Som fortsättning på det förra, mot trotskismen kritiska, inlägget, kan jag rekommendera en analys av 70-talsmaoismens betydelse. Jag har hittat den på erol, "Encyclopedia of Anti-Revisionism", där det finns ofantliga mängder med dokument om de ideologiska striderna mellan olika organisationer inom NCM, den nya kommunistiska rörelsen på 60-80-talen.
Khalil Hassan fokuserar sin beskrivning på "socialismens kris", i första hand den sovjetiska erfarenheten. Mao bröt ny mark men det räckte inte riktigt.
"Maoism attempted to critique the Soviet experience, and by implication
Stalinian Marxism, from within the traditional Marxist-Leninist
paradigm. In a peculiar sense, Maoism attempted to both break new ground
and simultaneously cling to a certain orthodoxy in order to justify its
positions. Maoism became trapped within that paradigm in ways that
weakened its possibility of successfully addressing the crisis of
socialism. The failure to conduct an outright demarcation with Stalinian
Marxism certainly provided fertile ground for a retreat. More
importantly, it could not pave the way toward a revolutionary resolution
of the crisis of socialism."
Mao tog avstånd från fiktionen om det "monolitiska partiet".
"Maoism represented a contradictory attitude toward the question of the
communist party. On the one hand, the importance of a revolutionary
party at all stages in the revolutionary process was constantly
reaffirmed. Maoism correctly identified that it was within the communist
party and the state apparatus that a new class of exploiters could
emerge, precisely because the means of production were no longer owned
privately. For this reason, Mao’s calls, during the Cultural Revolution,
for struggle against the party and for the creation of new
revolutionary organizations represented an important breakthrough for
Marxism."
" Maoism stepped up to the precipice [= stupet]and then halted. It could not answer
that question within the traditional Marxist-Leninist paradigm. And,
when faced with the chaos at a certain stage in the Cultural Revolution,
retreated from even asking the question."
Slutomdömet är huvudsakligen positivt: "..we owe a debt of gratitude to Maoism for opening up a door through which
we must now pass, even if as a theory it could only take the first
steps".
Mao var om jag har förstått det rätt i grunden bondeanarkist, åtminstone i själen. Det parti han var med i var det inte, det var dedicerat till att bygga staten i gammal konfuciansk anda. Därav konflikterna. Mao ville så gärna ha mer engagemang och folkrörelseaktivitet i basen men eftersom sådant skulle skada funktionärernas makt gick det inte för sig.
SvaraRaderaInte ens Mao vågade dock dra konsekvenserna av sin egen magkänsla - att dogmen om "partiet som ledande kraft" är kontraproduktiv och måste skrotas om man ska komma nån vart, och att en samhällsorganisering som mest av allt liknar ett adelsvälde, med partiet som adeln, med nödvändighet måste bli korrupt.
Mao hade antagligen brustit ut i ett gillande gapskratt om han blivit kallad för bondeanarkist. Men han var ju också en skolad marxist-leninist, och gjorde insatser inom den dialektiska filosofin, i varje fall med anknytning till politisk strategi och taktik. Begreppet "huvudmotsättning" har brukats (och missbrukats?) till leda inom den tidiga maoismen.
SvaraRaderaVad gäller konfucianismen, så bedrevs en omfattande kampanj mot den under kulturrevolutionen. Medan Maos motståndare sedan rehabiliterade den.
Idén om "partiets ledande roll" är inte fel i sig, tycker jag. Varför skulle man annars ha partier om de inte skulle försöka leda!?
Men det som är livsfarligt är att slå fast i en konstitution att ett visst parti alltid ska styra staten. Vilket gjordes både i Sovjet och Kina. Det slutar, som du skriver, i att detta parti obönhörligt blir korrupt.
Nåja, Mao var som alla stora revolutionärer eklektiker. Och ett skäl till att han lyckades och 20-talets kommunister misslyckades var utan tvivel att de senare satt för hårt fast i marxistiska scheman, vilket Mao inte gjorde.
SvaraRaderaDen som har pekat på det anarkistiska draget hos Mao var en så osannolik person som uppsalahistorikern Carl Arvid Hessler, se http://www.legimus.se/work?workId=c139ba17-1a85-4ead-8ca3-9ffa005894b9
Jag skulle nog hellre vilja kalla honom för praktisk dialektiker än eklektiker. "Motsatsernas enhet och kamp", du vet. Svårigheten ligger förstås i tillämpningen, och då räcker det inte att sätta i sig teori, även om det fanns även urgamla kinesiska traditioner att hämta inspiration från...
SvaraRaderaHessler kände jag inte till, men ska låna CD:n med hans bok.
Anarkismen och marxismen har ju slutmålet gemensamt, ett samhälle utan stat och klasser. Skillnaden är ju att anarkismen tror att det går att hoppa direkt in denna kommunism utan något övergångsstadium, medan marxismen menar att "statens bortvittrande" är en process som kommer att ta tid. Enligt Mao mycket lång tid, många hundra år, har jag för mig.