tisdag 23 november 2010

"Kapitalet" - vetenskap eller idelogi?

Den klassiska politiska ekonomin användes av den uppåtstigande borgarklassen i kritiken mot det gamla samhället, främst den feodala jordägande klassen, vilken konsumerar men inte producerar. Enligt Marx, ”arbetarklassens politiska ekonom”, skapade Adam Smith och speciellt David Ricardo därvid en ny vetenskap, som möjliggorde en förståelse av den kapitalistiska ekonomins mekanismer. Det var därför borgerlighetens företrädare som kom att upptäcka kapitalismens smutsiga hemlighet: att arbetarklassens obetalda arbete försörjer inte bara de lata jordägarna, utan också är källan till industrikapitalisternas profiter och penningkapitalisternas räntor.

Det var alltså inte Marx utan Smith och Ricardo, som upptäckte mervärdets existens. Men de avstod från att närmare undersöka detta mervärde, som är formen för den specifikt kapitalistiska exploateringen. De gav inte ens mervärdet ett eget sammanfattande namn, till skillnad från dess beståndsdelar profit, jordränta och penningränta.

Vari låg då det specifikt vetenskapliga i Smiths och Ricardos politiska ekonomi? Jo, de uppfann ett begrepp, ”värdet”, som inte är empiriskt observerbart men som förklarar de empiriskt observerade varupriserna. Bakom dessa varupriser, som ständigt växlar, finns varans "värde", som enligt den politiska ekonomin motsvarar den arbetstid som åtgått för varans produktion. Existensen av detta värde eller ”naturliga pris”, som det också kallades ibland, kan man sluta sig till ur det empiriska faktum att varupriserna pendlar kring ett genomsnitt i takt med växlingarna i utbud och efterfrågan. Nivån för detta genomsnitt kan inte förklaras ur utbud och efterfrågan, vilket påstods av ”vulgärekonomin” (Marx uttryck), vilken därför upphört att vara en vetenskap. Några utförliga motiveringar för denna "arbetsvärdelära" ansåg sig varken Smith eller Ricardo behöva ge. Det räckte troligen med iakttagelsen att priserna tenderade att sjunka i takt med ökande produktivitet i arbetet.

Det var inte bara de ”vulgärekonomer”, som levde på Marx tid som förnekade behovet av ett objektivt värdebegrepp. Det görs ju fortfarande i borgerlig nationalekonomi. På sin höjd erkänner man ett subjektivt, omätbart värdebegrepp, som utgår från konsumenternas tillfälliga preferenser. (Vissa av de s.k. marginalisterna, som förkastade den klassiska politiska ekonomin, uppfann en helt och hållet fiktiv enhet för subjektiv nytta, som de kallade för ”en util”. Denna tradition är nog helt passé idag.)
En kritik mot det objektiva värdebegreppet är att det skulle vara ”metafysiskt”, eftersom det ju inte motsvarar något empiriskt observerbart. Men samma invändning skulle i så fall kunna riktas mot fysiken. Energi är inte heller observerbar, utan är ett begrepp som kräver rätt avancerade matematiska kunskaper för att förstås. Men ändå accepterar vi att detta abstrakta fenomen, energin, bevaras i materians omvandlingar mellan rörelse-, läges-, värme-, kemisk energi m.m.. På ett liknande sätt överförs ”värde” mellan varor, pengar, maskiner m.m. under kapitalets cirkulation.

En mer generell, populär invändning mot den politiska ekonomin som vetenskap är att den handlar om människor. Och eftersom människan är en ytterst komplicerad varelse så går det varken att förklara eller förutsäga hennes beteende. Ett fysikaliskt motargument mot detta resonemang är då teorin om gaser, termodynamiken. Trots att en gas består av ett ofantligt antal molekyler, vilkas enskilda rörelse är omöjlig att beskriva, så går det ändå att beskriva gasens tillstånd med hjälp av teoretiska begrepp som tryck och temperatur. Dessa begrepp kan förstås som statistiska genomsnitt av molekylernas till synes kaotiska rörelser. Att använda begreppet temperatur om en enskild molekyl är meningslöst - lika meningslöst som det enligt Marx är att använda begreppet värde om en isolerad individs arbetsprodukt. Värdet är genomsnittligt samhälleligt arbete, enligt Marx utveckling av Smiths och Ricardos arbetsvärdelära.
 
Parallellen mellan gaser och samhällen har förstås sina begränsningar. Ett samhälles historia kan inte reduceras till dess ekonomi. För att beskriva den ekonomiska utvecklingen krävs dessutom beskrivningar av dess politik och kultur, vilka växelverkar med ekonomin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar