Förra inlägget, "Kan en planekonomi fungera?", handlade om några av Joseph Greens idéer om socialistisk planering. En av hans artiklar granskar kritiskt Friedrich Engels sågning av Eugen Dührings förslag till en ekonomi bestående av kooperativa "kommuner". Det förefaller mig som att Green skjuter bredvid målet lite, eftersom Engels till skillnad från Green inte avsåg att diskutera tekniska aspekter på socialistiska planering.
Följande citat får illustrera hur Engels syn på planeringen: 'Men naturligtvis måste samhället i ett sådant fall också veta hur mycket arbete som går åt för framställningen av varje nödvändighetsartikel. Det kommer att anpassa produktionsplanen efter produktionsmedlen, bland dem främst arbetskraften. De olika nödvändighetsartiklarnas nytta, avvägd efter den för deras framställning nödvändiga arbetsmängden, kommer i sista hand att bli bestämmande för planen. Människorna ordnar alltsammans mycket enkelt utan inblandning av det berömda "värdet".' Det här tolkar jag som att han menar att den socialistiska planeringen utgår från vad som det finns behov av at producera, inte från vad som är lönsamt som i en kapitalistisk ekonomi. För att uppnå produktionsmålen måste man naturligtvis ta hänsyn till den tillgängliga totala arbetstiden. Men också, som Green poängterar men som Engels också skriver, till vilka produktionsmedel som redan är ackumulerade, alltså till det "döda arbetet".
Engels kritik av Dührings "marknadssocialistiska" förslag, vilket påminner i viss mån om Schweickarts alternativ, "ekonomisk demokrati", är intressant i sig. En skillnad mot Dühring är att Schweickart accepterar att marknaden reglerar relationerna mellan de kooperativa företagen. Dühring däremot tänker sig ett system där hans ekonomiska kommuner byter produkter med hjälp av arbetstiden som mått. Men av någon anledning ville Dühring inkonsekvent nog ändå behålla "metalliska pengar" i sitt system. Och det är på den punkten som Engels sätter in sin kritik.
Kritiken i "Anti-Dühring" utgår från Marx beskrivning i "Kapitalet" av pengarnas funktion. Pengar kommer nödvändigtvis av några girigbukar att samlas på hög, och att lånas ut till ränta. Kapitalismen uppstår spontant och oundvikligt genom att de som samlat på sig detta kapital sakta men säkert kommer att få kontroll över produktionen i Dührings kommuner. En annan brist med dessa är att de är självständiga och därmed uppstår nödvändigtvis stora skillnader mellan dem. Nominellt ägs produktionsmedlen till en början gemensamt, men pengarnas blotta existens fräter sönder den kooperativa ekonomin.
Kritiken av Dühring tycks mig vara relevant för förståelsen för upplösningen av de "socialistiska" ekonomierna i Östeuropa. Även om företagen formellt ägdes av hela folket, så var de faktiskt finansiellt självständiga och ansvariga för att gå med vinst. Dessutom fortsatte ju som bekant pengarna att existera, även om de troligen spelade en mindre roll än i privatkapitalistiska länder.
Den omfattande statliga planeringen medförde naturligtvis att östekonomierna hade sina säregenheter. De var mycket effektiva när det gällde att få fram stridsflygplan, tanks och rymdraketer. Men konsumtionsvaror var det ständig brist på - i varje fall för vanligt folk. Kanske ska man se de långa livsmedelsköerna inte som ett tecken på illa fungerande planering, utan tvärtom som ett medvetet resultat av "nomenklaturans" framgånsrika uppnående av sina ekonomiska mål...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar