skrev boken tycks han ha insett att en sådan förändring var på gång. Hessler hälsade inte denna återgång med glädje, i motsats till västerländska media.

Noam Chomsky hyllar Mao!

Noam Chomsky, den frihetlige socialisten och skarpe kritikern av USA:s utrikespolitik, uttalar för honom välkända åsikter i en intervju, publicerad i counterpunch. Men på en punkt överraskar han, nämligen i sin positiva syn på Maos Kina. Ännu ett tecken på att "maoismen" är på väg tillbaka, efter den kompakta nedsvärtningen under de senaste decennierna? Här är vad Chomsky säger:

"Take Maoist China, which everyone is supposed to hate. If you look at it, during the years of Maoist China, about 100 million lives were saved, as compared to democratic capitalist India, just by virtue of rural health programs. Saving 100 million lives, that’s not a small number, including the great famine, incidentally.

Nobody can talk about this. And, in fact, if you look at the capitalist reforms, the mortality rates declined very sharply under Mao, but in 1979 they started to level off. They’re now about where they were then."

Alltså, stora framsteg under Mao, vilka upphörde i och med de kapitalistiska "reformerna".

Demokrati och kapitalism är oförenliga

Senaste numret av tidskriften Tiden är en bok av sociologen Wolfgang Streeck, "Den demokratiska kapitalismens nederlag". Med "demokrati" menar inte Streeck inte folkmakt utan det marxister kallar "borgerlig demokrati": allmän rösträtt, yttrandefrihet o.s.v.. Även med denna beskedliga tolkning har demokratin varit undantag i kapitalismens historia. Speciellt de "gyllene åren" för "demokratisk kapitalism",  från andra världskrigets slut till början på 70-talet,  var enligt Streeck en parentes och ett undantag.

Streeck delar in perioden efter 1945 i ett antal faser där politikerna på olika sätt försökte lösa den olösliga motsättningen mellan "marknadens" krav på profiter å ena sidan och folkliga krav på arbete, höjd standard och sociala reformer.

Under den första perioden blev det till slut - på 70-talet - svårt att lösa motsättningen mellan full sysselsättning och reallönehöjningar, med bevarad vinstnivå. "Tillväxtmotorn sackade". Då tog politikerna till en "expansiv penningpolitik", till "priset av att inflationen steg till allt högre nivåer."

Streeck lägger alltså inte som den tidens ekonomer,  skulden på löntagarna som skulle orsakat "löneinflation", som istället var den politiska lösningen på oförenligheten mellan kapitalets och folkets krav.

Inflationen missgynnade speciellt "spararna", d.v.s. penningkapitalet. Och den knäcktes genom "Volckershockens" rekordhöjning av räntah 1979, och senare genom Reagans och Thatchers attacker mot fackföreningarna. Det politiska målet "full sysselsättning" slopades överallt.

Men allteftersom inflationen sjönk, steg statsskulderna och fyllde samma uppgift - det var på detta sätt möjligt att "upphäva fördelningskonflikten med hjälp av ännu icke-existerande tillgångar".

Ackumulation av statsskulden kunde dock inte heller fortgå i det oändliga. Bill Clinton gjorde ett försök att få ner både den amerikanska statsskulden och underskottet i handelsbalansen. Han lyckades faktiskt tillfälligt med det.  En metod var då att avreglera finanssektorn, och därmed flytta över skulderna från det offentliga till det privata. Konsumtionen hölls uppe med hjälp av ökad skuldsättning.

Konsumtion på krita håller dock inte heller hur länge som helst. 2008 kom den stora kraschen. Och därmed vältrades bankernas dåliga lån över på skattebetalarna, och statsskulderna skulder växte åter till gigantiska nivåer.

Streeck verkar inte se någon vettig lösning på nästa finanskrasch - staterna lär inte kunna göra om tricket från 2008. "Demokratiska länder är  på väg att omvandlas till inkassobyråer under en global oligarki av investerare". Det är finanskapitalets totala diktatur som skymtar i framtiden. Detta är alltså det auktoritära alternativ som Immanuel Wallerstein formulerar så här i sin senaste krönika:

The next twenty to forty years will see an enormous political battle, not about the survival of capitalism (which has exhausted its possibilities as a system) but about what kind of system we shall collectively “choose” to replace it – an authoritarian model that imposes continued (and expanded) polarization or one that is relatively democratic and relatively egalitarian.

Lena Sommerstads efterord med rubriken "Det är möjligt att rädda den demokratiska kapitalismen", tyder på att hon är räddningslöst förlorad som tänkande människa.  "Det går alltså att argumentera för att en hållbar allians mellan kapitalism och demokrati är möjlig."  "Det är nu vårt gemensamma ansvar att stärka tilltron till en ekologiskt hållbar demokratisk kapitalism." Sommerstad  är en strutspolitker, med troligen enda ambition att återigen bli minister i nästa socialdemokratiska regering.

Vänsterpartisten Johan Lönnrots efterord är nästan lika uselt. Han svamlar om "finansieringsgapet", trots att han känner till Daniel Ankarloos argument.  Den rödgröna vänstern "måste skaka av sig" "sina konspirationsteorier gentemot det nyliberala spöket"! Lönnrots syn på "socialismen" (eller snarare utveckling av Bernsteins kända reformismdefinition att "vägen är allt - målet inget") förtjänar att citeras: "Det handlar inte om något fixt och färdigt samhällssystem. Det finns ingen kungsväg dit. Bara miljoner små stigar."

Däremot är Ingemar Lindbergs efterord, "Facket, socialdemokratin, intressekonflikterna och krisen" läsvärd. Det finns tecken på att fackföreningarna i de värst drabbade länderna i Sydeuropa börjat lösgöra sig ur nyliberalismens grepp. Förhoppningsvis kan de nordiska fackföreningarna följa efter.

Vad beror "obalanserna" i världsekonomin på?

I två videos på Real News Network, "Bubble in Developing World Won't Substitute for Domestic Demand" och "Chinese Market Won't Save Global Capitalism" görs en intressant analys av vad obalanserna i världsekonomin beror på, av ekonomen Yilmaz Akyüz, som är rådgivare till regeringar i Syd.

Akyüz utgångspunkt är att lönerna de senaste decennierna inte hängt med produktivitetsutvecklingen, varken i USA, Europa eller Kina. Detta leder till problemet att hitta efterfrågan till "överskottet" av de producerade varorna. Länder som Tyskland och Japan och - faktiskt i mindre utsträckning - Kina har löst det genom kraftig ökning av exporten. Man har på detta sätt exporterat även arbetslösheten! USA däremot har kunnat hålla konsumtionen uppe genom ökningen av den inhemska skuldsättningen, främst bolåneskulderna.

Efter krisen 2008, försöker man i Väst lösa problemen genom ytterligare nedskärningar av lönenivån. Detta förvärrar förstås bara det underliggande problemet, att lönerna inte ökat i takt med produktivitetsökningen.

I Kina insåg man efter finanskraschen att det inte skulle gå att lösa sina efterfrågeproblem genom att fortsätta exportera till främst USA. Men istället för att höja hushållens inkomster genom kraftigt höjda löner, beslöt man sig för att investera sig ur krisen. Detta har lett till höga skulder och till överkapacitet.

Akyüz' keynesianska förslag till lösning är att regeringarna i Väst  ökar efterfrågan genom att öka sina utgifter. Men det får inte ske genom att öka statsskulderna utan genom att underskottet ska finansieras genom sedelpressarna. Så länge som det finns ledig kapacitet i industrin och stor arbetslöshet, finns ingen risk för inflation, menar han.

Gissningsvis är svagheten i Akyüz´ förslag att han bortser från den kapitalistiska karaktären i ekonomin: att det är profitkvotens storlek som bestämmer investeringarnas storlek. Michael Roberts ägnar sin senaste krönika, "Apples, robots and robber barons" åt att diskutera bl.a. betydelsen av löneandelens storlek, och det faktum att etablerade ekonomer som Paul Krugman nyligen yrvaket uppmärksammat att det finns något som heter inkomster av kapital. Krugman har t.o.m. antytt att det kan ligga något i den "gammalmodiga" marxismen...

Stämmer "teorin om tre världar" idag?

Bloggaren Moon of Alabama skriver på sin blogg om en middag för NATO:s utrikesministrar, där det uppstod skarpa meningsskiljaktigheter om NATO:s politik mot Syrien. NATO:s danska generalsekreterare Rasmussen, USA:s, Storbritannien:s, Turkiet:s utrikesministrar plus några till propagerade för att NATO ska starta krig mot Syrien. Tyskland stod i spetsen för motståndet mot denna linje.

Hur ska man analysera dessa motsättningar? En teori som man kan komma att tänka på är "teorin om tre världar", som Kinas Kommunistiska Parti började propagerade strax före Maos död. Teorin påstods vara utformad av  Mao, och det finns också några uttalanden av honom där han använder uttryck som "den andra världen". Men den utåt spridda versionen är ett tal i FN 1974 av Deng Xiaoping.

De "maoistiska" organisationerna från 1980-talet tenderade att mer eller mindre förkasta "Teorin om tre världar" som en förfalskning gjord av Maos motståndare. Deng och hans anhängare använde teorin, påstods det,  för att motivera ett kinesiskt samarbete med reaktionära regimer i tredje världen, och för att motivera sitt förräderi mot de revolutionära rörelserna.

Men så enkel är saken knappast. Frågan är om inte "maoisterna" kastade ut det barnet med barnvattnet. Ett sådant "barn" är iakttagelsen att det finns en motsättning mellan supermakten USA, och de mindre kapitalistiska staterna i t.ex. Europa. Denna motsättning bör kunna utnyttjas av socialistiska länder (på den tiden det fanns sådana...), men även av de folkliga krafterna, för att t.ex. förhindra specifika krig.

Det finns en historisk förlaga till idéerna om en "andra värld", nämligen den sovjetiska uppmaningen under Stalintiden, till de europeiska länderna att slå vakt om sitt nationella oberoende gentemot USA. Den "maoistiska" internationalen RIM, ansåg att denna sovjetiska politik var felaktig. Men där hade de nog själva fel.

"Maoisterna" framhöll istället för trevärldsteorin en tidigare kinesisk uppräkning av de "grundläggande motsättningarna i världen". Dessa bestod i 1) motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie i alla länder 2) motsättningen mellan imperialistiska och förtryckta länder 3) motsättningarna mellan imperialistiska länder 4) motsättningen mellan kapitalistiska och socialistiska länder. Men det som saknas är då en värdering av relationerna mellan dessa fyra motsättningar under en viss historisk epok. Där kan en teori som trevärldsteorin - riktig eller felaktig - spela en roll.

 Den "gamla" trevärldsteorin är föråldrad idag av många skäl. Den sovjetiska supermakten har t.ex. försvunnit och ersatts av en andravärldsmakt (?), Ryssland. Länderna i "andra världen" tycks mera inlemmade i det amerikanska imperiet - även om det där NATO-mötet talar emot ett helt enhetligt USA-styrt block.  Dessutom finns inga socialistiska länder kvar. Detta är bara några skillnader mot världsläget på 70-talet, och det finns fler.

Även om man skulle anamma en moderniserad variant av trevärldsteorin, så finns det taktiska frågor som  inte automatiskt besvaras av en sådan teori. En sådan fråga var tidigare de svenska och norska staternas anslutning till EU, där de västeuropeiska maoisterna och de kinesiska drog olika slutsatser. Hur långt bör "klassamarbetet" inom små kapitalistiska länder gå?

Vad göra åt klimathotet?

Jag kan avslöja att mitt förra inlägg om "Vem har världsrekordet i effektivt mördande?" inte fick så många läsare. Och det kan man ju förstå. Men jag har kommit på att beskrivningen från koncentrationslägret Treblinka kan motiveras som en bild av läget för världens folk idag.

I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer - motsvarande befolkningen i en "liten europeisk huvudstad", som Grossman uttryckte det.

Hur stor andel av jordens befolkning är det som står i vägen för en lösning av klimatproblemet? Är det inte en nästan försumbar minoritet, som i Treblinka ? Occupy-rörelsens tal om 99 % mot 1 % sägs numera vara missvisande: i USA t.ex. är en procent av en procent som lägger beslag på frukterna av den ekonomiska tillväxten.

Det hände i Treblinka att vakter överfölls av fångar, som sköts ner. Men att det inte blev fler uppror beror antagligen på att nazisterna hade lyckats lura fångarna  - de  insåg inte vilket öde som väntade dem. Men vad har vi för ursäkt idag att inte göra något för att stoppa katastrofen?

Pål Steigan beskriver i sin blogg, "Förlåt dem inte, för de vet vad de gör", Lester Browns "plan 4.0". Den är fullt genomförbar men den förutsätter en statlig mobilisering av samma omfattning som under andra världskriget.

Beskrivningen av planen avslutas med:
"Den har bare én hake: Å gjøre dette er å gå i strupen på kapitalinteressene, å sette menneskehetens interesser over profittmaksimeringa. Browns plan er et forslag om å gjennomføre den største samfunnmessige omveltninga i menneskehetens historie. Og han har helt rett.

Men det betyr å avskaffe kapitalismen, og å gjøre det så snart og effektivt som mulig."

 Men jag undrar lite över den sista meningen. Kan man börja med att "avskaffa kapitalismen"? Och vad innebär det?

Vem har världsrekordet i effektivt mördande?

Ja, svaret måste väl vara de högst civiliserade, vita tyskarna. Jag läser följande i Antony Beevers "Andra världskriget" (sid 586):

I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer - motsvarande befolkningen i en "liten europeisk huvudstad", som Grossman uttryckte det.

Angela Merkel ska nog undvika att moralisera för mycket över andra länder...

Marxism - leninism - maoism?

Finns det stadier inom det marxistiska tänkandet? Ja, det gör det eftersom historien inte står stilla. Men hur realistiskt är det att dessa stadier skulle bestå i marxism, leninism, (ev. stalinism) och maoism?

En aspekt på saken är att dessa beteckningar alla från början var motståndarnas skällsord, som av någon anledning anammades av anhängarna. Marx lär ju ha sagt någon gång att han själv inte var någon "marxist". Tyvärr bidrar dessa benämningar till en personfixering och hjältedyrkan, som strider mot Marx´ historiematerialism.

Nu kommer jag att ändå använda ordet  "marxism" i brist på bättre. ("Vetenskaplig socialism" vore ett alternativ som använts tidigare, men det låter lite väl pompöst idag...)

Men bortsett från namnfrågan, tror jag faktiskt att man skulle kunna dela in  marxismen  i just tre epoker.

De filosofiska, ekonomiska och politiska grunderna utvecklades av främst Marx och Engels kring mitten på 1800-talet.

Lenin får då stå för den förändring av politiken som berodde på den stora förändring av kapitalismen som skedde kring förra sekelskiftet.  Den liberala konkurrenskapitalismen med relativt små företag som priskonkurrerade,  till en imperialistisk monopolkapitalism med jättelika industrikoncerner och banker.

En beskrivning av  denna ekonomiska förändring finns t.ex.  i Lenins "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".  Men märk väl att det var andra, t.ex. Rudolf Hilferding, som utformade större delen av den ekonomiska teorin.

Denna stora förändring i världskapitalismen, där kampen om råvaror och marknader för både varor och kapitalexport hårdnade, ledde till krig mellan stormakterna. Då slutade enligt Lenin den för 1800-talsmarxismen självklara tesen att gälla, att kapitalismen skulle störtas först i de mest avancerade kapitalistiska länderna. I stället kunde det ske i den "svagaste länken" hos världskapitalismen. Och det visade sig ju vara i det efterblivna Ryssland!

Den andra stora förändringen som Lenin och bolsjevikerna införde i marxismen var att introducera tanken på en ny sorts revolution, en demokratisk sådan i vilken arbetarna och bönderna skulle ta makten. Denna idé vidareutvecklades senare av Mao under namnet "nydemokratisk revolution".

Det är värt att nämna här att Leon Trotskij hade ett alternativ som kan kallade för den "permanenta revolutionen", och som förenklat gick ut  på att man skulle skippa det här stadiet och gå direkt på en proletär, socialistisk revolution. Alternativt kan man se det som att  att den "demokratiska" och "socialistiska" revolutionens stadier skulle slås ihop till ett. Därav trotskisters senare benhårda avståndstagande från alla "stadieteorier".

Den ryska revolutionen var som bekant egentligen två revolutioner, februari- och oktoberrevolutionen. På det sättet stämde Lenins teori bättre än Trotskijs. Men riktigt så enkelt är det inte. Oktoberrevolutionen med efterföljande inbördeskrig hade element av både antifeodal och socialistisk revolution. Teoretiska scheman stämmer sällan helt med verkligheten...

Den andra stora förändringen av marxisternas ("leninisternas") syn på världen var att man nu såg koloniernas kamp för självständighet som en allierad kraft till arbetarnas kamp mot kapitalismen i de "avancerade" kapitalistiska länderna. Parollen "arbetare i alla länder, förena er" ersattes av "arbetare och förtryckta länder, förena er".

Lenin införde alltså tanken på allians med både småborgare (bönder)  och "nationella borgare" i de förtryckta länderna, och det var mycket svårsmält för renläriga marxister,  som hade svårt att släppa analysen från 1800-talets mitt. Lenin var med andra ord en stor "revisionist"!

Stalin försvarade Lenins teorier men införde knappast något nytt. Man kan förstås tycka att med tillämpningen av teorierna var det lite si och så...

Då kommer vi till Mao. Hans analyser av utvecklingen i Sovjet ledde honom fram till slutsatsen att i socialistiska länder finns borgarklassen "i det kommunistiska partiet"! Och till på köpet i dess ledning, varför det gäller att "bombardera högkvarteret"! Det här är något helt nytt i den "marxist-leninistiska" rörelsen. Och det är så revolutionerande att det nog kan motivera att "maoismen" kan ses som ett nytt stadium i marxismens utveckling.

Men var inte Trotskij först med denna insikt, när han kallade Sovjet för en "deformerad arbetarstat", vilken behövde en politisk revolution mot "byråkratin"? Delvis stämmer det väl, men jag tror att Mao såg klarare än Trotskij.  Det var  en ny borgarklass som växte fram i både Sovjet och Kina, inte bara en priviligierad byråkrati.

Vad är felet med Italien?

I detta blogginlägg kommer Paul Krugman med ett häpnadsväckande uttalande. Mästerkeyenesianen Krugman säger att han inte vet svaret på en specifik ekonomisk fråga! Frågan är varför produktivitetsutvecklingen i Italien har sjunkit jämfört med den i Frankrike:

"I’m not going to answer this; truly, I don’t know. But it’s important."

Professor Werner har en lösning på EU-krisen?

Richard A. Werner, är en bankexpert som jag nämnt flera gånger tidigare på denna blogg. I denna video beskriver han sin plan för att rädda Greklands och Spaniens ekonomier, utan den förskräckliga åtstramningspolitik de nu utsätts för. Hans lösning låter enkel för en lekman på området, men kan det vara så enkelt?

Förslaget har två delar. Den första är att ECB köper upp de dåliga lånen från bankerna i dessa länder - inte för det låga marknadsvärdet, utan för ett mycket högre pris. De penningmängder som ECB skapar i detta syfte slipper inte ut ur systemet och skapar inflation.

Den andra delen är att dessa stater slutar finansiera sin verksamhet genom att sälja statsobligationer. Istället lånar de pengar för lägre räntor från landets banker. Dessa pengar skapas "ur tomma luften" och bidrar till ökad efterfrågan i ekonomin. Lätt som en plätt...?

Kanske det är som Werner antyder att den politik som ECB och EU-kommissionen bedriver mot Grekland och Spanien, beror enbart på att man vill driva fram en ytterligare centralisering av makten inom EU?

Varför föll maoismen?

Som fortsättning på det förra, mot trotskismen kritiska, inlägget, kan jag rekommendera en  analys av 70-talsmaoismens betydelse. Jag har hittat den på erol, "Encyclopedia of Anti-Revisionism", där det finns ofantliga mängder med dokument om de ideologiska striderna mellan olika organisationer inom NCM, den nya kommunistiska rörelsen på 60-80-talen.

Khalil Hassan fokuserar sin beskrivning på "socialismens kris", i första hand den sovjetiska erfarenheten. Mao bröt ny mark men det räckte inte riktigt.

"Maoism attempted to critique the Soviet experience, and by implication Stalinian Marxism, from within the traditional Marxist-Leninist paradigm. In a peculiar sense, Maoism attempted to both break new ground and simultaneously cling to a certain orthodoxy in order to justify its positions. Maoism became trapped within that paradigm in ways that weakened its possibility of successfully addressing the crisis of socialism. The failure to conduct an outright demarcation with Stalinian Marxism certainly provided fertile ground for a retreat. More importantly, it could not pave the way toward a revolutionary resolution of the crisis of socialism."

Mao tog avstånd från fiktionen om det "monolitiska partiet".

"Maoism represented a contradictory attitude toward the question of the communist party. On the one hand, the importance of a revolutionary party at all stages in the revolutionary process was constantly reaffirmed. Maoism correctly identified that it was within the communist party and the state apparatus that a new class of exploiters could emerge, precisely because the means of production were no longer owned privately. For this reason, Mao’s calls, during the Cultural Revolution, for struggle against the party and for the creation of new revolutionary organizations represented an important breakthrough for Marxism."

" Maoism stepped up to the precipice [= stupet]and then halted. It could not answer that question within the traditional Marxist-Leninist paradigm. And, when faced with the chaos at a certain stage in the Cultural Revolution, retreated from even asking the question."

Slutomdömet är huvudsakligen positivt: "..we owe a debt of gratitude to Maoism for opening up a door through which we must now pass, even if as a theory it could only take the first steps".

Trotskism eller maoism?

"Relativ relativism är ok, men inte absolut relativism". Detta är en formulering som dök upp spontant när jag under min promenad idag försökte komma på vad som var grundfelet i postmodernismen. Varför berättar jag  det här? Jo, för att jag tror att de kommunistiska "berättelserna" som trotskism och maoism i stort sett sopades bort under den postmodernistiska tiden, men att man kan ana att de är på väg tillbaka.

Traditionell "stalinism" av KFMLr/KP kommer knappast att vara ett alternativ i längden. (KFMLr ansåg att Stalin var en stor revolutionär, men efterträdaren KP ser snarare Stalin som en stor, men misslyckad demokrat: "Om socialismens demokratiska erfarenheter"!)

Den maoistiskt inspirerade, men odogmatiska, amerikanska debattsajten Kasama har funnits i flera år, och där har förts många intressanta diskussioner om vilka lärdomar man kan dra av "1900-talskommunismen".

Björnbrum har nyligen haft flera inlägg om en ny svensk, maoistisk stridsskrift. Med anledning av det har jag surfat runt en del på nätet för att ta reda på vad  denna mer ortodoxa "maoism" är för något.

Det visar sig att det finns lite olika uppfattningar om det bland världens maoister, vilket i och för sig inte är så förvånande. Det handlar t.ex. om var den revolutionära tyngdpunkten i världen ligger: i tredje världen eller i Väst. Och har det "utdragna folkkriget" á la Kina ersatt "oktoberrevolutionens väg" även i Väst?

Lite förvånande är att många maoister anser att "marxismen-leninismen-maoismen" uppstod först efter Maos död, som ett nytt stadium i marxismen-leninismens utveckling. Denna nya "maoism" tycks innehålla  uppfattningar, som Mao antagligen hade tagit avstånd ifrån, t.ex. att man principiellt tar avstånd från att ställa upp i val. Man kan också blankt avfärda delar av Maos politik, som handslaget med Nixon.

Maoisternas idé om ett nytt stadium i marxismens utveckling efter Lenin förtjänar ett eget inlägg. Överdriver man inte på ett omarxistiskt sätt  individens roll i historien?

Men denna gång  avslutar jag med att rekommendera en seriös, maoistisk skrift som kritiserar huvudkonkurrenten, trotskismens teoretiska grundvalar, "Maoism or Trotskyism?" (man får klicka på Download-knappar ett par gånger).

Förhoppningsvis kan den förnyade ideologiska strid som förmodligen kommer så småningom också i Sverige, att föras på ett mer sakligt och distanserat sätt än  på 70-talet. Då utgick t.ex. maoisterna från att Moskvarättegångarnas bild av Trotskij som tysk och japansk agent var en sanning.

Anledningen till att trotskisterna inte lyckats leda någon revolutionär rörelse av betydelse är knappast att Trotskij var "revisionist", utan att han inte lyckades frigöra sig från en del av 1800-talsmarxismens ingrodda sanningar. I motsats till Mao såg han t.ex. inte potentialen hos bondemassorna i kolonierna.

Vårt "absurda penningsystem", del 2

I förra inlägget beskrev jag en uppfattning, som går ut på att bankernas sätt att skapa pengar genom krediter, leder till katastrof genom att penningmängden och skulderna ökar exponentiellt. Men finns det någon som verkligen tror så? Här är två länkar till sådana åsikter: "Katastrof inom 20 år?" och "Carl Norberg ringer in Ring P1! - Youtube".

För att förstå logiken i den här tankeriktningen, så gjorde jag i förra inlägget en "modell", som beskriver en ekonomi som består av två sektorer, bankerna och resten, "hushållen". Första året skapas 1000 miljarder kronor av bankerna genom att dessa lånas ut till hushållen mot 10 % ränta, 100 miljarder. Vid slutet av året ska 1100 betalas tillbaka, men eftersom det fattas 100 miljarder, så ser det ut som att det här ekonomiska systemet slutar fungera redan efter ett år.

Men det finns förstås ett sätt att rädda systemet. I slutet på året lånar helt enkelt hushållssektorn upp 100 miljarder extra för att kunna betala tillbaka även räntan. Sagt och gjort, men nu blir  hushållssektorn skyldig 10 % av 100 miljarder år 2, d.v.s. 10 miljarder. Och i slutet av år 2, får man låna 10 miljarder och är skyldig 1 miljard år 3. O.s.v..

Istället för att det här systemet leder till en exponentiellt ökande skuld, så tycks det ju tvärtom bara leda till en exponentiellt minskande skuld. Vilket knappast leder till någon krasch i framtiden...

En invändning man kan göra är att efter år 1 måste hushållssektorn låna mycket mer än bara till första årets ränta. Pengarna man lånade i början av år ett försvann ju när man betalade tillbaka de 1000 miljarderna! (Ja, pengar inte bara "skapas ur intet" av bankerna, de försvinner och spårlöst ur dem.)

Eftersom pengar behövs för att få hushållssektorn att fungera, så måste den troligen 1000 miljarder nästa år, kanske mer om hushållssektorn har vuxit under året. Så är det naturligtvis, men vad exemplet visar är att det inte finns någon "aritmetisk" nödvändighet i systemet som leder till exponentiell ökning av penningmängd och skulder.

Nu menar jag inte att det inte skulle finnas några problem med det nuvarande penningsystemet, där privata vinstdrivna företag har makten över kreditskapandet. Ett förstatligande av bankerna  och politisk styrning av krediterna mot viktiga samhällsbehov är angelägna reformer.

Det är inte heller så att det inte skulle finnas problem med de enorma skuldberg som byggts upp de senaste decennierna, både i företag, stater och hushåll. Men jag tror att orsakerna till att detta skett är mer komplicerade än vad den här enkla teorin påstår.

En intressant artikel i New Left Review sept/okt 2012, "A New Global Depression", utgår i sin analys från upphävandet av dollarns koppling till guld 1973 som startpunkten för en dollarbaserad världsekonomi. För författaren, Richard Dunkins, som själv arbetat i finansbranschen, är det de statliga skulderna, som står i centrum, och dessa hänger samman med underskott i handelsbalansen.

Den skandinaviska finanskrisen i början av 90-talet sätts in i detta sammanhang bl.a. med de asiatiska, latinamerikanska och japanska finanskriserna, och ses alltså inte alls som "hemmasnickrad", vilket är en vanlig uppfattning här.

Tillägg 28 november 2012:

Här är en ny variant av räkneexemplet ovan, som visat sig fungera mer övertygande än det förra:

I början på år 1 skapas 1000 enheter pengar för behoven i "realekonomin". En räntekvot på 10 % ger en ränta på 100. Realekonomin betalar tillbaka 1000 vid årets slut, men är fortsatt skyldig 100, som den lånar upp i slutet på året.

I början på år 2 lånas återigen 1000 upp för behoven i den reala ekonomin. Skuld 1000 + 100 = 1100. Med 10 % räntekvot blir det en ränta på 110, som måste lånas upp i slutet på året.

I början på år 2 lånas åter 1000 upp för behoven i den reala ekonomin. Skuld: 1000 + 110 = 1110. Räntan blir 111. Ni ser vartåt det lutar?

I början på år 3 lånas åter 1000. Totala skulden 1111 och räntan 111,10. O.s.v.

Det blir ingen exponentiell tillväxt av skulden utan den konvergerar mot lite mer än 1111!

Har vi ett absurt penningsystem?

Ligger det stora problemet med dagens ekonomi i hur pengar skapas eller i att pengarna används som kapital, d.v.s. ackumuleras för att öka mängden pengar?  Den andra uppfattningen är den traditionella marxistiska. Den första är populär idag, kanske beroende på ändringar just i hur pengarna skapas.

Visserligen beskrev Marx "kreditpengarna" redan för 150 år sedan, men den andel som de utgör av totala penningmängden är mycket större än då, nästan 100 %. Det kan därför inte utan vidare uteslutas att detta nya fenomen numera spelar en avgörande roll för dagens ekonomiska problem.

I ett tidigare inlägg beskrevs hur bankprofessorn Richard A. Werner förklarar hur bankerna skapar pengar "ur intet" genom att bevilja ett lån. Werner är kritisk till den stora makt som privata, vinstdrivna företag, bankerna, fått över pengarna och krediterna. En följd av systemet är t.ex. spekulation som skapar "bubblor", som förr eller senare måste spricka.

På sajten Positive Money, där Werner medverkar, finns fylligare beskrivningar hur banksystemet, inklusive centralbankerna och betalningar mellan affärsbankerna, fungerar. Där beskrivs också ett förslag till en reform av penningsystemet,  där man separerar bankverksamheten i två delar, dels i osäkra spekulationskonton och dels säkra, räntefria sparkonton. Även banker kan därefter få gå i konkurs, om de missköter sig, utan att skattebetalarna behöver drabbas.

En svag punkt i reformen är förslaget att systemet ska skötas av en grupp visa män, oberoende av alla intressen inklusive politikerna. Här finns en kritik av just denna punkt. Dessutom försvinner ju inte spekulationen med reformen, även om den kanske mildras.

Det finns andra som föreslagit lite radikalare varianter av denna idé, nämligen att alla medborgare skulle ha egna konton direkt i centralbanken. Men någon principiell skillnad är det knappast, om man inte förbjuder privata företag att ägna sig åt spekulation och "investeringar" i diverse s.k. värdepapper.

Men det som det här inlägget skulle handla om är att diskutera en del idéer som florerar om att det nuvarande penningsystemet driver fram en exponentiell tillväxt och måste krascha till slut. Det nuvarande systemet anses vara ologiskt och aritmetiskt ohållbart.

Först ska jag försöka beskriva en enkel, förenklad modell av ekonomin som jag tror föresvävat dem som står för de här åsikterna. Jag återkommer senare med en diskussion om hur relevant den här modellen kan vara.

Vi tänker oss alltså en ekonomi, där alla pengar skapas av banksystemet genom att bevilja krediter till den andra sektorn i denna ekonomi,  "hushållssektorn".

Vi sparkar igång ekonomin år 1 genom att banksektorn beviljar krediter till ett värde av 1000 miljarder till hushållssektorn. Räntan är 10 %, och hushållen förväntas betala tillbaka lånen plus räntan på 100 miljarder vid årets slut. Men det är ju omöjligt! Bankerna har ju bara skapat 1000 miljarder och det saknas alltså 100 miljarder.

Vad är fel? Vilka utvägar finns?

Dubbel bokföring som ekonomisk teori?

Det är ofta svårt att hänga med i nationalekonomers resonemang. Inte för att de är  svåra att förstå i sig, utan - kan man misstänka - för att ekonomerna vill dölja hur simpla resonemangen är ibland.

Men en  dialog ur "Savings Equals Investment?" av keynesianen Simon Wren-Lewis, citerad för en tid sedan i Lars P Sylls blogg, är riktigt upplysande och läsvärd.

Keynes var ju "makroekonom", d.v.s. hans teorier handlade om samhällets ekonomi som helhet. Där gäller ju t.ex. att det som är en utgift för är inkomst för någon annan, vilket medför att samhällsekonomi inte är summan av "mikroekonomin" för hushåll och företag.

Keynes var förresten inte först med "makroekonomi", som en del keynesianer verkar tro, som inte läst andra bandet av Marx "Kapitalet". Keynes var en sämre ekonom än Marx, eftersom han för det mesta bortsåg från samhällets uppdelning i klasser, och klumpade ihop alla "hushåll", både kapitalister och lönarbetare, som motpol till Staten.

I nationalräkenskaperna räknar man med att totala storleken av investeringarna i ett land är lika stort som det totala sparandet. Men kan det stämma?  Något är lurt här, och det är det som Wren-Lewis förklarar. Identiteten "Investeringar = Sparande" är en bokföringsmässig identitet. Eller med andra ord: identiteten stämmer av samma skäl som att i dubbel bokföring debet och kredit mirakulöst nog alltid går jämt ut: denna bokföringsteknik är ju konstruerad för att gå jämt ut! Och Wren-Lewis avslöjar hemligheten med just denna identiteten mellan investeringar och sparande: de osålda varorna räknas som "lagerinvesteringar".

Keynes själv brydde sig inte om den här bokföringsmässiga identiteten. Han menade att ju större inkomst man har desto mindre benägenhet har man att konsumera ens hela ens inkomstökning, och alltså har man större benägenhet att "spara".

Keynes insåg att det inte finns någon automatik i att dessa sparpengar investeras i ny produktion i något företag. Och i så fall räcker inte den totala efterfrågan, konsumtion plus investeringar,  för att motsvara den samlade produktionen. Arbetslöshet är alltså fullt möjlig. Och den enda som kan se till att åtgärda problemet med den bristande efterfrågan är enligt Keynes Staten. Jag har i andra inlägg tagit upp invändningar mot denna idé. Staten kan troligen dämpa kriser men då på bekostnad av att de förlängs.

Men det finns fler bokföringsmässiga identiteter som spökar i den ekonomiska debatten.

I en blogg av Michael Roberts tas en identitet upp som den polske ekonomen Kalecki är pappa till: "profits =  investment + capitalist consumption + government deficit". Det ser ju ut som att profiterna ökar om statsskulden ökar - ett argument för keyensiansk politik! Men som Roberts skriver, så säger en sådan här bokföringsmässig identitet ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan.

Det finns även andra idéer om varför statsskuld är bra - inte bara för finanskapitalister som behöver "säkra placeringar" - och som utgår från bokföringsmässigt tänkande. Men det får jag återkomma till.

Vad ville Bo Xilai?

I senaste numret av Monthly Review finns en lång analyserande artikel av Yuezhi Zhao om Bo Xilais fall från partitoppen i Kinas Kommunistiska Parti. Bo stod för en politik som ville ändra den politiska kursen i Kina. Hans alternativ kallas "Chongqing-modellen" och avviker från den ohämmade nyliberala kapitalism bakom socialistiska fraser, som partiledningen står för. Det är därför inte förvånande att media överallt i världen stämde in i den smutskastningskampanj, som ledde till hans uteslutning ur partiet och till den kommande rättegången. 

Bo anklagas bl.a. för korruption, medan det i själva verket var bekämpandet av korruption, maktmissbruk och kriminalitet som utgjorde viktiga delar i "Chongqing-modellen". En nyhet var t.ex. att införa en reklamfri TV-kanal!  En annan att han beordrade byråkraterna att "gå ut till folket"  i sann maoistisk anda. Därmed skrämde av han upp många makthavare, som började muttra om en "återgång till kulturrevolutionens kaos".

Bo försökte dock inte införa någon renodlad socialism, utan välkomnade ökända företag som Foxconn till Chongqing. Men deras arbetare behövde inte bo i baracker vid fabrikerna utan de fick hyra billiga hyresbostäder. Kanske kan man se Bos politik som en sorts klassisk socialdemokrati, med målet att skapa ett blandekonomiskt välfärdssamhälle.  Slagordet var "common prosperity" i motsats till Deng Xiaoping som tvärtom pläderade för att  "några måste få bli rika först". Och Deng lyckades ju med att förvandla Kina från ett av världens mest jämlika till ett av världens mest ojämlika länder. 

Giovanni Arrighi, som skrev boken om "Adam Smith in Beijing", hade en optimistisk syn på Kinas framtida utveckling, trots den växande kapitalismen. Jag skrev här om hans mycket intressanta bok Men idag ser det ut som att den nyliberala linjen segrat. Reformer inom systemets ramar verkar inte fungera. Behövs en ny revolution i Kina för att vända utvecklingen?

Olika åsikter om värdsekonomin

Detta inlägg är ett försök att sätta fingret på några frågor som kan dyka upp när framstående ekonomer som keynesianen Paul Krugman och marxisten Michael Roberts diskuterar läget i världsekonomin.

Vad var det för sorts kris egentligen, som bröt ut hösten 2008? Var det en "finansiell kris", som Krugman hävdar, eller var det en lönsamhetskris i produktionen som utlöste en bankkris? Roberts har flera gånger attackerat Krugman på den här punkten, men har inte fått några svar.

De båda herrarna har också helt olika syn på varför uppgången efter krisen går så oerhört långsamt. Enligt Krugman beror det på för lite efterfrågan i ekonomin, vilket i sin tur beror på att "hushållen" håller på och betalar av de skulder man drog på sig under den finansiella bubblan före 2008.

 Men enligt Krugman finns det en enkel lösning på problemet: antingen statlig stimulans genom ökade utgifter eller en "okonventionell penningpolitik" genom att påverka de långsiktiga räntorna. Staten skulle alltså kunna täcka efterfrågeunderskottet, men av politiska skäl gör man inte det. Eller så är man för dum och okunnig för att föra en sådan politik.

 Märkligt nog hänvisar Krugman till Hitler som kunde stimulera ekonomin men då av icke-ekonomiska skäl, genom upprustning för krig. Liberalen Krugman verkar inbilla sig att staten står över klasserna och har till uppgift att bl.a. sänka arbetslöshetssiffrorna. En fråga är ändå om en sådan politik vore ekonomiskt möjlig under politiskt tryck från vänster.

En liten utvikning är på sin plats här. Varför anser Krugman att det inte räcker idag med "konventionell penningpolitik", d.v.s. räntesänkningar? En räntesänkning gör det lönsammare  för företag att investera, betonade Keynes, då en större andel av vinsten kan behållas av företaget. Keynes och keynesianer är alltså inte så omedvetna om lönsamhetens betydelse som det kan förefalla ibland. Problemet är i dag dock enligt Krugman att centralbankens ränta inte kan sänkas ännu mer då den är nästan nere på noll.

Roberts har en annan förklaring till stagnationen, nämligen att lönsamheten fortfarande är för låg. Man kan ju då undra om förklaringen till detta skulle kunna ligga den bristande totala efterfrågan à la Krugman.

Nej, Roberts har en förklaring till den dåliga lönsamheten. Det är Marx lag om "profitkvotens fallande tendens". Enkelt kan den beskrivas så här. Konkurrensen tvingar företagen att införa effektivare teknik och höja produktiviteten. På kort sikt ökar lönsamheten för de teknikledande företagen, men på lite längre sikt minskar den för alla. Lönsamheten beräknas ju på det totala investerade kapitalet, medan det bara är arbetet som skapar nytt värde. Ett sätt att motverka profitkvotens fallande tendens är då genom periodiska kriser förstöra gammalt kapital.

Det räcker alltså enligt Roberts inte att staten ökar efterfrågan genom att öka statsskulden eller genom att trycka pengar - om inte lönsamheten också ökar. Analysen är inte så olik den som gammeldags marknadsliberaler hade: marknaden tar oss ur krisen genom kreativ förstörelse. Dagens nyliberaler däremot är ju för att staten ska agera kraftfullt genom nedskärningar.

Till sist ett citat från artikeln av Paul Krugman, där han försöker förklara vad en "bubbla" är:

"But what is a bubble? It’s a situation in which some people are spending too much — and we can’t expect those people to return to past spending habits. But this says nothing about whether other people can spend more, so that the economy doesn’t suffer from inadequate overall spending."

Jag är mycket förvånad över den definitionen. Var finns skillnaden mellan finansiella spekulationer och produktiv verksamhet? Fast jag kanske inte skulle vara förvånad: för en neoklassiskt skolad ekonom finns väl ingen sådan skillnad. Inte undra på att Krugman anser räddningspaketen till bankerna 2008 var helt ok  att bankverksamheten i USA idag är förträfflig.  Några nya bubblor är inte i sikte...

Finsk demokrati bättre än svensk?

Det händer att jag slår över till Finlands TV, när det bara är fåniga lekprogram i de svenska kanalerna. Ikväll hamnade jag i ett program där de finska småpartierna frågades ut under ett par timmar inför kommunvalet nästa helg. Man hade antagligen fått med de flesta av de partier som ställde upp. Ett av partierna ställde t.o.m. bara upp med  en kandidat i valet, partiledaren!

Visst märkte man föraktet från programledarna mot dessa politiska blåbär, men jämfört med hur småpartier behandlas av SVT, d.v.s. ignoreras helt, så uppfyller ändå finsk TV sin informationsskyldighet på ett hyfsat sätt. Man fick en ganska bra bild av var dessa partier stod.

Ett parti ville gå ur EU, ett ville ha mer direktdemokrati, ett var ett finskt piratparti, tre var kommunistiska, o.s.v..

Även om frågan ställdes till de kommunistiska partierna varför de inte kunde enas, så lyckades man inte förklara varför. Förmodligen handlar det mycket om historiska skäl. Man kunde också ana att prioriteringen av frågan om utträde ur EU kunde vara en skiljande frågan . Men varför förväntas alla kommunister kunna samsas i ett parti?

En stor fråga i kommunvalet är de stora partiernas förslag på kommunsammanslagningar. Alla småpartierna var emot, vilket ju är förståeligt. Ju större kommun, desto svårare att komma in kommunfullmäktige. Men engagemanget för större reell demokrati tycktes också stort hos alla dessa småpartier.

Likheterna mellan svenska och finsk politik visar sig vara stora. Avregleringarna kom tydligen några år senare i Finland än i Sverige, men ledde snabbt även där till en kris med hårda åtstramningar, med verkningar som fortfarande märks.

I både Sverige och Finland sätter staten tumskruvarna på kommunerna genom att hålla nere finansieringen av dem. Som flera påpekade, så är det finansieringen som är problemet, inte storleken. Att slå ihop flera fattiga kommuner leder bara till en större fattig kommun.

Feldt - den motvillige nyliberalen?

Efter att ha sett intervjun med Kjell Olof Feldt igår i "Min sanning", liksom "Dokument inifrån" från 2004, om "novemberrevolutionen 1985", så är det läge att något nyansera bilden från förra inlägget. Feldt är ett hatobjekt för många socialdemokrater, har jag förstått. Han var den som införde nyliberalismen i Sverige och påbörjade nedmonteringen av folkhemmet.

Men har Feldt kanske rätt i att det inte fanns några alternativ? Är en återgång till keynesiansk politik och full sysselsättning omöjlig idag? Det är en intressant fråga idag, som har berörts i tidigare blogginlägg.

Visserligen har de tre kuppmakarna från 1985, Feldt, Åsbrink och Dennis, olika åsikter om vad de kom överens om, när de avreglerade kapitalmarknaden. Om Feldt har rätt så framstår han snarast som inkompetent, eftersom han tydligen inte insåg att resultatet skulle bli en fastighetsbubbla och  massarbetslöshet. Men han avstår ändå från att uttryckligen förespråka att sysselsättningsmålet sätts före inflationsmålet.  Han skyller ifrån sig på efterträdaren på finansministerposten, Allan Larsson, som införde en självständig riksbank med låg inflation som enda mål.

Enligt programmet om novemberrevolutionen skylldes nödvändigheten av upphävandet av utlåningsrestriktionerna, på existensen av en "grå lånemarknad", vilket Feldt också hänvisade till i intervjun igår. En historiskt intressant fråga är hur mycket substans det fanns i dessa  påståenden om en lånemarknad utanför bankerna.

I "Dokument inifrån" antyds att det inte fanns några ordentliga belägg på  hur stor denna grå marknad  verkligen var.  Det antyds att det handlade om ett svepskäl från nyliberalerna som av andra skäl ville genomföra "novemberkuppen".  Feldt däremot menade däremot att det faktiskt var staten som genom sin skuldsättning skapat denna marknad! Men då börjar hans syn på vad som hände att bli verkligt svår att förstå! Om staten skapade problemet, borde man väl ha kunna lösa det?

Visserligen är Feldt en försvarare av kapitalismen, och hans politik svår att skilja från moderaternas.  Men det positiva med honom är att han är ärlig och därför ibland avslöjar önsketänkande om vad som kan göras inom systemet. Feldt är för vinster i vården t.ex. men erkänner  också att det då inte går att undvika att "riskkapitalisterna" placerar vinsterna i skatteparadis.

Feldt om socialdemokratins kris

En fråga som dyker upp  när man läser Kjell-Olof Feldts "En kritisk betraktelse" med underrubriken "Om socialdemokratins seger och kris", är varför Feldt är socialdemokrat. Hans politikrekommendationer i slutet av boken kunde lika gärna vara skrivna av en moderat, och att han aldrig sett sig som socialist av något slag framstår klart. Wigforss avfärdas t.ex. som "utopist"!

Ett kapitel med rubriken "Kapitalismen - vad gör vi med den?" börjar med följande anekdot: "Vid ett samtal med  jag hade med Tage Erlander 1984 försökte han övertyga  mig om att socialdemokratin måste förbli ett antikapitalistiskt parti". Men det lyckades Erlander förstås inte med - Feldt hade inte och har ingen ideologi. Men Feldt inser att det kan finnas en poäng för Partiet med den utopiska "drömmen om det klasslösa och jämlika samhället", för att hålla "Rörelsen samman" och hålla uppe "rågången mot de borgerliga partierna".

För Feldt handlade uppgiften  som finansminister och ordförande i riksbanksfullmäktige att få kapitalismen "att fungera". Och då krävs det uppoffringar av folket! Man kanske kan jämföra honom med de nyliberala "teknokratiska" bankirer som idag styr i länder som Italien och Grekland. 

Feldt försvarar fortfarande den nyliberala politik han drev på 80-talet. Avregleringen av banksektorn ledde visserligen till bankkollaps och kris, men det var ju politiskt omöjligt att samtidigt låta kronan flyta, vilket han av någon anledning tror hade hjälpt.

Men besviken är han - dels på LO som inte hängde med i alla svängar, dels på de otacksamma medlemmarna i hans eget parti - "inte ens vårt folk godtog regeringens maning om att uppoffringar i solidaritetens namn var nödvändiga"!

Feldts självsäkerhet är större än hans  förmåga till kritiskt tänkande. Han köper fortfarande propagandan om  "kostnadsinflation" från 70-talet, han tror fortfarande att det måste finnas 6 % arbetslöshet för att undvika inflation ("NAIRU"), han har svalt propagandan om ålderschocken, m.m. m.m.

Även om Feldts åsikter ligger nära högersossarnas som styr SAP idag, så tror jag inte att de är glada över den här boken. Feldt är nämligen frispråkig och visar hur illa det är ställt det med SAP idag. "Kommunikatörerna" har tagit över, medlemmarna har noll inflytande och det går inte längre att tala om ett folkrörelseparti.

Feldts rekommendation är att istället för PR-människor, satsa på "analytiker". Och då tänker han nog på personer som han själv, "experter" med gediget opolitisk (borgerlig) världssyn.

Första halvan i boken om SAP:s historia, är faktiskt klart läsvärd. Till skillnad från gängse högersossar, så förtränger han inte SAP:s socialistiska rötter. Det finns faktiskt stora  likheter mellan hans historieskrivning och den som Daniel Ankarloo gör i "Välfärdsmyter".

Skildringen av motsättningen inom rörelsen mellan kommunpolitiker och rikspolitiker är också intressant.  Den uppgivenhet och passivitet som präglar politikerna på den lokala nivån, vilken Ankarloo skildrade i "Välfärdsmyter", får sin förklaring: de blev överkörda gång på gång, då rikspolitikerna överlät stora uppgifter till den kommunala nivån utan ge den motsvarande resurser. Den kommunala demokratin är nog i stort sett ett skämt idag. Men Feldt skulle förstås aldrig uppmana dem att göra uppror...

Det finns en klarsyn hos Feldt om att bankernas verksamhet idag är samhällsskadlig, då "de stora bankernas ledningsskikt verkar ha svårt att förstå att de numera företräder samhällsinstitutioner och inte enbart företag som tjänar privatkapitalistiska intressen". Vore det inte logiskt då att "socialisera affärsbankerna"? Nej, "det är inte sådana ungdomsförvillelser jag vill att socialdemokratin ska återvända till".  Feldts alternativ är att istället dela upp storbankerna i mindre banker, vilket han ser som en kapitalistisk lösning, för då ökar ju konkurrensen.

Obama och att stödja det minst onda

I ett tidigare inlägg, kommenterade jag kort, principen om att "min fiendes fiende är min vän".  En snarlik princip, som jag också nämnde i inlägget, är att man ibland måste välja det "minst onda av två onda ting". I USA pågår en debatt om den senare principen bör tillämpas i det kommande presidentvalet av den vänster som är motståndare till Wall Street och de imperialistiska krigen.

Ett debattinlägg av Mike Ely har, tycker jag,  förkrossande argument för att principen om "det mindre onda" inte ska användas i detta läge av dem som är emot världssystemet, specifikt av dem som kallar sig kommunister. Deras uppgift är att avslöja systemet, och att både Demokraterna och Republikanerna är delar av det.

Följande stycke i Elys kritik av det "kommunistiska" FRSO:s rekommendation att rösta på Obama, är intressant:

"Voting  is really is not the issue, because (as FRSO also explains from their own perspective) voting actually doesn’t change things. It is the politics and channeling around the voting that matter. And the politics of emphasizing the evil of Republicans, while soft-pedaling the crimes of the Democrats (who btw hold a  lot of power) is far more significant than whether this or that leftist votes (or whether this or that FRSO support mobilizes votes). In other words, the significant thing is that FRSO (and its supporters) train people in the terrible logic and practice of the lesser evil (even if each of them insists that they, personally, would never vote for him)."

Själva röstandet är med tanke på vänsterns svaghet i USA rimligen underordnad den politik som vänsterkrafterna propagerar för. Vänstern avgör ju inte valet. Där har Ely rätt, tycker jag.

Ely tycks mena att prakttiserandet av "det mindre ondas" teori alltid är fel. Men ett känt exempel på hur kommunister självkritiskt senare erkänt att man agerade fel var när man för sent övergav linjen att socialdemokrater och nazister var lika goda kålsupare ("tvillingar") i 30-talets Tyskland.

Och även om det inte spelar någon större roll vem vänstern i USA rekommenderar folk att rösta på, så var läget annorlunda t.ex. i Grekland före senaste valet. De "kommunister" som principfast avstod från att rösta på Syriza, och därigenom hjälpte fram högern till regeringsmakten, agerade knappast förnuftigt.

Tyvärr är politik svårare än att tillämpa en eller annan till synes självklar princip i alla situationer. Man kommer inte undan en konkret undersökning och diskussion om den specifika i situationen.

Pål Steigan kontra Stefan Lindgren

Det har uppstått en debatt mellan två gamla maoister om en ytterst viktig fråga: finns det någon möjlighet för kapitalismen att komma ur den pågående depressionen genom reformer? Lindgren tror det, men inte Steigan.

Efter varsitt debattinlägg står det 1 - 0 till Steigan. Vi får se vad Lindgren svarar...

Det som är avgörande är enligt min mening bedömningen av den ekonomiska situationen. Och då är det nödvändigt att sätta sig in i denna med utgångspunkt från Marx teorier i Kapitalet. En som ägnar sig åt sådana studier är Michael Roberts. Diverse förslag till reformer av penningsystemet kan vi nog glömma!

Det är tänkbart att kapitalismen kan "lösa" sin kris på samma sätt som på 30-talet, genom världskrig och genom enorm förstörelse av produktivkrafterna. Och kapitalismen skulle sedan kunna rulla igång igen. Men jag tror inte Lindgren eller någon annan ser den "lösningen" som acceptabel.

Tillägg 9 augusti 2012: Stefan Lindgren har gjort ytterligare ett inlägg här.  Steigans tal på fredskonferensen i Degerfors, som utlöste debatten finns här.

Vad var det för fel på den "demokratiska centralismen"?

Olika varianter av "demokratisk centralism" har präglat partier med ursprung i arbetarrörelsen. I de kommunistiska partierna var termen vedertagen, även om många kommunister sedan Sovjetunionens fall flörtat med anarkistiska tankar om att organisering via partier numera skulle vara en oframkomlig väg. 

Att även den svenska socialdemokratin behärskas av en sorts "demokratisk centralism" framkom med stor tydlighet när Håkan Juholt avsattes av personer som samtidigt bedyrade honom allt stöd.

Om man med "demokratisk centralism" menar principen att organisationen demokratiskt fattar beslut om en handlingslinje och att medlemmarna sedan följer besluten, då är begreppet okontroversiellt. Men i arbetarrörelsen har det kommit att innebära betydligt mer.

En tolkning har varit att politiken först diskuteras "internt" innan den "förs ut" till folket av ett kollektiv som till synes tycker likadant. Att föra fram avvikande åsikter från "partilinjen" bör man inte göra. Gör man det ändå så anklagas man lätt för "fraktionsverksamhet". Det säger sig självt att fraktionsförbudet hämmar den politiska debatten och att det är ett mäktigt vapen i händerna på varje partiledning.

Under en tid kan visserligen en organisation som tillämpar en sådan hård partidisciplin verka vara oerhört effektiv. Men historien visar att i längden spricker sådana partier eller så tynar de bort.

Den här "hårda" tolkningen, speciellt inom kommunismen, har på senare tid utsatts för kritik av forskare som Lars Lih. Den leninistiska, bolsjevistiska partimodellen uppstod först efter oktoberrevolutionen. Före denna fördes debatten inom både den tyska och ryska socialdemokratin helt offentligt. Strax före oktoberrevolutionen diskuterades t.o.m. tidpunkten för maktövertagandet i pressen, utan att någon uteslöts ur  partiet!

 Det var en myt som spreds både av "trotskister" och "stalinister" efter Kommunistiska Internationalens bildande, att de ryska bolsjevikerna skulle ha tillämpat några speciella  "bolsjevikiska" principer i sitt partibygge före revolutionen.

Det fraktionsförbud som infördes redan under Lenins tid, var vad jag kan förstå ett av "1900-talskommunismens" värsta misstag. Inte för att det är något positivt i sig med fraktioner, partier inom Partiet, inte ens om man som trotskisterna döper om dem till "tendenser" och t.o.m. uppmuntrar till sådana. Men att förbjuda fraktioner är ett säkert sätt få hemliga och därmed riktigt skadliga fraktioner att uppstå.

De kinesiska kommunisterna förde fram viss kritik mot Stalins verklighetsfrämmande syn på det "monolitiska partiet". Det pågår enligt Mao hela tiden en kamp inom Partiet mellan "två linjer", och den kampen går inte att önska bort, utan är tvärtom det som utvecklar partiet. Men genom att man ändå schizofrent nog behöll den "demokratiskt centralistiska" principen om lydnad under Centralkommittén,  så lyckades "kapitalistfararna" enkelt ta makten efter Maos död.

Ett grundläggande fel med denna "demokratiska centralism" är den felaktiga uppfattningen att organisationer kan ha åsikter. Det är uppenbart en fiktion, men en fiktions som man låtsas tro på. Åsikter kan man naturligtvis bara individer ha. Och åsikter är något som alltid måste kunna ifrågasättas - annars försvinner inte "felaktiga åsikter", d.v.s. åsikter som inte stämmer med verkligheten.

Vad organisationer ska fatta beslut om är inte "åsikter", utan om gemensamma aktioner. Ledningar vill naturligtvis av bekvämlighetsskäl kunna styra åsiktsutbytet och debatten. Strategin får visst diskuteras, men bara före kongressen, i "ordnade" och av ledningen beslutade  "former". Men en sådan makt får man aldrig ge någon ledning!

Ny vinkling på "BNP-illusionen"

Ett tidigare inlägg behandlade brister med BNP-begreppet, där kärnpunkten var att i motsats till vad många tror, mäter BNP inte bruksvärden eller varors och tjänsters nytta, utan bytesvärden. Det är egentligen ganska självklart, då ju måttet på BNPär kronor eller någon annan valuta. Senaste numret av Monthly Review, nummer 3 för 2012,  tar upp en annan viktig aspekt, nämligen att de värden som mäts är inte de värden som produceras utan  de värden som någon annan eventuellt lägger beslag på. Detta får stora konsekvenser när man jämför BNP mellan olika länder.

John Smith har i sin artikel, "The GDP illusion: Value Added versus Value Capture", ett belysande exempel. Han jämför två länders BNP per capita, skatteparadiset Bermuda som endast "producerar" cocktails i strandbarerna, med det närbelägna Dominikanska Republiken, där154 000 arbetare i 57 export-zoner producerar skor och kläder för den amerikanska marknaden.  Paradoxalt nog har Bermuda  världens högsta BNP/capita medan det senare landet har en BNP på ynka 3 % av Bermudas! Men uppenbarligen är det ju Dominikanska Republiken och inte finansbranschens Bermuda, som bidrar mest till globalt välstånd.

Smith tar tre konkreta exempel på viktiga globala varor idag, iPhone, t-shirts, och kaffe. Och slutsatsen är att "when a consumer buys  a gadget, an item of clothing, or imported foodstuffs only  a small fraction of its final selling price will appear in the GDP of the country where it is produced, while the greater part of it appears in the GDP of the country where it is consumed."

Slutsatsen är att de "rika" ländernas BNP.siffror kraftigt överdrivs jämfört med de "fattiga" ländernas. Detsamma gäller rimligen för de skrytsamma  siffror som våra regeringar publicerar om ständiga produktivitetsökningar i det rika "Nord". Trots övergång till lågproduktiva tjänstebranscher! Produktivitet mäts nämligen också i producerat värde per anställd. Men produktivitetsökningen kan mycket väl uppstå i Kina, trots att den tillgodoräknas t.ex. den svenska ekonomin.

Det finns strömningar inom vänstern som numera fnyser åt det "leninistiska" begreppet imperialism. Dessa "anti-antiimperialister" har helt fel. Men sådana uppfattningar gavs av just Lenin en materialistisk förklaring: lever man väl på den imperialistiska plundringen så har man förstås intresse av att förneka verkligheten.

(En mer filosofisk aspekt på BNP-begreppet finns i en kommentar som svar till signaturen martin,  i förra inlägget.

Radikala ekonomer som försvarar kapitalismen

Lars P Syll attackerar i sin blogg på ett förtjänstfullt sätt den rådande neoklassiska nationalekonomin (som går ut på att "marknaden är perfekt och ordnar allt itll det bästa..."). Men argumenten mot ovetenskapligheten hos den etablerade nationalekonomin har varit förödande i många decennier. Så varför fortsätter detta vetenskapliga lik att dominera undervisning och forskning?

Anledningen till att nationalekonomerna  snabbt skakar av sig den obehagskänsla de rimligen måste känna när den ekonomiska verkligheten skriker ut hur fel de har, som efter finanskraschen 2008,  måste nog stavas "ideologi". De fyller samma funktion som prästerskapet förr i tiden - de har till uppgift att ideologiskt försvara klassamhället och inget annat.

Men det finns också en annan typ av ekonomer som inte nöjer sig med att berätta sagor för folket, utan som ser som sin uppgift att "fixa" kapitalismens värsta problem, arbetslösheten först och främst. Till dem hörde som bekant Lord Keynes, den store idolen för de borgerliga ekonomer som är kritiska mot den etablerade ekonomin. Både Paul Krugman och Lars P Syll kan räknas dit, även om de inbördes är djupt oense om tolkningen av Keynes. "Post-keynesianen" Steve Keen står väl idag längst till vänster bland de borgerliga ekonomerna.

Varför är jag så elak mot dessa politiskt progressiva ekonomer och kallar dem för "borgerliga"? Det är inte menat som ett skällsord, utan som en beskrivning av vad de står för: att "förbättra" kapitalismen och inte att avskaffa den. Problemet för "vänster-borgerliga" är att när de avstår från att  gå utanför ramen för systemet, så måste de  i realismens namnd acceptera vissa av systemets varbölder.

För Paul Krugmans del blir det väldigt tydligt när han godtar teorin om "NAIRU", behovet av  "jämviktsarbetslöshet". Jag tog upp detta i ett tidigare inlägg, "Vad i allsin dar är NAIRU?". Krugman kritiserar visserligen den höga arbetslösheten i USA, men sisådär  5, 6% är helt ok för honom!

Hur är det då med Lars P Syll, som kritiserar Krugman från "vänster"? Jag ställde helt enkelt frågan på hans blogg om hans syn på "Phillipskurvan", som använts som belägg för NAIRU, och som sägs visa det empiriska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Syll svarade att hans syn på denna fråga inte skiljer sig från Krugmans. Så mycket för den radikalismen!

Men är Krugman och Syll verkligen överens? Syll skriver att han instämmer i Krugmans idé att arbetslösheten kan minskas genom ökad inflation. Detta är nyliberalernas argument baklänges - de menade tvärtom att inflationen kan minskas genom ökad arbetslöshet. Men i båda fallen är det Phillipskurvan som spökar som "argument".

Kan man inte tänka sig  istället använda Phillipskurvan och NAIRU som ett argument mot det orimliga i kapitalismen? Det tycks ju inte gå att förena full sysselsättning med stabila priser inom detta system? Haken är bara att teorin om  NAIRU bygger på just de teorier som Krugman och Syll är så kritiska mot!

Varför skulle hög arbetslöshet minska inflationen? Jo, genom att den pressar ned lönenivåerna, varför kapitalisterna inte "behöver" höja priserna för att kompensera sig för profitförlusterna. Den här s.k. lönefondsteorin demolerade Marx redan i sin broschyr "Lön, pris och profit". (Lönehöjningar ökar efterfrågan på konsumtionsvaror, varför priserna på dessa stiger, men det får till följd att genom de ökande profitnivåerna så dras kapital till dessa branscher, varför produktion och utbud stiger och priserna återigen sjunker till sina tidigare nivåer.)

Visst,  Marx kanske hade rätt på 1800-talet, för då rådde ju "fri konkurrens", men hur är det i dagens monopolkapitalism? Men inte heller i branscher med hög monopoliseringsgrad kan monopolkapitalisterna sätta priserna godtyckligt - deras superprofiter motsvaras av lägre profiter i andra företag och branscher.

I rättvisans namn måste det nämnas att det även har funnits ekonomer, teoretiskt inspirerade av Keynes, som har varit socialister. Michal Kalecki och Joan Robinson hör dit, liksom Paul Sweezy, även om i varje fall de två herrarna nog var mer påverkade av Marx än Keynes.

Vad är antisemitism?

Vad är skillnaden mellan antisemitism, antisionism och kritik av Israels politik? Frågan aktualiseras av ett antal händelser på senare tid. Den senaste är poeten Mohamed Omars modiga ursäkt för att han under en period sjönk ner i ett antisemitiskt "mörker". Men vi har ju också angreppen mot kommunalrådet Ilmar Reepalu och fredsforskaren Johan Galtung för antisemitism.

Själv har jag betraktat skiljelinjen mellan antisemitismen och antisionismen som oproblematisk, men har  på senare tid lagt märke till att inte bara Muhamed Omar friskt blandat ihop begreppen. Det behöver inte bara bero på intellektuellt "mörker". Det går ju inte att komma ifrån att Israel faktiskt är en judisk stat. Likheten med Iran finns alltså där: det handlar om stater på religiös, icke-sekulär grund.

Visserligen kompliceras den religiösa aspekten i fallet Israel med en etnisk och kulturell aspekt. Men även icke-religiösa judar i Israel accepterar Gamla Testamentets syn på sitt land som tillhörande Guds eget folk. Den märkliga omskärelsen av judiska pojkar kan knappast försvaras med andra argument än det religiösa. O.s.v.

Självklart är det antisemitism att utmåla alla judar som t.ex. giriga och makthungriga. Men är det antisemitism att ta upp, som Galtung gjort, den judiska lobbyns oerhört starka ställning i USA:s politik och media? Nej, en beskrivning av fakta kan rimligtvis inte betraktas som antisemitism! Men denna artikel av en israel, skulle knappast kunna publiceras i en svensk tidning: "Jews DO control the media".

 När påpekanden av fakta möts med anklagelser om antisemitism, så förstärker man tvärtom gammal "folklig" antisemitism. "Det här är tydligen så känsligt, så det får man inte tala om.  Det måste ligga något i det där!"

Det är intressant att i den där artikeln, "Jews DO control the media", finns en sorts "positiv antisemitism", nämligen en stolthet över att judar skulle vara en sorts elitfolk. Att judar tycker om att skryta med hur många judar som är framgångsrika på olika områden. (Vilket knappast är unikt för judar: det gäller även för svenskar och finnar, har jag märkt...)

Det är ju ett faktum att judar har utmärkt sig - det är bara att nämna namn som Spinoza, Marx och Freud! Men det är lite av ett tabu även att diskutera intellektuella och kulturella skillnader mellan olika folk och nationer.  Jag tror inte att judar genetiskt skulle vara smartare än andra, men är öppen för spekulationer om att den utpräglat intellektuella judiska religionen, som värdesätter ständiga omtolkningar och debatter, har främjat den till synes den oproportionellt höga andelen judiska tänkare. Detsamma gäller nog buddhismen och hinduismen, medan kristendomen som betonat "tron allena", ligger i underläge.

Kriget bland nationalekonomerna blossar upp igen

Nu har Michael Roberts "rättat" det manifest som keynesianerna publicerade, och som jag kommenterade här. Och visst är det en föbättring,  men det tycker knappast keynesianerna. Usch och fy, den nya versionen innehåller påståenden som att kapitalismen har misslyckats igen. Och förslag om förstatligande av bankerna, som ju ställde till det.

Samtidigt ser jag hur post-keynesianen Lars P. Skyll river alla broar till "ny-keynesianerna", här i form av en attack på en viss professor Wren-Lewis. Tonläget är högt - "Wren-Lewis drivelling on macroeconomic" ("divel" betyder "smörja", "dravel" enligt ordboken).

Ny-keynesianerna anklagas för att inte vara "riktiga" keynesianer, och det stämmer nog. Teoretiskt står de trots namnet närmare "neoklassikerna" än Keynes.   Lorden var ju själv fullblods- neoklassiker tills han insåg att det kanske var fel på teorin och inte på verkligheten. (Fast frågan är väl vad det innebär att var keyenesian - Keynes själv bytte åsikt många gånger.)

Roberts skriver att han fick uppropet från de "heterodoxa" ekonomerna (som i princip omfattar alla utom de renläriga neoklassikerna). Men Paul Krugman brukar hänföras teoretiskt till  nykeynesianerna, så hur det går ihop med hans manifest kan man ju undra.

Visserligen är det underhållande att läsa arga nationalekonomer. Men den nuvarande debatten har ju en allvarlig bakgrund: världsdepressionen som bara fortsätter...

(Det kanske är på sin plats med förklaringar av dom här ekonomiska skolorna jag nämnt. Neoklassikerna är dom som menar att marknaden är perfekt och att arbetslöshet botas med lönesänkningar. Trots namnet har de inget att göra med de klassiska ekonomerna som David Ricardo.

Keynes däremot trodde att systemet kunde råka i olag ibland, då "enterprönerna" tappar investeringslustan, och då bör staten sätta igång maskineriet igen genom att pumpa in efterfrågan i ekonomin.

Postkeynesianerna uppstod - trots namnet -  före Keynes. Den polske socialisten Michal Kalecki anses av en del ha uppfunnit keynes läror före Keynes. Jag kommer att komma tillbaka till Kalecki i ett senare inlägg. En annan lustighet med namnet är att postkeynesianerna betraktar sig själva som de verkliga keynesianerna.

Nykeynesianerna anser sig ha gjort en syntes av den neoklassiska "mikroteorin" och keynesianismens "makroteori".  Politiskt konservativa som de brukar vara, så har de inte haft några problem att anamma teorier om en "naturlig arbetslöshet" som inte får underskridas. Paul Krugman räknas dit, men politiskt har han rört sig åt vänster - eller är det  politikerna som rört sig åt höger?)

Bort med arbetssamhället?

"Arbetssamhället" av Roland Paulsen har underrubriken "Hur arbetet överlevde teknologin" och är en lämplig bok för  dem som söker argument mot den rådande "arbetslinjen",som säger att "allt arbete är gott, oavsett dess innehåll och syfte".

 För Paulsen är inte målet att gå tillbaka till det socialdemokratiska välfärdssamhället med "full sysselsättning". En sådan radikalism är uppfriskande.

Boken har fått mig att t.ex. ifrågasätta kravet på "rätten till arbete". Det finns en konservativ innebörd i kravet, om man - vilket inte är orimligt -  tolkar det som "rätten  att bli utsugen i ett lönearbete".

Paulsen pekar på många absurditeter i dagens "arbetssamhälle". Det enorma slöseriet med mat och elektronikprylar är en. Arbetslöshet parallellt med övertidsarbete är förstås en annan. Men också det "tomma arbetet" på kontoren, då stora delar av arbetstiden ägnas åt Facebook och sociala medier. En jämförelse med det ineffektiva sovjetsystemet  med sin "dolda arbetslöshet" ligger nära till hands.

Den s.k.övergången till tjänstesamhället ifrågasätts, vilket ju inte är så vanligt. Behövs egentligen alla dessa nya immateriella och emotionella arbeten? I varje fall produceras inget konkret nyttigt. "Behövs" PR-konsulter? Eller är de ett exempel på det slöseri som är nödvänsigt i det  nuvarande systemet.

Men jag tycker att Paulsen går lite för långt i sin kritik av arbetet. Han skiljer inte riktigt  mellan t.ex. lönearbete och arbete som sådant. Att arbetet, producerandet av livsmedlen,  är något som skiljer människan från djuren är inget han skulle hålla med om. Även i ett kapitalistiskt samhälle produceras genom det "konkreta arbetet" bruksvärden, produceras nytta. Även om de bara är medel för målet, att producera bytesvärde genom det "abstrakta, samhälleliga arbetet". Fast nog har Paulsen en poäng i att processarbetarens övervakningsarbete kan förefalla högst "abstrakt".  Den här typen av arbeten tillhör kanske Marx kategori "nödvändigt arbete", som vi helt enkelt måste dela på.

Paulsen är medveten om de maktförhållanden som trots kraftigt ökad produktivitet ändå inte lett till sänkt arbetstid. Ibland låter Paulsen som en marxist, men han tror inte på ett samhälle där arbete inte behöver innebära underordning i ett hierarkiskt system. Kollektiv som fungerar demokratiskt och där man gemensamt planerar sitt arbete uppfattar han nog som en ren utopi. Dessutom tendera han ibland att förklara ekonomiska förhållanden med ideologi, och inte tvärtom. Trots att han själv beskriver hur "arbetslinjen" ändrat innebörd historiskt och knappast är något som svävar självständigt  i den ideologiska himlen.

En intressant skillnad mellan "arbetskritiker" som Paulsen pekar på är att vissa ser den fullständiga automationen som målet och att vägen dit går över alltmer innehållslöst, mekaniskt arbete, medan andra kan tänka sig att göra det befintliga arbetet mer intressant och mänskligt. Detta är en motsättning som nog inte har en självklar lösning. Man får nog tänka sig en kombination. Men det förutsätter ett slut på vad jag ändå skulle vilja beteckna som kapitalismen och inte som "arbetssamhället".

Keynesianskt manifest mot nedskärningspolitiken

Paul Krugman har tagit initiativet till ett manifest  mot den nedskärningspolitik som råder idag i hela västvärlden. Manifestet har redan fått ett imponerande antal undertecknare. Det är värdefullt som en kort sammanfattning av Krugmans syn på orsakerna till den nuvarande krisen och till hur man inte ska "lösa" den.

Det är inte svårt att instämma i kritiken av nedskärningar under en ekonomisk depression. Men jag tror inte på den keynesianska analysen av krisens orsaker. Så här beskrivs dessa:

Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks. The collapse of this bubble led to massive falls in output and thus in tax revenue. So the large government deficits we see today are a consequence of the crisis, not its cause. 

Men fakta pekar på att fallet i i produktionen  inte orsakades av finanskrisen utan av en fallande profitkvot i den "reala" ekonomin.  Michael Roberts  har presenterat fler belägg för detta på sin blogg.

Krugmans lösning på krisen är att staten träder in:


At a time when the private sector is engaged in a collective effort to spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting to sustain spending. At the very least we should not be making things worse by big cuts in government spending or big increases in tax rates on ordinary people. Unfortunately, that’s exactly what many governments are now doing. 

Men om staten måste fixa tillräcklig efterfrågan  så kan man ju fråga sig varför vi inte inför en planerad ekonomi istället för en marknadsekonomi som uppenbarligen inte fungerar...

Hur förklara fenomenet Syriza?

Hur kunde ett vänsterparti på kort tid bli näst största parti i Grekland? Det tycks strida mot alla etablerade sanningar om vänsterns hopplösa situation, dess splittring och decimering efter det korta uppsvinget på 60- och 70-talen.

En "objektiv" faktor är förstås att attacken mot det grekiska folket är särskilt brutalt från EU och det inhemska kapitalet. Men attackerna har varit hårda även i länder som Irland, Storbritannien, Island och de baltiska länderna utan att det lett till motsvarande partipolitiska uppsving som i Grekland. Liknande men mer traditionell vänsterpartier i Tyskland och Frankrike har inte alls fått samma stöd som Syriza.

På följande sida, "Greece: The making of Syriza", beskrivs historien från bildandet 2004. Det finns en hel del som är speciellt för Grekland, men även en del som man skulle kunna lära sig av i andra länder. Syriza är en koalition mellan maoistiska, trotskistiska, eurokommunistiska smågrupper men också av  "reformister". Att de traditionellt vänstergrupperna har kunnat samarbeta praktiskt för att få Syriza att hålla fast vid en vänsterkurs är anmärkningsvärt. 

Syriza har - tack vare  de ingående vänstergrupperna - deltagit aktivt i massrörelserna, t.ex.på Syntagmatorget. Partiet har alltså inte förfallit till det parlamentariska vegeterande som många f.d, kommunistpartier ägnar sig åt. Artikeln framhåller också att de ingående organisationerna fortsätter att vara självständiga inom koalitionen.  Den öppna debatten  och trycket från vänsterflygeln har betytt mycket för att Syriza lyckats stå emot pressen från de etablerade partierna att "visa ansvarskänsla".

Hur är framtidsutsikterna för detta originella "parti"? Det är förstås svårt att säga eftersom det handlar om ett experiment. Men nog är Syriza det politiskt mest hoppfulla som dykt upp i Europa på länge?

Grön keynesianism?

En populär idé idag, i Sverige speciellt inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet,är att den ekonomiska krisen i västvärlden kan lösas genom kraftfulla satsningar på "gröna investeringar".  Denna "gröna keyenesianism" utsätts för en hård kritik på den ekosocialistiska sajten "Climate & Capitalism".

Egentligen är det överraskande att någon kan kombinera keyenesianism med  "grön" politik, när keynesianernas botemedel mot depressioner är att öka efterfrågan med statliga åtgärder. Eller med andra ord, det är ekonomisk tillväxt som är lösningen, men denna leder till miljöförstöring, speciellt i kapitalistiska ekonomier. Naturen "kostar" ju ingenting...

Poängen i artikeln är att om den keynesianska politiken är miljömässigt positiv så är den inte ekonomiskt positiv (i en kapitalistisk ekonomi). Och tvärtom! Energibesparingar leder bara till ökad energiförbrukning på andra håll (Jevons paradox).

Slutklämmen är värd att citera:

In all, environmental Keynesianism is a failed theory of how capitalism can save itself from itself. There is no reason to believe it can both stimulate growth and fit within environmental limits.
The implication is that a much more radical approach is required – something which goes beyond Keynes, whose policy toolkit was restricted to rescuing the capitalist economy from its occasional depressions. Keynesianism is not the answer, because it is all about expanding demand, while our environmental problem today requires reducing demand.

But what must be remembered is that investments in climate change mitigation and adaptation are necessary. They will not make us richer; but if we accept that, we can also accept that we are not going to get richer anyway, because growth must be curtailed to avoid environmental disaster. What is required is a new mechanism for directing a significant proportion of current resources into such projects – one not based on earning an economic return.

Fundamentally this means capitalism is incompatible with a rapid transition to a low-carbon world. It is thus essential that the state take a decisive role in allocating economic resources for the common good – and that more environmentalists come to recognise this.

En kommentar till artikeln tar upp att det inte räcker med att konstatera att miljöproblemen inte kan lösas under kapitalismen. Det behövs en massmobilisering, och då kan krav på "gröna jobb" vara riktiga. 

Lenin var emot EU!

Nej, Lenin kunde förstås inte vara emot dagens EU, men han skrev en tänkvärd  artikel 1915 i Sotsial-Demokrat med rubriken "Om parollen Europas förenta stater".

Enligt Lenin var det inget fel på denna paroll ur politisk synvinkel. Förutsättningen var att dessa stater skulle vara demokratiska och alltså inte längre behärskades av vare sig tsarer eller kejsare.

Men ur "ekonomisk" synvinkel är parollen felaktig och måste förkastas, enligt Lenin. Motiveringarna för denna ståndpunkt har viss aktualitet, trots stora skillnader mellan läget idag och 1915, då första världskriget pågick:

Med tanke på imperialismens ekonomiska förhållanden, d.v.s. kapitalexporten och världens uppdelning mellan de "framskridna" och "civiliserade" kolonialmakterna, är Europas förenta stater under kapitalismen antingen något omöjligt eller något reaktionärt.

Storbritannien, Frankrike och Tyskland har vidare investerat kapital på minst 70 miljarder rubel i utlandet. För att driva in en "rimlig" inkomst av denna nätta summa - en årsinkomst på över tre miljarder rubel - finns miljonärernas nationella kommittéer, som kallas regeringar och förfogar över armé och örlogsflotta och som "placerar" ut "herr Miljards" söner och bröder i kolonierna och halvkolonierna som vicekungar, konsuler, sändebud, olika slags ämbetsmän, präster och andra blodsugare. 

Europas förenta stater är under kapitalismen detsamma som en överenskommelse om uppdelning av kolonierna. Men den enda möjliga grundvalen, den enda möjliga fördelningsprincipen under kapitalismen är styrka. Miljardären kan inte dela ett kapitalistiskt lands "nationalinkomst" med någon annan på annat sätt än proportionsvis, "efter kapital" (och därvid med det tillägget att det största kapitalet skall få mer än det borde få).  

För att pröva en kapitalistisk stats verkliga styrka finns det inte och kan det inte finnas något annat medel än krig. Kriget står inte i motsättning till privatäganderättens grundvalar utan är en direkt och ofrånkomlig utveckling av dessa grundvalar. Under kapitalismen är en jämn tillväxt i de enskilda företagens och de enskilda staternas ekonomiska utveckling omöjlig. Under kapitalismen finns inga andra sätt att tid efter annan återställa den rubbade jämvikten än kriser i industrin och krig i politiken. 

Naturligtvis är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och mellan staterna möjliga. I den meningen är också Europas förenta stater något möjligt som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna - men om vad? Endast om hur de gemensamt skall slå ned socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika som känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av kolonierna och som under det senaste halvseklet ökat sina krafter ojämförligt mycket snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder multnande Europa. Jämfört med Amerikas förenta stater erbjuder Europa i sin helhet en bild av ekonomisk stagnation.  

Olikmässig ekonomisk och politisk utveckling är en ovillkorlig lag för kapitalismen. Härav följer, att socialismen till en början kan segra i några få eller rentav i ett enda, enskilt kapitalistiskt land. 

Det segerrika proletariatet i detta land skulle, efter att ha exproprierat kapitalisterna och organiserat en socialistisk produktion i det egna landet, ställa sig mot den övriga, kapitalistiska världen, vinna de undertryckta klasserna i andra länder över på sin sida, resa dem till uppror mot kapitalisterna och om det blev nödvändigt rentav uppträda med krigsmakt mot utsugarklasserna och deras stater. 

(Fetstilen är min. Tydligen har Stalin blivit orättvist beskylld för att ha hittat på att det är möjligt med "socialism i ett land"...)

Grekiskt val och vänsterns våndor

Grekerna går till val 17 juni i ett läge när vänsterkoalitionen SYRIZA gått kraftigt framåt och ser en möjlighet till en "arbetarregering". Klassiska tvistefrågor om taktiken inom den socialistiska arbetarrörelsen, vilka inte diskuterats på flera decennier,  dyker därmed upp igen.

Ett intressant debattinlägg är "The challenge of Syriza" på bloggen "Lenin´s Tomb", vilken uppmanar till stöd för Syriza från de de andra vänsterpartiernas sida. Visserligen karakteriseras Syriza som reformistiskt men annorlunda än den klassiska socialdemokratiska reformismen.

Ett annat debattinlägg är "The shock of the not-so-new: Or, the Greek elections & SYRIZA´s rise" på bloggen Left Flank, som stödjer ANTARSYA, som är rent antikapitalistisk, och inte är nöjd med stopp för EU:s åtstramningspolitik. 

 En fråga som splittrat vänsterpartierna i Grekland är inställningen till EU. Syriza vill att Grekland stannar kvar i EU och EMU. Men det finns grupper inom EU som är motståndare  men ser det som taktiskt fel att i dag kräva utträde. Idag vill Tyskland provocera grekerna att själv lämna euron, menar de.

Krugmans nya bok får kritik

Michael Roberts recension av  Paul Krugmans nya bok "End This Depression Now!" utvecklar vidare Roberts´ kritik av den keynesianska ekonomin och av Krugmans analys av den "stora recessionen", som den pågående ekonomiska krisen kallas i USA.

Krugman ställer sig visserligen "bara" uppgiften att komma med lösningar på  hur man ska komma ur krisen, med dess gigantiska skadeverkningar, men är ändå tvungen att komma in på orsakerna till den. Det är den bristande efterfrågan som Krugman i keynesiansk anda ser som den stora boven, men den höga privata skuldsättningen  ses som "rotorsaken". Folk som måste betala av på sina skulder ökar sannolikt inte sin konsumtion...

Men Krugman är skeptisk till att någon regering kommer att göra de väldiga satsningar, som skulle krävas - med undantag för om det är krigsförberedelser det handlar om.  Så det kanske inte bara handlar om att regeringarna är "kolossalt förvirrade"?

Marxisten Roberts analys:

"Marxist economics can explain why.  Capitalists only invest more if it is profitable to do so, not because it might be in the ‘national interest’.  The role of profitability is totally missing in Krugman’s nicely written book.  For him, profit is irrelevant: what matters is incomes, spending and saving.  And yet Marx’s law of profitability best explains why there will be recurring slumps caused by the tendency for profitability to fall.
The only way to revive that profitability is through slumps that destroy the value of accumulated capital, so that profitability (relative to remaining value) will then rise and allow the process of accumulation to resume.  After a period of a huge buildup of both tangible and fictitious capital over the last 20 years, capitalism went into a Great Recession.  But, as in the Great Depression, it cannot get out of this long slump without a massive destruction of dead capital.  World War 2 eventually managed to do that.  In the 1880s and 1890s, it took a series of major slumps before sustained growth resumed.  That is more similar to now.  Just more government spending designed to ‘stimulate’ the private sector will not do the trick.  Only the replacement of capitalist accumulation with state-planned investment as the dominant mode of production would do so.  Otherwise, we can expect another slump down the road, whether Krugman’s policies or those of the Austerians predominate."

När ska sådana som Krugman börja se sanningen i vitögat?

SvD attackerar Anders Borg!

Här är ett inlägg på en annan blogg, men den kunde ju lika gärna stått här:
"Ankarloo får stöd".

Finanskapitalet enlig Rudolf Hilferding

Finanskapital är ett begrepp som blev känt genom Rudolf Hilferdings bok "Das Finanzkapital" från 1910. Den finns online i engelsk översättning under titeln "Finance Capital. A Study of the Latest Phase of Capitalist Development".  Boken är högst läsvärd än i dag, även om den är mest känd för att ha varit en av de källor som Lenin utnyttjade i sin berömda pamflett, "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".

Det är synd att boken är så litet läst, för Hilferdings bok är en grundlig marxistisk beskrivning av den kapitalistiska "fas" som Marx förutsåg:  när kapitalets koncentration och centralisation har uppnått en hög nivå.

Hilferdings beskrivning av aktiebolag går längre än Marx. En aktie ger ju inte äganderätt till en del av ett företags kapital, utan bara rättighet till en del av profiten. Det handlar om fiktivt kapital. I själva verket handlar det om rätt till ränta plus lite till (en "riskpremie"). Själva företagsvinsten (bortsett från räntan) tillfaller dem som emitterar aktierna (bankerna!) i form av en "promoters profit" som en klumpsumma!

Boken börjar med en värdefull redogörelse för den marxistiska penningteorin. När guldet dominerar som pengarnas existensform, gäller inte den borgerliga s.k. kvantitetsteorin alls. Mängden pengar bestämmer inte prisnivån, utan tvärtom bestäms behovet av pengar av priserna, mängden varor och pengarnas genomsnittliga omloppshastighet (enligt första bandet av Kapitalet).

Mängden pengar som behövs för varucirkulationen varierar förstås med priserna, men det finns ett minimum som alltid behövs, och detta minimum kan utan vidare ersättas med av staten utgivna symboliska papperspengar. Men om staten istället trycker mer pengar än detta minimum, så sjunker "penningvärdet".  Nu gäller plötsligt "kvantitetsteorin" enligt Hilferding!

Varför är detta intressant? Jo, om Hilferding har rätt, och "penningvärdet" bestäms av behovet av pengar givet genom prisnivån, så har keynesianerna fel när de hävdar att staten skulle kunna prångla ut obegränsat med pengar så länge som det finns outnyttjade resurser i ekonomin.

Hilferdings åsikter om kriserna är tänkvärda. Profitkvotens långsiktigt fallande tendens enligt Marx spelar en viktig roll enligt honom. Ö
Men överproduktion av varor eller "underkonsumtion" som förklaring av kriserna förkastar han, bara som beskrivning, då orsaken inte finns inom varucirkulationen, utan finns att söka i det kapitalistiska profitmotivet. När kriserna är över och produktionen börjar komma igång igen, så visar det sig alltid att den effektiva efterfrågan lyckas svälja "överproduktionen". Hilferding var först (?) med att istället trycka på att det är överproduktion av kapital det handlar om.

Dessutom när karteller och truster dominerar, så begränsar dessa frivilligt produktionen, vilket förstås får liknande konsekvenser som när man under den "fria konkurrensen" ställde arbetarna på gatan genom konkurser av en mängd företag. Överproduktion av varor  har idag ersatts av "överkapacitet" inom företagen.

Hilferding betonar istället för överprodutionsteorin det som brukar kallas för "proportionalitetsteorin" bland marxistiska teoretiker. Med utgångspunkt från Marx scheman för de förhållanden som måste gälla mellan produktionsmedel- och konsumtionsbranscherna i "Kapitalets" andra band, så är det lätt att förstå att  "värdelagen" (Adam Smiths osynliga hand) har ett svårt arbete att få till någon sorts balans mellan de olika sektorerna i en oplanerad, "anarkisk" ekonomi. Krisen är ett oundvikligt fenomen i denna typ av ekonomi. Men Hilferding tror inte på några framtida ekonomiska "kollapser".

Den förenklade bild som Lenin har kritiserats för, att "monopolkapitalismen" skulle ha ersatt den fria konkurrensen med   monopol, har Hilferding i varje fall ingen skuld till. Hans beskriver hur konkurrensen  fortbestår på "högre nivåer" även när en bransch domineras helt av en kartell eller trust. En sådan bransch lägger beslag på mer än genomsnittsprofiten, men i så fall bara  på bekostnad av andra branscher. Dessutom förvärrar kartellerna obalanserna och kriserna genom att försvåra "värdelagens" funktionssätt.

Hilferdings beskrivning av hur kapitalets koncentration och centralisation konkret tar sig uttryck i bankernas växande roll, "finanskapitalet", känns på många sätt aktuellt. Samtidigt skulle det förstås behövas marxistiska analyser av det som är uppenbara skillnader mellan 1910 och idag, som ex. den  i motsats till idag, dåtida stora omfattningen av skyddstullar som kartellerna genomdrev. En annan skillnad mellan då och nu är kolonialismen, som Hilferding visserligen ser som idalisk men inte nödvändig för de imperialistiska staterna.

Slutligen en kommentar om begreppet finanskapital, som kritiserats för att vara omarxistiskt. Det är sant att det är ett annat sorts begrepp än t.ex. penningkapital eller varukapital, eller för den delen industriellt kapital eller handelskapital. Finanskapital syftar snarare på grupper av personer som hanterar kapital av olika sorter. I Sverige var familjen Wallenberg ett lysande exempel på "bankirer" som styrde stora delar av industrin.