Efter att ha sett intervjun med Kjell Olof Feldt igår i "Min sanning", liksom "Dokument inifrån" från 2004, om "novemberrevolutionen 1985", så är det läge att något nyansera bilden från förra inlägget. Feldt är ett hatobjekt för många socialdemokrater, har jag förstått. Han var den som införde nyliberalismen i Sverige och påbörjade nedmonteringen av folkhemmet.
Men har Feldt kanske rätt i att det inte fanns några alternativ? Är en återgång till keynesiansk politik och full sysselsättning omöjlig idag? Det är en intressant fråga idag, som har berörts i tidigare blogginlägg.
Visserligen har de tre kuppmakarna från 1985, Feldt, Åsbrink och Dennis, olika åsikter om vad de kom överens om, när de avreglerade kapitalmarknaden. Om Feldt har rätt så framstår han snarast som inkompetent, eftersom han tydligen inte insåg att resultatet skulle bli en fastighetsbubbla och massarbetslöshet. Men han avstår ändå från att uttryckligen förespråka att sysselsättningsmålet sätts före inflationsmålet. Han skyller ifrån sig på efterträdaren på finansministerposten, Allan Larsson, som införde en självständig riksbank med låg inflation som enda mål.
Enligt programmet om novemberrevolutionen skylldes nödvändigheten av upphävandet av utlåningsrestriktionerna, på existensen av en "grå lånemarknad", vilket Feldt också hänvisade till i intervjun igår. En historiskt intressant fråga är hur mycket substans det fanns i dessa påståenden om en lånemarknad utanför bankerna.
I "Dokument inifrån" antyds att det inte fanns några ordentliga belägg på hur stor denna grå marknad verkligen var. Det antyds att det handlade om ett svepskäl från nyliberalerna som av andra skäl ville genomföra "novemberkuppen". Feldt däremot menade däremot att det faktiskt var staten som genom sin skuldsättning skapat denna marknad! Men då börjar hans syn på vad som hände att bli verkligt svår att förstå! Om staten skapade problemet, borde man väl ha kunna lösa det?
Visserligen är Feldt en försvarare av kapitalismen, och hans politik svår att skilja från moderaternas. Men det positiva med honom är att han är ärlig och därför ibland avslöjar önsketänkande om vad som kan göras inom systemet. Feldt är för vinster i vården t.ex. men erkänner också att det då inte går att undvika att "riskkapitalisterna" placerar vinsterna i skatteparadis.
Det han inte säger är det intressanta. De ihåliga skäl som anges är naturligtvis inte orsaken till att man gör så dramatiska och samhällsomstörtande åtgärder. Vad Feldt inte talar om är relation med främmande makt. Det är naturligtvis hemligt och det är många sådana som påverkar dig i ditt dagliga liv, många fler än du tror. M och S största rädsla är att något parti, vilket som helst utom M och S får kontroll över utrikespolitiken och ser vad de gjort, får se landsförräderiet som de tillsammans genomfört.
SvaraRaderaNej, det skulle inte förvåna mig om det förekom hårda påtryckningar utifrån. Jag minns själv att kontrasten mellan den praktiskt taget fulla sysselsättningen i Sverige och den ihållande massarbetslösheten i länder som Danmark var tankeväckande. Det är lätt att tänka sig hur de styrande i sådana länder var förbannade över exemplet Sverige och ville ha slut på "undantaget Sverige".
SvaraRaderaFrågan om Feldt var medveten om vilket spel han deltog i är kanske rätt ointressant egentligen.
Jag tror inte på konspirationer och jag tror inte på slumpen; jag tror på strukturellt betingade rutiner som går att påverka om man kan mobilisera tillräckligt stor energi.
SvaraRaderaVid kapitalismens förra kondratiev B, dvs 20-30-talen, fanns en militant arbetarrörelse som var beredd att ta till konflikt. Samt dessutom en militant antikolonial rörelse i Indien och Kina, plus en systemkritisk uppstickare i form av Sovjet. Därför var det möjligt att reformera systemet ganska radikalt.
Idag finns bara en militant småbonderörelse i Latinamerika och Sydasien, plus ett antal relativt systemkonforma utmanare om hegemonin i världen. Det gör det svårare att reformera systemet. Det blir nog mer som B-fasen före den, i slutet av 1800-talet. Dvs mycket måttliga reformer (jo, det fanns såna då också i form av införande av bland annat folkpension och offentliga avlopp, bland annat) plus kolonialkrig.
Jag tror du har rätt i din bild av att en avgörande förutsättning för uppkomsten av den keynesianska välfärdskapitalismen var en militant arbetarrörelse. Men en viktig fråga är väl också varför det gick så pass lätt att rulla tillbaka de reformer som denna arbetarrörelse tvingade fram. Och i det sammanhanget har "novemberkuppen 1985" ett visst intresse.
SvaraRaderaReformistiska socialdemokrater som Dan Josefsson, som gjorde TV-dokumentären om "novemberrevolutionen", tenderar att betona det kuppartade, det odemokratiska och det förrädiska i skeendet, då massarbetslösheten släpptes fram. Och det är inte obefogat. Men Feldt har troligen rätt i att Sverige till slut ändå hade genomfört dessa förändringar i politiken.
Den avgörande orsaken till att socialdemokratin övergav sin till synes framgångsrika politik, var knappast att det fanns "förrädare" som Feldt och Åsbrink i partiets ledning. Det handlade väl mer om att den där "militansen" för länge sedan var borta tillsammans med målet om socialismen som alternativ till kapitalismen. Palme pratade visserligen om "demokratisk socialism", men det är väl ingen som vet vad han menade konkret med det.
Det gick lätt för att
SvaraRaderaa. alltmer av löpandebandsarbetet omlokaliserades till Ostasien; därmed minskade efterfrågan på arbetskraft i Europa/USA och arbetarna blev svagare,
b. de socialdemokratiska partierna ingick ett faustavtal med kapitalet - i Sverige manifesterat i Saltsjöbadsavtalet - där de åtog sig att demobilisera arbetarrörelsen och hålla den demobiliserad, som motprestation till att kapitalet inte saboterade deras regering. Därmed fanns till slut inget politiskt tryck som kunde motväga det tryck som alltid har funnits från överklassens sida.
Apropå punkt b. så kan man ju fundera på vilka kompromisser som är vettiga att göra. Om man inte är beredd att alls kompromissa, så kan man aldrig avsluta en strejk utan att få igenom 100 % av sina krav. Och det fungerar ju inte...
RaderaOm Saltsjöbadsavtalet hade setts som ett tillfälligt vapenstillestånd, så hade det inte varit så farligt. Men när man överger sitt slutmål i utbyte mot att administrera systemet, då går det så illa som det gjorde till slut - motståndaren som såg eftergifterna som tillfälliga, tar tillbaka dem...
Helt riktigt, Hannu. Problemet för arbetarrörelsen var, om man ska uttrycka det enkelt, att dom placerade sin strategiska ledning i staten. Så dumt är inte kapitalet, de behåller den strategiska ledningen utanför alla regeringar och låter dem vara tjänstehjon.
SvaraRadera