Jan Wiklund tipsade i en kommentar till inlägget "Varför föll maoismen?" om boken "De förtrycktas talan" av Carl Arvid Hessler. Denne behandlar nämligen det "anarkistiska draget" hos Mao i denna bok, vilken gavs ut första gången 1988. Tyvärr kan man väl gissa att boken inte blev läst av så många i en tid när intresset för både Mao och Kina sjunkit avsevärt efter "68-vänsterns" storhetstid. Själv kände jag varken till boken eller dess författare.
Först blev jag förvånad över att en svensk professor i statskunskap kunde skriva så objektivt om både marxism, Kominterns politik och de kinesiska kommunisternas ideologiska konflikter. Men det visade sig efter lite efterforskningar att det inte var så konstigt, för Hessler var en gammal radikal, som hälsat de radikala studenternas "uppror" 1968 mot de borgerliga kursplanerna med glädje.
Hessler har uppenbarligen satt sig in i ett stort material, speciellt om den kinesiska kommunismens tidiga historia (och förhistoria). Han passar på och slår västerländska Mao-historiker som Stuart Schram på fingrarna, vilka t.ex. grovt har missat hur tidigt Mao opponerade mot partiledningens försummande av arbetet bland bönderna. (Men han påvisar också att Maos kritik här sammanföll med Kominterns kritik av KKP:s politik!)
Det stämmer att Mao i sin ungdom tog ställning för anarkismen, personifierad av Pjotr Kropotkin, mot marxismen. Det hade han gemensamt med de flesta unga radikala kineser. Men i likhet med dem övergav han ganska snabbt de anarkistiska idéerna om vägen mot "harmonins samhälle" och anslöt sig till de ryska bolsjevikernas revolutionära taktik. Men Hessler kan ha rätt i att anarkismens bilder av framtidssamhället fortsatte att vara mer inspirerande för en del kinesiska kommunister än marxisternas knapphändiga beskrivningar.
Hessler gör en stor poäng av att Mao aldrig skulle ha använt uttrycket "proletariatets diktatur". Men det tror jag inte har någon större betydelse och innebar inte någon brytning med den kommunistiska rörelsen. "Arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur" var onekligen ett brott med 1800-talsmarxismen, men det var ett "brott" som Lenin redan hade genomfört för länge sedan.
"De förtrycktas talan" har underrubriken "Ett kinesiskt perspektiv". Bokens första del handlar om den långa kinesiska historien. Denna präglades inte bara av ämbetsmännens och jordägarnas allians för att suga ut bönderna. Utan också av ett stort antal bondeuppror, som ibland ledde till nya kejserliga dynastier, vilka snabbt blev lika förtryckande som de som störtats.
Hessler antyder att t.ex. folkkommunerna hade sitt ursprung i urgamla kinesiska reformidéer om hur jorden borde delas upp rättvist och brukas gemensamt. Det kanske finns en släktskap här mellan anarkister och kritiska konfucianer?
Enligt Hessler var Mao medveten om att det mycket väl kunde gå på samma sätt med den revolution som han själv stått i spetsen för. När Hessler skrev boken tycks han ha insett att en sådan förändring var på gång. Hessler hälsade inte denna återgång med glädje, i motsats till västerländska media.
Tyckte jag kände igen namnet Hessler, och jodå, jag har en bok från 1979 av honom som heter "De sanna riddersmännens stat. Politiska tankar i det gamla Kina". Så han verkar ha studerat Kina en hel del.
SvaraRaderaMao bör ha präglats en hel del av studentrörelsen i Kina 1919 (riktad mot Japan som tilläts ta över den tyska kolonin där) när han gjorde sina tidigare politiska erfarenheter, och sedan kom ju de väpnade bonderörelserna från mitten av tjugotalet. Bönderna kunde resa sig utan kommunistisk ledning. Sådant gjorde intryck!
Den där första boken om Kina av Hessler, blev av någon anledning nedsablad av ingen mindre än Sven Lindqvist. Enligt uppgifter på nätet var det något som Hessler tog hårt.
RaderaEnligt den senare boken spelade den imperialistiska freden i Versailles efter första världskriget en viktig roll för studentprotesterna och för att många tappade förtroendet för de liberalism och "västerländska ideal".
De hycklande västerländska stormakterna hade nämligen tvingat den kinesiska regeringen att i hemlighet gå med på förödmjukande eftergifter mot Japan. Men de omfattande protesterna medförde att Kina aldrig skrev på Versaillesfreden!
PS. Jag menar att det ostyriga och låt oss säga "anarkistiska" i dessa rörelser spelade roll för Maos tänkande framöver, vare sig rörelserna hade medvetet anarkistiska ledstjärnor eller inte. Tror att just den anarkistiska sidan instinktivt uppfattades av en del västeuropeiska radikaler under sextiotalet också, medan den järnhårda partidisciplinen inte sattes så högt. DS
SvaraRaderaDet var väl också där som idén om "masslinjen" föddes, "från massorna till massorna". Det var inte längre Partiet som med sina teoretiska kunskaper ensidigt skulle "leda massorna".
RaderaPartiets ledning bestod istället i att det lärde av massorna genom att koncentrera deras spridda idéer och därefter föra tillbaka en utmejslad linje tillbaka till folket. Det sammanhängde med Maos kunskapsfilosofi, hans betonande av undersökningar och praktik framför (gamla) teorier.
Processer av det slaget kan nog uppfattas som lite "anarkistiska", men frågan är väl om det har så mycket med anarkism att göra: det handlade ju om hur ett politiskt parti borde fungera, medan anarkismen traditionellt varit skeptiskt till sådana.
Det finns också en kul beskrivning av kulturrevolutionen, jag tror i William A Jones *(ed). New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991. Den går ut på att allehanda folk som blivit behandlade brutalt av diverse kommunistpartipampar under 50-60-talen utnyttjade en Mao-artikel om det olämpliga i att behandla politiska problem med administrativa metoder, och startade massprotester, i början med Maos direkta stöd. Sen blev det hela så kaotiskt att han snabbt sadlade om för att trycka ner protesterna.
SvaraRaderaDet är här det visar sig att den enkla dualismen "kommunistiska partier"/"anarkism" inte leder nån vart. De problem Mao med rätta oroade sig över skulle ha blivit mycket mindre problem med vanlig traditionell folkrörelseorganisering, dvs självständiga intresseorganisationer. Men båda modellerna uteslöt sådant - anarkisterna var emot all långsiktig massorganisering, och kommunisterna var emot all långsiktig massorganisering som inte styrdes av regeringen.
Det blev ju regelrätta strider mellan olika fraktioner, och Folkets Befrielsearmé kallades in för att undvika inbördeskrig. Så Maos och regeringens agerade kan man ju förstå...
RaderaJag är inte så säker på att "självständiga intresseorganisationer" hade löst problemen. De kan väl också råka i luven på varandra? Frågan som uppstod var: hur hålla ihop en stor stat som Kina?
Frågan är om inte ett större mått av "borgerlig demokrati" hade varit nödvändigt? Nämligen mekanismer för att lösa "motsättningar inom folket" genom fredliga medel, som genom val till representativa församlingar.
I början på kulturrevolutionen ställdes faktiskt Pariskommunen upp som modell (precis som Lenin gjort före oktoberrevolutionen). "Shanghaikommunen" 1967 var ett steg på väge, men övergavs snabbt.
Maos argument framstår som rätt krystade: andra stater skulle få argument att bryta de diplomatiska förbindelserna med Kina om landet slutade kalla sig "folkrebublik"!
Troligen var de verkliga skälen andra för att man istället införde tre-i-ett-kommittéerna, med även representanter från partiet och armén. Men intressant nog var ju Partiet för en tid formellt detroniserad som högsta maktfaktor.
I "borgerlig demokrati" ingår förresten också självständiga intresseorganisationer, demokratiska fri- och rättigheter och att regeringen är ansvarig inför folket. Allt detta gör det förstås jobbigare på kort sikt "hålla ihop landet" och försvara sig mot inre och yttre hot, men på längre sikt är det nödvändigt.
RaderaJust det. Att förbjuda sånt är att trycka ner motsättningar och konflikter som ju ändå finns. Och det gör det bara troligare att utvecklingen blir explosiv när (för)trycket av någon anledning lättar. Eller när det uppstår en läcka nånstans...
SvaraRaderaAtt självständiga folkrörelseorganisationer på något vis ska vara ett hot blir inte trovärdigare när kommunister säger så än när latinamerikanska gorilladiktaturer gör det. De senare hyllade som bekant en brasiliansk teori om "rikssäkerheten" som förevändning för att slå ner alla former av självständig organisering. I själva verket handlar det nog bara om privilegieförsvar.