Finanskapital är ett begrepp som blev känt genom Rudolf Hilferdings bok "Das Finanzkapital" från 1910. Den finns online i engelsk översättning under titeln "Finance Capital. A Study of the Latest Phase of Capitalist Development". Boken är högst läsvärd än i dag, även om den är mest känd för att ha varit en av de källor som Lenin utnyttjade i sin berömda pamflett, "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".
Det är synd att boken är så litet läst, för Hilferdings bok är en grundlig marxistisk beskrivning av den kapitalistiska "fas" som Marx förutsåg: när kapitalets koncentration och centralisation har uppnått en hög nivå.
Hilferdings beskrivning av aktiebolag går längre än Marx. En aktie ger ju inte äganderätt till en del av ett företags kapital, utan bara rättighet till en del av profiten. Det handlar om fiktivt kapital. I själva verket handlar det om rätt till ränta plus lite till (en "riskpremie"). Själva företagsvinsten (bortsett från räntan) tillfaller dem som emitterar aktierna (bankerna!) i form av en "promoters profit" som en klumpsumma!
Boken börjar med en värdefull redogörelse för den marxistiska penningteorin. När guldet dominerar som pengarnas existensform, gäller inte den borgerliga s.k. kvantitetsteorin alls. Mängden pengar bestämmer inte prisnivån, utan tvärtom bestäms behovet av pengar av priserna, mängden varor och pengarnas genomsnittliga omloppshastighet (enligt första bandet av Kapitalet).
Mängden pengar som behövs för varucirkulationen varierar förstås med priserna, men det finns ett minimum som alltid behövs, och detta minimum kan utan vidare ersättas med av staten utgivna symboliska papperspengar. Men om staten istället trycker mer pengar än detta minimum, så sjunker "penningvärdet". Nu gäller plötsligt "kvantitetsteorin" enligt Hilferding!
Varför är detta intressant? Jo, om Hilferding har rätt, och "penningvärdet" bestäms av behovet av pengar givet genom prisnivån, så har keynesianerna fel när de hävdar att staten skulle kunna prångla ut obegränsat med pengar så länge som det finns outnyttjade resurser i ekonomin.
Hilferdings åsikter om kriserna är tänkvärda. Profitkvotens långsiktigt fallande tendens enligt Marx spelar en viktig roll enligt honom. Ö
Men överproduktion av varor eller "underkonsumtion" som förklaring av kriserna förkastar han, bara som beskrivning, då orsaken inte finns inom varucirkulationen, utan finns att söka i det kapitalistiska profitmotivet. När kriserna är över och produktionen börjar komma igång igen, så visar det sig alltid att den effektiva efterfrågan lyckas svälja "överproduktionen". Hilferding var först (?) med att istället trycka på att det är överproduktion av kapital det handlar om.
Dessutom när karteller och truster dominerar, så begränsar dessa frivilligt produktionen, vilket förstås får liknande konsekvenser som när man under den "fria konkurrensen" ställde arbetarna på gatan genom konkurser av en mängd företag. Överproduktion av varor har idag ersatts av "överkapacitet" inom företagen.
Hilferding betonar istället för överprodutionsteorin det som brukar kallas för "proportionalitetsteorin" bland marxistiska teoretiker. Med utgångspunkt från Marx scheman för de förhållanden som måste gälla mellan produktionsmedel- och konsumtionsbranscherna i "Kapitalets" andra band, så är det lätt att förstå att "värdelagen" (Adam Smiths osynliga hand) har ett svårt arbete att få till någon sorts balans mellan de olika sektorerna i en oplanerad, "anarkisk" ekonomi. Krisen är ett oundvikligt fenomen i denna typ av ekonomi. Men Hilferding tror inte på några framtida ekonomiska "kollapser".
Den förenklade bild som Lenin har kritiserats för, att "monopolkapitalismen" skulle ha ersatt den fria konkurrensen med monopol, har Hilferding i varje fall ingen skuld till. Hans beskriver hur konkurrensen fortbestår på "högre nivåer" även när en bransch domineras helt av en kartell eller trust. En sådan bransch lägger beslag på mer än genomsnittsprofiten, men i så fall bara på bekostnad av andra branscher. Dessutom förvärrar kartellerna obalanserna och kriserna genom att försvåra "värdelagens" funktionssätt.
Hilferdings beskrivning av hur kapitalets koncentration och centralisation konkret tar sig uttryck i bankernas växande roll, "finanskapitalet", känns på många sätt aktuellt. Samtidigt skulle det förstås behövas marxistiska analyser av det som är uppenbara skillnader mellan 1910 och idag, som ex. den i motsats till idag, dåtida stora omfattningen av skyddstullar som kartellerna genomdrev. En annan skillnad mellan då och nu är kolonialismen, som Hilferding visserligen ser som idalisk men inte nödvändig för de imperialistiska staterna.
Slutligen en kommentar om begreppet finanskapital, som kritiserats för att vara omarxistiskt. Det är sant att det är ett annat sorts begrepp än t.ex. penningkapital eller varukapital, eller för den delen industriellt kapital eller handelskapital. Finanskapital syftar snarare på grupper av personer som hanterar kapital av olika sorter. I Sverige var familjen Wallenberg ett lysande exempel på "bankirer" som styrde stora delar av industrin.
Förståelsen för finanskapitalets roll var bred på den tiden, från höger till vänster. Se t.ex. http://icr.arcticportal.org/images/stories/documents/ealat_news_dox/2010/Reinert-Utddd_kriseforstelse.pdf
SvaraRaderaHilferdings syn på "finanskapitalet" skiljer sig ganska mycket från dem som idag ser en jättelik klyfta mellan spekulationskapitalet och det "produktiva kapitalet" i den s.k. reala ekonomin.
RaderaEn av monopoliseringens former var "vertikal integration", vilken sopade bort kommersiella mellanhänder och den spekulation som de brukade ägna sig åt. Dessutom uppstod skikt av icke-självständiga kommersiella agenter åt storföretagen, och de hade inget inflytande över priserna.
Hilferdings "finanskapital" var också djupt involverad i industrin. Bankdirektörerna satt i industriföretagens styrelser (och tvärtom). Bankerna skapade aktieföretag och tjänade grova pengar på det. Det handlade om sammansmältning av olika kapitalgrupper på den tiden. Inte om separation, som är den populära bilden idag (men den kan mycket väl vara missvisande - industriföretag spekulerar också när de ser vinster i det.)
En rätt intressant detalj är att Hilferding var kritisk mot den tidens idéer om att skilja affärsbanker och sparbanker åt. Idag föreslår ju Vänsterpartiet "bankdelning". Dels menade Hilferding att detta var ett reaktionärt förslag som skulle hämma utvecklingen. Dels att förslaget inte skulle få någon verkan i praktiken.
Är inte formuleringen "obegränsat med pengar så länge som det finns outnyttjade resurser i ekonomin" missvisande? För det är ju inte något obegränsat, utan gränsen finns vid den punkt där arbetslösheten eliminerats. Alltså, ungefär så här: "man kan prångla ut en mängd pengar som motsvarar kostnaderna för att sätta de outnyttjade resurserna i arbete". Över den gränsen finns ju ingen anledning att gå, så länge man inriktar sig på krisbekämpning.
SvaraRaderaJo, men frågan är ju om keynesiansk krisbekämpning fungerar. Om anledningen till att kapitalisterna inte vill investera är för att profitkvoten är för låg, så räcker det inte med att bara öka penningtillgången i ekonomin.
RaderaStaten måste också börja konkurrera med den privata sektorn genom att acceptera en lägre profitkvot i sin verksamhet - vilket innebär ett dödligt hot mot privatkapitalismen. Man kan skulle alltså lika gärna socialisera företagen vilket en stat behärskad av kapitalet aldrig skulle göra.
Frågan är dessutom om inte de keynesskeptiska har rätt i att det inte var den keynesianska politiken som var orsak till de gyllene åren 1950 - 1965. Sam Williams har t.ex. en annan mer marxistisk förklaring.
Måste läsa Hilferding - någon gång.
RaderaEn filosofisk fråga: vad avses med "fungerar" i samband med krisbekämpningen? Det är viktigt, för är det mildrande av kriser man är ute efter, eller att helt eliminera dem? Keynesianismen handlar ju om att då och då rädda kapitalisterna vars samhällsmodell orsakar krisen, inte att göra sig av med kapitalisterna och deras modell och försöka bygga något tåligare och mindre nyckfullt system. Penningpolitik kan "fungera" i det första avseendet (mildrandet) men inte om man vill bygga om helt.
Ja, det är en intressant fråga. Historien visar att det absolut går för staten att förvärra kriser, men staten kan kanske inte mildra dem i någon högre grad?
RaderaMen frågan är också, vad som menas med "mildra". Antagligen menar man inte: "mildra konsekvenserna för kapitalet" utan för arbetarna och de arbetslösa. Nu är ju inte detta som är det primära syftet för kapitalets stat, men man kan ju tänka sig att staten kan pressas till eftergifter, som höjda arbetslöshetsersättningar och tillfälliga statliga arbeten.
Men frågan är om inte den typen av lindring av krisens följder är en helt annan sak än att kräva ändringar i statens "penningpolitik" eller dess "finanspolitik". För då utgår man väl underförstått från att kriserna inte uppstår ur den kapitalistiska ekonomins mekanismer?
Eller om man medger att det är produktionsförhållandena som resulterar i krisen, så kanske staten kan justera ofullkomligheter i mekanismerna i efterhand? Men om detta är möjligt, är ju en vetenskaplig fråga, som f.n. debatteras mellan keynesianer och marxister av olika schatteringar.
I senaste numret av socialdemokraternas Tiden kritiseras den nyliberala politiken av ett par ekonomier, vilka hoppas på att det ska uppstå ett nytt "paradigm" efter den keynesianska och nyliberala. Men de har inga egna idéer om vad detta paradigm skulle vara för något. (Bortsett från att ta bort överskottsmål från budgeten, men att det skulle få massarbetslösheten att försvinna, tror dom uppenbarligen inte själva på.)
Om man som reformist föreslår politiska lösningar på kapitalismens problem, så får man snart hitta på lösningar på de nya problem som uppstår. För att hålla nere arbetslösheten blir man positiv till "lagom mycket" inflation, och är för att hålla nere inflationen, så tycker man att 4,5 procents arbetslöshet är helt ok.
Det kanske är möjligt att lindra kriserna med någon form av socialdemokratisk "politik", men det återstår i så fall att bevisa. Tills vidare håller jag på att byte av system har blivit nödvändigt...
Bevisligen har den kapitalistiska historien rört sig cykliskt mellan "fullt resursutnyttjande" och högst måttligt sådant.
RaderaAtt det skulle vara omöjligt att göra detta medvetet, som en följd av en politisk mobilisering, torde vara detsamma som att säga att klasskampen är omöjlig och de kapitalistiska rörelselagarna är allsmäktiga. Och att det följaktligen är bäst att sätta sig ner och dö.
Skeptikerna har rätt så långt som att förändring inte blir av för att någon smartskalle kommer på att man kanske skulle köra med lite keynesianism här. Varje omgång offentliga investeringar har tvingats igenom har det skett som en följd av politisk mobilisering - 1790-talet, 1840-talet, 1890-talet, 1940-talet. Kapitalisterna har släppt på kontrollen för att de har varit tvungna.
Men kom inte och säg att det är omöjligt.
Alla de stora ekonomerna, Adam Smith, David Ricardo, Karl Marx, Joseph Sschumpeter, har konstigt nog varit pessimistiska om kapitalismens framtid.
RaderaAdam Smith trodde t.ex. att när behoven är mättade, och efterfrågan inte längre ökar, så sjunker profitkvoten mot noll. Detta stationära tillstånd tyckte han var utmärkt, men för kapitalisterna framstår det förstås som en dyster framtidsutsikt.
Marx förutsåg också profitkvotens tendens att falla, men inte på grund av mättade marknader, utan på grund av ökande andel kapital i form av "dött arbete" i förhållande till "levande arbete". Det är produktionen av mervärdet, inte realiseringen av det, som är akilleshälen för systemet.
Det paradoxala är att lönrbetarnas kamp bidrar till att förstärka denna tendens. Dels genom att ökade löner direkt minskar mervärdets storlek, dels genom att de leder till att kapitalisterna ersätter arbetskraften med maskiner.
Men "kapitalismens rörelselagar" leder förstås inte automatiskt till att systemet ersätts av något nytt. Det krävs politiska omvandlingar för detta och det går inte att förutsäga när kapitalismen upplevs som så orimlig att den faller.
Jan Myrdal menade i "En onödig samtid" att kapitalismen borde avskaffats redan 1848. Engels däremot skrev att han och Marx hade fel om revolutionens möjligheter på 1840-talet med tanke på kapitalismens expansion därefter till 1890-talet.
Men den tidens socialdemokrater med Karl Kautsky i spetsen hade rätt i att i varje fall efter den moderna imperialismens och finanskapitalets framväxt (och världskrigen), så har övergången till socialism varit, om inte oundviklig, så nödvändig.
Även detta förefaller högst diskutabelt eftersom "socialism" kan betyda lite vad som helst. Det franska välgörenhetsborgerskapet hittade på termen på 1830-talet och lät det beteckna dem själva, dvs "lite mer åt de fattiga". Arbetarrörelsen approprierade begreppet efter 1848 eftersom de ansåg sig vara bättre på "mer åt de fattiga" än vad välgörenhetsborgerskapet var. Och under 1900-talet har uppsjöar med politiker kallat sig socialister - Erlander, Stalin, Mao, Kaunda, Nehru, Hitler....
RaderaSnacka om luddighet.
Möjligen skulle man kunna tala om att det behövs fler processer som inte syftar till kapitalackumulation utan till produktion av bruksvärden. Såna har vi redan idag, om än färre än under högkonjunkturen 1945-75.
Antagligen var det tillkomsten av en massa såna processer som ledde till denna högkonjunktur - den klassiska keynesianismen bestod ju av offentliga investeringar i sånt som kapitalisterna tyckte inte lönade sig.
Alltså skapande av "socialistiska öar" om vi nu använder det begreppet. Öar som sen åts upp av kapitalackumulationslogiken varvid högkonjunkturen dödades.
Det finns en pragmatisk fördel att se det på det här viset. Och det är att man inte behöver skjuta upp "socialismen" till någon avlägsen framtid som aldrig blir av. Man kan börja här och nu.
Jo, visst kan "socialism" betyda olika saker. Men det är ganska vettigt att åtminstone låta det betyda något kvalitativt annat än en uppuptsad variant av kapitalism. Typ att "makten över produktionsmedlen övergått i det arbetande folkets händer".
RaderaEn traditionell, marxistisk syn ärju att "socialism" betyder övergångsstadiet mellan kapitalism och det klasslösa samhället, kommunismen. Socialismen är alltså inte den där "utopin" du tänker på utan en fortsättning av klasskampen under helt nya betingelser där kapitalet inte längre behärskar statsmakten.
Eller annorlunda uttryckt, socialismen är det "kommunistiska samhällets lägre stadium" som fortfarande är djupt påverkat av de borgerliga tänkesätten och institutionerna.
Det verkar som att det vi inte är överens om är just behovet av det här språnget till ett kvalitativt annorlunda samhälle.
Det var det här språnget till något helt nytt man försökte sg på i Sovjet, Kina och Östeuropa. Eller i varje vad man trodde att man försökte sig på. Förutsättningarna att lyckas var ju rätt små, kan vi ju konstatera. Det råder ju olika meningar om hur långt man kom, eller kunde komma i dessa industriellt efterblivna länder, och om hur det system som byggdes ska karakteriseras. Var det "statssocialism" eller "statskapitalism", eller något som var varken eller, ett övergångssamhälle mellan kapitalism eller socialism.
Oavsett vilka mål man har så kommer första tiden efter en maktövergång, säkert även i Sverige att, präglas av stora mängder statskapitalism och privat kapitalism, med förhoppningsvis växande andel "socialistiska öar".
Delvis handlar väl de här diskussionerna mer om ord än om fakta. Men de teorier som dök upp i Östeuropa om att "socialismen" skulle vara ett helt eget ekonomiskt system tror jag man kan avfärda. Socialismen kan aldrig vara mer än ett övergångsstadium antingen på väg bakåt, eller framåt, men aldrig under en längre tid stå stilla.
Vad gäller "socialistiska öar", så är det nog snarare "kommunistiska öar" det handlar om under kapitalismen,genom att kommunistiska principer delvis kan slå igenom på vissa samhällsområden t.o.m. under kapitalismen. Mona Sahlin kunde ju t.ex. i sin obildning snacka om "åt var och en efter behov" i den offentliga sektorn utan att fatta varifrån uttrycket kommer. Som vi sett under de senaste decennierna är denna typ av "öar" ständigt utsatta för attacker. I längden kan knappast kapitalistiska och kommunistiska principer samexistera i ett samhälle.
Åjo, visst kan de. Kapitalismen dvs kapitalackumulationen är beroende av att det finns allmännyttiga verksamheter som inte är till för att ackumulera kapital. Fast givetvis är de flesta individuella kapitalisterna oftast oförmögna att begripa den saken, och man tvingas slåss mot dom för att hävda principen.
RaderaFör övrigt fins det inget skäl till att använda just de definitioner du använder, de är en tolkning som inte är bättre eller sämre än nån annan. Den är empiriskt obevisbar och därmed teologi.
Definitioner kan man väl aldrig bevisa? Man kan bara argumentera för att den ena definitionen är mer användbar än den andra, och det var det jag försökte göra.
Radera