I två videos på Real News Network, "Bubble in Developing World Won't Substitute for Domestic Demand" och "Chinese Market Won't Save Global Capitalism" görs en intressant analys av vad obalanserna i världsekonomin beror på, av ekonomen Yilmaz Akyüz, som är rådgivare till regeringar i Syd.
Akyüz utgångspunkt är att lönerna de senaste decennierna inte hängt med produktivitetsutvecklingen, varken i USA, Europa eller Kina. Detta leder till problemet att hitta efterfrågan till "överskottet" av de producerade varorna. Länder som Tyskland och Japan och - faktiskt i mindre utsträckning - Kina har löst det genom kraftig ökning av exporten. Man har på detta sätt exporterat även arbetslösheten! USA däremot har kunnat hålla konsumtionen uppe genom ökningen av den inhemska skuldsättningen, främst bolåneskulderna.
Efter krisen 2008, försöker man i Väst lösa problemen genom ytterligare nedskärningar av lönenivån. Detta förvärrar förstås bara det underliggande problemet, att lönerna inte ökat i takt med produktivitetsökningen.
I Kina insåg man efter finanskraschen att det inte skulle gå att lösa sina efterfrågeproblem genom att fortsätta exportera till främst USA. Men istället för att höja hushållens inkomster genom kraftigt höjda löner, beslöt man sig för att investera sig ur krisen. Detta har lett till höga skulder och till överkapacitet.
Akyüz' keynesianska förslag till lösning är att regeringarna i Väst ökar efterfrågan genom att öka sina utgifter. Men det får inte ske genom att öka statsskulderna utan genom att underskottet ska finansieras genom sedelpressarna. Så länge som det finns ledig kapacitet i industrin och stor arbetslöshet, finns ingen risk för inflation, menar han.
Gissningsvis är svagheten i Akyüz´ förslag att han bortser från den kapitalistiska karaktären i ekonomin: att det är profitkvotens storlek som bestämmer investeringarnas storlek. Michael Roberts ägnar sin senaste krönika, "Apples, robots and robber barons" åt att diskutera bl.a. betydelsen av löneandelens storlek, och det faktum att etablerade ekonomer som Paul Krugman nyligen yrvaket uppmärksammat att det finns något som heter inkomster av kapital. Krugman har t.o.m. antytt att det kan ligga något i den "gammalmodiga" marxismen...
Dock har ju regeringar lyckats förr med att övervinna den svagheten. Regeringar är inte kapitalisternas slavar, utan en kraftresultant av klasskampen.
SvaraRaderaSvagheten är snarare den svaga eller obefintliga arbetarrörelsen, som inte orkar slå sig till högre andel av överskottet. Och därmed inte heller tvinga regeringar att investera.
Jag såg Roberts krönika. Mycket intressant, inte bara vad det gällde profitkvoter och löneandelar, utan vad den tekniska utvecklingen har för betydelse. Ny teknik kan betyda att industrier flyttas tillbaka till de gamla industriländerna efter att tidigare ha flyttats ut, men det betyder inte att det blir en massa nya jobb för det. Den nyare tekniken kräver allt mindre mänskliga insatser. Den gamla industriarbetarklassen fortsätter att vittra bort.
SvaraRaderaVad det gäller krisbekämpning är väl det bästa om man faktiskt placerar nyskapade pengar hos personer som verkligen är illa ute och behöver hjälp, samt hos organisationer som kan göra något praktiskt. Annars kommer ju dessa QE-fonder ändå förmodligen bara att glida över till banker och andra grenar av spekulationskapitalet. Samtidigt är det (mot bakgrund av miljö- och resurskriserna) frågan vad man bör göra för att stödja konsumtion.
I princip är det väldigt enkelt: ekonomin och politiken måste inriktas mot det som är bäst för mänsklighetens flertal. Prio ett borde då vara att förhindra en klimatkatastrof inom bara några decennier. Prio två kanske att avskaffa fattigdomen bland de 2 miljarder som har lägst inkomster O.s.v.
SvaraRaderaDet borde ju inte vara så svårt att komma överens om en grov plan för hela världen. Kunskaper finns nog så det räcker. Det behövs ett systemskifte från dagens absurda system och därför först ett maktskifte.
Det finns inte längre några vettiga reformer att arbeta för. Om arbetslösheten minskar genom att öka efterfrågan genom högre konsumtion, så leder det bara snabbare till klimatdöden.
Det som den parlamentariska "vänstern" vill ha i Sverige, t.ex. stora satsningar på infrastrukturen, är ju precis den politik som de kinesiska makthavarna enligt Akyüz fört sedan 2008. Och det verkar gå käpprätt åt helvete även på kort sikt.
Jag såg just Pål Steigans blogg, där en kommentar till ett färskt inlägg om hotande lönesänkningar i Norge anknyter till frågan om konsumtionen. Det är ju vansinne att hävda, åtminstone utan att ange konkret vad som förväntas göras, att vårt nordiska "välstånd" måste öka. Handlar det om "mjuka tjänster" och mer kunskaper är det OK, skall det till ännu mer resursförstöring är det inte OK. Det ställer krav på nytänkande hos fackföreningarna bland annat, och det är frågan om de klarar av det. De klarar väl inte ens av det gamla tänkandet längre.
SvaraRaderaNär tillväxten upphör, så blir frågan om fördelningsfrågan akut. Så visst behövs fackföreningarna fortfarande, men de behöver nog lyfta blicken från de mest närliggande intressefrågorna. Socialismen var ju faktiskt målet i fackföreningsrörelsens barndom.
SvaraRadera1. Det behövs sannerligen investeringar i "infrastruktur", dvs sådan infrastruktur som minskar behovet av råvaror och energi. Paradexemplet är kollektivtrafik istället för bilar, men också stadsförtätning för att minska behovet av transporter över huvud taget. Ombyggnad av hus för att helt få bort behovet av uppvärmning är ett annat exempel.
SvaraRadera2. Kravet på konsumtion är ett direkt resultat av ojämlikheten. Folk kräver "mer" uteslutande för att andra har ännu mer. Hellre än att höja inkomsterna hos de 99 procenten bör man alltså minska dem hos den översta procenten. Och det är en fundamentalt facklig fråga. När facken har lärt sig kräva t.ex. löner i procent av direktörernas löner och i procent av aktieägarnas utdelning istället för kronor och öre kanske vi kommer nån vart.
Det senare skulle kunna bli ett starkt folkligt krav redan idag om något fack vågar, vi är redan heligt förbannade över parasiternas förmåner. Det skulle också gå att få en stor majoritet för det första, även om det kanske inte skulle ligga lika mycket jävlaranamma i det - en stor majoritet av stockholmarna vill t.ex. hellre ha t-bana än förbifart.
PS. Jag kanske borde avsluta med att problemet inte är bristen på krav, det är bristen på aktörer. Påverka världen kräver organisation, och idag tror ingen på organisation. Man föredrar "nätverk", så lösliga som möjligt. Och det räcker inte eftersom man inte kan ställa någon i ett nätverk till svars.
SvaraRadera