Vart tog kondratievvågen vägen?

"Kondratievcykler" eller "kondratievvågor" har diskuterats en del i tidigare inlägg, t.ex. här om Carlota Perez´teorier. Jan Wiklund rekommenderade  i en kommentar boken "AS TIME GOES BY From the Industrial Revolutions to the Information Revolution" av Chris Freeman och Francisco Louça. Den innehåller mycket intressant historiskt material om kondratievvågorna.

Kondratievvågorna är uppkallade efter den ryske ekonomen Kondratiev, som på 1920-talet upptäckte upp- och nedgångar i den kapitalistiska världen, vilka tycktes upprepas med ca 50-åriga intervall. Kondratiev utgick från ekonomisk statistik när han påvisade dessa svängningar i tillväxttakten, men även om få förnekar existensen dessa "vågor", så finns det knappast någon allmänt accepterad förklaring till dem.

Även om det har funnits ansatser till rent ekonomiska förklaringar, så ansluter sig författarna till denna bok till Perez´ och  Joseph Schumpeters tidigare betonande av de teknologiska omvandlingarnas roll. Boken urskiljer fem "vågor" alltsedan den första som började de sista decennierna under 1700-talet, den tid som kallats den "industriella revolutionen".

Den andra vågen omfattas av järnvägsbyggande, ångkraft och mekanisering under första halvan av 1800-talet. Sedan kom en period som präglades av  ståltillverkning, elektrifiering och tung industri.  Den fjärde vågen som uppkom ur den stora depressionen och präglade decennierna efter andra världskriget, dominerades av olja, bilar, motorvägar och massproduktion.

Dagens tekniska "paradigm" är förstås IT och telekom och denna våg kallar de för "informationsrevolutionen".

Att man kan tala om "cykler" eller "vågor" beror på att det finns vissa gemensamma drag mellan dessa olika teknologiska stadier. Industrierna som bygger på den nya tekniken är väldigt lönsamma till att börja med, men i takt med att de "mognar", inträder en period av ökande konkurrens och sjunkande lönsamhet, kanske ren depression. Nya tekniska innovationer föder därefter nya lönsamma industrier, och en ny våg tar sin början.

Men även om man accepterar den här bilden, kan man fråga sig om framtiden kommer att följa det här schemat. Det verkar ju faktiskt som att "informationsrevolutionen" inte har lyckats få igång en ny ekonomisk boom liknande de gyllene efterkrigsåren!

Freeman och Louça har en syn på förhållandet mellan samhällets "semiautonoma delsystem" ekonomi, politik, vetenskap, teknik och kultur, som liknar Marx materialistiska historieuppfattning. Men det finns en möjligen avgörande skillnad - de tar avstånd från uppfattningen att ekonomin skulle vara primär i förhållande till de andra delsystemen.

I praktiken betraktar de istället det tekniska delsystemet som nyckeln till att förstå den ekonomiska historien. Och detta tror jag är svagheten i deras uppfattning. Under kapitalismen spelar naturligtvis de här "delsystemen" alla en roll, och påverkar varandra, men i slutändan är det "ekonomin", som avgör.

Det går förstås inte att förutsäga vilka vetenskapliga upptäckter som kommer att göras och vilken konkret teknisk utveckling som de kan resultera i. Ekonomiska faktorer som lönsamhet, lönenivåer o.s.v. bestämmer vilken teknik som kommer till användning.

När ekonomisk teori behandlas i boken, är det den neoklassiska teorin som åsyftas. De betraktar den helt riktigt som värdelös om man ska förstå den verkliga historien.  Ekonomiska system förändras historiskt men den neoklassiska teorin utgår ju från den absurda idén om eviga ekonomiska lagar.  Men författarna missar att det finns andra ekonomiska teorier än den neoklassiska!

Boken inleds med en skarp kritik av "cliometrin". Traditionellt delades ekonomiämnet på universiteten upp i verklighetsfrämmande teori, den neoklassiska marknadsideologien, och  ämnet ekonomisk historia. Efter kriget kände sig  neoklassikerna beredda sluka den ekonomisk historien med sina statistiska och matematiska metoder. Slaveri studerades t.ex. som om den kan beskrivas utifrån marknadsekonomiska modeller! Detta måste vara en av de bisarraste episoderna i idéhistorien...