Erik S. Reinert, norsk kritiker av nyliberalismen

När man läser om Carlota Perez´på nätet, så dyker namnet på en norsk ekonom upp då och då, nämligen Erik S. Reinert. Han har sammanfattat sina åsikter i denna, synnerligen läsvärda artikel, om "The Terrible Simplifers: Common Origins of Financial Crises and Persistent Poverty in Economic Theory and the new ‘1848 Moment’".

Artikeln är ett skarpt angrepp på det nyklassiska, nyliberala ekonomiska tänkandet för att ha orsakat både finanskrascherna 2008 och fattigdomens bevarande i "utvecklingsländerna". De länder som tvingats tillämpa "Washington Consensus" har i motsats till Kina och Indien stått och stampat och i flera fall gått bakåt. Det är doktrinen om frihandel i alla lägen och för alla länder, som är den stora skurken.

Reinerts utgångspunkt är definitivt inte marxism, utan hans husgudar är Schumpeter, Keynes och den österrikiske ekonomen Hayek (!?). Liberalerna alltifrån Adam Smith, David Ricardo till Paul Krugman kritiseras inte i första hand för att de hade fel utan för att deras teorier var för abstrakta och tog för liten hänsyn till den empiriska verkligheten.

En ekonom som råkar särskilt illa ut är Ricardo, vars teori om "komparativa fördelar" fortfarande utgör grundstenen för dem som predikar frihandelns välsignelser.

Men vad gjorde Ricardo för fel? Marxister höjer nog ögonbrynen när Reinert argumenterar för att Ricardos misstag var att överta Adam Smiths teori om att handel handlar om att byta kvalitativt lika arbetstimmar. En medelmåttig advokat har alltid bättre betalt än diskare, hur professionella dessa än skulle vara... Här känns det som att det är något lurt med Reinerts resonemang, tycker jag nog. Vad sägs om de lågbetalda sovjetiska läkarna, t.ex.?

En utförlig marxistisk kritik av teorin om komparativa fördelar finns hos Sam Williams. Hans resonemang  övertygar mig mer än Reinerts. (Ricardo grundar sina argument t.ex. på den s.k. kvantitetsteorin för pengar, som går ut på att penningtillgången bestämmer prisnivån. Där hade Marx och Keynes motsatt ståndpunkt.)

Reinert har också förmågan att göra förenklingar, liksom de han kritiserar. Han delar upp ekonomiska verksamheter i två huvudgrupper, en med avtagande avkastning ("diminishing returns") och en med växande ("increasing returns"). Exempel på det förra är råvarutvinning - det brukar ju kosta mer och mer att utvinna råvaror, ju mindre det finns kvar av dem. I tillverkningsindustri däremot blir kostnaden genom stordriftsfördelar lägre per enhet, ju mer som produceras.

Lösningen för alla länder är därför arbetsfördelning och industrialisering. På den punkten är han överens med Adam Smiths syn på hur "nationernas välstånd" ska nås.

När ett land slår in på industrialiseringsvägen, så måste staten  inledningsvis skydda sin industri så att den inte blir utkonkurrerad. Vilket Tyskland gjorde, USA gjorde och Kina gjort. Världsbanken och Internationella Valutafonden har ju däremot ansett att det bästa för "utvecklingsländer" är att de öppnar upp sig helt för internationell konkurrens.

Något jag skulle vilja sätta frågetecken för är hos Reinert är att han tror att orsaken till den eländiga politiken som förts, är att de etablerade ekonomerna "tänkt fel" med jämna mellanrum. Och att det är förståeligt att man tänker fel om situationen i länder som ligger långt bort. Men nog måste man säga att det är naivt att bortse från maktaspekterna på det sätt som han gör.

Reinert befinner sig trots sin oerhört hårda kritik av etablissemangsekonomin, ändå helt inom kapitalismens ramar. Han sympatiserar med produktion som ger jobb med höga löner, framför finansiella spekulationer, precis som Carlota Perez. Men i motsats till henne har han inte mycket säga om energi-, klimat- och resurskriserna, som hotar om BNP skulle börja växa även i de "rika länderna".