I ett tidigare inlägg diskuterades frågan om marknadssocialismen som tänkbart alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin. På grund av det sovjetiska systemets misslyckande har ju tanken på en planerad ekonomi råkat i vanrykte. Men är det för tidigt att dödförklara denna idé? På följande websidor (tillhörande en amerikansk kommunistisk grupp) diskuteras ekonomisk planering med en del nya argument: del 1 , del 2 , del 3 .
Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises är känd för att han hävdade att en ekonomi utan marknadsmekanismer oundvikligen bryter samman. Visserligen tog det flera decennier innan han fick "rätt" när Sovjetunionen införde en privat (rövar)kapitalism i början på 90-talet. Men det hindrade inte att den österrikiska ekonomskolan triumferande förklarade att von Mises argument hade bekräftats i praktiken.
von Mises argument för omöjligheten av planhushållning var att det är omöjligt i en sådan ekonomi att kalkylera om ett företag är effektivt eller inte. Genom att pengar enligt Marx inte kommer användas under socialismen, så går det helt enkelt inte att jämföra kostnader.
Visserligen avskaffades aldrig rubeln i Sovjet, men de sovjetiska ekonomerna menade liksom von Mises att rubeln inte var "riktiga" pengar utan fungerade som bokföringsenhet. Pengarna avspeglade med andra ord inte "värdet" i Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx terminologi. Värdet var ju enligt de klassiska ekonomer ett uttryck för det i varan nedlagda arbetet.
Ett socialistiskt motargument mot von Mises har varit att pengar bara mäter arbetet indirekt, och planeringen istället skulle kunna utgå direkt från arbetstiden. Författaren till ovanstående artiklar, Joseph Green skriver, med enligt min mening övertygande argument, att enbart arbetstiden inte kan användas som mått vid planeringen.
Green anser visserligen att Sovjetunionen i början av 20-talet hade inlett en process, som så småningom kunde lett till en socialistisk ekonomi utan marknader. Men istället slutade det i en statskapitalistisk ekonomi, genom att landets ledning utvecklades till en ny härskande klass. Planeringen av av den sovjetiska ekonomin enbart motbevisar inte detta, då ju statlig planering är något som förekommer i alla kapitalistiska länder, och kan vara mycket omfattande t.ex. i krigstider.
Trots att den sovjetiska planeringen alltså inte var socialistisk enligt Green, finns det lärdomar att dra från de tekniker som utvecklades i Sovjet. "Materiella balanser" var en sådan metod, som utnyttjade arbetstiden, men i första hand användes fysiska mått, t.ex. antal ton stål. Kostnaden för en vara får och kan inte reduceras till ett mått, arbetstid. Att allt mäts i pengar i marknadsekonomier är en stor nackdel. Då uppstår nämligen problem som att det inte tas hänsyn till t.ex. miljökostnader och andra "externaliteter".
En annan metod som utvecklades av den sedermera amerikanske ekonomen Wassily Leontief, var den s.k. input-out-analysen. Den använder också fysiska mått, men i likhet med "materiella balanser" blir beräkningarna väldigt omfattande i en någorlunda komplex ekonomi. Visserligen har datakraften ökat oerhört med tiden, men ändå räcker den knappast till om man skulle försöka planera varenda detalj i t.ex. den svenska ekonomin.
Jag undrar om inte diskussionen om planekonomin ofta fastnat i tekniska problem. Naturligtvis måste den bästa tekniken som är tillgänglig användas. Men allt behöver knappast planeras, speciellt inte på övergripande nivåer. Det viktigaste i varje planering borde vara att besluta om mål och prioriteringar. Och det är här som demokratin och den politiska debatten kommer in. Vems intressen är det som styr i praktiken? Om dessa frågor överlåts till ett litet skikt politiker och administratörer, så blir det med tiden deras privata intressen som gäller. Oavsett hur formellt demokratisk planeringen är.
En lärdom från de s.k. socialistiska staterna är väl att övergångssamhället mellan kapitalism och socialism antingen rör sig framåt mot en ekonomi där produktionsmedlen reellt är i hela folkets händer, eller bakåt där priviligierade skikt till slut återinför kapitalismen. Problemet med planeringens möjlighet är nog snarare politiskt än ekonomiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar