De två tidigare inläggen har diskuterat Joseph Greens idéer om socialistisk planering. I detta inlägg tänkte jag kommentera den artikel av honom, som tar upp Marx beskrivning av kapitalets samhälleliga cirkulation i andra bandet av "Kapitalet" (20:e och 21:a kapitlen).
Som Green påpekar, så utgår första bandet av "Kapitalet" från ett individuellt, kapitalistiskt företag. Det räcker då att beskriva produktionen av "värde" och bortse från det konkreta, materiella innehållet hos de producerade produkterna. Det förutsätts att kapitalisten dels kan hitta de råvaror, de maskiner och den arbetskraft han behöver på den s.k. marknaden. Och dessutom utgår man från att kapitalisten kommer att hitta köpare till sina produkter på marknaden. Men eftersom band 2 av "Kapitalet" beskriver cirkulationen av det totala kapitalet i samhället, så går det inte längre att bortse från den materiella sidan av varorna. Någon måste ju efterfråga just de varor som produceras, och det förutsätter att denne har användning för de varornas "bruksvärden".
Marx börjar med att grovt dela in den samhälleliga produktionen i två avdelningar, en där produktionsmedlen produceras och en där konsumtionsvarorna produceras. Ibland delar han dessutom upp den andra avdelningen i en avdelning för tillverkning av lyxvaror en för nödvändighetsvaror. Det visar sig då att det krävs ett bestämt matematiskt samband mellan dessa två avdelningar för att alla varor ska få avsättning . (Produktionsmedlen som används i andra avdelningen produceras ju i första avdelningen, och konsumtionsvarorna som konsumeras i den första produceras i den andra.)
Hur kommer det sig att det här matematiska sambandet blir uppfyllt? Eller med andra ord, hur fungerar den "osynliga handen", som Adam Smith skrev om? Ja, någon samhällelig plan existerar ju inte, utan balansen åstadkoms genom att de ständiga obalanserna korrigeras genom växlingar i priserna, alltså genom den anarkistiska konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.
Greens poäng är att se dessa schemor om Marx ställde upp, som beskrivningar inte av de jämviktslägen som kapitalet ständigt strävar efter mot men aldrig helt uppnår, ur en annan synvinkel. De skulle kunna användas som underlag för planeringen av ett socialistiskt samhälle. Det räcker då förstås inte att dela in ekonomin i två eller tre avdelningar, utan antagligen krävs det hundratals eller tusentals avdelningar för olika branscher och produktslag. Och antalet samband som måste uppfyllas växer mycket snabbare än antalet avdelningar som ekonomin delas in i.
Men hur ska besluten om indelningen i dessa avdelningar ske? Som jag skrev i förra inlägget, kan detta endast ske på politisk väg, genom en debatt om vad som ska prioriteras. Hur mycket ska exempelvis investeras i flygplan kontra järnvägar? Först när allt som ska prioriteras behöver pusslas ihop till en "plan", då först kan de av Marx inspirerade tabellerna användas som verktyg för planeringen. På detta stadium är förstås kraftfulla datorer till stor hjälp. Den stora sovjetiska centrala planeringsbyråkratin behövs knappast.
Däremot behövs förstås mycket av den planering som redan idag sker inom företag, kommuner och stat, men den måste demokratiseras. All planering som går att decentralisera bör ju decentraliseras ner till så låg nivå som möjligt. Mångfald har ett egenvärde.
Slutmålet för denna socialistiska ekonomi är det som marxister kallat för en kommunistisk ekonomi. Förutsättningen för den är ett sådant överflöd att allt i princip är "gratis". Det låter utopiskt, men det är ju t.ex. redan idag gratis att låna böcker på bibliotek. Fröna till den kommunistiska principen om tilldelning efter behov finns alltså redan idag.
Ingenting som måste produceras är förstås "gratis" egentligen. Kostnaden i form av arbete kommer man aldrig ifrån. Men när automatiseringen gått tillräckligt långt och arbetstiden är en timme om dagen, då är vi mycket nära den gamla drömmen om det verkliga "överflödssamhället". Ett samhälle där konsumtion av varor förmodligen spelar en mycket mindre roll än idag, medan kultur, vetenskap och lek omfattar en betydligt större del av människornas tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar