Lars P Syll attackerar i sin blogg på ett förtjänstfullt sätt den rådande neoklassiska nationalekonomin (som går ut på att "marknaden är perfekt och ordnar allt itll det bästa..."). Men argumenten mot ovetenskapligheten hos den etablerade nationalekonomin har varit förödande i många decennier. Så varför fortsätter detta vetenskapliga lik att dominera undervisning och forskning?
Anledningen till att nationalekonomerna snabbt skakar av sig den obehagskänsla de rimligen måste känna när den ekonomiska verkligheten skriker ut hur fel de har, som efter finanskraschen 2008, måste nog stavas "ideologi". De fyller samma funktion som prästerskapet förr i tiden - de har till uppgift att ideologiskt försvara klassamhället och inget annat.
Men det finns också en annan typ av ekonomer som inte nöjer sig med att berätta sagor för folket, utan som ser som sin uppgift att "fixa" kapitalismens värsta problem, arbetslösheten först och främst. Till dem hörde som bekant Lord Keynes, den store idolen för de borgerliga ekonomer som är kritiska mot den etablerade ekonomin. Både Paul Krugman och Lars P Syll kan räknas dit, även om de inbördes är djupt oense om tolkningen av Keynes. "Post-keynesianen" Steve Keen står väl idag längst till vänster bland de borgerliga ekonomerna.
Varför är jag så elak mot dessa politiskt progressiva ekonomer och kallar dem för "borgerliga"? Det är inte menat som ett skällsord, utan som en beskrivning av vad de står för: att "förbättra" kapitalismen och inte att avskaffa den. Problemet för "vänster-borgerliga" är att när de avstår från att gå utanför ramen för systemet, så måste de i realismens namnd acceptera vissa av systemets varbölder.
För Paul Krugmans del blir det väldigt tydligt när han godtar teorin om "NAIRU", behovet av "jämviktsarbetslöshet". Jag tog upp detta i ett tidigare inlägg, "Vad i allsin dar är NAIRU?". Krugman kritiserar visserligen den höga arbetslösheten i USA, men sisådär 5, 6% är helt ok för honom!
Hur är det då med Lars P Syll, som kritiserar Krugman från "vänster"? Jag ställde helt enkelt frågan på hans blogg om hans syn på "Phillipskurvan", som använts som belägg för NAIRU, och som sägs visa det empiriska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Syll svarade att hans syn på denna fråga inte skiljer sig från Krugmans. Så mycket för den radikalismen!
Men är Krugman och Syll verkligen överens? Syll skriver att han instämmer i Krugmans idé att arbetslösheten kan minskas genom ökad inflation. Detta är nyliberalernas argument baklänges - de menade tvärtom att inflationen kan minskas genom ökad arbetslöshet. Men i båda fallen är det Phillipskurvan som spökar som "argument".
Kan man inte tänka sig istället använda Phillipskurvan och NAIRU som ett argument mot det orimliga i kapitalismen? Det tycks ju inte gå att förena full sysselsättning med stabila priser inom detta system? Haken är bara att teorin om NAIRU bygger på just de teorier som Krugman och Syll är så kritiska mot!
Varför skulle hög arbetslöshet minska inflationen? Jo, genom att den pressar ned lönenivåerna, varför kapitalisterna inte "behöver" höja priserna för att kompensera sig för profitförlusterna. Den här s.k. lönefondsteorin demolerade Marx redan i sin broschyr "Lön, pris och profit". (Lönehöjningar ökar efterfrågan på konsumtionsvaror, varför priserna på dessa stiger, men det får till följd att genom de ökande profitnivåerna så dras kapital till dessa branscher, varför produktion och utbud stiger och priserna återigen sjunker till sina tidigare nivåer.)
Visst, Marx kanske hade rätt på 1800-talet, för då rådde ju "fri konkurrens", men hur är det i dagens monopolkapitalism? Men inte heller i branscher med hög monopoliseringsgrad kan monopolkapitalisterna sätta priserna godtyckligt - deras superprofiter motsvaras av lägre profiter i andra företag och branscher.
I rättvisans namn måste det nämnas att det även har funnits ekonomer, teoretiskt inspirerade av Keynes, som har varit socialister. Michal Kalecki och Joan Robinson hör dit, liksom Paul Sweezy, även om i varje fall de två herrarna nog var mer påverkade av Marx än Keynes.
Viktig diskussion, men du blandar lite olyckligt samman två ting som inte nödvändigtvis hänger samman. Phillipskurvan och NAIRU är två olika saker. Att konstatera, som Krugman och jag, att ett empiriskt Phillipskurvesamband föreligger är en sak. Att åberopa NAIRU är något helt annat. Varken jag eller Krugman har något till övers för de grundläggande antaganden som NAIRU bygger på.
SvaraRaderaTack för svaret, Lars! Även om det var lite knapphändigt :-)
RaderaJag har förstått att det finns många varianter av "NAIRU", och olika skolor har olika teoretiska förklaringar. Men visst stöder Krugman åtminstone någon variant av NAIRU,även om han erkänt att han ibland överskattat hur hög arbetslösheten bör vara för att det inte ska uppstå inflation.
Ur Wikipediaartikeln om NAIRU: "The concept arose in the wake of the popularity of the Phillips curve which summarized the observed negative correlation between the rate of unemployment and the rate of inflation (measured as annual nominal wage growth of employees) for a number of industrialised countries with more or less mixed economies."
Ett empiriskt, statistiskt samband säger ju inget om orsakssambanden. Missbruk av statistik har du skrivit mycket om på din blogg...
Spännande kantring i nationalekonomin, NAIRU och därmed arbetarnas prissättningsmodeller studeras och angrips av nationalekonomisk teori. Inflation som det är definierat är inte definierat från konsumentperspektiv. Man kan nämligen som konsument uppleva att man får mindre för sina pengar utan att nationalekonomer skriker om inflation. Detta så länge prisökningarna beror av kapitalets agerande och inte arbetarnas krav. Märkligt va?
SvaraRaderaPrissättningsmodellen tillgång och efterfrågan är handelsmännens modell. Den blir en Sigmoid-kurva där maximalt pris uppnås vid brist för alla varor, ansträngningen är alltså från handlarnas sida att organisera fram brist och hålla sig i den höga delen av S-kurvan, det sker genom uppköp av konkurrenter och fusioner. Det är S-formen på denna kurva som gör att det inget I-land tillåter tillgång och efterfrågan att styra jordbruket, där införs statliga stöd för att hålla profiten uppe även utan brist. Men hur är prissättningsmodellen tillgång och efterfrågan relaterad till inflation, eller snarare till att folk får mindre för sina pengar. Jo, för om tillgången ökat så mycket under en bransch revolutionära fas att man hamnat i den lägre delen av sigmoiden så kommer fusioneringar, uppköp och en hel uppsjö andra metoder att börja förskjuta tillgången tillbaka till brist, den övre delen av sigmoiden. Vilket för konsumenten upplevs som ökad pris, att de får mindre för pengarna, detta är dock enligt ekonomerna inte inflation, så som de definierat den och för dem de definierat begreppet. Konkurransen sker helt enkelt inte på så vis som man tror att man vill öka tillgången och förskjuta pris-sigmoiden till dess lägre del, man segmenterar marknaden och delar upp den mellan sig.
Jag kallar tillgång efterfrågan som prissättningsmodell för shakedown, för det är inte en hederlig prissättningsmodell som exempelvis täckningsbidragsmetoden, det är en sorts utpressning och girighetens metod. Det är önskan att tjäna mer och göra mindre, alltså en prissättningsmetod som står för förfall, lättja och girighet.
Varför är det då ett ensidigt fokus på arbetarnas prissättningsmodeller? Varför motsätter man sig att arbetare förskjuter sitt pris emot den övre delen av pris-sigmoiden med fackförbund och full sysselsättning? Det är däri bedrägeriet nationalekonomi ligger, man har helt enkelt definierat det så, prisökningar till följd av arbetets prissättningsmodeller är inflation, prisökningar till följd av handlarnas prissättningsmodeller, inga problem.
Kan tilläggas att detta är baserat på termodynamik, då jag inte är ekonom. Så länge ekonomer inte begriper och underkastar sig termodynamiken så är de inte att betrakta som vetenskap. Det räcker med att läsa Fundamentals of Thermodynamics eller Atkins Physical Chemistry så förstår man att ränta är en termodynamisk omöjlighet exempelvis. INGET inklusive ekonomi står över termodynamiken. De ekonomer som vill gå längre än de nationalekonomer som gluttat på termodynamk, skall ta sig en titt på Kinetiken, då termodynamik handlar om systemet i vila så blir det fel att ensidigt betrakta termodynamik, det viktiga är för system utanför jämvikt, såstem i rörelse och då är det kinetik som gäller.
RaderaJag förstår inte vad du menar med att ränta är en termodynamisk omöjlighet? Den existerar ju faktiskt! Liksom profit och jordränta. Ekonomi tror inte jag kan begripas helt utifrån naturvetenskap, även om den inte kan strida mot den.
RaderaRänta, liksom pengar är inga fysiska ting, utan uttrycker relationer mellan (grupper av) människor. Pengar kan förstås inte alstra mera pengar, men om jag har pengar som du behöver kan jag använda den makten till att kräva ut en "liten ersättning" på ett visst antal procent för att du behöver pengarna mer än vad jag behöver. Jag har svårt att se hur termodynamiken kommer in i det här.
Ränta går att ta ut rent termodynamiskt genom Le Chatiliers princip, men det låter sig bara göras över en systemgräns. Men jorden är rund, det är ett slutet system. I ett slutet system blir ränta omöjligt då det inte finns något utanför dit räntan kan föras. Att dessutom räntans förödande effekt på samhället varit känd i tusentals år är också en fingervisning.
RaderaVad är termodynamik? Handlar den om vad som händer med molekyler? Nej, termodynamik är statistik och beskriver kaotiska förlopp, de konstanter som finns i termodynamiken är de som förklarar vad det är den beskriver om det är en viss molekyl eller om det är en ekonomisk transaktion, eller annat kaotiskt förlopp som låter sig beskrivas med statistik. Glöm inte att ekonomin har reducerat interaktionen till enbart transaktioner och de låter sig betraktas termodynamiskt, då interaktionerna mellan molekyler också är transaktioner.
Ränta är ok, men då måste skatten(om vi betraktar staten som utanför systemet vilket den inte är) på förräntning vara 100% och föras tillbaka i det produktiva ledet, annars dör ekonomin the death of a thousand cuts. Jag gjorde en längre illustration hos Björn en gång, får utveckla den senare.
Men när ekonomer använder ord som jämvikt, då skall de veta att de använder ord de inte begriper, men som andra jobbar med dagarna i ändan, som andra redan beskrivit matematiskt.
Jorden är rund och ett slutet system, då hamnar termodynamiken i Marx analys av systemet.
Kan det inte förstås naturvetenskapligt så kan det inte förstås alls.
Här har vi nog den filosofiska skillnaden mellan fördialektisk och dialektisk materialism: "Kan det inte förstås naturvetenskapligt så kan det inte förstås alls."
RaderaDen dialektiska materialismen ser verkligheten skiktad i nivåer som bygger på varandra men som innehåller sina egna unika lagar.
Vad jag förstår så reducerar du en vara till dess "bruksvärde", som kan beskrivas fysikaliskt, kemiskt o.s.v.. Men dess bytesvärde är ett rent samhälleligt fenomen, och kan inte förstås naturvetenskapligt.
Genom t.ex. maskiner kan man öka mängden fysiska produkter av ett visst slag per tidsenhet. Och det kan i princip förstås naturvetenskapligt. Men att den enskilda varans bytesvärde därigenom minskar är ett förhållande som är knutet till ett bestämt slag av samhälle, som bara existerar under vissa historiska förhållanden.
Jag kan inte se hur man med hjälp av termodynamik eller statistik skulle kunna förstå varför bytesvärde, ränta, profit, o.s.v. uppstår endast i vissa typer av samhällen. När dessa vetenskaper för att vara giltiga bör vara det för alla typer av samhällen.
Om jag förstår ditt resonemang om ränta och slutna system rätt, så anser du att räntor inte lägger till något till det totala värdet i t.ex. världsekonomin (så länge som vi inte handlar med marsianerna...). Och det håller jag absolut med om. Räntor är bara en del av mervärdet, enligt Marx. Men hur stor del - det är en fråga för den politiska ekonomin att förklara. (Den borgerliga nationalekonomin misslyckas med detta men en orsak till det är att den ser räntan som något naturligt, och nödvändigt i alla samhällssystem.)
Enligt termodynamiken är energin konstant (och numera efter Einstein räknas massan som energi också). Hur kan man då överhuvudtaget ha ekonomiskt tillväxt?
RaderaMarx beskriver i Kapitalet hur mänskligt arbete har två aspekter, dels det konkreta, bruksvärdeskapande arbetet. Detta arbete följer termodynamikens lagar, då det som sker är förändringar i materians former, inte dess mängd. Men det är annorlunda med den andra aspekten, det värdeskapande arbetet, som bara existerar där arbetsprodukten produceras för försäljning till någon annan.
Det producerade värdet hos varan, består av genomsnittligt samhälleligt arbete, och är proportionellt mot den tid det tar att producera varan under genomsnittliga samhälleliga förhållanden ("arbetsvärdeläran"). Det förklarar varför ekonomisk tillväxt faktiskt är möjlig. Tid är ju faktiskt något som "nyskapas" hela tiden, helt i enlighet med termodynamiken!
Det finns visserligen en annan termodynamisk storhet som inte är konstant, utan ständigt ökar. Men att förklara det ekonomiska värdets tillväxt med entropin låter väldigt långsökt.
Till sist ytterligare en lite lustig jämförelse mellan naturvetenskap och ekonom: enligt kvantmekaniken behöver ju faktiskt inte energin vara konstant, om man mäter den under en tillräckligt kort tidsperiod. "Virtuella" fotoner kan skapas "ur intet" bara de försvinner tillräckligt fort, men dessa spöklika partiklar har fysiskt påvisbara verkningar.
Liknar inte detta fenomen de finansiella bubblor som regelbundet uppstår och sedan spricker? Priset på ett objekt kan alltså under en tid avvika rätt kraftigt från dess värde, eller dess "naturliga pris" som klassikerna också kallade det. Jag var inne på liknande tankegångar i ett tidigare inlägg, "Bubblor, bytesvärde och lite filosofi..."