I senaste numret av Monthly Review finns en lång analyserande artikel av Yuezhi Zhao om Bo Xilais fall från partitoppen i Kinas Kommunistiska Parti. Bo stod för en politik som ville ändra den politiska kursen i Kina. Hans alternativ kallas "Chongqing-modellen" och avviker från den ohämmade nyliberala kapitalism bakom socialistiska fraser, som partiledningen står för. Det är därför inte förvånande att media överallt i världen stämde in i den smutskastningskampanj, som ledde till hans uteslutning ur partiet och till den kommande rättegången.
Bo anklagas bl.a. för korruption, medan det i själva verket var bekämpandet av korruption, maktmissbruk och kriminalitet som utgjorde viktiga delar i "Chongqing-modellen". En nyhet var t.ex. att införa en reklamfri TV-kanal! En annan att han beordrade byråkraterna att "gå ut till folket" i sann maoistisk anda. Därmed skrämde av han upp många makthavare, som började muttra om en "återgång till kulturrevolutionens kaos".
Bo försökte dock inte införa någon renodlad socialism, utan välkomnade ökända företag som Foxconn till Chongqing. Men deras arbetare behövde inte bo i baracker vid fabrikerna utan de fick hyra billiga hyresbostäder. Kanske kan man se Bos politik som en sorts klassisk socialdemokrati, med målet att skapa ett blandekonomiskt välfärdssamhälle. Slagordet var "common prosperity" i motsats till Deng Xiaoping som tvärtom pläderade för att "några måste få bli rika först". Och Deng lyckades ju med att förvandla Kina från ett av världens mest jämlika till ett av världens mest ojämlika länder.
Giovanni Arrighi, som skrev boken om "Adam Smith in Beijing", hade en optimistisk syn på Kinas framtida utveckling, trots den växande kapitalismen. Jag skrev här om hans mycket intressanta bok Men idag ser det ut som att den nyliberala linjen segrat. Reformer inom systemets ramar verkar inte fungera. Behövs en ny revolution i Kina för att vända utvecklingen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar