Finns det stadier inom det marxistiska tänkandet? Ja, det gör det eftersom historien inte står stilla. Men hur realistiskt är det att dessa stadier skulle bestå i marxism, leninism, (ev. stalinism) och maoism?
En aspekt på saken är att dessa beteckningar alla från början var motståndarnas skällsord, som av någon anledning anammades av anhängarna. Marx lär ju ha sagt någon gång att han själv inte var någon "marxist". Tyvärr bidrar dessa benämningar till en personfixering och hjältedyrkan, som strider mot Marx´ historiematerialism.
Nu kommer jag att ändå använda ordet "marxism" i brist på bättre. ("Vetenskaplig socialism" vore ett alternativ som använts tidigare, men det låter lite väl pompöst idag...)
Men bortsett från namnfrågan, tror jag faktiskt att man skulle kunna dela in marxismen i just tre epoker.
De filosofiska, ekonomiska och politiska grunderna utvecklades av främst Marx och Engels kring mitten på 1800-talet.
Lenin får då stå för den förändring av politiken som berodde på den stora förändring av kapitalismen som skedde kring förra sekelskiftet. Den liberala konkurrenskapitalismen med relativt små företag som priskonkurrerade, till en imperialistisk monopolkapitalism med jättelika industrikoncerner och banker.
En beskrivning av denna ekonomiska förändring finns t.ex. i Lenins "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium". Men märk väl att det var andra, t.ex. Rudolf Hilferding, som utformade större delen av den ekonomiska teorin.
Denna stora förändring i världskapitalismen, där kampen om råvaror och marknader för både varor och kapitalexport hårdnade, ledde till krig mellan stormakterna. Då slutade enligt Lenin den för 1800-talsmarxismen självklara tesen att gälla, att kapitalismen skulle störtas först i de mest avancerade kapitalistiska länderna. I stället kunde det ske i den "svagaste länken" hos världskapitalismen. Och det visade sig ju vara i det efterblivna Ryssland!
Den andra stora förändringen som Lenin och bolsjevikerna införde i marxismen var att introducera tanken på en ny sorts revolution, en demokratisk sådan i vilken arbetarna och bönderna skulle ta makten. Denna idé vidareutvecklades senare av Mao under namnet "nydemokratisk revolution".
Det är värt att nämna här att Leon Trotskij hade ett alternativ som kan kallade för den "permanenta revolutionen", och som förenklat gick ut på att man skulle skippa det här stadiet och gå direkt på en proletär, socialistisk revolution. Alternativt kan man se det som att att den "demokratiska" och "socialistiska" revolutionens stadier skulle slås ihop till ett. Därav trotskisters senare benhårda avståndstagande från alla "stadieteorier".
Den ryska revolutionen var som bekant egentligen två revolutioner, februari- och oktoberrevolutionen. På det sättet stämde Lenins teori bättre än Trotskijs. Men riktigt så enkelt är det inte. Oktoberrevolutionen med efterföljande inbördeskrig hade element av både antifeodal och socialistisk revolution. Teoretiska scheman stämmer sällan helt med verkligheten...
Den andra stora förändringen av marxisternas ("leninisternas") syn på världen var att man nu såg koloniernas kamp för självständighet som en allierad kraft till arbetarnas kamp mot kapitalismen i de "avancerade" kapitalistiska länderna. Parollen "arbetare i alla länder, förena er" ersattes av "arbetare och förtryckta länder, förena er".
Lenin införde alltså tanken på allians med både småborgare (bönder) och "nationella borgare" i de förtryckta länderna, och det var mycket svårsmält för renläriga marxister, som hade svårt att släppa analysen från 1800-talets mitt. Lenin var med andra ord en stor "revisionist"!
Stalin försvarade Lenins teorier men införde knappast något nytt. Man kan förstås tycka att med tillämpningen av teorierna var det lite si och så...
Då kommer vi till Mao. Hans analyser av utvecklingen i Sovjet ledde honom fram till slutsatsen att i socialistiska länder finns borgarklassen "i det kommunistiska partiet"! Och till på köpet i dess ledning, varför det gäller att "bombardera högkvarteret"! Det här är något helt nytt i den "marxist-leninistiska" rörelsen. Och det är så revolutionerande att det nog kan motivera att "maoismen" kan ses som ett nytt stadium i marxismens utveckling.
Men var inte Trotskij först med denna insikt, när han kallade Sovjet för en "deformerad arbetarstat", vilken behövde en politisk revolution mot "byråkratin"? Delvis stämmer det väl, men jag tror att Mao såg klarare än Trotskij. Det var en ny borgarklass som växte fram i både Sovjet och Kina, inte bara en priviligierad byråkrati.
Ett problem som jag har observerat i de olika socialistiska inriktningarna här i Sverige. Det är att alla de där namnen, har blivit identiteter. En livsstilssocialism, jag har identiteten Marxist-Leninist, i det har man fyllt på massa värden om sig själv, vi är de sanna revolutionärerna, vi är de hårdföra och konsekventa. Dessa har blivit dominerande.
SvaraRaderaJag kan se hur det kan krävas stadier. Övertagandet av kapitalistiska nationers absolut största aktör, staten, är rimligen steg ett. Jag anser syndikalister som bara ser på företagen bortser ifrån att i varje kapitalistiskt land så är den största ekonomiska aktören alltid staten, hur liberala de än utger sig för att vara. Storkapitalet har påfallande ofta en nära relation med staten, de är beroende av den, de får alltså svårigheter att föra en kamp emot staten.
Den andra av de största aktörerna på varje kapitalistisk marknad är riksbanken, som i sin position som toppen av bankpyramiden håller bankerna i sitt grepp. Övertagande av riksbanken av statsapparaten är steg 2.
Men alla dessa organisationer riskerar man att reproducera inom rörelsen, de är alla hierarkiska kassamhällen. Hur undviker man att internalisera dessa?
"Men alla dessa organisationer riskerar man att reproducera inom rörelsen, de är alla hierarkiska kassamhällen. Hur undviker man att internalisera dessa?"
SvaraRaderaDu har nog satt fingret på huvudproblemet.
Det finns olika sätt att reproducera klassamhället inom en rörelse. Idag är nog det vanligaste rörelseentreprenören som stövlar omkring och plockar russinen, mer eller mindre medvetet i syfte att skaffa sig meriter på den bredare arbetsmarknaden.
SvaraRaderaMen det hindrar inte att partifetischisterna är ett problem - inte minst för att de som ägnar sig åt sånt oftast är lite mer seriösa än rörelseentreprenörerna och mer beredda att ta skit för sitt engagemang. Och just därför vore värda ett bättre öde.
Jag skulle vilja säga att de förutom att internalisera dagens klassamhälle också dröjer kvar i en äldre form - den religiösa. De har medvetet eller omedvetet kyrkan som modell för Den Perfekta och Heliga Organisationen.
Men perfekta och heliga organisationer finns inte, att sträva efter sånt är ett jagande efter månen. Vad vi behöver är MÅNGA organisationer, var och en med sina starka och svaga sidor, som tillsammans bär upp rörelsen som en synergieffekt.
Men så långt klarar partifetischister inte av att tänka.
Ja, håller med om det. Men jag skulle vilja också säga att det finns grader av "partifetischim".
RaderaDet är skillnad t.ex. mellan dem som tror att det är nödvändigt att det någon gång uppstår ett ett revolutionärt, kommunistiskt Parti som kan leda kampen, å ena sidan, och de som tror att den lilla grupp som de är med i redan är detta Parti.
Det behöver inte heller handla om någon sorts kvasireligiositet, utan om att man tycker att erfarenheterna från de lyckade resp. misslyckade revolutioner visar på behovet av det leninistiska Partiet "av ny typ" (men som i stort sett är en myt).
Partifetischismen har ju varit ute i minst ett par decennier, men den kan nog komma tillbaka, nu när även f.d. anarkister börjar ompröva idéerna om att det skulle räcka med nätverk och andra typer av lösliga organisationer.
Ulf Modin är en författare som skrivit ganska mycket om att partierna idag är rester av vad som kring sekelskiftet 1900 till 1950-1970 fyllde ett behov (alla samhällsgrupper som räknades in i samhället såsom arbetare, bönder, kapitalägare m.fl. hade behov av att organisera sig för att kunna hävda sina intressen eftersom statens uppgifter måste växa för att kunna organisera forskning, förvaltning m.m. på en högre nivå när man gick över från agrar- till industrisamhälle. Organiseringarna gjorde då att övergången kunde ske smidigt). Genom att socialdemokrater röstade på partiet, handlade på Konsum, bodde i samma områden som andra socialdemokrater m.m. kunde man å ena sidan hålla den farliga klassen nere eftersom det skedde en sorts homogenisering av omgivningen ("alla gör samma sak och har samma ekonomi och status som jag" istället för som tidigare när rika och fattiga ofta bodde i samma hus eller hushåll) och å andra sidan kompensera för olika förluster (rivningar av arbetarklasskvarter, nedläggning av småbruk m.m.) genom standardhöjningar som kunde beslutas internt av arbetares och bönders egna organisationer. Samtidigt gjorde taylorismen att de som slogs ut kunde börja arbeta i industrin eftersom arbetet syftade till uppdelning och inte krävde yrkeskunskaper som tidigare och kunde räknas som standardhöjning, även om livsomkostnaderna samtidigt ökade jämfört med att vara mer eller mindre självförsörjande på en bondgård.
Raderahttp://www.nytid.fi/2012/02/arbetarklassens-uppgang-och-fall/
"Vi har således fått en mycket stor lönearbetande befolkningsmajoritet, men en allt mindre del av den består arbetare. På svenska ubåtar finns det inte längre några meniga, eftersom arbetsuppgifterna kräver en avancerad besättning. För att vi skall kunna komma framåt teoretiskt och kunna ändra förhållandena till det bättre måste gamla analyser göras om, men med samma metod, den marxistiska. Nyckelbegreppen är statsmonopolistisk kapitalism, vetenskaplig och teknisk revolution samt heterogen lönearbetarklass.
Vi kan inte kalla oss arbetare, eftersom detta begrepp är knutet till industrisamhället. Den heterogena lönearbetarklassens konsolidering spräcker också vårt partiväsen, som uppstod vid början av övergången från agrart till industrialiserat samhälle och då var berättigat."
Det är stora frågor du tar upp. En ordentlig klassanalys av det svenska samhället saknas idag.
RaderaFortfarande gäller väl den gamla skillnaden mellan dem som objektivt tillhör en klass, på grund av sin ställning till produktionsmedlen, och de som subjektivt identifierar sig med en benämning som "arbetarklassen". Den förra betydelsen är mer grundläggande än den senare.
Man kan undra hur det kommer sig att moderaterna inte skäms för att kalla sig för ett "arbetarparti", när SAP uppenbarligen skäms och istället fokuserar på "medelklassen".
Den historiska beskrivningen du gör, visar väl att arbetarklassen alltid varit heterogen. Men att den nu är det på ett annat sätt än tidigare. Hantverkarna har t.ex. försvunnit försvunnit i stort sett, medan många s.k. tjänstemän har arbeten som är betydligt otryggare än förr.
Göran Greider skrev en ju en bok om arbetarklassen, för rätt länge sedan nu, men tesen var att arbetarklassens storlek brukar kraftigt underskattas.
När de gamla feodala samhällsordningarna sprängdes var det inte i första hand böndernas förtjänst trots att dessa var i majoritet i varje land. Bondeuppror förekom då och då men de hade inte förmågan och kunskaper till att styra en stat. Det hade det lilla men växande borgerskapet i städerna och det var dessa som tog över statsapparaterna. På samma sätt tror jag man kan se industriarbetarnas roll, dvs de klassiska löpande-bandarbetarna. Det var taylorismen som lade grund för masspartierna och närmast totala fackliga uppslutningen under 1900-talet efter första världskriget. Problemet var att även om dessa precis som bönderna på sin tid hade makt att lamslå samhället (bönderna vägrade betala skatt och tionden, arbetarna strejkade) kunde de egentligen aldrig ta över makten någonstans.
SvaraRaderaJag tror det har att göra med ställningen i produktionen, med taylorismens storindustrier syftar arbetet till en uppdelning och inte till en syntes. En arbetare i Taylors industrier "ska vara stark som en oxe och lika flegmatisk" som Taylor själv formulerade det.
Det som är intressant är hur de universitetsutbildade ökat i antal och hur de under tiden förlorat sina privilegier. Vi behöver bara tänka på att Edison var självständig entreprenör medan redan Einstein var lönearbetare och den processen fortskrider alltjämt. Många av de här människorna röstar på klassiska borgerliga partier men har i själva verket väldigt lite jämfört med säg en medelålders ingenjör 1950
(eftersom en i min släkt tog sig fram och blev ingenjör och bildade familj vid den här tiden efter ha stigit i graderna ett antal år kan jag berätta att han bodde i större villa som förvisso var belånad men som han kunde betala av på under 15-20 års tid, försörjde familjen på en enda lön, hade kock och hembiträden vid kalas, fru som gick hemmavid, blev körd med chaufför på jobbet när det var viktiga sammanträden borta från kontoret, sekreterare m.m. Även bönderna för den delen hade många drängar och pigor vid den här tiden. Idag står alla de här människorna ingenjörer m.fl. utan någon sådan hjälp, även om du så har ett högstatusyrke som läkare eller pilot måste ni båda dubbelarbeta och inte har du så många som kan hjälpa dig i ditt jobb utan du får fixa skrivarbete själv över Internet, fast kanske mer pressande är att även med en hög lön är det i princip omöjligt att betala av nutida skulder på boende och konsumtionslån som även dessa grupper prackas på. RUTavdragen ser jag som ett försök till att återgå till den gamla ordningen och lugna ned "medelklassen" fast på en mer kapitalintensiv nivå genom att man subventionerar företagen i första hand och inte har något direktanställt tjänstefolk under sig vilket ger en affärsmässig relation, ganska långt från gamla tiders patriarkala system där man hade hembiträdet direktanställd). En intressant artikel på det här ämnet kan man läsa vidare om här: http://nordens-paris.blogspot.se/2011/01/det-stora-bedrageriet.html
För att sammanfatta min tangentutvikning så tänker jag mig att det är de gamla gynnade grupperna och borgerlighetsröstande som kommer ställa sig i spetsen och inte den genomsnittlige metall-medlemmen. Kalla dem egendomslösa om vi vill, de är hursom högt belånade för att kunna bo och ha en bil. Därför att dessa grupper har varit gynnade men pressas ned av utvecklingens krav, piloterna på SAS som pressades på försämrade villkor häromveckan är bara början och snart kommer nog även landstingen pressa ned läkarlönerna i samma stil. TCO är något på spåren i sin rapport från 2007 när de skriver om hur även gamla u-länder håller på att komma ikapp:
http://www.tco.se/FileOrganizer/TCOs%20webbplats/Publikationer/rapporter/%C3%96vriga%20rapporter/2007/kompetent_lojal_otrygg_rapport.pdf
Du har förstås rätt i att den "gamla" typen av anti-feodala borgerligt-demokratiska revolutioner leddes av borgarklassen, inte av bönderna. Men i teorin för den "nya typen", som Mao kallade för "nydemokratiska" revolutioner, så var det arbetarklassen (genom kommunistpartiet), som ledde bönderna och med visst stöd från den vacklande "nationella borgarklassen".
SvaraRaderaDen här teorin om en ny typ av demokratiska revolutioner, gällde ju för Maos del den tredje världens av imperialismen dominerade länder. Alltså är denna del av "maoismen",tycks det, inte relevant för länder som t.ex. Sverige.
Men det du skriver om vilka delar av lönearbetarna som kommer att gå i spetsen för en samhällsomvandling i t.ex. Sverige, berör den gamla leninistiska och maoistiska tesen om arbetarklassens ledande roll gentemot andra skikt, som de "småborgerliga intellektuella".
Det kanske är dags att revidera tanken att det är "metallaren" som kommer att gå i spetsen? Det tål att tänka på! För marxister har det i och för sig aldrig handlat om att det skulle vara de fattigaste som är de mest revolutionära. Utan det var de som inte kunde upphäva av sin egen klass utan att upphäva klassamhället som sådant. Och det gäller väl även dagens ingenjörer...
Självfallet skiftar förhållandena i världens olika länder, därför koncentrerade jag min framställning till Sverige/Västvärlden. Frågan är väl om man inte kan se det mesta av den s.k. "Tredje Världen" som att de befinner sig i samma sits som Ryssland före revolutionen och första världskriget i den meningen att det finns intelligensior som kan se moderna länder framför sig medan de själva kan blicka ut över egna outvecklade länder.
SvaraRaderaMånga av de gamla socialisterna såg mer eller mindre mekaniskt att "arbetarna" skulle ta över i kraft av sin majoritet. Den här slutsatsen drog "The Cambridge five" på 1930-talet och jag har för mig att Tage Erlander i sina memoarer skrev om att han kom till en liknande slutsats när han låg i Lund. Man kan ochså se hur studentrörelsen runt 1970 försökte appellera till arbetarklassen och i deras ögon var det var ingen tvekan om att det var industriarbetarna som skulle ta över styret om man säger så (att de inte gjorde det berodde på att de var "hjärntvättade" av media som Bild-Zeitung eller mutade av frukterna från tredje världens utsugning vilket sövde ned folkets upprorsanda). Förutom i Frankrike blev det heller inga större samarbeten mellan arbetare och studenter någonstans. Jag tror att detta är en stor orsak till så mycket förvirring, splittring och sekterism som präglat vänsterrörelsen sedan dess, genom att avgränsa begreppet "arbetare" såpass som man har gjort och knutit förhoppningar till har man stött bort många och kanske rentav omöjliggjort begreppet "arbetare" för framtida organisering.
Att SAP valt en person som Stefan Löfven till ordförande känns symptomatiskt med tanke på hur han för några år sedan försökte rädda IF Metalls nedgångsspiral genom att gå med på lönesänkningsavtal 2009. Det säger inte lite om hur siamesiskt sammanbundna kapitalägarna och fackförbundet är trots att de i teorin borde vara varandras antagonister. Ett liknande avtal slöt UAW med Chrysler 1979 och vi vet ju hur det gått för amerikansk bilindustri sedan dess...
I denna artikel om förhållandet mellan Kautskys, Lenins och Trotskijs strategier argumenterar Jack Conrad för att Trotskijs "permanenta revolution" liknade i allt väsentligt bolsjevikernas och Lenins strategi med två stadier, en demokratisk och en socialistisk!
SvaraRaderaDet är möjligt att Lenin och Trotskij överdrev sina inbördes skillnader gällande strategin när de polemiserade mot varandra. Den stora skillnaden mellan dem var - menar Conrad - att Lenins kritik mot Trotskij bottnade i dennes Trotskijs "försonliga" strävan före februarirevolutionen 1917 att ena vänsterflygeln med högerflygeln. Men när "fjällen föll av" Trotskijs ögon och han såg att mensjevikerna stod för stöd åt borgarklassen, då fanns inga hinder kvar för att ansluta sig till bolsjevikerna.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera