Dubbel bokföring som ekonomisk teori?

Det är ofta svårt att hänga med i nationalekonomers resonemang. Inte för att de är  svåra att förstå i sig, utan - kan man misstänka - för att ekonomerna vill dölja hur simpla resonemangen är ibland.

Men en  dialog ur "Savings Equals Investment?" av keynesianen Simon Wren-Lewis, citerad för en tid sedan i Lars P Sylls blogg, är riktigt upplysande och läsvärd.

Keynes var ju "makroekonom", d.v.s. hans teorier handlade om samhällets ekonomi som helhet. Där gäller ju t.ex. att det som är en utgift för är inkomst för någon annan, vilket medför att samhällsekonomi inte är summan av "mikroekonomin" för hushåll och företag.

Keynes var förresten inte först med "makroekonomi", som en del keynesianer verkar tro, som inte läst andra bandet av Marx "Kapitalet". Keynes var en sämre ekonom än Marx, eftersom han för det mesta bortsåg från samhällets uppdelning i klasser, och klumpade ihop alla "hushåll", både kapitalister och lönarbetare, som motpol till Staten.

I nationalräkenskaperna räknar man med att totala storleken av investeringarna i ett land är lika stort som det totala sparandet. Men kan det stämma?  Något är lurt här, och det är det som Wren-Lewis förklarar. Identiteten "Investeringar = Sparande" är en bokföringsmässig identitet. Eller med andra ord: identiteten stämmer av samma skäl som att i dubbel bokföring debet och kredit mirakulöst nog alltid går jämt ut: denna bokföringsteknik är ju konstruerad för att gå jämt ut! Och Wren-Lewis avslöjar hemligheten med just denna identiteten mellan investeringar och sparande: de osålda varorna räknas som "lagerinvesteringar".

Keynes själv brydde sig inte om den här bokföringsmässiga identiteten. Han menade att ju större inkomst man har desto mindre benägenhet har man att konsumera ens hela ens inkomstökning, och alltså har man större benägenhet att "spara".

Keynes insåg att det inte finns någon automatik i att dessa sparpengar investeras i ny produktion i något företag. Och i så fall räcker inte den totala efterfrågan, konsumtion plus investeringar,  för att motsvara den samlade produktionen. Arbetslöshet är alltså fullt möjlig. Och den enda som kan se till att åtgärda problemet med den bristande efterfrågan är enligt Keynes Staten. Jag har i andra inlägg tagit upp invändningar mot denna idé. Staten kan troligen dämpa kriser men då på bekostnad av att de förlängs.

Men det finns fler bokföringsmässiga identiteter som spökar i den ekonomiska debatten.

I en blogg av Michael Roberts tas en identitet upp som den polske ekonomen Kalecki är pappa till: "profits =  investment + capitalist consumption + government deficit". Det ser ju ut som att profiterna ökar om statsskulden ökar - ett argument för keyensiansk politik! Men som Roberts skriver, så säger en sådan här bokföringsmässig identitet ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan.

Det finns även andra idéer om varför statsskuld är bra - inte bara för finanskapitalister som behöver "säkra placeringar" - och som utgår från bokföringsmässigt tänkande. Men det får jag återkomma till.