Giovanni Arrighi var en medarbetare till Immanuel Wallerstein i utarbetandet av världssystemteorin. Strax innan han dog förra året, utkom "Adam Smith in Beijing", en uppföljare till det stora verket om "Det långa 1900-talet". Förutom en beskrivning av två kontrasterande ekonomiska utvecklingsvägar, en i Väst och en i Öst, försöker boken tolka den snabba tillväxten i Kina, och de strategier som USA famlar efter för att bemöta den kinesiska jätten.
Adam Smith beskrev i "Wealth of Nations" två utvecklingsvägar, en "naturlig" och en "onaturlig". Den onaturliga representerades av den europeiska, som utgick från handel som utgångspunkt för utveckling av manufaktur, och till sist jordbruket. Man hade alltså vänt på den "naturliga ordningen", vilken han exemplifierade med ekonomin i Kina, vilken då faktiskt stod på samma nivå som den europeiska. Arrighi menar att dessa båda typer av ekonomi, som beskrevs av Smith, vid den tidpunkten båda var marknadsekonomier men inte kapitalistiska ekonomier. (Arrighi har en, som jag tycker, tveksam definition av kapitalismen, nämligen att statsmakten hamnar i kapitalisternas händer. Så blev det i Väst, men aldrig i Öst.)
En fråga som diskuterats mycket är varför det stora lyftet, industrialiseringen, kom i Väst och inte i Öst. Arrighi anser att i Väst förenades kapitalismen med militarism och expansionism. Med militär makt erövrades Öst (och "Syd"). Den kinesiska staten däremot nöjde sig med att försvara gränsen mot "barbarerna" i norr men avstod från expansion i övrigt. Under 1800-talet dukade det kinesiska kejsardömet under för den militära pressen från västmakterna (Opiumkriget).
I Väst stod kapitalismen hela tiden under ledning av en ledande, "hegemonisk" makt. Det började med den framväxande handelskapitalismen i de italienska stadsstaterna på 1400-talet. Genua innehade hegemonin under en period, då man finansierade Spaniens och Portugals erövringar i Nya världen. Därefter gick ledartröjan över till Holland, därefter till Storbritannien och till sist till USA. Den hegemoniska maktens storlek blev alltså hela tiden allt större. Slutskedet i varje period präglades av "överackumulation" av kapital, som lånades ut med stora förtjänster till den efterföljande hegemoniska staten. (Undantaget är USA, som idag står i skuld till, i stället för att låna till den man kan misstänka blir efterträdare i hegemonirollen, Kina.)
Bush och de neokonservativa tolkade Kinas uppgång de senaste decennierna som en utmaning mot USAs hegemoni. USA hade ju lyckats besegra de tidigare utmanarna, Tyskland och Japan. Alltså utformade man en strategi, "det andra amerikanska århundradet", för att slå tillbaka även denna utmanare.
Det första steget i den neokonservativa strategin, kriget mot Irak, har misslyckats och det blev Kina som i praktiken vann "kriget mot terrorismen". Perioden med amerikansk hegemoni tycks redan vara slut. Däremot inte den amerikanska dominansen - systemet med militärbaser och NATO finns kvar. Arrighi jämför Bushs politik med en maffia som kräver pengar mot "beskydd" (mot faror man själv åstadkommit, bin Laden t.ex.).
Den kinesiska ekonomin karakteriseras enligt Arrighi av en blandning av den småskaliga marknadsekonomi, som beskrevs av Adam Smith, och västerländsk kapitalism. Kina använde aldrig den nyliberala chockterapin, utan står för en egen modell, "Beijing consensus". Kapitalismen breder ut sig, men så länge som jordbruksmarken inte privatiserats trodde Arrighi att Kina skulle kunna vända tillbaka till Adam Smiths "naturliga" icke-kapitalistiska marknadsväg. Och han tror att Kina fortsätter att stå fast vid sin traditionella asiatiska icke-militaristiska och icke-expansionistiska väg. Man får väl hoppas att han hade rätt och att ett krig mellan USA och Kina kan undvikas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar