Den som följer Paul Krugmans blogg i New York Times, möter kända tongångar i hans kommentar till nederlaget för Obamas demokrater. Som keynesiansk ekonom har han sedan finanskraschen hösten 2008 argumenterat för kraftigt ökade statliga stimulanser för att sänka massarbetslösheten. Obama har inte lyssnat på honom. Enligt Krugman försatt Obama chansen att få ned arbetslösheten, när det var politiskt möjligt - strax efter finanskraschen.
Det är lätt att förstå Krugmans förtvivlan över den åtstramningspolitik som republikaner, EU och även de flesta borgerliga ekonomer talat för under en tid. Att driva åtstramningspolitik under en depression trodde man var fullständigt diskrediterat sedan Herbert Hoovers katastrofala politik under 30-talsdepressionen.
Krugmans utgår från det keynesianska begreppet "liquidity gap" för att beskriva det ekonomiska läget idag. Den enkla keynesianska tanken är att "entreprenörer" investerar bara när lönsamheten överstiger räntenivån. Normalt kan staten därför stimulera ekonomin genom att få ner räntan, men i ett läge där räntan är nästan noll, fungerar det ju inte: den nominella räntan kan bli vara negativ. Därför återstår för staten att stimulera ekonomin genom att för lånade pengar sätta igång investeringar i bl.a. infrastruktur. Därmed skapas förhoppningsvis en efterfrågan som sätter snöbollen i rullning. Observera att grundorsaken var ju att det är profitmotivet som bestämmer aktiviteten i ekonomin, men detta brukar keynesianer gärna glömma bort när de diskuterar behovet av en tillräckligt stor "effektiv efterfrågan" i ekonomin.
På sista tiden har Krugman börjat plädera för en lite annan utväg ur krisen: det gäller för centralbanken, "the Fed", att skapa förväntningar om en relativt hög inflation. På så sätt kan, menar han, den reella räntan, nominalräntan minus inflationen, sänkas och skulder "inflateras bort". Han håller med om att detta innebär att belöna dem som slösat, och kan synas omoraliskt. Men ekonomi och moral är två skilda ting! Och risken för det skulle skapas en inflationsspiral avfärdar han med auktoriteten hos en nobelpristagare i ekonomi...
Krugman är politiskt en progressiv liberal. Han har t.o.m. föreslagit att det någon gång borde gå att få fram ett alternativ till det nuvarande kapitalistiska systemet. Men den ekonomiska politik han står för idag måste ändå sägas vara klart borgerlig. Det som han kallar full sysselsättning är i själva verket arbetslöshet på en nivå som erfarenhetsmässigt inte orsakar inflation och kan ligga på t.ex. 5 %. Medan Keynes var radikalare och ansåg att det är statens uppgift att få bort all "ofrivillig arbetslöshet". Men den skillnaden kan väl förklaras med Keynes´ rädsla för revolutionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar