Paul Krugman har tagit initiativet till ett manifest mot den nedskärningspolitik som råder idag i hela västvärlden. Manifestet har redan fått ett imponerande antal undertecknare. Det är värdefullt som en kort sammanfattning av Krugmans syn på orsakerna till den nuvarande krisen och till hur man inte ska "lösa" den.
Det är inte svårt att instämma i kritiken av nedskärningar under en ekonomisk depression. Men jag tror inte på den keynesianska analysen av krisens orsaker. Så här beskrivs dessa:
Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible
public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is
false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive
private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks.
The collapse of this bubble led to massive falls in output and thus in
tax revenue. So the large government deficits we see today are a
consequence of the crisis, not its cause.
Men fakta pekar på att fallet i i produktionen inte orsakades av finanskrisen utan av en fallande profitkvot i den "reala" ekonomin. Michael Roberts har presenterat fler belägg för detta på sin blogg.
Krugmans lösning på krisen är att staten träder in:
At a time when the private sector is engaged in a collective effort to
spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting
to sustain spending. At the very least we should not be making things
worse by big cuts in government spending or big increases in tax rates
on ordinary people. Unfortunately, that’s exactly what many governments
are now doing.
Men om staten måste fixa tillräcklig efterfrågan så kan man ju fråga sig varför vi inte inför en planerad ekonomi istället för en marknadsekonomi som uppenbarligen inte fungerar...
Nå, det där går ju upp och ner. Läget ca 1930 är ju rätt likt det vi har nu, och då fungerade Keynes helt lysande - massiva offentliga investeringar la grunden för en högkonjunktur som varade tretti år.
SvaraRaderaNär man tänker på det: keynesiansk politik innebär ju faktiskt att man drar bort en massa funktioner från marknadens och kapitalackumulationens domäner. Det är en sorts planekonomi light. Fast man låter kapitalisterna sköta vad de anses bra på.
Det intellektuella spelet påstås vara en match mellan splitters (som anser att allt är olika saker) och lumpers (som anser att allt är samma sak). Här skulle jag snarast vilja hålla mig mitt emellan och tala om kontinuum. Nyliberalismen är ena diket, sovjetkommunismen det andra.
Jag tror tyvärr inte att det var Keynes så mycket som andra världskrigets kapitalförstörelse som lade grunden till den kraftiga expansionen fram till ca 1970. Men politikerna ville gärna tro att det var som styrde via skatter och räntor.
SvaraRaderaMen när den långa högkonjunkturen var slut så blev det uppenbart att det var en illusion, och man övergav keynesianismen praktiskt taget över en natt. Monetarismen som tog över och olika uppfiffade varianter av den förkeynesianska neoklassiska teorin tog över och skröt länge med att ha lyckats "upphäva konjunkturcykeln". Tills finanskraschen 2008.
Nu slåss alla riktningar inom borgerlig nationalekonomi mot varandra. Stor oreda och villrådighet råder, och ännu har det inte utkristalliserat sig någon dominerande riktning.
Det ser ut inte som om den en gång totalt diskrediterade keynesianismen lyckas återigen övertyga världens politiker. Därav det här manifestet som Krugman hittat på, men han verkar rätt pessimistisk själv om dess genomslagskraft.
Politikerna och nationalekonomerna förstår inte vad som händer, och därför gör dom bara vad finanskapitalet säger åt dem att göra. Samtidigt som de tycks vara inställda på det tredje världskriget med så stor kapitalförstöring så att investeringarna och tillväxten kan komma igång igen...
"Kommissionen är det europeiska finanskapitalets handgångne man.
SvaraRaderaEller brutalt ärligt: Dess lydige dräng."
Ovanstående påstående som underbyggs i en artikel i Flamman om hur lobbyisterna i Bryssel används som "experter".
Att renässansen för keynesianismen efter 2008 blev så kort är väl inte då så förvånande. Keynes försvarade "entreprenörerna" men önskade finanskapitalets död.