"Arbetssamhället" av Roland Paulsen har underrubriken "Hur arbetet överlevde teknologin" och är en lämplig bok för dem som söker argument mot den rådande "arbetslinjen",som säger att "allt arbete är gott, oavsett dess innehåll och syfte".
För Paulsen är inte målet att gå tillbaka till det socialdemokratiska välfärdssamhället med "full sysselsättning". En sådan radikalism är uppfriskande.
Boken har fått mig att t.ex. ifrågasätta kravet på "rätten till arbete". Det finns en konservativ innebörd i kravet, om man - vilket inte är orimligt - tolkar det som "rätten att bli utsugen i ett lönearbete".
Paulsen pekar på många absurditeter i dagens "arbetssamhälle". Det enorma slöseriet med mat och elektronikprylar är en. Arbetslöshet parallellt med övertidsarbete är förstås en annan. Men också det "tomma arbetet" på kontoren, då stora delar av arbetstiden ägnas åt Facebook och sociala medier. En jämförelse med det ineffektiva sovjetsystemet med sin "dolda arbetslöshet" ligger nära till hands.
Den s.k.övergången till tjänstesamhället ifrågasätts, vilket ju inte är så vanligt. Behövs egentligen alla dessa nya immateriella och emotionella arbeten? I varje fall produceras inget konkret nyttigt. "Behövs" PR-konsulter? Eller är de ett exempel på det slöseri som är nödvänsigt i det nuvarande systemet.
Men jag tycker att Paulsen går lite för långt i sin kritik av arbetet. Han skiljer inte riktigt mellan t.ex. lönearbete och arbete som sådant. Att arbetet, producerandet av livsmedlen, är något som skiljer människan från djuren är inget han skulle hålla med om. Även i ett kapitalistiskt samhälle produceras genom det "konkreta arbetet" bruksvärden, produceras nytta. Även om de bara är medel för målet, att producera bytesvärde genom det "abstrakta, samhälleliga arbetet". Fast nog har Paulsen en poäng i att processarbetarens övervakningsarbete kan förefalla högst "abstrakt". Den här typen av arbeten tillhör kanske Marx kategori "nödvändigt arbete", som vi helt enkelt måste dela på.
Paulsen är medveten om de maktförhållanden som trots kraftigt ökad produktivitet ändå inte lett till sänkt arbetstid. Ibland låter Paulsen som en marxist, men han tror inte på ett samhälle där arbete inte behöver innebära underordning i ett hierarkiskt system. Kollektiv som fungerar demokratiskt och där man gemensamt planerar sitt arbete uppfattar han nog som en ren utopi. Dessutom tendera han ibland att förklara ekonomiska förhållanden med ideologi, och inte tvärtom. Trots att han själv beskriver hur "arbetslinjen" ändrat innebörd historiskt och knappast är något som svävar självständigt i den ideologiska himlen.
En intressant skillnad mellan "arbetskritiker" som Paulsen pekar på är att vissa ser den fullständiga automationen som målet och att vägen dit går över alltmer innehållslöst, mekaniskt arbete, medan andra kan tänka sig att göra det befintliga arbetet mer intressant och mänskligt. Detta är en motsättning som nog inte har en självklar lösning. Man får nog tänka sig en kombination. Men det förutsätter ett slut på vad jag ändå skulle vilja beteckna som kapitalismen och inte som "arbetssamhället".
Det här kan vara en av samtidens viktigaste frågor. Jag har länge irriterat mig på att det pratas mycket om kvantitet i arbete ("vi måste arbeta mera") men inte kvaliteten. Parollen verkar vara: "Gör vad f-n som helst, bara det kan kallas arbete." Men samtidigt utesluts stora delar av det som görs i samhället från termen 'arbete'. När det investeras för framtiden så handlar investeringarna i allmänhet om att minska andelen mänskligt arbete. Det är en ekvation som inte går ihop där. Har för mig att vi diskuterat det tidigare, och jag pekade på någon sorts medborgarlön som tänkbart alternativ. Kan folk inte göra något vettigt produktivt kan de väl få en hacka ändå för att sitta och vara sociala vid datorn!
SvaraRaderaJa, medborgarlönen har vi diskuterat tidigare. Jag är mer skeptisk än du till det förslaget. Roland Paulsson tar upp det i slutet av boken eftersom det är "arbetskritikernas" paradreform. Han tvekar också, och skriver att ett införande av medborgarlön "idag sannolikt skulle innebära att arbetssamhället stärktes i grunden".
RaderaEn medborgarlön tror jag skulle passa bättre som en "kommunistisk delreform" i ett socialistiskt samhälle. Ungefär som man i folkkomnunerna i Kina hade en garanterad basinkomst men desstutom fick betalt efter antal arbetspoäng man jobbat ihop.
I dagens kapitalistiska svångremssamhälle tror jag att en medborgarlön är för ideologiskt svårsmält för stora delar av folket. Istället borde man jobba politiskt för att ta tillbaka de stora försämringarna i arbetslöshets- och sjukvårdsförsäkringarna. Dessa fyller ju i princip samma funktion som medborgarlönen. Nackdelen är förstås att det krävs ett obehagligt kontrollsystem för dem, som dessutom kostar mer än ett medborgarlönssystem skulle göra.
Om det uppstått brist på meningsfulla arbeten, så tycker jag att lösningen borde vara att dela på dessa. Inte i att vissa ställs helt utanför arbetslivet. Annars får vi ett samhälle som Ivar Lo-Johansson beskrev i en av sina romaner: ett samhälle där överklassen består av dem som har privilegiet att få arbeta.
Jag har som jag skrev en positivare syn på arbete än Paulsson. Det ligger i människans natur, tror jag, att vilja göra nytta, inte bara för sig själv, utan även för andra. Men i dagens ekonomiska system, när det är "arbetsgivaren" som har diktatorisk makt på arbetsplatsen och dessutom lägger beslag på frukterna av arbetet, så försvinner lätt den naturliga lusten att arbeta... Men att lönearbetet måste bort betyder väl inte att arbetet som sådant ska försvinna.
Du tar upp den intressanta frågan om vad man menar med arbete. Aristoteles och Platon såg ju med förakt på dem som "arbetar". Men idag tycker filosofiprofessorer och även statsministrar att dom själva "arbetar". Betydelsen av ordet har onekligen vattnats ur, kanske med rätta. Om professorns intellektuella verksamhet kallas "arbete", då borde ju industriarbetarens mera kroppsbetonade arbete automatiskt uppvärderas, eller...?