"Kondratievcykler" eller "kondratievvågor" har diskuterats en del i tidigare inlägg, t.ex. här om Carlota Perez´teorier. Jan Wiklund rekommenderade i en kommentar boken "AS TIME GOES BY From the Industrial Revolutions to the Information Revolution" av Chris Freeman och Francisco Louça. Den innehåller mycket intressant historiskt material om kondratievvågorna.
Kondratievvågorna är uppkallade efter den ryske ekonomen Kondratiev, som på 1920-talet upptäckte upp- och nedgångar i den kapitalistiska världen, vilka tycktes upprepas med ca 50-åriga intervall. Kondratiev utgick från ekonomisk statistik när han påvisade dessa svängningar i tillväxttakten, men även om få förnekar existensen dessa "vågor", så finns det knappast någon allmänt accepterad förklaring till dem.
Även om det har funnits ansatser till rent ekonomiska förklaringar, så ansluter sig författarna till denna bok till Perez´ och Joseph Schumpeters tidigare betonande av de teknologiska omvandlingarnas roll. Boken urskiljer fem "vågor" alltsedan den första som började de sista decennierna under 1700-talet, den tid som kallats den "industriella revolutionen".
Den andra vågen omfattas av järnvägsbyggande, ångkraft och mekanisering under första halvan av 1800-talet. Sedan kom en period som präglades av ståltillverkning, elektrifiering och tung industri. Den fjärde vågen som uppkom ur den stora depressionen och präglade decennierna efter andra världskriget, dominerades av olja, bilar, motorvägar och massproduktion.
Dagens tekniska "paradigm" är förstås IT och telekom och denna våg kallar de för "informationsrevolutionen".
Att man kan tala om "cykler" eller "vågor" beror på att det finns vissa gemensamma drag mellan dessa olika teknologiska stadier. Industrierna som bygger på den nya tekniken är väldigt lönsamma till att börja med, men i takt med att de "mognar", inträder en period av ökande konkurrens och sjunkande lönsamhet, kanske ren depression. Nya tekniska innovationer föder därefter nya lönsamma industrier, och en ny våg tar sin början.
Men även om man accepterar den här bilden, kan man fråga sig om framtiden kommer att följa det här schemat. Det verkar ju faktiskt som att "informationsrevolutionen" inte har lyckats få igång en ny ekonomisk boom liknande de gyllene efterkrigsåren!
Freeman och Louça har en syn på förhållandet mellan samhällets "semiautonoma delsystem" ekonomi, politik, vetenskap, teknik och kultur, som liknar Marx materialistiska historieuppfattning. Men det finns en möjligen avgörande skillnad - de tar avstånd från uppfattningen att ekonomin skulle vara primär i förhållande till de andra delsystemen.
I praktiken betraktar de istället det tekniska delsystemet som nyckeln till att förstå den ekonomiska historien. Och detta tror jag är svagheten i deras uppfattning. Under kapitalismen spelar naturligtvis de här "delsystemen" alla en roll, och påverkar varandra, men i slutändan är det "ekonomin", som avgör.
Det går förstås inte att förutsäga vilka vetenskapliga upptäckter som kommer att göras och vilken konkret teknisk utveckling som de kan resultera i. Ekonomiska faktorer som lönsamhet, lönenivåer o.s.v. bestämmer vilken teknik som kommer till användning.
När ekonomisk teori behandlas i boken, är det den neoklassiska teorin som åsyftas. De betraktar den helt riktigt som värdelös om man ska förstå den verkliga historien. Ekonomiska system förändras historiskt men den neoklassiska teorin utgår ju från den absurda idén om eviga ekonomiska lagar. Men författarna missar att det finns andra ekonomiska teorier än den neoklassiska!
Boken inleds med en skarp kritik av "cliometrin". Traditionellt delades ekonomiämnet på universiteten upp i verklighetsfrämmande teori, den neoklassiska marknadsideologien, och ämnet ekonomisk historia. Efter kriget kände sig neoklassikerna beredda sluka den ekonomisk historien med sina statistiska och matematiska metoder. Slaveri studerades t.ex. som om den kan beskrivas utifrån marknadsekonomiska modeller! Detta måste vara en av de bisarraste episoderna i idéhistorien...
onsdag 21 september 2011
onsdag 14 september 2011
Den långa japanska 90-talsstagnationen förklarad
I ett tidigare inlägg, "Begripligt om bankerna!", länkade jag till några korta videos, där bankexperten Richard A Werner, förklarade hur banker skapar pengar "ur tomma intet". Det framgick att Werner är kritisk till hur banksystemet fungerar, och att han även har egna förslag till reformer av det.
Men Werner har också skrivit en mycket bra bok med samma budskap, "new paradigm in macroeconomics, solving the riddle of japanese macroeconomic performance". Boken utgår från Japans ekonomi, som ju stod och stampade på samma fläck under hela 90-talet. Landet drabbades av konkurser i massomfattning, en för japanska förhållanden hög arbetslöshet, stigande självmordssiffror m.m..
Han förklarar varför de neoklassiska, keynesianska, monetaristiska skolorna misslyckats förklara stagnationen. Och varför den japanska staten misslyckades med alla åtgärder för att få igång tillväxten.
Skulden för deflationen ligger, enligt Werner, hos den japanska centralbanken. Den styrdes av nyliberaler, som medvetet tillämpade chockterapi för att få igenom sin politik av avregleringar och privatiseringar. (Werner är förresten lika kritisk mot ECB, den europeiska centralbanken, och dess marknadsfundamentalistiske chef Jean-Claude Trichet.)
På 80-talet uppstod en enorm fastighetsspekulationsbubbla i Japan. Bakgrunden var att centralbanken tillät bankerna att låna ut pengar för spekulation. Och på 90-talet då bankerna satt på stora mängder med "dåliga lån", så strypte man krediterna istället inklusive till produktiva ändamål.
Werner är lika kritisk mot den gamla klassiska ekonomin som mot nyliberalismen. Ricardos frihandelslära användes ju av Storbritannien till att öppna upp andra länder för sin export. Istället knyter han an till tysken Friedrich List, som förklarade varför länder som vill industrialiseras måste börja med att skydda sig mot konkurrensen utifrån.
Ganska förvånande är att Werner inte nämner Marx en enda gång. Men Marx intresserade sig mest för produktionen, medan Werner utgår från det finansiella systemet för att beskriva "makroekonomien". Vad man därför kan kritisera i boken är att han underskattar betydelsen av konjunkturcyklerna, som har sitt ursprung i den "överproduktion" som periodiskt drabbar kapitalistiska ekonomier.
Werner tycks tro att om centralbanken klokt styr mängden av krediter och deras inriktning, så är det alltid möjligt att upprepa de ekonomiska "miraklen" i Japan på 60-talet, och senare i Korea och Kina.
Boken börjar med en förödande kritik av den neoklassiska ekonomin, vilken kanske inte innehåller så mycket nytt. Den trycker på det neoklassiska axiomet om existensen av "fullständig information" hos de ekonomiska aktörerna. Werner anmärker lite spydigt att om detta fantasifoster skulle stämma så behövs ju varken pengar, banker, jurister och inte heller några nationalekonomer. Ekonomin borde istället utgå från den empiriska verkligheten, arbeta induktivt istället för rent deduktivt.
Men han nöjer sig inte med att kritisera den neoklassiska idén om perfekta marknader, som antas leda till jämviktspriser, då utbud och efterfrågan sammanfaller exakt. Han skriver om teorier som beskriver hur ransonerade marknader fungerar. Dessa teorier utgår från att priset bestäms av storleken hos den sida som är minst. Efterfrågan på lån är t.ex. alltid större än tillgången, varför räntenivån är mindre intressant än mängden krediter som bankerna skapar. I verkliga, inte fiktiva, marknader spelar maktförhållanden en avgörande roll. Marx hann aldrig skriva det planerade avsnittet om konkurrensen, så de här teorierna kan kanske fylla en lucka i marxistisk ekonomi?
Werners alternativ till dagens system är en demokratiskt styrd och av staten reglerad banksektor. Att skapa pengar - bankernas uppgift - är ett privilegium och måste villkoras så att det används för samhällets bästa. Någon detaljplanering av sovjetisk typ vill han inte ha. Det räcker att skapa "incitamentsstrukturer" för att styra bankernas beteende åt rätt håll, menar han.
Det kan kanske vara intressant att jämföra Werners reformförslag med David Schweickarts "ekonomiska demokrati". Man kanske kan förbättra Schweickarts idé om att investeringarna i de löntagarägda företagen ska finansieras med skatt på produktionen, med Werners insikter om hur banker kan skapa pengar och krediter "ur tomma luften".
Både Schweickart och Werner ger faktiskt bankerna - i reformerad skepnad visserligen - en nyckelroll i ekonomin. Och en del socialister har också tidigare pekat på bankernas viktiga roll i bokföring och planering av de ekonomiska resurserna i en socialistisk ekonomi.
En marxistisk utläggning av "kreditpengar", finns hos Sam Williams. Krediter som pengar måste alltid ytterst ha som grund pengar i form av varor, t.ex. guld. "Kapitalets" första kapitel om pengar gäller alltså fortfarande. Pengarnas grundläggande funktion att utgöra en värdemätare kan aldrig fyllas av papperslappar eller siffror i en dator. I varje fall gäller det i kapitalistiska ekonomier. Den här aspekten tas naturligtvis inte upp av Werner.
Frågan om vilket som kom först, kreditpengarna på kilskriftstavlorna i Mesopotamien, eller metallmynten i Lydien, är en intressant historisk fråga som diskuterats nyligen men som nog inte är så relevant för hur penningsystemet fungerar idag.
Men Werner har också skrivit en mycket bra bok med samma budskap, "new paradigm in macroeconomics, solving the riddle of japanese macroeconomic performance". Boken utgår från Japans ekonomi, som ju stod och stampade på samma fläck under hela 90-talet. Landet drabbades av konkurser i massomfattning, en för japanska förhållanden hög arbetslöshet, stigande självmordssiffror m.m..
Han förklarar varför de neoklassiska, keynesianska, monetaristiska skolorna misslyckats förklara stagnationen. Och varför den japanska staten misslyckades med alla åtgärder för att få igång tillväxten.
Skulden för deflationen ligger, enligt Werner, hos den japanska centralbanken. Den styrdes av nyliberaler, som medvetet tillämpade chockterapi för att få igenom sin politik av avregleringar och privatiseringar. (Werner är förresten lika kritisk mot ECB, den europeiska centralbanken, och dess marknadsfundamentalistiske chef Jean-Claude Trichet.)
På 80-talet uppstod en enorm fastighetsspekulationsbubbla i Japan. Bakgrunden var att centralbanken tillät bankerna att låna ut pengar för spekulation. Och på 90-talet då bankerna satt på stora mängder med "dåliga lån", så strypte man krediterna istället inklusive till produktiva ändamål.
Werner är lika kritisk mot den gamla klassiska ekonomin som mot nyliberalismen. Ricardos frihandelslära användes ju av Storbritannien till att öppna upp andra länder för sin export. Istället knyter han an till tysken Friedrich List, som förklarade varför länder som vill industrialiseras måste börja med att skydda sig mot konkurrensen utifrån.
Ganska förvånande är att Werner inte nämner Marx en enda gång. Men Marx intresserade sig mest för produktionen, medan Werner utgår från det finansiella systemet för att beskriva "makroekonomien". Vad man därför kan kritisera i boken är att han underskattar betydelsen av konjunkturcyklerna, som har sitt ursprung i den "överproduktion" som periodiskt drabbar kapitalistiska ekonomier.
Werner tycks tro att om centralbanken klokt styr mängden av krediter och deras inriktning, så är det alltid möjligt att upprepa de ekonomiska "miraklen" i Japan på 60-talet, och senare i Korea och Kina.
Boken börjar med en förödande kritik av den neoklassiska ekonomin, vilken kanske inte innehåller så mycket nytt. Den trycker på det neoklassiska axiomet om existensen av "fullständig information" hos de ekonomiska aktörerna. Werner anmärker lite spydigt att om detta fantasifoster skulle stämma så behövs ju varken pengar, banker, jurister och inte heller några nationalekonomer. Ekonomin borde istället utgå från den empiriska verkligheten, arbeta induktivt istället för rent deduktivt.
Men han nöjer sig inte med att kritisera den neoklassiska idén om perfekta marknader, som antas leda till jämviktspriser, då utbud och efterfrågan sammanfaller exakt. Han skriver om teorier som beskriver hur ransonerade marknader fungerar. Dessa teorier utgår från att priset bestäms av storleken hos den sida som är minst. Efterfrågan på lån är t.ex. alltid större än tillgången, varför räntenivån är mindre intressant än mängden krediter som bankerna skapar. I verkliga, inte fiktiva, marknader spelar maktförhållanden en avgörande roll. Marx hann aldrig skriva det planerade avsnittet om konkurrensen, så de här teorierna kan kanske fylla en lucka i marxistisk ekonomi?
Werners alternativ till dagens system är en demokratiskt styrd och av staten reglerad banksektor. Att skapa pengar - bankernas uppgift - är ett privilegium och måste villkoras så att det används för samhällets bästa. Någon detaljplanering av sovjetisk typ vill han inte ha. Det räcker att skapa "incitamentsstrukturer" för att styra bankernas beteende åt rätt håll, menar han.
Det kan kanske vara intressant att jämföra Werners reformförslag med David Schweickarts "ekonomiska demokrati". Man kanske kan förbättra Schweickarts idé om att investeringarna i de löntagarägda företagen ska finansieras med skatt på produktionen, med Werners insikter om hur banker kan skapa pengar och krediter "ur tomma luften".
Både Schweickart och Werner ger faktiskt bankerna - i reformerad skepnad visserligen - en nyckelroll i ekonomin. Och en del socialister har också tidigare pekat på bankernas viktiga roll i bokföring och planering av de ekonomiska resurserna i en socialistisk ekonomi.
En marxistisk utläggning av "kreditpengar", finns hos Sam Williams. Krediter som pengar måste alltid ytterst ha som grund pengar i form av varor, t.ex. guld. "Kapitalets" första kapitel om pengar gäller alltså fortfarande. Pengarnas grundläggande funktion att utgöra en värdemätare kan aldrig fyllas av papperslappar eller siffror i en dator. I varje fall gäller det i kapitalistiska ekonomier. Den här aspekten tas naturligtvis inte upp av Werner.
Frågan om vilket som kom först, kreditpengarna på kilskriftstavlorna i Mesopotamien, eller metallmynten i Lydien, är en intressant historisk fråga som diskuterats nyligen men som nog inte är så relevant för hur penningsystemet fungerar idag.
onsdag 7 september 2011
En ny typ av organisation mot den globala kapitalismen?
På Kasama hittade jag denna artikel från gruppen "One Struggle": "Toward an Anti-Capitalist/Anti-Imperialist Mass Movement Organizing at the Intermediate Level". Den innehåller intressanta tankar om hur den anti-kapitalistiska vänstern ska komma ur det organisatoriska dödläge den hamnat i.
I och med att massrörelserna varit svaga efter vietnamkrigets slut och den traditionella vänstern reducerats till obetydliga sekter, så har det uppstått ett behov av nya organisationer som varken arbetar för kortsiktiga eller för långsiktiga mål utan för "medelsiktiga" sådana.
I och med att kapitalismen hamnat i stora svårigheter sedan några år, så ökar antalet människor som är kritiska mot den, och önskar ett bättre system, även om åsikterna om hur detta andra system ska se ut går isär. Räcker det t.ex. att få bort bankernas och finanskapitalets välde, eller bör målet vara att avskaffa även marknadsekonomin?
Alltså finns förutsättningar för enighet om mål på mellanlång sikt, vilket borde kunna resultera i denna nya typ av organisation. Själv har jag lekt med tanken på att det vore läge att starta ett "vänsterpopulistiskt" parti idag i Sverige.
Så här beskrivs målet för en sådan medelsiktig organisation i artikeln: "A goal of uniting all who can be united for a medium-range goal (the precise content of which is not fixed, but dependent upon historical circumstances and the changing level of class consciousness among the masses—for example, it could currently be to defeat global capitalism) without attempting to unify on long-term goals (such as the precise form of a future society)".
Förslaget om målet att "besegra den globala kapitalismen" verkar dock för långsiktigt idag, tycker jag.
I och med att massrörelserna varit svaga efter vietnamkrigets slut och den traditionella vänstern reducerats till obetydliga sekter, så har det uppstått ett behov av nya organisationer som varken arbetar för kortsiktiga eller för långsiktiga mål utan för "medelsiktiga" sådana.
I och med att kapitalismen hamnat i stora svårigheter sedan några år, så ökar antalet människor som är kritiska mot den, och önskar ett bättre system, även om åsikterna om hur detta andra system ska se ut går isär. Räcker det t.ex. att få bort bankernas och finanskapitalets välde, eller bör målet vara att avskaffa även marknadsekonomin?
Alltså finns förutsättningar för enighet om mål på mellanlång sikt, vilket borde kunna resultera i denna nya typ av organisation. Själv har jag lekt med tanken på att det vore läge att starta ett "vänsterpopulistiskt" parti idag i Sverige.
Så här beskrivs målet för en sådan medelsiktig organisation i artikeln: "A goal of uniting all who can be united for a medium-range goal (the precise content of which is not fixed, but dependent upon historical circumstances and the changing level of class consciousness among the masses—for example, it could currently be to defeat global capitalism) without attempting to unify on long-term goals (such as the precise form of a future society)".
Förslaget om målet att "besegra den globala kapitalismen" verkar dock för långsiktigt idag, tycker jag.
måndag 29 augusti 2011
Katastrof inom 20 år?
Följande länk hittade jag förvånande nog på en vänstersajt: "The Crash Course". Visserligen finns det stora likheter med dess budskap och Immanuel Wallersteins tes att det nuvarande världssystemet är dömt att gå under inom ett antal decennier.
Chris Martensson, som står bakom den här 3,5 timmar långa kursen, uppdelad i 22 videolektioner, anger t.o.m. de närmaste 20 åren som en tid då enorma förändringar måste - och kommer att - ske. Kursen går ut på att förklara varför det förhåller sig så.
Martensson har inte hämtat sina insikter från någon vänsterteoretiker som Wallerstein. Ekonomiskt är han inspirerad av den österrikiska ekonomskolan, som ju förespråkar fullständigt fri marknadsekonomi, men som också anser att denna kräver återinförande av guldmyntfot och avskaffande av centralbanker.
Martensson erkänner att han inte själv är någon ekonom, men hävdar att han är tränad att tänka vetenskapligt ändå.
Det är inte bara ekonomin som är på väg att braka ihop. Även miljön och naturresurserna inklusive olja uppnår snart sina gränser. Detsamma gäller också befolkningsökningen.
Gemensamt för alla dessa områden är att de styrs av exponentiella ökningar. Den som inte är bekant med begreppet exponentiell ökning kan förresten ha glädje av hans populära liknande av denna matematiska företeelse med formen hos en hockeyklubba.
Det finns en hel del i denna kurs som är lärorikt. Men även sådant som är i högsta grad diskutabelt. Man kan få det felaktiga intrycket efteråt av att Martensson faktiskt "bevisat" sina teser på ett fullständig logiskt vis som inte går att säga emot.
De avsnitt som övertygar mig mest är de som handlar om "oil peak" och miljöhoten. Men det kanske beror på att det är de områden som jag vet minst om...
Beskrivningen av den skuldsatta amerikanska ekonomin tillhör det sämsta i kursen. Här är det till stor del Tea Party-rörelsens analys som gäller.
Martensson hävdar att det amerikanska penningsystemet baseras på pengar som skapas genom lån, och därför kräver ränta. Därför måste mer pengar skapas i fortsättningen så att räntorna kan betalas, och resultatet måste bli en exponentiell ökning av penningtillgången och indirekt av nationens skulder. Hyperinflationen kommer förr eller senare.
Lustigt nog har han lånat sin felaktiga beskrivning av hur banker skapar pengar från Federal Reserve. Den korrekta beskrivningen kan man få av professor Werner, som jag länkar till i ett föregående inlägg.
Martenssons beskrivning av hur Federal Reserve skapar "fiat pengar" stämmer troligen inte heller. Enligt denna sida måste Fed lämna tillbaka de räntor den tjänat till finansdepartementet. Därmed faller Martenssons hela resonemang. Vilket förstås inte betyder att USA inte skulle ha några problem med sin astronomiska skuldbörda.
Men märkligt nog har Martensson också en mer rimlig förklaring till den amerikanska skuldproblematiken, även om den inte spelar någon roll för hans allmänna teori. Den amerikanska staten för ju faktiskt flera kostsamma krig, samtidigt som skatterna sänkts kraftigt för de rikaste. Det bör väl räcka som förklaring till att Clintons överskott i budgeten förbytts till växande underskott?
Att Martensson trots att han har en hel del vettigt att säga, ändå inte är speciellt progressiv politisk, framgår av hans slutrekommendationer till sin publik. Det handlar om att förbereda sig för katastroferna, genom att göra individuella riskanalyser. Och därefter vidta åtgärder som att ta ut kontanter från banken som räcker i ett antal månader, att köpa guld, o.s.v..
Han rekommenderar också att man går ihop med sina grannar. Men det är det mest kollektiva han föreslår. Och han ser ingen mening med att försöka driva igenom förändringar politiskt.
Martensson har till slut mage att efter sina katastrofscenarier utbrista - han är ju amerikan gudbevars - att han ser fram mot de "spännande tider" som stundar!
Chris Martensson, som står bakom den här 3,5 timmar långa kursen, uppdelad i 22 videolektioner, anger t.o.m. de närmaste 20 åren som en tid då enorma förändringar måste - och kommer att - ske. Kursen går ut på att förklara varför det förhåller sig så.
Martensson har inte hämtat sina insikter från någon vänsterteoretiker som Wallerstein. Ekonomiskt är han inspirerad av den österrikiska ekonomskolan, som ju förespråkar fullständigt fri marknadsekonomi, men som också anser att denna kräver återinförande av guldmyntfot och avskaffande av centralbanker.
Martensson erkänner att han inte själv är någon ekonom, men hävdar att han är tränad att tänka vetenskapligt ändå.
Det är inte bara ekonomin som är på väg att braka ihop. Även miljön och naturresurserna inklusive olja uppnår snart sina gränser. Detsamma gäller också befolkningsökningen.
Gemensamt för alla dessa områden är att de styrs av exponentiella ökningar. Den som inte är bekant med begreppet exponentiell ökning kan förresten ha glädje av hans populära liknande av denna matematiska företeelse med formen hos en hockeyklubba.
Det finns en hel del i denna kurs som är lärorikt. Men även sådant som är i högsta grad diskutabelt. Man kan få det felaktiga intrycket efteråt av att Martensson faktiskt "bevisat" sina teser på ett fullständig logiskt vis som inte går att säga emot.
De avsnitt som övertygar mig mest är de som handlar om "oil peak" och miljöhoten. Men det kanske beror på att det är de områden som jag vet minst om...
Beskrivningen av den skuldsatta amerikanska ekonomin tillhör det sämsta i kursen. Här är det till stor del Tea Party-rörelsens analys som gäller.
Martensson hävdar att det amerikanska penningsystemet baseras på pengar som skapas genom lån, och därför kräver ränta. Därför måste mer pengar skapas i fortsättningen så att räntorna kan betalas, och resultatet måste bli en exponentiell ökning av penningtillgången och indirekt av nationens skulder. Hyperinflationen kommer förr eller senare.
Lustigt nog har han lånat sin felaktiga beskrivning av hur banker skapar pengar från Federal Reserve. Den korrekta beskrivningen kan man få av professor Werner, som jag länkar till i ett föregående inlägg.
Martenssons beskrivning av hur Federal Reserve skapar "fiat pengar" stämmer troligen inte heller. Enligt denna sida måste Fed lämna tillbaka de räntor den tjänat till finansdepartementet. Därmed faller Martenssons hela resonemang. Vilket förstås inte betyder att USA inte skulle ha några problem med sin astronomiska skuldbörda.
Men märkligt nog har Martensson också en mer rimlig förklaring till den amerikanska skuldproblematiken, även om den inte spelar någon roll för hans allmänna teori. Den amerikanska staten för ju faktiskt flera kostsamma krig, samtidigt som skatterna sänkts kraftigt för de rikaste. Det bör väl räcka som förklaring till att Clintons överskott i budgeten förbytts till växande underskott?
Att Martensson trots att han har en hel del vettigt att säga, ändå inte är speciellt progressiv politisk, framgår av hans slutrekommendationer till sin publik. Det handlar om att förbereda sig för katastroferna, genom att göra individuella riskanalyser. Och därefter vidta åtgärder som att ta ut kontanter från banken som räcker i ett antal månader, att köpa guld, o.s.v..
Han rekommenderar också att man går ihop med sina grannar. Men det är det mest kollektiva han föreslår. Och han ser ingen mening med att försöka driva igenom förändringar politiskt.
Martensson har till slut mage att efter sina katastrofscenarier utbrista - han är ju amerikan gudbevars - att han ser fram mot de "spännande tider" som stundar!
söndag 21 augusti 2011
Erik S. Reinert, norsk kritiker av nyliberalismen
När man läser om Carlota Perez´på nätet, så dyker namnet på en norsk ekonom upp då och då, nämligen Erik S. Reinert. Han har sammanfattat sina åsikter i denna, synnerligen läsvärda artikel, om "The Terrible Simplifers: Common Origins of Financial Crises and Persistent Poverty in Economic Theory and the new ‘1848 Moment’".
Artikeln är ett skarpt angrepp på det nyklassiska, nyliberala ekonomiska tänkandet för att ha orsakat både finanskrascherna 2008 och fattigdomens bevarande i "utvecklingsländerna". De länder som tvingats tillämpa "Washington Consensus" har i motsats till Kina och Indien stått och stampat och i flera fall gått bakåt. Det är doktrinen om frihandel i alla lägen och för alla länder, som är den stora skurken.
Reinerts utgångspunkt är definitivt inte marxism, utan hans husgudar är Schumpeter, Keynes och den österrikiske ekonomen Hayek (!?). Liberalerna alltifrån Adam Smith, David Ricardo till Paul Krugman kritiseras inte i första hand för att de hade fel utan för att deras teorier var för abstrakta och tog för liten hänsyn till den empiriska verkligheten.
En ekonom som råkar särskilt illa ut är Ricardo, vars teori om "komparativa fördelar" fortfarande utgör grundstenen för dem som predikar frihandelns välsignelser.
Men vad gjorde Ricardo för fel? Marxister höjer nog ögonbrynen när Reinert argumenterar för att Ricardos misstag var att överta Adam Smiths teori om att handel handlar om att byta kvalitativt lika arbetstimmar. En medelmåttig advokat har alltid bättre betalt än diskare, hur professionella dessa än skulle vara... Här känns det som att det är något lurt med Reinerts resonemang, tycker jag nog. Vad sägs om de lågbetalda sovjetiska läkarna, t.ex.?
En utförlig marxistisk kritik av teorin om komparativa fördelar finns hos Sam Williams. Hans resonemang övertygar mig mer än Reinerts. (Ricardo grundar sina argument t.ex. på den s.k. kvantitetsteorin för pengar, som går ut på att penningtillgången bestämmer prisnivån. Där hade Marx och Keynes motsatt ståndpunkt.)
Reinert har också förmågan att göra förenklingar, liksom de han kritiserar. Han delar upp ekonomiska verksamheter i två huvudgrupper, en med avtagande avkastning ("diminishing returns") och en med växande ("increasing returns"). Exempel på det förra är råvarutvinning - det brukar ju kosta mer och mer att utvinna råvaror, ju mindre det finns kvar av dem. I tillverkningsindustri däremot blir kostnaden genom stordriftsfördelar lägre per enhet, ju mer som produceras.
Lösningen för alla länder är därför arbetsfördelning och industrialisering. På den punkten är han överens med Adam Smiths syn på hur "nationernas välstånd" ska nås.
När ett land slår in på industrialiseringsvägen, så måste staten inledningsvis skydda sin industri så att den inte blir utkonkurrerad. Vilket Tyskland gjorde, USA gjorde och Kina gjort. Världsbanken och Internationella Valutafonden har ju däremot ansett att det bästa för "utvecklingsländer" är att de öppnar upp sig helt för internationell konkurrens.
Något jag skulle vilja sätta frågetecken för är hos Reinert är att han tror att orsaken till den eländiga politiken som förts, är att de etablerade ekonomerna "tänkt fel" med jämna mellanrum. Och att det är förståeligt att man tänker fel om situationen i länder som ligger långt bort. Men nog måste man säga att det är naivt att bortse från maktaspekterna på det sätt som han gör.
Reinert befinner sig trots sin oerhört hårda kritik av etablissemangsekonomin, ändå helt inom kapitalismens ramar. Han sympatiserar med produktion som ger jobb med höga löner, framför finansiella spekulationer, precis som Carlota Perez. Men i motsats till henne har han inte mycket säga om energi-, klimat- och resurskriserna, som hotar om BNP skulle börja växa även i de "rika länderna".
Artikeln är ett skarpt angrepp på det nyklassiska, nyliberala ekonomiska tänkandet för att ha orsakat både finanskrascherna 2008 och fattigdomens bevarande i "utvecklingsländerna". De länder som tvingats tillämpa "Washington Consensus" har i motsats till Kina och Indien stått och stampat och i flera fall gått bakåt. Det är doktrinen om frihandel i alla lägen och för alla länder, som är den stora skurken.
Reinerts utgångspunkt är definitivt inte marxism, utan hans husgudar är Schumpeter, Keynes och den österrikiske ekonomen Hayek (!?). Liberalerna alltifrån Adam Smith, David Ricardo till Paul Krugman kritiseras inte i första hand för att de hade fel utan för att deras teorier var för abstrakta och tog för liten hänsyn till den empiriska verkligheten.
En ekonom som råkar särskilt illa ut är Ricardo, vars teori om "komparativa fördelar" fortfarande utgör grundstenen för dem som predikar frihandelns välsignelser.
Men vad gjorde Ricardo för fel? Marxister höjer nog ögonbrynen när Reinert argumenterar för att Ricardos misstag var att överta Adam Smiths teori om att handel handlar om att byta kvalitativt lika arbetstimmar. En medelmåttig advokat har alltid bättre betalt än diskare, hur professionella dessa än skulle vara... Här känns det som att det är något lurt med Reinerts resonemang, tycker jag nog. Vad sägs om de lågbetalda sovjetiska läkarna, t.ex.?
En utförlig marxistisk kritik av teorin om komparativa fördelar finns hos Sam Williams. Hans resonemang övertygar mig mer än Reinerts. (Ricardo grundar sina argument t.ex. på den s.k. kvantitetsteorin för pengar, som går ut på att penningtillgången bestämmer prisnivån. Där hade Marx och Keynes motsatt ståndpunkt.)
Reinert har också förmågan att göra förenklingar, liksom de han kritiserar. Han delar upp ekonomiska verksamheter i två huvudgrupper, en med avtagande avkastning ("diminishing returns") och en med växande ("increasing returns"). Exempel på det förra är råvarutvinning - det brukar ju kosta mer och mer att utvinna råvaror, ju mindre det finns kvar av dem. I tillverkningsindustri däremot blir kostnaden genom stordriftsfördelar lägre per enhet, ju mer som produceras.
Lösningen för alla länder är därför arbetsfördelning och industrialisering. På den punkten är han överens med Adam Smiths syn på hur "nationernas välstånd" ska nås.
När ett land slår in på industrialiseringsvägen, så måste staten inledningsvis skydda sin industri så att den inte blir utkonkurrerad. Vilket Tyskland gjorde, USA gjorde och Kina gjort. Världsbanken och Internationella Valutafonden har ju däremot ansett att det bästa för "utvecklingsländer" är att de öppnar upp sig helt för internationell konkurrens.
Något jag skulle vilja sätta frågetecken för är hos Reinert är att han tror att orsaken till den eländiga politiken som förts, är att de etablerade ekonomerna "tänkt fel" med jämna mellanrum. Och att det är förståeligt att man tänker fel om situationen i länder som ligger långt bort. Men nog måste man säga att det är naivt att bortse från maktaspekterna på det sätt som han gör.
Reinert befinner sig trots sin oerhört hårda kritik av etablissemangsekonomin, ändå helt inom kapitalismens ramar. Han sympatiserar med produktion som ger jobb med höga löner, framför finansiella spekulationer, precis som Carlota Perez. Men i motsats till henne har han inte mycket säga om energi-, klimat- och resurskriserna, som hotar om BNP skulle börja växa även i de "rika länderna".
lördag 20 augusti 2011
Alternativ till marknad och byråkrati?
Jag tänkte fortsätta diskussionen efter förra inlägget om Carlota Perez´ förslag på hur den världsekonomiska krisen kan lösas. Perez menar att politikerna måste styra in "finanskapitalet" på produktiva investeringar. Men i slutändan är ändå alla i marknadsekonomier beroende av att kapitalet gör sitt jobb.
Marknader och byråkratier är olika sätt att "få saker gjorda". Finns det fler sätt?
"Demokrati" kanske någon säger, men det är något annat: ett sätt att fatta beslut. Demokrati kan tillämpas i t.ex. löntagarstyrda företag men marknaden består, liksom konkurrensen och hotet om konkurs.
Marknadsekonomi innebär att både små och stora företag försöker tjäna så mycket pengar de kan på det de producerar. Det är målet med verksamheten, som karakteriserar en marknadsekonomi. Adam Smiths "osynliga hand" ser sedan till att de varor som behövs hamnar hos dem som behöver dem. I bästa fall.
"Planering" är strängt taget inte heller ett alternativ. Marknadsmekanismerna kombineras ju alltid med planering inom företagen, även inom gigantiskt stora företag som är större än många stater.
Marknadsmekanismen har fungerat någorlunda under lång tid, men idag är det tydligt att den måste ersättas med något nytt.
Offentliga byråkratiers uppgift är ju inte att sälja något så dyrt som möjligt utan att verkställa de politiska organens beslut. Byråkratier består av hierarkiska organisationer av människor. Lägre nivåer lyder de högre. Centralstyrning råder och en regel tillämpas strikt likadant i alla situationer.
Byråkratier fungerar också ofta, även om inte många gillar dem. Den byråkratiska planeringen av ekonomin i Sovjetunionen hade t.o.m. stora framgångar de första decennierna. Men den misslyckades grovt att förnya sig i konkurrensen med USA och Västeuropa. Vi kan nog räkna bort den metoden som lockande alternativ till marknadsekonomin.
Men det finns ett alternativ, fast den har inget bra namn. Vilket är ett stort aber... Ordet "planekonomi" får en att associera till den sovjetiska modellen, men har också nackdelen att beteckna en metod som även används både i privata företag och i statliga byråkratier. Det är det ändrade målet med den ekonomiska verksamheten som är det väsentliga. Och målet är produktion för att tillfredsställa behov direkt, inte via omvägen över "lönsamhet". En bondgård, där allt man behöver produceras på gården, är en sådan ekonomi, men principen utsträcks till ett helt land, eller t.o.m. hela världen.
Men hur skulle det gå till praktiskt? Det är här som "demokratin" kommer in. Ingen kan i förväg besluta om hur framtidens människor "medvetet reglerar" (Marx) sitt samhälle.
Men en sak är klar: det går knappast att hoppa över från ett marknadsekonomiskt samhälle direkt till ett behovsstyrt. Det krävs en lång övergångsperiod. Till en början kommer man säkert att behöva använda former från det gamla systemet och gradvis fylla dem med nytt innehåll. Pengar och priser fortsätter att användas en tid, men konkurrens och utslagning av företag ersätts med samarbete, då alla strävar mot i grunden samma mål.
Marknader och byråkratier är olika sätt att "få saker gjorda". Finns det fler sätt?
"Demokrati" kanske någon säger, men det är något annat: ett sätt att fatta beslut. Demokrati kan tillämpas i t.ex. löntagarstyrda företag men marknaden består, liksom konkurrensen och hotet om konkurs.
Marknadsekonomi innebär att både små och stora företag försöker tjäna så mycket pengar de kan på det de producerar. Det är målet med verksamheten, som karakteriserar en marknadsekonomi. Adam Smiths "osynliga hand" ser sedan till att de varor som behövs hamnar hos dem som behöver dem. I bästa fall.
"Planering" är strängt taget inte heller ett alternativ. Marknadsmekanismerna kombineras ju alltid med planering inom företagen, även inom gigantiskt stora företag som är större än många stater.
Marknadsmekanismen har fungerat någorlunda under lång tid, men idag är det tydligt att den måste ersättas med något nytt.
Offentliga byråkratiers uppgift är ju inte att sälja något så dyrt som möjligt utan att verkställa de politiska organens beslut. Byråkratier består av hierarkiska organisationer av människor. Lägre nivåer lyder de högre. Centralstyrning råder och en regel tillämpas strikt likadant i alla situationer.
Byråkratier fungerar också ofta, även om inte många gillar dem. Den byråkratiska planeringen av ekonomin i Sovjetunionen hade t.o.m. stora framgångar de första decennierna. Men den misslyckades grovt att förnya sig i konkurrensen med USA och Västeuropa. Vi kan nog räkna bort den metoden som lockande alternativ till marknadsekonomin.
Men det finns ett alternativ, fast den har inget bra namn. Vilket är ett stort aber... Ordet "planekonomi" får en att associera till den sovjetiska modellen, men har också nackdelen att beteckna en metod som även används både i privata företag och i statliga byråkratier. Det är det ändrade målet med den ekonomiska verksamheten som är det väsentliga. Och målet är produktion för att tillfredsställa behov direkt, inte via omvägen över "lönsamhet". En bondgård, där allt man behöver produceras på gården, är en sådan ekonomi, men principen utsträcks till ett helt land, eller t.o.m. hela världen.
Men hur skulle det gå till praktiskt? Det är här som "demokratin" kommer in. Ingen kan i förväg besluta om hur framtidens människor "medvetet reglerar" (Marx) sitt samhälle.
Men en sak är klar: det går knappast att hoppa över från ett marknadsekonomiskt samhälle direkt till ett behovsstyrt. Det krävs en lång övergångsperiod. Till en början kommer man säkert att behöva använda former från det gamla systemet och gradvis fylla dem med nytt innehåll. Pengar och priser fortsätter att användas en tid, men konkurrens och utslagning av företag ersätts med samarbete, då alla strävar mot i grunden samma mål.
torsdag 18 augusti 2011
Står vi inför en ny global, uthållig, gyllene epok?
I en kommentar till inlägget nyligen om bankerna, rekommenderade Jan Wiklund en websida med material av den nyschumpeterianske ekonomen Carlota Perez. Och där finns absolut en hel del intressanta artiklar, videos och även några kapitel ur hennes bok, "Technological revolutions and financial capital: The dynamics of bubbles and golden ages".
Som efterföljare till Joseph Schumpeter, som är mest känd för sin tes om entreprenörens nyckelroll i kapitalismen och dess "kreativa förstörelse", betonar hon de tekniska revolutionernas avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hon skiljer noga på tillväxt och utveckling.
De nya företagen, som börjar använda den nya tekniken, är beroende av att det finns "finanskapital", som är beredda att satsa pengar. Resultatet blir regelmässigt att framväxten går lite för fort, och slutar med börskrascher och spekulationsbubblor.
Men i vissa lägen finns varken ny eller gammal teknik, som kapitalisterna kan investera i och då uppstår spekulation i olika typer av värdepapper och de resulterar också i bubblor som spricker.
Det första decenniet under 2000-talet är en sådan period. Det som behövs då är att staten griper in och reglerar finanssektorn, vilket Perez argumenterade för efter IT- och telekomkraschen. Men som bekant blev det inte så. Istället stimulerades fastighetsbubblorna fram.
Och just det här "dubbelbubblefenomenet" gör att man undrar om det cykliska schema hon beskriver för de senaste 200 åren verkligen stämmer längre. Grovt sett går hennes teori ut på att tiden sedan den första industriella revolutionen kan delas in i 50-årsperioder, där nya teknologier växer fram under finanskapitalets dominans, men sedan avlöses under den andra halvan av att tekniken blivit mogen, av ökad produktion, fler jobb och statliga regleringar särskilt av finansbranschen.
Den senare halvan av "kondratieffcykeln" kan - med rätt politik - alltså bli en "gyllene period". Ett lyckosamt exempel är de två kraftiga tillväxtdecennierna efter 1950.
Perez är pessimistisk på kort sikt, eftersom finanskapitalet tyvärr behöll makten efter kraschen 2008, till skillnad från t.ex. vad som hände efter börskraschen 1929.
Om regeringarna följer hennes politiska råd om att satsa på grön, uthållig teknik, tror hon att det är möjligt att vi får se en ny gyllene epok.
Jag undrar bara om hon inte underskattat de grundläggande hoten mot världssystemet, som klimat-, resurs- och miljöproblemen utgör.
Det är inte heller säkert att all ny, lönsam teknik är något som främjar mänskligheten på lite längre sikt. Ett exempel är ju massbilismen, som dominerade perioden före den senaste IT- och telekomrevolutionen. Går det verkligen att rulla tillbaka det resursslösande "paradigmet" med bevarad marknadsekonomi?
Som efterföljare till Joseph Schumpeter, som är mest känd för sin tes om entreprenörens nyckelroll i kapitalismen och dess "kreativa förstörelse", betonar hon de tekniska revolutionernas avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hon skiljer noga på tillväxt och utveckling.
De nya företagen, som börjar använda den nya tekniken, är beroende av att det finns "finanskapital", som är beredda att satsa pengar. Resultatet blir regelmässigt att framväxten går lite för fort, och slutar med börskrascher och spekulationsbubblor.
Men i vissa lägen finns varken ny eller gammal teknik, som kapitalisterna kan investera i och då uppstår spekulation i olika typer av värdepapper och de resulterar också i bubblor som spricker.
Det första decenniet under 2000-talet är en sådan period. Det som behövs då är att staten griper in och reglerar finanssektorn, vilket Perez argumenterade för efter IT- och telekomkraschen. Men som bekant blev det inte så. Istället stimulerades fastighetsbubblorna fram.
Och just det här "dubbelbubblefenomenet" gör att man undrar om det cykliska schema hon beskriver för de senaste 200 åren verkligen stämmer längre. Grovt sett går hennes teori ut på att tiden sedan den första industriella revolutionen kan delas in i 50-årsperioder, där nya teknologier växer fram under finanskapitalets dominans, men sedan avlöses under den andra halvan av att tekniken blivit mogen, av ökad produktion, fler jobb och statliga regleringar särskilt av finansbranschen.
Den senare halvan av "kondratieffcykeln" kan - med rätt politik - alltså bli en "gyllene period". Ett lyckosamt exempel är de två kraftiga tillväxtdecennierna efter 1950.
Perez är pessimistisk på kort sikt, eftersom finanskapitalet tyvärr behöll makten efter kraschen 2008, till skillnad från t.ex. vad som hände efter börskraschen 1929.
Om regeringarna följer hennes politiska råd om att satsa på grön, uthållig teknik, tror hon att det är möjligt att vi får se en ny gyllene epok.
Jag undrar bara om hon inte underskattat de grundläggande hoten mot världssystemet, som klimat-, resurs- och miljöproblemen utgör.
Det är inte heller säkert att all ny, lönsam teknik är något som främjar mänskligheten på lite längre sikt. Ett exempel är ju massbilismen, som dominerade perioden före den senaste IT- och telekomrevolutionen. Går det verkligen att rulla tillbaka det resursslösande "paradigmet" med bevarad marknadsekonomi?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)