Det händer att jag slår över till Finlands TV, när det bara är fåniga lekprogram i de svenska kanalerna. Ikväll hamnade jag i ett program där de finska småpartierna frågades ut under ett par timmar inför kommunvalet nästa helg. Man hade antagligen fått med de flesta av de partier som ställde upp. Ett av partierna ställde t.o.m. bara upp med en kandidat i valet, partiledaren!
Visst märkte man föraktet från programledarna mot dessa politiska blåbär, men jämfört med hur småpartier behandlas av SVT, d.v.s. ignoreras helt, så uppfyller ändå finsk TV sin informationsskyldighet på ett hyfsat sätt. Man fick en ganska bra bild av var dessa partier stod.
Ett parti ville gå ur EU, ett ville ha mer direktdemokrati, ett var ett finskt piratparti, tre var kommunistiska, o.s.v..
Även om frågan ställdes till de kommunistiska partierna varför de inte kunde enas, så lyckades man inte förklara varför. Förmodligen handlar det mycket om historiska skäl. Man kunde också ana att prioriteringen av frågan om utträde ur EU kunde vara en skiljande frågan . Men varför förväntas alla kommunister kunna samsas i ett parti?
En stor fråga i kommunvalet är de stora partiernas förslag på kommunsammanslagningar. Alla småpartierna var emot, vilket ju är förståeligt. Ju större kommun, desto svårare att komma in kommunfullmäktige. Men engagemanget för större reell demokrati tycktes också stort hos alla dessa småpartier.
Likheterna mellan svenska och finsk politik visar sig vara stora. Avregleringarna kom tydligen några år senare i Finland än i Sverige, men ledde snabbt även där till en kris med hårda åtstramningar, med verkningar som fortfarande märks.
I både Sverige och Finland sätter staten tumskruvarna på kommunerna genom att hålla nere finansieringen av dem. Som flera påpekade, så är det finansieringen som är problemet, inte storleken. Att slå ihop flera fattiga kommuner leder bara till en större fattig kommun.
Avregleringar är inte det minsta konstigt. I västvärlden lever vi i en demokrati som är en potemkinkuliss. De stora partierna har egentligen inget annat val än att avreglera, de har inte en aktiv medlemsbas som kan leda en statsapparat och därför är det naturligt att banta statsapparaten, hellre det än att rekrytera fler aktiva, för då riskerar man ju konkurrans om sitt bekväma jobb. Därför är de också livrädda för aktiva små partier, för trots att de stora har all makt, så har de små alla aktiva medlemmar, vilket skrämmer de stora tomma skalen som utgör kärnan i vår "demokrati".
SvaraRaderaJa, de stora partierna i den form de har idag, är nog dömda att gå under, förr eller senare. Men vad ska de ersättas med? De här finska småpartierna var överens om att nykomlingen i finsk politik, de populistiska sannfinnländarna, bedriver ungefär samma politik som de etablerade partierna. I Sverige har vi ju exemplet med hur Miljöpartiet assimilerats.
SvaraRaderaEtt enpartisystem som i Sovjet eller Kina är knappast något alternativ. Framtiden kanske ligger i ett system där 100-tals, t.o.m. 1000-tals partier existerar samtidigt. Fast då är det ju inte "partier" i konventionell mening.
Idealet vore kanske t.o.m. att alla medborgare har sitt eget "parti", men det är orealistiskt, tror jag.
Men förutsättningen för ett i sann mening pluralistiskt politiskt system är gemensam äganderätt till produktionsmedlen och frånvaro av klasskillnader.
De kan inte gå under och ersättas utan att systemet byggs om. Ser vi till realpolitiken så krävs det ganska många medlemmar som är aktiva i varje parti. Det är en uppsjö med utskott, nämnder och styrelser som partierna skall skicka folk till. De skall sitta och räkna och förbereda motförslag i massa frågor. Sakerna som skall tas ställning till i varje nämnd och utskott kommer inte från ingenstans. Visst finns många tjänstemannaprodukter som det är att säga bu eller bä till, men oftast krävs en del arbete av de aktiva.
RaderaJag funderar på organisationer av typen open source och representanten för det partiet är inte en person utan den som kan och vill just det mötet. En representant ditskickad för att presentera och försvara ett förslag som arbetats fram av folk på nätet.
Jag har begränsad erfarenhet av versionshanteringssystem, men jag kanske skulle sätta upp ett sådant för partiet, så kan vi decentralisera partiet helt.
Men frågan om nämndemänen handlar inte som man kan tro om de ihåliga argumenten om att juridik inte är politik, frågan handlar om att partierna inte har folk att välja till platserna. Så vilken idiot som helst som traskar in från gatan kan få en nämndemannautnämning. Men det vill partierna inte tala högt om. Där har vi en verklighet som förklarar mängder med konstigheter, sossarnas bolagisering av saker i kommuner är en grej som delvis kommer ur detta, för att minska belastningen på de aktiva medlemmarna som de inte har.
Hur vore det med "kommunisternas och de partilösas block"? Och sedan kan ju resten ställa upp som "resten".
SvaraRaderaAllvarligt talat, problemet verkar inte ha någon perfekt lösning. Man får ta den som fungerar bäst i verkligheten. Fast jag vet inte vilken det skulle vara. Det system vi har idag är "för-datoriskt". Det finns folk som funderar på demokrati via datorerna. Det har för- och nackdelar. Nackdelen med knapptryckardemokrati är bland annat att det räcker inte med att folk sitter hemma och tycker och trycker. Ibland måste man resa sig och gå iväg till trista möten också, och sitta i nämnder och lyssna på dö-trista ärenden och tjatiga anföranden. Verkar som det inte är så intressant numera. Kan det bero av att de beslutande församlingarna inte beslutar så mycket längre, utan mest är transportkompanier för beslut som redan tagits av partiledningar och anställda tjänstemän?
Knapptryckandet är en "community" på nätet där man kan sitta och bidra till förslag genom att man kan arbeta med samma dokument på nätet, man kan göra sin del när man hinner, inte en viss tid. Sen måste det givetvis kompletteras med "community" i verkligheten. Sitta på möten och prata om förslag i nämnder får aldrig vara ett vänsterpartis enda verksamhet. Ett vänsterparti handlar ju om människor som hjälper sig själva och andra, om "community". Därför måste man kasta ut gränsdragningen mellan vad som är politik och inte politik, man måste skapa en gemenskap där människor hjälper varandra, ur det kommer sedan intresset för realpolitik springa.
RaderaDet som gör att folk gillar extremhögern är att om du går till något av nazistpartierna är att du kommer in i ett brödraskap en "community", något som saknas i dagens atomiserade och alienerade samhälle, nazisterna skapar gemenskap kring hat och frustraton. Det förklarar även kyrkornas framgångar, för där välkomnas du in i en gemenskap som hjälps åt.
Märkligt, då vi med vänsterståndpunkt borde vara bäst på sådant. Men blir man upptagen med att sitta och snacka skit med moderater i en nämnd så finns inte energi att ta sig an att skapa en gemenskap i sitt närområde.
Jag använder engelskans community, för det säger lite mer än ordet gemenskap. Jag skulle kanske kalla det för samhällsgemenskap.
RaderaFascister och kyrkor har en fördel i att de kan satsa för fullt på gemenskap, medan vänsterrörelser hela tiden måste ifrågasätta vad de gör. Det är en konst att vara kompis med någon man är häftigt oense med...
RaderaMer vetenskapligt tänkande i skolan. Vet man att det enda som finns är provisoriska sanningar, så kan man vara häftigt oense med varandra om allt utan att för den sakens skulle bli ovänner. Faktum är att jag själv grälar mer med mina vänner än med fiender. Varför skulle jag vilja hjälpa fienden i sin argumentation genom att gräla på honom och peka på byxorna kring anklarna? :)
RaderaEn förbättring vore kanske att försöka dra en skarp skiljelinje mellan politik och byråkrati, där byråkratin får ta hand om allt det tråkiga, medan politiken ägnar sig åt visioner och mål.
SvaraRaderaMen då lämnar man väl i praktiken för mycket makt åt byråkratin? Pariskommunen framhölls ju tvärtom av Marx för att vara en "arbetande församling" och ingen parlamentarisk pratkvarn.
Men byråkratin kanske till största delen skulle kunna ersättas av datorer...?
Vi hade ett relativt sunt partisystem under första hälften av 1900-talet endast och uteslutande för att så många var aktiva bland det som dessa partier såg som sin bas - fackföreningar, bondekooperation och nykterhetsrörelse.
SvaraRaderaPartier är förmedlingsorgan. De utformar gångbara kompromisser - men då måste det ju finnas något att kompromissa utifrån. Och detta kan inte byggas upp inom partier, de har sitt centrum i det kommunala/statliga harvandet.
Så jag tror på arbetsdelning. Partierna kommer att sköta sig bra om det finns organiseringar utanför som är tillräckligt hotande för att partierna ska tvingas ta dom på allvar, samtidigt som de i någon mån ser dem som sin egen bas.