Nu har Michael Roberts "rättat" det manifest som keynesianerna publicerade, och som jag kommenterade här. Och visst är det en föbättring, men det tycker knappast keynesianerna. Usch och fy, den nya versionen innehåller påståenden som att kapitalismen har misslyckats igen. Och förslag om förstatligande av bankerna, som ju ställde till det.
Samtidigt ser jag hur post-keynesianen Lars P. Skyll river alla broar till "ny-keynesianerna", här i form av en attack på en viss professor Wren-Lewis. Tonläget är högt - "Wren-Lewis drivelling on macroeconomic" ("divel" betyder "smörja", "dravel" enligt ordboken).
Ny-keynesianerna anklagas för att inte vara "riktiga" keynesianer, och det stämmer nog. Teoretiskt står de trots namnet närmare "neoklassikerna" än Keynes. Lorden var ju själv fullblods- neoklassiker tills han insåg att det kanske var fel på teorin och inte på verkligheten. (Fast frågan är väl vad det innebär att var keyenesian - Keynes själv bytte åsikt många gånger.)
Roberts skriver att han fick uppropet från de "heterodoxa" ekonomerna (som i princip omfattar alla utom de renläriga neoklassikerna). Men Paul Krugman brukar hänföras teoretiskt till nykeynesianerna, så hur det går ihop med hans manifest kan man ju undra.
Visserligen är det underhållande att läsa arga nationalekonomer. Men den nuvarande debatten har ju en allvarlig bakgrund: världsdepressionen som bara fortsätter...
(Det kanske är på sin plats med förklaringar av dom här ekonomiska skolorna jag nämnt. Neoklassikerna är dom som menar att marknaden är perfekt och att arbetslöshet botas med lönesänkningar. Trots namnet har de inget att göra med de klassiska ekonomerna som David Ricardo.
Keynes däremot trodde att systemet kunde råka i olag ibland, då "enterprönerna" tappar investeringslustan, och då bör staten sätta igång maskineriet igen genom att pumpa in efterfrågan i ekonomin.
Postkeynesianerna uppstod - trots namnet - före Keynes. Den polske socialisten Michal Kalecki anses av en del ha uppfunnit keynes läror före Keynes. Jag kommer att komma tillbaka till Kalecki i ett senare inlägg. En annan lustighet med namnet är att postkeynesianerna betraktar sig själva som de verkliga keynesianerna.
Nykeynesianerna anser sig ha gjort en syntes av den neoklassiska "mikroteorin" och keynesianismens "makroteori". Politiskt konservativa som de brukar vara, så har de inte haft några problem att anamma teorier om en "naturlig arbetslöshet" som inte får underskridas. Paul Krugman räknas dit, men politiskt har han rört sig åt vänster - eller är det politikerna som rört sig åt höger?)
Det kanske finns några hårdföra pre-keynesianer som gå in och rädda situationen!?
SvaraRaderaWren = gärdsmyg och Lewis = Ludvig. Heter man Gärdssmyg-Ludvig är man nog inte mycket till ekonom!
Jag ser i Lars P Syll´s blogg att Steve Keen har trätt fram med sina åsikter i manifestfrågan. Keen var den ena huvudkombattanten i den förra bataljen, då Krugman och han rök ihop om banker kan skapa pengar "ur intet". Även om han inte skriver det rent ut, så avfärdar han Krugman och co:s manifest som värdelöst. Rubriken i Lars P Syll´s blogginlägg är "Why neoclassical economics is one of the main culprits of the euro crisis". Neoklassikerna jämställs alltså med brottslingar (culprit = gärningsman, enligt ordboken).
RaderaKärnan i Keens argumentation är som förra gången att neoklassikerna inte fattat att pengar till största delen är "endogena", skapas inuti det ekonomiska systemet, närmare bestämt i banksystemet. Och inte, som neoklassikerna tror, "exogena", skapas utifrån, av staten. Krugman backade lite förra gången och gick med på att en begränsad mängd pengar kan skapas av bankerna. Medan Keen och vänner anser att det i princip inte finns någon gräns för detta. (Det förefaller mig som att Keen har mer rätt i denna fråga.)
En följd av denna teoretiska blunder hos neoklassikerna är att dessa fokuserat på statens budgetunderskott och statsskulder, inte på skulderna inom den privata sektorn. Den enes skuld motsvarar ju den andras fordran - enligt neoklassikerna. Och deras modeller kan då lugnt bortse från dessa privata skulder..."
Keen anser däremot att de privata skulderna är så stora så att det kommer att ta 10 år att beta av dem. Och det får förstås makroekonomiska följer. Det hjälper då inte, som traditionella keynesianer förordar, att staten försöker stimulera efterfrågan i den privata sektorn. Vad är då Keens lösning? Jo, helt enkelt en skuldavskrivning i jätteformat.
Både Keen och Roberts är alltså båda skeptiska till att Krugmans keyenesianism har utsikter till att lyckas. Men Roberts anser till skillnad från Keen att orsaken till det privata kapitalets vägran att investera, ligger i den låga lönsamheten. Lösningen är att byta ekonomiskt system, och till att börja med förstatliga bankerna. (Annars fortsätter depressionen under lång tid, ända tills ekonomin till slut kommer igång när tillräckligt mycket kapital förstörts så att profitkvoten kan börja stiga igen.)
Det kan tyckas att Roberts förslag till lösning, socialism, är mera "drastisk" än Keens. Men frågan är väl om inte Keens skuldavskrivning skulle sänka systemet och tvinga fram Roberts lösning? Vi har spännande tider framför oss...