Den dundrande senatorn

Här är ett tal som den amerikanske senatorn Bernie Sanders höll nyligen om den ständigt växande polariseringen av det amerikanska samhället, på youtube.

Miljardärerna blir bara rikare och girigare och kräver större skattsänkningar, "medelklassen" försvinner, och de fattiga blir fattigare. Och så finns det de som tycker att Marx fick fel i sina förutsägelser om kapitalismens framtid...

Hur såg framtiden ut för 40 år sedan?

Framtidsförutsägelser kan avslöja mycket om vilka tankar som dominerar samtiden. Det är en tanke som slår en när man läser om Tom Selanders "Sverige år 2000", utgiven på Rabén & Sjögren 1969. En första iakttagelse kan vara att alla de 24 "framtidsexperterna" var män.

En andra iakttagelse kan vara att boken kostade 10:85, och att bokpriserna därmed har följt med i den allmänna prisutvecklingen. Dåtidens priser ska nämligen enligt scb multipliceras med 7,9 för att jämföras med dagens. (För att få priserna år 2000 får man multiplicera med 6,7 istället.)

En sak som gör att man börjar räkna på inflationens storlek är  en av de viktigaste förutsägelser man anser sig kunna göra: år 2000 ska medellönen vara 60 000 kr. Men är det per månad eller år? Det skrivs inte ut. Men rimligen är det "år" som avses, då man också säger att nationalinkomsten förväntas stiga till det fyrdubbla (förmodligen per capita).

Ett par andra siffror visar bättre hur kapitalt fel de hade om standardutvecklingen: arbetsveckan skulle förkortas till 30 timmar och semestern förlängas till tre månader år 2000!

Hur kunde de ha så fel? Jo, som "framtidsforskare" i allmänhet så drog de ut kurvorna i den riktning, som de för tillfället pekade på. År 1969 kan ses som slutet på kapitalismens "gyllene epok", med två decennier av hög tillväxt. Epoken präglades ju av keynesiansk fullsysselsättningspolitik och stigande reallöner i västvärlden.

På 70-talet råkade kapitalismen in i stora svårigheter, med "stagflation" - kombinerad inflation och stagnation. Det finns inte den minsta antydning till att bokens författare anade att något sådant skulle hända. Inte heller anade de den omsvängning i politiken, som skulle ske senare med monetarismens och nyliberalismens lössläppta marknader. Istället föreställde de sig faktiskt en framtid med allt mer statlig planering och ett närmande till den sovjetiska modellen!

Det finns ändå en hel del intressanta synpunkter i boken, som gör den värd att läsa om. Vissa profetior är faktiskt på pricken (t.ex. datorernas växande betydelse), andra har visat sig mer eller mindre felaktiga.

Tron på kärnkraften var t.ex. gränslös, men Three Miles Island och Tjernobyl låg ju i framtiden. Ett riktigt stolpskott finns också: Professor Arne Tiselius föreslår att man ska råda bot på världssvälten genom att krympa människornas storlek till 5 cm genom hormoninjektioner, och därmed minska behovet av mat!

Överbefolkningen sågs tidstypiskt som det stora världsproblemet. Kärnvapenkapplöpningen sågs också som en fara för världens framtid. Men man förutsåg också den starka trenden mot överstatlighet, och man hade vissa farhågor för  de multinationella bolagens makt.

Ordet "kapitalism" förekommer inte i boken. Helt omedvetna om dess existens är dock inte "bankkonsulten" Gustaf Delin, som säger: "de verkliga maktägarna i morgondagens samhälle blir inte de som äger kapitalet utan de som kontrollerar massmedia." Han tänkte inte på att det kanske är kapitalet som kommer att kontrollera media...

Delvis skulle boken faktiskt kunna fungera som debattbok idag. Den idag ytterst kontroversiella idén om garanterad inkomst ("medborgarlön") tror författarna kommer vara införd 2000! Man utgår nämligen från att alla "vill göra rätt för sig".

Diskussionen som förs om demokratins problem är högintressant. Man tvekar inte att föreslå kraftigt utvidgad direktdemokrati. Professor Olle Lindström menade att de nuvarande partierna är föråldrade och borde elimineras till förmån för tillfälliga "projektorganisationer" som upplöses när deras fråga är löst.

En eller flera marxistiska kristeorier?

En ovanligt lättfattlig sammanfattning av den marxistiska kristeorin finns här, skriven av en numera okänd ekonom vid namn Winternitz 1949. Marx fick aldrig tid själv för att skriva en sådan beskrivning, men enligt Winternitz finns alla elementen till utspridda på olika håll i hans skrifter.

Winternitz lyckas knyta ihop och se sambanden mellan de till synes olika "teorierna". De två teorier han trycker främst på och som han anser är delar av en helhet, är "teorin" om överproduktion och "teorin" om profitkvotens fallande tendens.

Profitkvoten spelar faktiskt huvudrollen i båda dessa "teorier" - det är alltid den förväntade lönsamheten, som kapitalisten tvingas utgå från i sina beslut. Annars går han så småningom under i konkurrensen.

Om efterfrågan av någon anledning stiger på en enskild vara, så stiger priset, och därmed profitkvoten, "lönsamheten". Resultatet blir att kapital dras till produktionen av denna vara.  Utbudet ökar alltså och därmed minskar priset igen. Denna mekanism, prisernas pendling runt "värdet", beskrevs redan av Adam Smith och David Ricardo.

Men samma mekanism kan vi se i funktion hos hela ekonomin i den s.k. konjunkturcykeln. Efter krisen förstörs en mängd kapital, fysiskt och värdemässigt. Svaga företag köps upp billigt av starkare, och profitkvoterna börjar stiga. Konsumtionsvarulagren försvinner till slut, efterfrågan överstiger utbudet och priserna börjar stiga.

Produktiviteten stiger när förbättringar införs vilket innebär att varornas värden sjunker, samtidigt som priserna stiger. Till slut måste bubblan spricka - plötsligt bjuds det ut fler varor än det finns efterfrågan på till gällande priser.  Priserna sjunker tvångsmässigt till nivåer under värdena. Kumulativa processer drev uppgången, och detsamma gäller för nedgången.

Winternitz går inte in på varför nedgångarna, "recessionerna",  i vissa perioder är korta och svaga, in andra långa och djupa. Den "långa depressionen" under ett par decennier ca 1870-1890 liksom den "stora depressionen" på 1930-talet är exempel på djupa nedgångsperioder.Wallerstein har ju däremot anslutit sig till ryssen Kondratieffs idé om längre cykler eller vågor på ca 50 år, där antingen hög- eller lågkonjunkturerna dominerar. 

Inte heller kunde han ju av naturliga skäl beskriva  de specifika dragen i efterkrigstidens kriser, "stagflationen" under 1970-talet och de återkommande finanskriserna under den nyliberala eran.

Men Winternitz ansluter sig till Marx åsikt att profitkvoten har en tendens att falla på sikt. Det döda kapitalet, maskiner och råvaror tenderar att öka på bekostnad det levande, som är den enda källan till profiten. Ett sätt att motverka detta är att öka exploateringen, vilket i sin tur bara skärper klassmotsättningarna och kapitalets välde ifrågasätts.

Planhushållning - mer effektiv än marknadsekonomi?

Det finns en spridd uppfattning att planhushållning som alternativ till marknadsekonomi har visat sig vara något som helt enkelt inte fungerar. Stagnationen i Sovjet under Brezjnev är exemplet som man brukar peka på.  

Pocketboken "Planhushållning och direktdemokrati", av W Paul Cockshett och Allin Cottrel, håller inte alls med. Planhushållning med hjälp av modern teknik är överlägsen marknadsekonomin i effektivitet. Och har förutsättningar att vara snabbare i att reagera på ändringar i konsumenternas preferenser!    

En gammal myt som ekonomen och dataexperten Cockshett tar kål på, är att en ekonomi med miljoner varor  inte skulle gå att planera, därför att ett ekvationssystem med miljoner obekanta tar tusentals år att lösa även med en modern dator. Det stämmer om man använder gymnasiemetoden med s.k. gaussisk elimination, men inte om man utnyttjar betydligt smartare, approximativa algoritmer. Då handlar det snarare om minuter.  

Om man dessutom i planeringen skulle utnyttja modern kommunikationsteknik, så skulle ett planeringsorgan kunna reagera blixtsnabbt på förändringar i produktionsförutsättningarna. Marknadsekonomins anpassningsmekanism via långsamma "prissignaler" från marknaden skulle framstå som stenåldersmässig...

Cockshotts och Cottrells förslag är en rent socialistisk modell i marxistisk mening. Pengar och därmed kapital är därför avskaffade. Istället ska en viss mängd arbete belönas med ett "arbetskvitto", som berättigar till uttag av konsumtionsvaror motsvarande samma arbetstid. Dessa arbetskvitton cirkulerar inte som pengar, utan är förbrukade när de använts.

Även om pengar inte används, pläderar Cockshott och Cottrell för en sorts marknadsmekanism för konsumtionsvaror, så att utbud och efterfrågan kan hållas i balans. Arbetstids-"priset" på konsumtionsvarorna kan behöva höjas respektive minskas om efterfrågan är större än respektive mindre än utbudet. Men större skillnader ska istället resultera i ökning eller minskning av produktionen utifrån den information, som strömmar genom  kommunikationsnätverken. Köproblemen som man hade  i Sovjet ska därför inte behöva uppstå.

Problemen med planhushållningen historiskt är kanske ändå inte främst tekniska utan politiska. I vems intresse sker planeringen? Vilka styr den? Därför handlar boken också om demokratins problem, där de pläderar för användning av modern teknik för att genomföra en direkt demokrati, som liknar den som praktiserades i det antika Aten. (Och som de påpekar, resulterade i gigantiska framsteg i filosofi, vetenskap och kultur.)

Demokratimodeller

Det finns en intressant artikel om demokratibegreppet av ekonomen och dataexperten Paul Cockshott på Clartés hemsida. Främst handlar det om förändringar i synen på demokratin hos socialdemokrater och kommunister alltsedan "Kommunistiska manifestet" och vilka lärdomar som kan dras för framtida socialistiska samhällen.

Karl Marx använde 1848 Aristoteles demokratibegrepp, nämligen att demokrati betyder att de "fattiga styr". Eftersom de fattiga är i majoritet så betyder det följaktligen också majoritetsstyre, men den betydelsen var sekundär för Aristoteles. För de besuttna klasserna på 1800-talet var ju också demokrati och kommunism närmast liktydiga ord för "mobbvälde".

Demokratikravens formulering i det socialdemokratiska Erfurtprogrammet från 1891 är lite överraskande. De handlade inte om den parlamentariska republiken, utan om krav på folkets direkta lagstiftningsmakt. De verkställande organen, inklusive rättsväsendet, skulle väljas av folket. Det ryska socialdemokratiska partiet före revolutionen, under ledning av Lenin, kopierade mer eller mindre Erfurtprogrammet, men tonade något ned det direktdemokratiska inslaget till förmån för det sorts parlamentariska system, som har dominerat i Väst efter andra världskriget.

Efter oktoberrevolutionen ändrades bolsjevikernas demokratisyn. Nu skulle demokratin grundas på sovjeterna, arbetar- och soldatråden, som hade uppstått som spontana massorganisationer under revolutionen. Sovjeterna valde representanter till en allrysk kongress, denna i sin tur till en exekutivkommitté, vilken i sin tur utsåg regeringen.

På grund av denna hierarkiska, starkt indirekta representativitet blev det lätt för ett välorganiserat parti att totalt dominera den högsta makten. Cockshott beskrivet systemet som en "revolutionär aristokrati", ett styre av de "bästa" och dugligaste.

Men som de gamla grekerna redan visste, en aristokrati urartar lätt till en oligarki, som främst ser till sin egna privata intressen. Efter en tid förvandlades styresformen till en revolutionär "monarki", enpersonsstyre. Cockshott jämför med de borgerliga revolutionerna, som också använde denna modell under Napoleon och Cromwell, men som sedan hittade en mycket stabilare form med den parlamentariska statsformen . Han tror att även socialisterna kommer att hitta en mer passande statsform.

Cockshotts själv ansluter sig till Erfurtprogrammets direkta demokrati, där folket beslutar om lagarna. Folkrepresentationen har till uppdrag att bestämma om vilka frågor det ska röstas om. De personerna utses genom lottning! Därmed försvinner politiken som karriärväg, medan partierna enbart ägnar sig åt att driva sina specifika frågor.

Paul Cockshotts har också idéer om hur planhushållning kan förverkligas med hjälp av modern datateknik. Jag återkommer till hans bok "Planhushållning och direktdemokrati".

Varför finns ingen platonisk ekonomisk skola?

I detta inlägg beskrev jag hur en marknadsfundamentist kan komma att förneka den uppenbara existensen av finansiella ”bubblor”. Resonemanget bygger på ett förnekande av att en varas värde och dess pris skulle kunna skilja sig från varandra. Begreppet ”värde” är i så fall oandvändbart, och man kan lika gärna slopa det.

Men, slår det mig, borde det inte finnas en motsatt teori, som hävdar att det är värdena som är ”sant” verkliga medan priserna är mer eller mindre illusoriska? Den skulle i så fall kunna kallas för en ”platonsk” ekonomisk lära. Beteckningen ”platonsk” motiveras med att Platon ansåg att idéerna är verkligare än de fysiska tingen, vilka enligt honom endast är bleka avspeglingar av de eviga, perfekta idéerna.

 Så vitt jag vet har en sådan ”platonsk” ekonomi aldrig formulerats. Man kan fråga sig varför. Kan det bara bero på att idealistiska tänkare har en motvilja mot att ägna sig åt så triviala ting som ekonomi?

Men hur såg Smith, Ricardo och Marx på förhållandet mellan värdets verklighet kontra prisets verklighet? Båda sågs som verkliga, men är de lika verkliga? Prisets verklighet förefaller ju vara  något mer ”verklig” än värdets.

 Det finns en filosofisk riktning, som kallas ”kritisk realism”, som kanske har lösningen på problemet. Värdet kan ses som ett ”transcendentalt” begrepp. Det motsvarar inte något iakttagbart, utan används för att förklara det iakttagbara. Men värdet är ändå inte något fiktivt eller enbart tänkt, utan det syftar på en objektivt existerande egenskap hos ”verkligheten”. (Den här synen på det transcendentala skiljer sig från Kants subjektiva syn.)

Teorier om de ekonomiska kriserna

Före kapitalismens framväxt förekom det ekonomiska kriser, men de orsakades av missväxt, krig och andra ”utomekonomiska” faktorer. Kriserna yttrade sig i brist på mat och andra varor. Det speciella med ekonomiska kriser under kapitalismen däremot är att de tycks bero på att det produceras för mycket varor, inte för lite. Människor blir arbetslösa, maskiner står stilla och fabriker slår igen trots att människornas behov inte är mättade.

En annan utmärkande egenskap för ekonomiska kriser under kapitalismen är att de återkommer med jämna mellanrum och genomlöper bestämda faser. Under överhettningsfasen stiger priserna snabbt, lån och spekulation vilar på förväntningar om evig tillväxt. Men plötsligt inser alla att det handlade om bubblor, och krisen slår till. Någonstans i cirkulationen av varor och kapital blev det stopp, och stillaståndet sprider sig till hela ekonomin.

Massor av kapital förstörs, antingen fysiskt eller genom att värdena skrivs ned. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska komma igång igen. Kriserna är inte undantagsföreteelser. De är nödvändiga inslag i systemet.

Första fasen efter krisen brukar kallas ”recession”. Varulagren töms så småningom och försäljningen kommer igång så sakteliga. Profitkvoten stiger igen, tack vare det minskade värdet på det konstanta kapitalet, och uppgången börjar ta fart. ”Depression” kallades tidigare den fas i konjunkturcykeln, där produktionen till slut når toppnivån i den tidigare cykeln. Uppgången fortsätter förbi den punkten, priserna stiger, lönerna stiger, arbetslösheten minskar och till slut inträder boomen, ”överhettningen”. Och så blir det kris och allt börjar om. Den här bilden, ”överproduktionsteorin”, är förstås förenklad. Ibland är nedgångsperioden djupare och längre, ibland ytligare och kortare.

Den gamla borgerliga inställningen var att det bästa var att låta det hela ha sin gång, och inte störa processen med politiska åtgärder. Efter den djupa 30-talsdepressionen hamnade den linjen i vanrykte, men efter den keynesianska perioden fram till 1970-talet återtog man till den gamla cyniska inställningen. En keynesian som Paul Krugman har ropat förgäves efter stimulansåtgärder efter krisen hösten 2008.

Sam Williams beskriver på sin blogg ett antal teorier om kriserna, både borgerliga och marxistiska. Marx tog förstås upp kriserna i många sammanhang, men han lade enligt Williams inte fram någon enhetlig kristeori.

Williams renodlar de olika teorierna, vilket är bra om man ska förstå dem, men ser dem som alternativa förklaringar. Jag tror dock att teorierna kompletterar varandra.

Williams delar in teorierna i två grupper, den ena som lägger tonvikten vid kapitalets problem att producera mervärdet, den andra som betonar problemet att ”realisera” detta, att sälja varorna. De flesta av nedanstående teorier är lätta att placera i ena eller andra facket.

Disproportionalitetsteorin
Marx beskrev i andra bandet av Kapitalet hur det krävs bestämda kvantitativa värdemässiga och fysiska proportioner mellan de branscher där produktionsmedel produceras respektive de branscher där konsumtionsvaror produceras. Eftersom någon medveten planering utifrån behov inte förekommer, så kan de nödvändiga proportionerna bara förverkligas spontant genom ständiga små och stora kriser. Förnyelsen av varulager och fixt kapital i form av maskiner kan förmodligen delvis förklara längden på olika typer av konjunkturcykler. Den senare är den skulle motsvara den bekanta 10 års-cykeln, medan den förra skulle förklara kortare svängningar inom den längre cykeln. Den hypotetiska 50-åriga "Kondratieffcykeln" har föreslagits hänga ihop med större ändringar i produktionsstrukturen, som ex bilismens framväxt.

Profitpressteorin
Denna teori betonar att profitens storlek hotas genom arbetarnas lönekamp (vilket förespråkas bl. a. av Antonio Negri och Immanuel Wallerstein). Mervärdekvoten, förhållandet mellan mervärdet  det variabla kapitalet (lönen), sjunker därigenom. Det är tveksamt om teorin förklarar konjunkturcykeln. Visserligen brukar lönerna vara högst strax före krisen, men det är knappast stegringen av just lönerna som orsakar kollapsen.

Däremot har säkert profitpressen betydelse för kapitalismens ”lönsamhetsproblem” i allmänhet. Kapitalet kan som motåtgärd flytta produktionen till låglöneländer, eller ersätta arbetskraften med maskiner, genom att höja arbetstakten och andra ”rationaliseringar”.

Underkonsumtionsteorin
Själva namnet är olyckligt, eftersom teorin inte säger att behoven är mättade, utan att den totala efterfrågan inte är räcker till. Denna teori förefaller ju vara raka motsatsen till profitpressteorin...

Robert Malthus var en tidig representant för teorin: han använde den för att motivera jordägares, prästers och byråkraters konsumtion...

En grov variant av teorin är att eftersom lönen är mindre än det värde som arbetaren producerar, så kan han inte ”köpa tillbaka” de varor han producerar. Men då glömmer man att även kapitalisterna också efterfrågar både konsumtionsvaror och produktionsmedel. Mot tesen att krisen skulle bero på för låga löner kan invändas att lönerna brukar vara som högst strax före krisen.

En sofistikerad variant stod Rosa Luxemburg för. Hon riktade in sig på problemet varifrån efterfrågan kommer på det kapital som ackumuleras ur mervärdet. Hennes svar var att det inte kan komma inifrån det kapitalistiska systemet utan måste komma utifrån. Därav kolonialism och imperialism. När kapitalismen omfattar hela jorden, då kollapsar den av rent ekonomiska skäl...Teorin förklarar världsmarknadens framväxt på ett elegant sätt, men de flesta marxister är överens om att hon inte lyckade bevisa sin teori.

En nutida variant lades fram av lord Keynes. Ju högre utvecklingsstadium i ekonomin, desto lägre andel av en konsumtionsökning används till konsumtion. Resten sparas och bidrar alltså inte till efterfrågan på konsumtionsvaror. Det uppstår ett efterfrågegap, om inte de sparade pengarna kanaliseras till investeringar i produktionsmedel. Men det finns ingen garanti för att det finns tillräckligt med lönsamma projekt att investera i. Alltså blir det mer och mer osannolikt med full sysselsättning i en marknadsekonomi. Staten borde enligt Keynes ta över investeringsbesluten, och ”rentiärerna”, d.v.s. penningkapitalisterna, borde utsättas för eutanasi, barmhärtighetsmord! (Nutida keynesianer är sällan lika radikala.)

I Keynes analys spelade räntenivån en viktig roll. Om lönsamheten i produktionen sjunker under bankräntan, så försvinner förstås motivationen att investera. Därför borde staten pressa ner räntenivån så mycket som möjligt. Keynes var alltså väl medveten om profitkvotens avgörande roll i en kapitalistisk ekonomi, även om han är mest känd för att ha tryckt på bristen på ”effektiv efterfrågan”. Det var nog inte de cykliska upp- och nedgångarna han var mest rädd för, utan det långsiktiga problemet med den bristande efterfrågan.

Överproduktionsteorin
Det kan förefalla som att det bara handlar om ett annat namn på underkonsumtionsteorin. I båda fallen betonas att efterfrågan inte räcker till för att efterfråga det som producerats. Men överproduktionsteorin i marxistisk tappning är mer dynamisk. För att utvinna mer och mer mervärde, ökas produktionen genom att fler och effektivare maskiner används. Men efterfrågan växer inte i samma takt.

Produktionsmedel efterfrågas ju ytterst i syfte att producera konsumtionsvaror, och efterfrågan på dessa måste till stor del komma från de arbetande. Men kapitalisterna försöker hålla nere lönerna  och därför stiger de sällan i samma takt som produktiviteten. Och då  räcker efterfrågan till slut inte till och krisen bryter ut.

Teorin om profitkvotens fallande tendens
De klassiska politiska ekonomerna tog den långsiktiga tendensen för profitkvoten att minska, för ett empiriskt faktum. Men de hade olika teorier om orsaken. Ricardo utgick från Malthus teori att livsmedlen blir dyrare och dyrare genom att allt mindre bördig mark måste tas i bruk i jordbruket. Eftersom livsmedlen är en stor andel av arbetarens lön, så måste denna stiga, och därmed minskar profiten.

Ricardos variant av teorin kritiserades bl.a. av Marx. Jordens bördighet kan ju ökas med konstgödning och andra tekniska metoder - till en viss gräns i alla fall. Kanske kommer Ricardo att rehabiliteras på denna punkt i framtiden. Speciellt om man tar med i resonemanget att råvaror och andra naturresurser är begränsade och antagligen kommer att stiga i pris. (Wallerstein betonar den här aspekten i sin ”profitpressteori”)

Marx variant utgår ju från att det konstanta kapitalet med tiden ökar i förhållandet till det variabla (lönen). Profitkvoten är förenklat uttryckt förhållandet mellan mervärde och det totala kapital. Men mervärdets källa är endast det variabla och inte det konstanta kapitalet. Därför uppstår en tendens för profitkvoten att minska.

Profitkvotens fall behöver kanske i sig inte vara ett problem - om den inte faller under räntenivån förstås. Eller om profitkvotens minskning leder till att mängden mervärde också minskar, då hotas systemet. Om kapitalet försöker försöker förhindra minskningen genom att attackera lönerna,  så växer klassmotsättningarna i samhället.

Bubblor, bytesvärde och lite filosofi...

Jag läste för en tid sedan en intressant artikel av en marknadsliberal ekonom om finansiella bubblor - tyvärr minns jag inte var artikeln var publicerad. Hans tes var att det numera populära begreppet "bubbla" - bostadsbubbla, IT-bubbla, finansbubbla  m.m. - är ohållbart. Resonemanget gick ut på att begreppet förutsätter att marknadspriset under en bubbla är för högt, och att priset efter att bubblan spruckit, sjunker till sin "rätta nivå". Men vilken nivå är den rätta? Finns det något pris som är rätt?

För en konsekvent marknadsliberal är ju marknadspriset alltid  rätt. Marknaden "vet" bäst, bättre än varje tänkbar enskild aktör.

Men att marknadspriset alltid är rätt kan man också formulera som att det inte finns något "rätt" pris. Det finns med andra ord inte något värde "bakom" marknadspriset och som reglerar detta. Men den klassiska politiska ekonomin, med Adam Smith och David Ricardo i spetsen, påstod ju tvärtom att det finns ett sådant (bytes)värde och att konkurrensens funktion på marknaden just är att som en "osynlig hand" få marknadspriset att gravitera mot bytesvärdet.

Enligt den klassiska och den marxistiska politiska ekonomin är marknadspriset nästan aldrig  "rätt". Utbud och efterfrågan är så gott som aldrig i balans. Jämvikten är ett tänkt, fiktivt dynamiskt genomsnitt av "för högt" och "för lågt". Medan jämvikt för nyliberalen och den "nyortodoxe" nationalekonomen är något statiskt som alltid, definitionsmässigt föreligger.

En konsekvens av marknadsekonomens tes att marknadspriset alltid är det rätta är att begreppet "monopolpris" också är meningslöst. Om man inte erkänner giltigheten av begrepp som  "värde" eller "normalpris",  så kan man inte erkänna begreppet monopolpris, eftersom det är ett pris som skiljer sig från normalpriset. (Denna kritik träffar nog också en del världssystemteoretiker, inklusive Wallerstein,  som skriver mycket om monopolpriser, men teoretiskt tycks utgå från borgerlig nationalekonomi.)

Kort översikt av "Kapitalet"

Hur kommer det sig att inkomst- och förmögenhetsfördelningen är så snedvriden i alla kapitalistiska länder? Beror det på att vissa individer arbetar mer än andra, är smartare än andra eller satsar mer och tar större risker än andra? Eller råkar de bara ha mera tur än andra?

Marx menar i Kapitalet att den kapitalistiska ekonomin bygger på exploatering, på att obetalt arbete ständigt hamnar i kapitalisternas fickor. Marx förklarar att detta sker helt i enlighet med marknadens lagar, i enlighet med principen om jämlikhet mellan fria varuägare. Det handlar inte alls om någon "stöld" i juridisk mening.

Denna exploatering är svårare att genomskåda än feodalherrens exploatering av den livegne, som var tvungen att arbeta vissa dagar på sin herres åkrar och bara resten av veckan på sina egna. Det obetalda arbetet är synligt för blotta ögat. Slavens arbete däremot ser vid första anblicken att vara helt obetalt, men det kan det ju inte vara, eftersom han måste hållas vid liv.

Första bandet av "Kapitalet" handlar om ”kapitalets produktionsprocess”. Mervärdet och kapitalet uppstår enligt Marx i produktionsprocessen, inte i varucirkulationen, dvs försäljningen av varorna. Den enes vinst vid en försäljning är den andres förlust men totalt blir det ingen skillnad.

Värdet av en vara kan skrivas som:

    c + v + m

där

c är konstant kapital (råvaror, förslitning av maskiner, m.m.)
v är variabelt kapital (lönen, värdet av arbetskraften)

m är mervärdet (som uppstår genom att arbetaren inte slutar arbeta när han producerat det värde som motsvarar lönen)

Mervärdekvoten definieras som

  m/v

Alla tre delarna i varuvärdet, c, v och m är alltså värden och kan uttryckas i (samhälleligt genomsnittlig) arbetstid. Om varans värde är t.ex 13 timmar, det konstanta kapitalet c är 5 timmar och v är 2 timmar, så måste mervärdet vara 6 timmar. Mervärdekvoten eller utsugningsgraden är då 6/2 = 300 % (Observera att medan arbetaren utför 5 + 3 = 8 timmar ”levande arbete”, så överförs samtidigt det ”döda arbetet” i det konstanta kapitalet till varans värde. )

Ju längre arbetstiden är, desto större blir förstås mervärdet. Därför uppstår en kamp om arbetstidens längd. Att öka mervärdet genom att förlänga arbetstiden kallade Marx för absolut mervärde.
Men mervärdets andel av det levande arbetet kan också ökas genom att värdet av arbetskraften minskar, genom att produktiviteten ökar i de industrier, som producerar konsumtionsvaror för de arbetande. Denna indirekta medod kallade Marx för relativt mervärde.

Om kapitalisten använder mervärdet för sin egen konsumtion, så ökar inte produktionen. Men i praktiken tvingas kapitalisten att investera en del av mervärdet i ökning av produktionen. Denna kapitalackumulation är ”Moses och profeterna” för kapitalisten. Annars går han under i konkurrensen med andra kapitalister. Under den tid som kapitalisten är ensam om sin nya effektivare metod eller maskin, kan han tjäna grova pengar. Ända tills de andra kommit ifatt och priset på varan sjunkit till sitt nya värde...

Den ständiga kapitalackumulationen ökar andelen av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla. Men därmed sågar kapitalisten av den gren han sitter på: profikvoten till skillnad från mervärdekvoten tenderar att sjunka på sikt. Profitkvoten kan förenklat definieras som (industriprofiten är ju egentligen bara en del av mervärdet):

m/(c + v)

Om man förkortar i täljare och nämnare med v, så får man:

( m/v ) / (c/v + 1)

Kvoten c/v som kallas kapitalets organiska sammansättning, och den tenderar som sagt att öka med tiden. Det sker dock inte lika snabbt snabbt som man skulle kunna tro, dådock produktionsmedlen blir billigare i takt med produktivitetens ökning i de branscher där de tillverkas.

För att hejda minskningen av profitkvoten, så kan kapitalisterna försöka öka mervärdekvoten genom ökad exploatering. Detta möter förstås motstånd. Dessutom finns en gräns för expoateringen: det finns ju en teoretiskt högsta nivå för hur mycket obetalt arbete som kan pressas ut,  nämligen 24 timmar per dygn...

Bildandet av en allmän profitkvot behandlas först i tredje bandet. Där beskrivs även penningräntan och penningkapitalet. Industrikapitalisten vill naturligtvis lämna över så lite som möjligt av det producerade mervärdet till penningkapitalet. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan på kapital som bestämmer räntenivån. Någon ”naturlig” räntekvot existerar alltså inte.

Jordräntan betalas av den kapitalistiske arrendatorn till jordägaren. Men den är bara en del av mervärdet, som produceras av lantarbetaren. Ju bördigare jord, desto större del av mervärdet kan jordägaren lägga beslag på (”differentialränta"). Jordägaren påstår att det är fruktbarheten i hans mark som producerar värde. I själva verket är det monopolet på jorden som tvingar jordbrukskapitalisten att betala sitt arrende. (Kapitalisten motiverar ju likaså sin vinst med att ”hans” maskiner producerar värde.)

Andra bandet av Kapitalet handlar om kapitalets cirkulationsprocess. Det räcker inte för kapitalisten att producera mervärde - varan måste säljas också för att mervärdet ska ”realiseras”. I första bandet som beskrev produktionen av mervärdet, räckte det med att utgå från ett enskilt företag. Men för att undersöka villkoren för att varorna ska få avsättning, delade Marx upp branscherna i två avdelningar, en för produktionsmedel och en för konsumtionsvaror. Det totala värdet i dessa två avdelningar (vid enkel reproduktion) kan skrivas som:

  c1 + v1 + m1
  c2 + v2 + m2

För att alla varor i båda dessa avdelningar ska kunna få avsättning krävs det som synes att:

  c2 = v1 + m1

Överraskande nog visade Marx härmed att kapitalismen faktiskt kan fungera i stort, i motsats till de teoretiker som ansett att ”arbetarna inte kan har råd att köpa tillbaka de varor de producerar”. Balansen mellan de två avdelningarna uppnås förstås inte på ett friktionsfritt och krisfritt sätt.

"Kapitalets" struktur

I förra inlägget försökte jag bemöta några invändningar mot att den klassiska politiska ekonomin, inklusive den marxska, skulle vara vetenskaplig. Men varken Adam Smith eller David Ricardo lyckades trots sina vetenskapliga ambitioner ge en logiskt sammanhängande beskrivning av den kapitalistiska ekonomin. Det föll på Marx lott att prestera en sådan.

Marx klagade på Ricardos metod. I Ricardos utläggning över arbetsvärdeläran införde denne t.ex. omedelbart resonemang om kapital, en företeelse som bara kan förstås om man redan förklarat vad pengar är, och hur det kommer sig att den mycket speciella varan arbetskraft finns på marknaden.

Ricardo insåg att olika typer av teknisk sammansättning av kapitalet modifierar värdets storlek. Visserligen menade han att skillnaden mellan värde och pris ändå är försumbara i praktiken, men teorin var ändå ohjälpligt fördärvad.

Ändå hade Ricardo därmed satt fingret på en viktig motsägelse som ”vulgärekonomerna” skulle utnyttja för att helt enkelt avfärda hela arbetsvärdeläran (att varans värdestorlek bestäms av arbetstiden). Motsägelsen uppstår därför att kapitalister i sina beslut utgår från lönsamheten på insatt kapital. Och då räknas vinsten både på det variabla kapitalet, lönerna, och det konstanta kapitalet, produktionsmedlen. Enligt arbetsvärdeläran är det dock endast det variabla kapitalet som producerar värde.

När lönsamheten ökar i en bransch på grund av växande efterfrågan, så dras mera kapital till den, produktionen och utbudet ökar varvid priset sjunker tillbaka till en ”normal” nivå. Det finns alltså en tendens till att profikvoten utjämnas med tiden till en genomsnittlig profitkvot. Det är så här marknadskonkurrensen fungerar enligt Smith, Ricardo och Marx. Men om förhållandet mellan konstant och variabelt kapital skulle vara olika i olika branscher så går denna genomsnittliga profitkvot helt enkelt inte ihop med att varorna i genomsnitt skulle säljas till sina värden.

Hur löste då Marx den här besvärande motsägelsen i den politiska ekonomins grundvalar? Jo, genom att i både första och andra bandet av Kapitalet helt enkelt anta att varor säljs till sina värden, och först i tredje bandet modifiera teorin och förklara att varorna inte säljs till sina värden utan i genomsnitt till "produktionspriser" som utgörs av kostnad för arbetskraft och produktionsmedel plus den genomsnittliga profitkvoten.

Borgerliga ekonomer som Böhm-Bawerk har kritiserat Marx tillvägagångssätt att lösa detta s.k. transformationsproblem. Man kan väl inte hålla fast vid båda de motsägande uppfattningarna!? Men för Marx var hans metod den enda möjliga att göra ekonomin begriplig. Forskningen börjar med konkreta företeelser som priser, profiter och räntor och kommer till slut fram till de mest allmänna och abstrakta begreppen, som ”värde”. Men enligt Marx måste en begriplig framställning av forskningsområdet tvärtom utgå från de allmännaste, abstrakta begreppen och steg för steg ur dem härleda allt konkretare begrepp.

I denna process är det nödvändigt att göra förenklingar och antaganden som inte stämmer helt med verkligheten. I tredje bandet förklaras hur den totala summan av värden och mervärden på grund av den utjämnade profitkvoten fördelas annorlunda än om priserna helt skulle motsvarat den i varorna nedlagda arbetstiden. Men eftersom den genomsnittliga profikvoten är beroende av det totala mervärdets storlek, och denna bara kan förstås som värdet av det den totala mängden obetalt arbete i samhället, så är det "i sista instans" värden och mervärden som reglerar profiter och priser.

I tredje bandet förklaras företeelser på ekonomins "yta" som handelsvinst, penningränta, ”fiktivt kapital”, jordränta och med denna sammanhängande fastighetspriser. Men det var nödvändigt att utgå från det i första bandet mer abstrakta begreppet mervärde, vilket  i sin tur bara kan förstås utifrån det ännu generellare begreppet värde.

Det är faktiskt först när man nått slutet på tredje bandet som man fullt ut kan förstå första kapitlet i första bandet om Varan och dess två motpoler, bruks- och bytesvärde.

I nästa inlägg ska jag försöka mig på en kort översikt av alla tre banden.

"Kapitalet" - vetenskap eller idelogi?

Den klassiska politiska ekonomin användes av den uppåtstigande borgarklassen i kritiken mot det gamla samhället, främst den feodala jordägande klassen, vilken konsumerar men inte producerar. Enligt Marx, ”arbetarklassens politiska ekonom”, skapade Adam Smith och speciellt David Ricardo därvid en ny vetenskap, som möjliggorde en förståelse av den kapitalistiska ekonomins mekanismer. Det var därför borgerlighetens företrädare som kom att upptäcka kapitalismens smutsiga hemlighet: att arbetarklassens obetalda arbete försörjer inte bara de lata jordägarna, utan också är källan till industrikapitalisternas profiter och penningkapitalisternas räntor.

Det var alltså inte Marx utan Smith och Ricardo, som upptäckte mervärdets existens. Men de avstod från att närmare undersöka detta mervärde, som är formen för den specifikt kapitalistiska exploateringen. De gav inte ens mervärdet ett eget sammanfattande namn, till skillnad från dess beståndsdelar profit, jordränta och penningränta.

Vari låg då det specifikt vetenskapliga i Smiths och Ricardos politiska ekonomi? Jo, de uppfann ett begrepp, ”värdet”, som inte är empiriskt observerbart men som förklarar de empiriskt observerade varupriserna. Bakom dessa varupriser, som ständigt växlar, finns varans "värde", som enligt den politiska ekonomin motsvarar den arbetstid som åtgått för varans produktion. Existensen av detta värde eller ”naturliga pris”, som det också kallades ibland, kan man sluta sig till ur det empiriska faktum att varupriserna pendlar kring ett genomsnitt i takt med växlingarna i utbud och efterfrågan. Nivån för detta genomsnitt kan inte förklaras ur utbud och efterfrågan, vilket påstods av ”vulgärekonomin” (Marx uttryck), vilken därför upphört att vara en vetenskap. Några utförliga motiveringar för denna "arbetsvärdelära" ansåg sig varken Smith eller Ricardo behöva ge. Det räckte troligen med iakttagelsen att priserna tenderade att sjunka i takt med ökande produktivitet i arbetet.

Det var inte bara de ”vulgärekonomer”, som levde på Marx tid som förnekade behovet av ett objektivt värdebegrepp. Det görs ju fortfarande i borgerlig nationalekonomi. På sin höjd erkänner man ett subjektivt, omätbart värdebegrepp, som utgår från konsumenternas tillfälliga preferenser. (Vissa av de s.k. marginalisterna, som förkastade den klassiska politiska ekonomin, uppfann en helt och hållet fiktiv enhet för subjektiv nytta, som de kallade för ”en util”. Denna tradition är nog helt passé idag.)
En kritik mot det objektiva värdebegreppet är att det skulle vara ”metafysiskt”, eftersom det ju inte motsvarar något empiriskt observerbart. Men samma invändning skulle i så fall kunna riktas mot fysiken. Energi är inte heller observerbar, utan är ett begrepp som kräver rätt avancerade matematiska kunskaper för att förstås. Men ändå accepterar vi att detta abstrakta fenomen, energin, bevaras i materians omvandlingar mellan rörelse-, läges-, värme-, kemisk energi m.m.. På ett liknande sätt överförs ”värde” mellan varor, pengar, maskiner m.m. under kapitalets cirkulation.

En mer generell, populär invändning mot den politiska ekonomin som vetenskap är att den handlar om människor. Och eftersom människan är en ytterst komplicerad varelse så går det varken att förklara eller förutsäga hennes beteende. Ett fysikaliskt motargument mot detta resonemang är då teorin om gaser, termodynamiken. Trots att en gas består av ett ofantligt antal molekyler, vilkas enskilda rörelse är omöjlig att beskriva, så går det ändå att beskriva gasens tillstånd med hjälp av teoretiska begrepp som tryck och temperatur. Dessa begrepp kan förstås som statistiska genomsnitt av molekylernas till synes kaotiska rörelser. Att använda begreppet temperatur om en enskild molekyl är meningslöst - lika meningslöst som det enligt Marx är att använda begreppet värde om en isolerad individs arbetsprodukt. Värdet är genomsnittligt samhälleligt arbete, enligt Marx utveckling av Smiths och Ricardos arbetsvärdelära.
 
Parallellen mellan gaser och samhällen har förstås sina begränsningar. Ett samhälles historia kan inte reduceras till dess ekonomi. För att beskriva den ekonomiska utvecklingen krävs dessutom beskrivningar av dess politik och kultur, vilka växelverkar med ekonomin.

Paul Krugman kommenterar det amerikanska valresultatet

Den som följer Paul Krugmans blogg i New York Times, möter kända tongångar i hans kommentar till nederlaget för Obamas demokrater. Som keynesiansk ekonom har han sedan finanskraschen hösten 2008 argumenterat för kraftigt ökade statliga stimulanser för att sänka massarbetslösheten. Obama har inte lyssnat på honom. Enligt Krugman försatt Obama chansen att få ned arbetslösheten, när det var politiskt möjligt - strax efter finanskraschen.

Det är lätt att förstå  Krugmans förtvivlan över den åtstramningspolitik som republikaner, EU och även de flesta borgerliga ekonomer talat för under en tid. Att driva åtstramningspolitik under en depression trodde man var fullständigt diskrediterat sedan Herbert Hoovers katastrofala politik under 30-talsdepressionen.

Krugmans utgår från det keynesianska begreppet "liquidity gap" för att beskriva det ekonomiska läget idag. Den enkla keynesianska tanken är att "entreprenörer" investerar bara när lönsamheten överstiger räntenivån. Normalt kan staten därför stimulera ekonomin genom att få ner räntan, men i ett läge där räntan är nästan noll, fungerar det ju inte: den nominella räntan kan bli vara negativ. Därför återstår för staten att stimulera ekonomin genom att för lånade pengar sätta igång investeringar i bl.a. infrastruktur. Därmed skapas förhoppningsvis en efterfrågan som sätter snöbollen i rullning. Observera att grundorsaken var ju att det är profitmotivet som bestämmer aktiviteten i ekonomin, men detta brukar keynesianer gärna glömma bort när de diskuterar behovet av en tillräckligt stor "effektiv efterfrågan" i ekonomin.

På sista tiden har Krugman börjat plädera för en lite annan utväg ur krisen: det gäller för centralbanken, "the Fed", att skapa förväntningar om en relativt hög inflation. På så sätt kan, menar han, den reella räntan, nominalräntan minus inflationen, sänkas och skulder "inflateras bort".  Han håller med om att detta innebär att belöna dem som slösat, och kan synas omoraliskt. Men ekonomi och moral är två skilda ting! Och risken för det skulle skapas en inflationsspiral avfärdar han med auktoriteten hos en nobelpristagare i ekonomi...

Krugman är politiskt en progressiv liberal. Han har t.o.m. föreslagit att det  någon gång borde gå att få fram ett alternativ till det nuvarande kapitalistiska systemet. Men den ekonomiska politik han står för idag måste ändå sägas vara klart borgerlig. Det som han kallar full sysselsättning är i själva verket arbetslöshet på en nivå som erfarenhetsmässigt inte orsakar inflation och kan ligga på t.ex. 5 %. Medan Keynes var radikalare och ansåg att det är statens uppgift att få bort all "ofrivillig arbetslöshet".  Men den skillnaden kan väl förklaras med Keynes´ rädsla för revolutionen.

Mer om den ekonomiska planeringens möjligheter

De två tidigare inläggen har diskuterat Joseph Greens idéer om socialistisk planering. I detta inlägg tänkte jag kommentera den artikel av honom, som tar upp Marx beskrivning av kapitalets samhälleliga cirkulation i andra bandet av "Kapitalet" (20:e och 21:a kapitlen).

Som Green påpekar, så utgår första bandet av "Kapitalet" från ett individuellt, kapitalistiskt företag. Det räcker då att beskriva produktionen av "värde" och bortse från det konkreta, materiella innehållet hos de producerade produkterna. Det förutsätts att kapitalisten dels kan hitta de råvaror, de maskiner och den arbetskraft han behöver på den s.k. marknaden. Och dessutom utgår man från att kapitalisten kommer att hitta köpare till sina produkter på marknaden. Men eftersom band 2 av "Kapitalet" beskriver cirkulationen av det totala kapitalet i samhället, så går det inte längre att bortse från den materiella sidan av varorna. Någon måste ju efterfråga just de varor som produceras, och det förutsätter att denne har användning för de varornas "bruksvärden".

Marx börjar med att grovt dela in den samhälleliga produktionen i två avdelningar, en där produktionsmedlen produceras och en där konsumtionsvarorna produceras. Ibland delar han dessutom upp den andra avdelningen i en avdelning för tillverkning av lyxvaror en för nödvändighetsvaror. Det visar sig då att det krävs ett bestämt matematiskt samband mellan dessa två avdelningar för att alla varor ska få avsättning . (Produktionsmedlen som används i andra avdelningen produceras ju i första avdelningen, och konsumtionsvarorna som konsumeras i den första produceras i den andra.)

Hur kommer det sig att det här matematiska sambandet blir uppfyllt? Eller med andra ord, hur fungerar den "osynliga handen", som Adam Smith skrev om? Ja, någon samhällelig plan existerar ju inte, utan balansen åstadkoms genom att de ständiga obalanserna korrigeras genom växlingar i priserna, alltså genom den anarkistiska konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.

Greens poäng är att se dessa schemor om Marx ställde upp, som beskrivningar inte av de jämviktslägen som kapitalet ständigt strävar efter mot men aldrig helt uppnår, ur en annan synvinkel. De skulle kunna användas som underlag för planeringen av ett socialistiskt samhälle. Det räcker då förstås inte att dela in ekonomin i  två eller tre avdelningar, utan antagligen krävs det hundratals eller tusentals avdelningar för olika branscher och produktslag. Och antalet samband som måste uppfyllas växer mycket snabbare än antalet avdelningar som ekonomin delas in i.

Men hur ska besluten om indelningen i dessa avdelningar ske? Som jag skrev i förra inlägget, kan detta endast ske på politisk väg, genom en debatt om vad som ska prioriteras. Hur mycket ska exempelvis investeras i flygplan kontra järnvägar? Först när allt som ska prioriteras behöver pusslas ihop till en "plan", då först kan de av Marx inspirerade tabellerna användas som verktyg för planeringen. På detta stadium är förstås kraftfulla datorer till stor hjälp. Den stora sovjetiska centrala planeringsbyråkratin behövs knappast.

Däremot behövs förstås mycket av den planering som redan idag sker inom företag, kommuner och stat, men den måste demokratiseras. All planering som går att decentralisera bör ju decentraliseras ner till så låg nivå som möjligt. Mångfald har ett egenvärde.

Slutmålet för denna socialistiska ekonomi är det som marxister kallat för en kommunistisk ekonomi. Förutsättningen för den är ett sådant överflöd att allt i princip är "gratis". Det låter utopiskt, men det är ju t.ex. redan idag gratis att låna böcker på bibliotek. Fröna till den kommunistiska principen om tilldelning efter behov finns alltså redan idag.

Ingenting som måste produceras är förstås "gratis" egentligen. Kostnaden i form av arbete kommer man aldrig ifrån.  Men när automatiseringen gått tillräckligt långt och arbetstiden är en timme om dagen, då är vi mycket nära den gamla drömmen om det verkliga "överflödssamhället". Ett samhälle där konsumtion av varor förmodligen spelar en mycket mindre roll än idag, medan kultur, vetenskap och lek omfattar en betydligt större del av människornas tid.

Friedrich Engels kritik av marknadssocialismen

Förra inlägget, "Kan en planekonomi fungera?", handlade om några av Joseph Greens idéer om  socialistisk planering. En av hans artiklar granskar kritiskt Friedrich Engels sågning av Eugen Dührings förslag till en ekonomi bestående av kooperativa "kommuner". Det förefaller mig som att Green skjuter bredvid målet lite, eftersom Engels till skillnad från Green inte avsåg att diskutera  tekniska aspekter på socialistiska planering.

Följande citat får illustrera hur Engels syn på planeringen: 'Men naturligtvis måste samhället i ett sådant fall också veta hur mycket arbete som går åt för framställningen av varje nödvändighetsartikel. Det kommer att anpassa produktionsplanen efter produktionsmedlen, bland dem främst arbetskraften. De olika nödvändighetsartiklarnas nytta, avvägd efter den för deras framställning nödvändiga arbetsmängden, kommer i sista hand att bli bestämmande för planen. Människorna ordnar alltsammans mycket enkelt utan inblandning av det berömda "värdet".'  Det här tolkar jag som att han menar att den socialistiska planeringen utgår från vad  som det finns behov av at producera, inte från vad som är lönsamt som i en kapitalistisk ekonomi. För att uppnå produktionsmålen måste man naturligtvis ta hänsyn till den tillgängliga totala arbetstiden. Men också, som Green poängterar men som Engels också skriver, till vilka produktionsmedel som redan är ackumulerade, alltså till det "döda arbetet".

Engels kritik av Dührings "marknadssocialistiska" förslag, vilket påminner i viss mån om Schweickarts alternativ, "ekonomisk demokrati",   är intressant i sig. En skillnad mot Dühring är att Schweickart accepterar att  marknaden reglerar relationerna mellan de kooperativa företagen. Dühring däremot tänker sig ett system där hans ekonomiska kommuner byter produkter med hjälp av arbetstiden som mått. Men av någon anledning ville Dühring  inkonsekvent nog ändå behålla "metalliska pengar" i sitt system. Och det är på den punkten som Engels sätter in sin kritik.

Kritiken i "Anti-Dühring" utgår från Marx beskrivning i "Kapitalet" av pengarnas funktion. Pengar kommer nödvändigtvis av några girigbukar att samlas på hög, och att lånas ut till ränta. Kapitalismen uppstår spontant och oundvikligt genom att de som samlat på sig detta kapital sakta men säkert kommer att få kontroll över produktionen i Dührings kommuner. En annan brist med dessa är att de är självständiga och därmed uppstår nödvändigtvis stora skillnader mellan dem. Nominellt ägs produktionsmedlen till en början gemensamt, men pengarnas blotta existens fräter sönder den kooperativa ekonomin.

Kritiken av Dühring  tycks mig vara relevant för förståelsen för upplösningen av de "socialistiska" ekonomierna i Östeuropa. Även om företagen formellt ägdes av hela folket, så var de faktiskt finansiellt självständiga och ansvariga för att gå med vinst. Dessutom fortsatte ju som bekant pengarna att existera, även om de troligen spelade en mindre roll än i privatkapitalistiska länder.

Den omfattande statliga planeringen medförde naturligtvis att östekonomierna hade sina säregenheter. De var mycket effektiva när det gällde att få fram stridsflygplan, tanks och rymdraketer. Men konsumtionsvaror var det ständig brist på - i varje fall för vanligt folk. Kanske ska man se de långa livsmedelsköerna inte som ett tecken på illa fungerande planering, utan tvärtom som ett medvetet resultat av "nomenklaturans" framgånsrika uppnående av sina ekonomiska mål...

Kan en planekonomi fungera?

I ett tidigare inlägg diskuterades frågan om marknadssocialismen som tänkbart alternativ till den kapitalistiska  marknadsekonomin. På grund av det sovjetiska systemets misslyckande har ju tanken på en planerad ekonomi råkat i vanrykte. Men är det för tidigt att dödförklara denna idé? På följande websidor (tillhörande en amerikansk kommunistisk grupp) diskuteras ekonomisk planering med en del nya argument: del 1 , del 2 , del 3 .

Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises är känd för att han hävdade att en ekonomi utan marknadsmekanismer oundvikligen bryter samman. Visserligen tog det flera decennier innan han fick "rätt" när Sovjetunionen införde en privat (rövar)kapitalism i början på 90-talet. Men det hindrade inte att den österrikiska ekonomskolan triumferande förklarade att von Mises argument hade bekräftats i praktiken.

von Mises argument för omöjligheten av planhushållning var att det är omöjligt i en sådan ekonomi att kalkylera om ett företag är effektivt eller inte. Genom att pengar enligt Marx inte kommer användas under socialismen, så går det helt enkelt inte att jämföra kostnader.

Visserligen avskaffades aldrig rubeln i Sovjet, men de sovjetiska ekonomerna menade liksom von Mises att rubeln inte var "riktiga" pengar utan fungerade som bokföringsenhet. Pengarna avspeglade med andra ord inte "värdet" i Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx terminologi. Värdet var ju enligt de klassiska ekonomer ett uttryck för det i varan nedlagda arbetet.

Ett socialistiskt motargument mot von Mises har varit att pengar bara mäter arbetet indirekt, och planeringen istället skulle kunna utgå direkt från arbetstiden. Författaren till ovanstående artiklar, Joseph Green skriver,  med enligt min mening övertygande argument, att enbart arbetstiden inte kan användas  som mått vid planeringen.

Green anser visserligen att Sovjetunionen i början av 20-talet hade inlett en process, som så småningom kunde lett till en socialistisk ekonomi utan marknader. Men istället slutade det i en statskapitalistisk ekonomi, genom att landets ledning utvecklades till en ny härskande klass. Planeringen av av den sovjetiska ekonomin enbart motbevisar inte detta, då ju statlig planering är något som förekommer i alla kapitalistiska länder, och kan vara mycket omfattande t.ex. i krigstider.

Trots att den sovjetiska planeringen alltså inte var socialistisk enligt Green, finns det lärdomar att dra från de tekniker som utvecklades i Sovjet. "Materiella balanser" var en sådan metod, som utnyttjade arbetstiden, men i första hand användes fysiska mått, t.ex. antal ton stål. Kostnaden för en vara får och kan inte reduceras till ett mått, arbetstid.  Att allt mäts i pengar i marknadsekonomier är en stor nackdel. Då uppstår nämligen problem som att det inte tas hänsyn  till t.ex. miljökostnader och andra  "externaliteter".

En annan metod som utvecklades av den sedermera amerikanske ekonomen Wassily Leontief, var den s.k. input-out-analysen. Den använder också fysiska mått, men i likhet med "materiella balanser" blir beräkningarna väldigt omfattande i en någorlunda komplex ekonomi. Visserligen har datakraften ökat oerhört med tiden, men ändå räcker den knappast till om man skulle försöka planera varenda detalj i t.ex. den svenska ekonomin.

Jag undrar om inte diskussionen om planekonomin ofta fastnat i tekniska problem. Naturligtvis måste den bästa tekniken som är tillgänglig användas. Men allt behöver knappast planeras, speciellt inte på övergripande nivåer. Det viktigaste i varje planering borde vara att besluta om mål och  prioriteringar. Och det är här som demokratin och den politiska debatten kommer in. Vems intressen är det som styr i praktiken? Om dessa frågor överlåts till ett litet skikt politiker och administratörer, så blir det med tiden deras privata intressen som gäller. Oavsett hur formellt demokratisk planeringen är.

En lärdom från de s.k. socialistiska staterna är väl att övergångssamhället mellan kapitalism och socialism antingen rör sig framåt mot en ekonomi där produktionsmedlen reellt är i hela folkets händer, eller bakåt där priviligierade skikt till slut återinför kapitalismen. Problemet med planeringens möjlighet är nog snarare politiskt än ekonomiskt.

Wallerstein kommenterar det svenska valresultatet

Kommentaren sätter in den socialdemokratiska valförlusten i ett historiskt och internationellt perspektiv. Hans slutsats är pessimistisk: "Does social-democracy have a future? As cultural preference, yes; as movement, no."

Adam Smith i Peking

Giovanni Arrighi var en medarbetare till Immanuel Wallerstein i utarbetandet av världssystemteorin. Strax innan han dog förra året, utkom "Adam Smith in Beijing", en uppföljare till det stora verket om "Det långa 1900-talet".  Förutom en beskrivning av två kontrasterande ekonomiska utvecklingsvägar, en i Väst och en i Öst, försöker boken tolka den snabba tillväxten i Kina,  och de strategier som USA famlar efter  för att bemöta den kinesiska jätten.

Adam Smith beskrev i "Wealth of Nations" två utvecklingsvägar, en "naturlig" och en "onaturlig". Den onaturliga representerades av den europeiska, som utgick från handel som utgångspunkt för utveckling av manufaktur, och till sist jordbruket.  Man hade alltså vänt på den "naturliga ordningen", vilken han exemplifierade med ekonomin i Kina, vilken då faktiskt stod på samma nivå som den europeiska. Arrighi menar att dessa båda typer av ekonomi, som beskrevs av Smith,  vid den tidpunkten båda var marknadsekonomier men inte kapitalistiska ekonomier. (Arrighi har en, som jag tycker,  tveksam definition av kapitalismen, nämligen att statsmakten hamnar i kapitalisternas händer. Så blev det i Väst, men aldrig i Öst.)

En fråga som diskuterats mycket är varför det stora lyftet, industrialiseringen, kom i  Väst och inte i Öst. Arrighi anser att i Väst förenades kapitalismen med militarism och expansionism. Med militär makt erövrades Öst (och "Syd"). Den kinesiska staten däremot nöjde sig med att försvara gränsen mot "barbarerna" i  norr men avstod från expansion i övrigt. Under 1800-talet dukade det kinesiska kejsardömet under för den militära pressen från västmakterna (Opiumkriget).

I Väst stod kapitalismen hela tiden under ledning av en ledande, "hegemonisk" makt. Det började med den framväxande handelskapitalismen i de italienska stadsstaterna på 1400-talet. Genua innehade hegemonin under en period, då man finansierade Spaniens och Portugals erövringar i Nya världen. Därefter gick ledartröjan över till Holland, därefter till Storbritannien och till sist till USA. Den hegemoniska maktens storlek blev alltså hela tiden allt större. Slutskedet i varje period präglades av "överackumulation" av kapital, som lånades ut med stora förtjänster till den efterföljande hegemoniska staten. (Undantaget är USA, som idag står i skuld till, i stället för att låna till den man kan misstänka blir efterträdare i hegemonirollen, Kina.)

Bush och de neokonservativa tolkade Kinas uppgång de senaste decennierna som en utmaning mot USAs hegemoni. USA hade ju lyckats besegra de tidigare utmanarna, Tyskland och Japan. Alltså utformade man en strategi, "det andra amerikanska århundradet", för att slå tillbaka även denna utmanare.

Det första steget i den neokonservativa strategin, kriget mot Irak, har misslyckats och det blev Kina som i praktiken vann "kriget mot terrorismen".  Perioden med amerikansk hegemoni tycks redan vara slut.  Däremot inte den amerikanska  dominansen -  systemet med militärbaser och NATO finns kvar. Arrighi jämför Bushs politik med en maffia som kräver pengar mot "beskydd" (mot faror man själv åstadkommit, bin Laden t.ex.).

Den kinesiska ekonomin karakteriseras enligt Arrighi av en blandning av den småskaliga marknadsekonomi, som beskrevs av Adam Smith, och västerländsk kapitalism. Kina använde aldrig den nyliberala chockterapin, utan står för en egen modell, "Beijing consensus". Kapitalismen breder ut sig, men så länge som jordbruksmarken inte privatiserats trodde Arrighi att Kina skulle kunna vända tillbaka till Adam Smiths "naturliga" icke-kapitalistiska marknadsväg. Och han tror att Kina fortsätter att stå fast vid sin traditionella asiatiska icke-militaristiska och icke-expansionistiska väg. Man får väl hoppas att han hade rätt och att ett krig mellan USA och Kina kan undvikas.

"Den första stora depressionen under 21:a århundradet"

Finansminister Anders Borg är nöjd med läget i den svenska ekonomin. Han är alltså nöjd med arbetslöshetssiffror kring 8 %. Depression betraktas som normalt idag! Några hungerkravaller har vi ju ännu inte sett i länder som Sverige...

Bland marxistiska ekonomer tycks det råda konsensus om orsakerna till den nuvarande världsdepressionen. Finanskraschen 2008 var det som utlöste krisen, inte den grundläggande orsaken till den. Reallönerna har stagnerat sedan 80-talet, på grund av den nyliberala offensiven mot arbetarnas fackliga kamp. Samtidigt sjönk räntorna vilket gjorde det möjligt att upprätthålla levnadsstandarden med hjälp av billiga lån. Detta håller inte i längden och till slut måste det komma en klassisk överproduktionskris.

Anwar Shaikh är en professionell ekonom, som forskat både utifrån marxistiska och s.k. postkeynesianska utgångspunkter. Till höger finns en länk till en sida med uppsatser av honom. Där handlar den senaste just om "The First Great Depression of the 21st Century", med intressanta diagram som visar ändringarna i profitkvoten liksom räntenivån sedan andra världskriget.

Shaikh har också skrivit om myten som säger att alla tjänar på frihandel, när den i själva verket tenderar  alltid gynna de starkaste aktörerna på marknaden. Han är också mycket kritisk till  den rådande neoklassiska skolans jämvikts- och konkurrensbegrepp. De stämmer helt enkelt inte med verkligheten, där "jämvikten" består av häftiga pendelrörelser kring ett medelvärde. 

Shaikh anser liksom Paul Krugman att stimulanser av den amerikanska ekonomin skulle kunna vara effektiva idag. Men han förklarar också varför maktens män är motståndare till åtgärder som skulle  lindra arbetslösheten. En viktig faktor är den politiska och ideologiska. "Indeed, since the direct employment of labour subordinates the profit motive to social goals, it is correctly seen as a threat to the capitalist order – as ‘socialistic’."

Är marknadssocialismen ett alternativ?

David Schweickarts variant av marknadssocialism presenterades i ett tidigare inlägg. För den intresserade finns en ytterst välskriven bok av honom, "After capitalism", som utförligt presenterar hans alternativ till kapitalismen, vilken han ju kallar "ekonomisk demokrati". Han medverkar dessutom i boken "Market Socialism. The Debate among socialists", där två debattörer försvarar marknadssocialismen och två kritiserar den.

Schweickarts kritiker menar att dennes modell inte stämmer med Marx´ syn på socialismen. Och där har de i och för sig rätt, eftersom en marknadsstyrd ekonomi där de anställdas inkomster beror på framgången för deras kooperativ och inte på på deras arbetsinsats, knappast kan förverkliga devisen "av var och en efter förmåga, till var och en efter prestation". För att kallas socialism brukar dessutom krävas att företagen ägs gemensamt av de arbetande och produktionen planeras utifrån behoven och inte för att maximera de  enskilda företagens överskott. Bakom en sådan marxistisk kritik ligger ofta att man anser att skillnaderna i inkomst mellan de olika kooperativens medlemmar med tiden utvecklas till klasskillnader och att kapitalismen så småningom uppstår igen.

Schweickart argumenterar för att de faror som målas upp av kritikerna är överdrivna. Han ser (eller såg) positivt på den kinesiska modellen efter Deng Xiaoping, trots dess demokratiska brister, och underskattar, tycks det mig, kraftigt de klasskillnader som uppstått  med dagens kinesiska politik. I en artikel, "Rethinking socialism: what is socialist transition?",  av ett par kinesiska kritiker av den nuvarande kapitalistiska politiken, beskrivs övergångssamhället till socialismen som bestående av en blandning av socialistiska och kapitalistiska aspekter. Kampen mellan olika politiska linjerna resulterar i att någon av dessa dominerar och så småningom får överhanden.

Beskrivningen av folkkommunerna är speciellt intressant med tanke på att de kan ses som praktiska exempel på de kooperativa företag som Schweickart förespråkar. Kommunerna var socialistiska eftersom de möjliggjorde gemensamma investeringar i stor skala i t.ex. bevattningsanläggningar. I  framtiden  skulle de ha kunnat smälta ihop med den industriella ekonomin i städerna. Det "kapitalistiska" elementet var de växande skillnaderna mellan rika och fattiga folkkommuner. Skillnader som till stor del  berodde på faktorer som jordens bördighet, läge o.s.v som gynnade vissa och missgynnade andra kommuner. Inkomst efter arbetsprestationer, för att inte tala om inkomst efter behov, förverkligades alltså inte. Det fanns alltså potentiellt två riktningar, en framåt, och en bakåt. Deng som representerade den "kapitalistiska vägen" upplöste som bekant folkkommunerna, varvid ojämlikhet och fattigdom på landsbygden ökade kraftigt.

Styrkan i Schweickarts modell är dess "realism". Det olösta problemet med en omfattande planering uppstår inte, eftersom marknaden som bekant fungerar någorlunda för att fördela resurser. Det är alltså svårt att se varför modellen inte skulle fungera, i varje fall under en viss tid. Men Schweickarts åsikt att den "kooperativa" egendomen inte skulle behöva utvecklas till "hela folkets" egendom är diskutabel. Han tycks underskatta motsättningarna som troligen uppstår i hans kooperativa samhälle.

I debattboken om marknadssocialism jag nämnde, närmar sig förespråkare och kritiker i viss mån varandra. Kritikerna erkänner att troligtvis tar det lång tid , tiden 60 år nämns, innan marknadsmekanismen har upphört att verka efter övergången till en socialistisk regim. Under denna period borde något som liknar Schweickarts "ekonomiska demokrati" kunna fungera. Därefter kan man tänka sig en övergång till en rent socialistisk, planerad ekonomi, som efter en ännu längre tid gradvis övergår i stadiet med "åt var och en efter behov".

Vart går Kina?

Åt vilket håll går utvecklingen i Kina de närmaste decennierna? Svaret på den frågan kommer rimligtvis att påverka det kapitalistiska världssystemets öde. Wallerstein kommenterade Kina i ett blogginlägg i januari i år. Rubriken var "How to Think about China?". Men artikeln utmynnade i ett antal frågor, knappast i några svar.

USA har som bekant efter finanskraschen 2008 utsatt Kina för press att ändra sin växelkurs mot dollarn. Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, har kritiserat den kinesiska politiken för att bidra till "obalansen i världsekonomin" genom de jättelika överskotten i den kinesiska handelsbalansen. I denna artikel,  "Geography And China’s Surplus", försvarar han sig mot kritik från den kinesiske ekonomen  Yukon Huang i Financial Times.

Huangs försvar för Kinas nuvarande politik är, tycker jag, mycket intressant. Han menar att det inte  är den undervärderade valutan som orsakat den kraftiga tillväxten i Kina (och Krugman instämmer i detta), utan den strategi som Deng Xiaoping införde under inflytande av Krugmans teorier!

Krugman hade i sin forskning pekat på betydelsen av den minskning av transportkostnaderna som skett. Det blev därigenom möjligt för Kina, insåg Deng, att snabbt uteckla ekonomin genom att koncentrera industrin till kusten och exportera produkterna till Väst. Men i Dengs plan ingick också, enligt Huang, att när lönerna stigit i kustområdet, det skulle det bli lönsamt att industrialisera inlandet. Därigenom skulle den enorma ojämlikheten som temporärt skulle uppstå, så småningom försvinna.

Om Huang har rätt i sin analys, så är det ett gäng listiga, nytänkande "kommunister" som styrt Kina sedan slutet på kulturrevolutionen. En förutsättning för detta var förstås enpartisystemet. Men en av de frågor som Wallerstein underförstått ställde var hur länge kommunister  kan behålla makten i en kapitalistisk ekonomi...

Michael Alberts "deltagarekonomi"

Michael Albert har en intressant kritik av David Schweickarts "marknadssocialism", som presenterades i förra inlägget. Det finns flera videor på youtube där Alberts eget alternativ förklaras, bl. a. denna. Den ekonomiska modellen kallas "participatory economics", eller förkortat "Parecon".

Albert har tagit fasta på erfarenheter från kooperativa fabriker, t.ex. i Argentina, där förhållandena efter en tid glidit tillbaka till relationer mellan de arbetande, som mer och mer liknar förhållandena i kapitalistiska företag. Kort sagt till relationer mellan de som "bara jobbar" och de som tänker, planerar och utvecklas i arbetet. Det brukar bli 80 % som tillhör den förra gruppen, och 20 % den senare. Albert menar att det var samma mekanismer som verkade i den sovjetiska planekonomin.

För att motverka en sådan återgång till ett hierarkiskt, klassuppdelat system, krävs att alla deltar i styrandet av företaget. Men om kooperativen måste konkurrera med privatkapitalistiska företag på marknaden, kan de ändå tvingas att avstå från att genomföra sina idéer, för att helt enkelt inte konkurreras ut. Detta påminner om traditionell marxistisk syn enligt vilken marknadsekonomier obönhörligen alstrar kaptitalism. Alberts alternativ till marknaden är en inte central planering utan en  decentraliserad "deltagande planering".

En intressant idé hos Albert är hans uppfattning av vad demokrati är. Det handlar varken om att 51% bestämmer, eller om enhälliga beslut, utan om att de som berörs av ett beslut ska delta i beslutsfattandet. Ingen annan har att göra med färgen på mina strumpor, men vad som ska produceras av företaget berör alla som arbetar där.


Kanske är olikheterna mellan Alberts "Parecon" och Schweickarts "ekonomiska demokrati" delvis skenbara. Begreppet "marknad" omfattar ju både torghandeln på Hötorget, och ICA:s hårda prisförhandlingar med sina underleverantörer.  "Deltagande planering" skulle kanske kunna ses som  ytterligare en form av marknadsmekanism, där kooperativen förhandlar om villkoren för relationerna sinsemellan. Och samtidigt därigenom som en variant av medveten planering av ekonomin.

"Ekonomisk demokrati", enligt David Schweickart

Filosofen David Schweickarts förslag till ett nytt, demokratiskt ekonomiskt system, finns att ta del av på youtube.  Länken går direkt till fjärde delen av hans föredrag i Uppsala nyligen. De tre första delarna beskriver orsaken till den världsomfattande depressionen idag, och varför han tror att den kommer att vara länge till.

Eftersom de experiment som gjordes med centralt planerade socialistiska ekonomier under 1900-talet misslyckades, så menar Schweickart att det är hög tid för vänstern att utforma ett bättre alternativ.

Schweickart anser (liksom mutualisterna i förra inlägget) att marknaden inte kan avskaffas helt. Den bör bibehållas för varor och tjänster. Men det ska i hans förslag inte finnas någon marknad för arbete och inte heller för kapital!

Lönarbetet avskaffas genom att man inte arbetar för en fix lön, utan delar på företagets (kooperativets) vinst. Varje arbetande i företaget har en röst i arbetarrådet, som utser företagsledningen. Det finns därmed inget motiv för en tillväxt utan gräns. Tvärtom kommer arbetsbesparande teknik troligen att leda till beslut om kortare arbetstid.

Kapital för investeringar ska inte komma från  de rikas sparande, utan från en skatt på företagens tillgångar. En sorts offentliga banker fördelar sedan medlen, till t.ex. "gröna" och andra samhällsnyttiga investeringar. Sparbanker för bostadslån o.s.v. kan fortsätta att existera, liksom entreprenörer vilka fyller en funktion i motsats till kapitalinvesteraren, den rena "kapitalisten".

Hur ska övergången då ske till detta nya system? Dels genom att starta kooperativ och börja bygga upp den alternativa ekonomin praktiskt, men framförallt behövs det en politisk rörelse.

Mutualismen, ett alternativ till marxistisk ekonomisk teori

Det finns andra antikapitalistiska ekonomiska teorier än den marxistiska. Ett sådant exempel, som behandlar "mutualistisk (en form av anarkism) politisk ekonomi", har presenterats i en drygt 400 sidor lång pdf-fíl av Kevin A. Carson. Bland föregångarna finns "småborgerliga" socialister, anarkister och en del amerikanska populister. Med namn som Proudhon, Kropotkin. Men framför allt utgår Carson från de socialistiska efterföljarna till den klassiske liberale ekonomen David Ricardo.

Ricardo utgick från att det är arbetet som bestämmer en varas (bytes)värde. De socialistiska "post-ricardianerna" drog slutsatsen att hela värdet av arbetsprodukten borde tillfalla arbetaren. Och de kritiserade därmed kapitalisternas  profit.  

Marx utgick ju också från Ricardos arbetsvärdelära. Men han ansåg sig förbättra den, och därmed kunde han ge en rent ekonomisk förklaring av  profitens ursprung. Den uppstår nämligen ur skillnaden mellan det värde som arbetaren producerar och det värde som hans arbetskraft (inte arbetet!) motsvarar.

Carson och mutualisterna däremot förklarar profiten genom det ojämnlika utbytet mellan arbete och kapital. Staten har nämligen alltid stött kapitalet, bl.a. genom antifacklig lagstiftning.  Mutualismen har därför likt andra typer av anarkism som mål att avskaffa staten.  Däremot accepteras den "fria marknaden", som sägs bygga på en grundläggande etisk princip, utbytet av lika värden mellan människor. Relationerna mellan egenföretagare och arbetarstyrda företag måste ske genom marknaden,  i enlighet med varukostnaderna . En planerad statsägd ekonomi däremot saknar signalerna från marknaden och blir därmed ineffektiv.  

Mutualismens syn på kapitalismen påminner faktiskt lite om Wallersteins i "Liberalismens död", som också citeras med stor respekt Carsons dokument. Enligt Wallerstein har kapitalismen aldrig någonsin varit en "fri marknadsekonomi", utan har alltid dominerats av monopol och "kvasimonopol".  Han tror inte heller att lösningen är en statsstyrd ekonomi.

Wallerstein och ekonomin

Immanuel Wallerstein utgår uppenbart från en del marxistiska begrepp i sin analys av världssystemet. För att förstå varför detta system karakteriseras av "evig kapitalackumulation", så kan ju en inblick i marxistisk ekonomi behövas. Länken här till höger, till en blogg om marxistiska kristeorier, kan då vara till nytta. Den innehåller t.ex. en längre diskussion om den långa kondratieffcykeln på 50 år, vilken ju Wallerstein tar för given, men som har varit ganska kontroversiell.

Wallersteins variant av kristeorin klassificeras av Williams i denna blogg som en "Profit Squeeze"-teori.  Profiten är ju enligt Wallerstein utsatt för en långsiktig press nedåt, beroende på högre lönekrav, ökade skatter och högre kostnader för miljöförstöringen.

Men Williams diskuterar också ett antal andra populära kristeorier som underkonsumtionsteorin, teorin om allmän överproduktion, och teorin om profitkvotens fallande tendens. Dessutom tar han upp ett par teorier inom den marxistiska traditionen om en slutlig ekonomisk kollaps för kapitalismen. Dessa kan man ju jämföra med Wallersteins  egen strukturella "kollapsteori", vilken kanske mer stödjer sig på allmänna systemteoretiska resonemang än på marxistisk ekonomi.

Klassanalys enligt Richard D. Wolff

I "Liberalismens död" koncentrerade sig Wallerstein på att beskriva hur världssystemet fungerat som helhet. Han avstod från att fördjupa sig i de interna motsättningarna inom olika typer av samhällen. Ett exempel på detta är att han beskrev situationen för Sovjetunionen och de andra öststaterna som att de var insnärjda i världskapitalismen. Att de alltså var dömda att till slut uppslukas av denna!

Den marxistiske ekonomen Richard D. Wolffs fem ytterst pedagogiska lektioner i "marxistisk klassanalys" på denna webbsida, kan därför vara ett bra komplement till Wallersteins övergripande berättelse. En av lektionerna tar just upp klassmotsättningarna i Sovjetunionen och Kina.

Wolff påpekar att uppfattningen att samhällen består av olika grupper eller klasser, är en mycket gammal tanke. Från antiken och framåt har man delat in människorna antingen i rika och fattiga eller i mäktiga och maktlösa. Marx uppfann inte klassbegreppet, utan hans insats var att lägga fram ett tredje analyssätt vid sidan om förmögenhet/inkomst respektive makt: skillnader i sättet att "producera, lägga beslag på och fördela överskottet i ett samhälle".

Enligt Wolff var utgångspunkten för Marx nya syn, den förvåning som han och många andra kände inför resultatet av franska revolutionen. Både egendoms- och maktförhållanden förändrades ju radikalt, men parollerna "frihet, jämlikhet och broderskap" förverkligades inte alls. Marx beskrev i "Kapitalet" hur det nya borgerliga samhället uppfunnit ett nytt sätt att låta en klass producera och en annan klass tillägna sig "merarbetets" frukter. Feodalism och slaveri var två andra former av exploatering av "merarbetet". Det var exploateringen som var grunden till skillnader i egendom och makt och det var den det gällde att avskaffa!

En intressant tanke hos Wolff är att de ryska revolutionärerna "glömde" bort just denna grundtanke hos Marx. Att de ungefär som de franska revolutionärerna trodde att det räckte med att ändra egendomsförhållandena, då jordägarnas jord gavs till bönderna, och maktförhållanden, då tsaren störtades och "all makt" övergick till arbetarråden. Men - säger Wolff - överskottet fortsatte produceras av samma människor som tidigare och den hamnade fortsatte hamna i händerna hos  och kontrolleras av en helt annan grupp av människor. Exploateringen bestod!