Mer debatt om den "byråkratiska socialismen"

Marxistiska kritiker och motståndare till de "stalinistiska" staterna, som omfattade som mest en tredjedel av jordens yta, har haft svåra problem med att placera in dessa stater i ett marxistiskt schema. Vilken var den härskande klassen i t.ex. Sovjet? Det vanliga svaret, "byråkratin", stupar  på att byråkratiers uppgift brukar vara att tjäna en bestämd klass,  inte att utgöra en klass med en bestämd roll i produktionssättet.

Paul Flewers kritiserar Trotskijs tes om Sovjet som en "degenererad arbetarstat" i artikeln "USSR Review: Sticking with old dogmas that have failed time and again". Varför återtog aldrig arbetaklassen makten från det byråkratiska skiktet? Flewers anser sig ha en förklaring till den "stalinistiska" statens stabilitet:

So what we actually had was a temporary process of non-capitalist national modernisation that would enable the Soviet and Chinese elites to build up their societies - not to build a socialist society (why would any ruling elite wish to relinquish its social power?), but, whether they realised it or not, so that they could at some point rejoin the capitalist world.

Detta liknar Immanuel Wallerstein åsikter. Men även om man kan säga i efterhand att "objektivt" ersatte byråkratin under en tid en alltför svag kapitalistklass, så återstår frågan varför den gjorde det!

Flewers fick ett svar av Jim Creegan i artikeln: "USSR polemic: In defence of defencism" med en  ny vändning i diskussionen. Han hävdar att Trotskij hade i grunden rätt när han menade att de "stalinistiska" byråkraterna borde försvaras mot imperialismens försök att återinföra privatkapitalismen i dessa länder. "Byråkraterna" spelade en progressiv social och ekonomisk roll när  slog vakt om planeringen och det offentliga ägandet. För att förstå sovjetsystemets öde måste man ta in hela världssystemet i en förklaring:

With the incomparable advantage of hindsight, we can now see that the fundamental error in Trotsky’s thinking was not mainly in his analysis of the USSR, but in his reading of the historical period in which he lived. He believed, in keeping with the Bolsheviks of 1917 and not at all unreasonably for his time, that capitalism had exhausted its ability to develop human productive forces, and that proletarian revolution was the only means of saving society from decline and catastrophe. The post-war boom in western countries postponed such a final reckoning, however. 

 It was partly due to the launching of the second cold war that large sections of the Soviet elite (but by no means all of it, as Flewers seems to suggest), and indeed - at least in the Polish case - broad swathes of the working class itself, were driven to the conclusion that their future lay with the west. This outcome was not the preordained product of economic deceleration. A more favourable balance of class forces internationally could have led to an outcome more in keeping with Trotsky’s optimistic scenario. Things turned out as they did because the capitalist class captured the initiative on all fronts.

Karl Kautsky om de intellektuellas roll i arbetarrörelsen

Karl Kautsky, den ledande socialdemokratiske teoretikern  i den andra internationalen, är närmast bortglömd idag. Det är inte så konstigt att socialdemokratin inte vill kännas vid den marxistiske revolutionären, som Kautsky var fram till första världskriget.

För kommunisterna var han den store avfällingen, som tog avstånd från oktoberrevolutionen 1917. Men Kautsky var Lenins läromästare, och "leninismen" går nog inte att förstå om man inte studerar Kautsky. Följande citat ur artikeln "The Intellectuals and the Workers", kunde mycket väl ha varit skriven hans ryske elev:

As an isolated individual, the proletarian is a nonentity. His strength, his progress, his hopes and expectations are entirely derived from organisation, from systematic action in conjunction with his fellows. He feels himself big and strong when he is part of a big and strong organism. The organism is the main thing for him; the individual by comparison means very little. The proletarian fights with the utmost devotion as part of the anonymous mass, without prospect of personal advantage or personal glory, performing his duty in any post assigned to him, with a voluntary discipline which pervades all his feelings and thoughts.

Quite different is the case of the intellectual. He fights not by means of power, but by argument. His weapons are his personal knowledge, his personal ability and his personal convictions. He can attain a position only through his personal abilities. Hence the freest play for these seems to him the prime condition for success. It is only with difficulty that he submits to serving as a part which is subordinate to the whole, and then only from necessity, not from inclination. He recognises the need of discipline only for the masses, not for the select few. And naturally he counts himself among the latter.

I artikeln The “intellectuals” and party principles går han längre och förklarar varför revisionistiska intellektuella bör uteslutas ur det socialdemokratiska partiet.

What the “intellectuals” can bring to the proletariat is solely a superior scientific knowledge. But it is just that which cannot give the elements to one unable to surmount bourgeois narrowness of view. Their intelligence only allows them to graft bourgeois ideas on those of the proletariat, to bring confusion and dispute, and a weakening of the class struggle.

Ultravänstern och Maos kulturrevolution

Debatten om lärdomarna av kulturrevolutionens (och den kinesiska kommunismens) misslyckande har blossat upp igen på kasama.

Mike Ely argumenterar för att kulturrevolutionen egentligen inte misslyckades. Det handlade om ett nederlag. Han jämför med ett slag i ett krig där ena parten kan göra allting rätt, men ändå förlora eftersom styrkeförhållanden var alltför oförmånliga. I princip kan Ely förstås ha rätt, men det känns ändå otillfredsställande att inte kunna peka på något stort misstag som begicks av revolutionärerna...

Elys motståndare däremot tror sig ha en förklaring till nederlaget. De menar att Mao borde ha allierat sig med den s.k. ultravänstern istället för att försöka ena de revolutionära "rebellerna" med de  goda krafterna inom Partiet och militären. Istället betraktades ultravänsteristerna som kontrarevolutionärer och hamnade i fängelse.

Ultravänsterns analys påminde trotskisternas analys av Sovjetunionen på 20-talet, och fick också entusiastiskt stöd av (den oortodoxe) trotskisten Tony Cliff.  Det kinesiska kommunistpartiet representerade enligt denna analys inte längre arbetarklassen utan "byråkratin", som sågs som en egen klass, de "röda kapitalisterna". Men den analysen framstår för mig som alltför förenklad. Om alla administratörer, "byråkrater", automatiskt tillhör en egen fientlig klass, då förefaller möjligheten att någonsin bygga socialismen utesluten för alltid!

Man kan invända mot liknelsen med trotskisterna. Trotskij talade som bekant mer realistiskt om en "deformerad arbetarstat" i Sovjet. Byråkratin var ingen klass i egentlig mening. Trotskij spådde också att inom kort skulle antingen arbetarklassen göra en politisk revolution eller så skulle byråkraterna omvandla sig till en kapitalistklass. Så skedde som bekant inte, men ändå höll många trotskister fast vid den gamla, alltmer obegripliga analysen. En del försvarade t.ex. Sovjets, "den deformerade arbetarstatens", ockupation av Afghanistan.

Men en del trotskister insåg att den gamla analysen inte höll. Men varken talet om "byråkratisk kollektivism", vilket påminner om den kinesiska ultravänsterns analys, eller idén om  "statskapitalism" framstår som övertygande för mig. Båda teorierna missar att det inte handlade ett färdigt "system" utan om samhällen i förvandling, med både socialistiska och kapitalistiska inslag. Den "maoistiska" analysen, att klasskampen fortsätter under socialismen, förklarar mer än trotskisternas olika analyser.  Den kinesiska ultravänsterns teorier höll inte heller.

I artikeln  om “New Trends of Thought” on the Cultural Revolution beskrivs ultravänsterns idéer men också hur de lyckades omvärdera dem. De kom fram till en verklig lärdom som går att dra av kulturrevolutionens nederlag. Det handlade om frånvaron av demokratiska institutioner. "Ultravänstern"  kom att engagera sig i den "liberala" rörelsen för en "femte modernisering", alltså för att införa "borgerlig" demokrati i Kina.

Around the same time, in Zhejiang province, there was also a group of people who advocated unity. 
But their theory was much more interesting. According to them, "the distinction between the rebels, the conservatives, and the capitalist-roaders does not make any sense. Everybody is a citizen. And as a citizen, everybody has the equal right to vote and to stand for election." They maintained: "Without a general election, there would be no democracy. The public authorities would not be trusted by the people unless their leadership is elected by the people." Furthermore, elections were considered a solution to factionalism. Had the revolutionary committees been established through elections, it was argued, opposing factions would no longer have to intrigue against each other or resort to violence. For this reason, the group put forward a slogan: "No more distinction between the 'rebels' and the 'conservatives,' let's all look forward to a democracy." This idea found support among some workers in several large factories of Hangzhou, the capital of the province.  Elections were reportedly held in response to the spread of the idea in some small towns of the province as well. However, just like its radical counterpart, the liberal NT was also severely suppressed in late 1968. It was condemned as "blind faith in elections," "formalism," and even "reactionary trend of thought."

Maoismens syn på den socialistiska ekonomin

I en kommentar på kasama kan man läsa en, som jag tycker, bra beskrivning av hur Mao utvecklade synen på den socialistiska ekonomin jämfört med den tills dess förhärskande synen bland marxister. Inte bara Lenin och Stalin, utan även t.ex. Trotskij, betonade på ett förenklat sätt vikten av den statliga äganderättens roll för socialismen.

Chomsky mot Zizek

Noam Chomskys vetenskapssyn diskuterades nyligen på Björnbrums blogg, bl.a. i inlägget "Chomsky och modelltänkandet". Nu  har det dykt upp en video med beröring till detta ämne, där Chomsky skåpar ut Slavoj Zizek som teoretiker.

Videoklippet finns här och kommenteras på kasama, "Chomsky against thinking". Kritiken av Chomsky låter så här:

I just came across this new (remarkably stupid) rant by Noam Chomsky against theory, Zizek, and Lacan. Among other things, Chomsky denounces Zizek for not producing any work that "can be explained to a twelve year old in five minutes." It seems that the basic method here, which is unfortunately mirrored by so many leftists, is 'I can't understand this, therefore it is shit.' Perhaps we should throw out the whole bulk of the sciences, since those cannot be explained to twelve-year-olds in five minutes either?

Men jag kan inte låta blir att hålla med Chomsky i detta fall. Han beskriver Zizek som en posör och aktör, och påstår att det inte finns något  innehåll i det som Zizek säger. Och Chomsky har rätt i att om det inte går att beskriva kärnan i en ny teori för en tolvåring - då finns det förmodligen ingenting där. (Fast fem minuter kanske är för lite om man ska förklara den senaste fysikaliska teorin om mörk energi...)

Jag har inte förstått Zizeks fascination för psykoanalytikern Lacan. Zizek har skrivit en liten bok om Lacans teorier men i likhet med Chomsky lyckas jag inte begripa vad Lacans teorier ("the Big Other" och sådant) går ut på.

Inom filosofin försöker Zizek treva sig fram till en egen position och hitta ett alternativ till den "stalinistiska" dialektiska materialismen. Jag tvivlar starkt på att han någonsin kommer att lyckas komma fram med något bättre än marxismen, när han söker i  den förmarxistiska idealistiska filosofin. Hegel var knappast en bättre marxist än Marx, som han tycks mena...

Men Zizek är helt klart en underhållande politisk tänkare. Och där han han ofta rätt, t.ex. i sin kritik av den förhärskande anarkistiska kritiken inom vänstern mot traditionell politisk verksamhet. Här en video med Zizek i aktion, i Brasilien:

Kanada och vänsterns väg

Det politiska läget i Kanada har inte oväntat stora likheter med situationen i dagens Sverige. Murray Dobbin reflekterar i counterpunch över hur "de progressiva" ska kunna hitta en väg ur ett politiskt system, där partierna helt slutat lyssna på dem de sägs representera. Och där de som styr sticker huvudet i sanden inför de stora problem som behöver lösas. Men är han i  "Reinventing Progressive Politics in Canada" på rätt spår?

Dobbin förespråkar en sorts reträtt till att koncentrera sig på den  lokala nivån. Alla försök att skapa nya partier som ställer upp i val på den nationella nivån har misslyckats. Och är dömda att misslyckas! Det är ju bara att se hur snabbt Miljöpartiet förvandlades till ett "ansvarstagande" parti när det kom in i riksdagen.

Dobbins har förmodligen rätt i att den praktiska verksamheten måste vara "lokal", men ändå ha ett nationellt och internationellt perspektiv.

Alain Badiou om Turkiets nya väg

Filosofen Alain Badious skriver att "resningen i Turkiet" kan öppna för något helt nytt i raden av utbrott av protester vi sett i arabvärlden och i södra Europa. Med tanke på de stora skillnaderna mellan t.ex. Turkiet och Egypten å ena sidan, och  de "väst"-länderna å den andra, så kan han ha rätt.

Det finns ett val idag mellan två vägar. Den ena vägen är den som valdes av folken det sönderfallande sovjetimperiet, att ansluta sig till den falska "demokratin" i Väst. Den andra vägen, den som leder framåt, återstår att utforska.

They must give up the temptation to adopt, for their own benefit, the “Western” conception of democracy, meaning: the simple, self-serving desire for a middle class to exist in Turkey as an electoral and falsely democratic client of an oligarchic power integrated into the world market of capital and commodities. This is called: liaison with the masses. Without it, the admirable current revolt will end in a subtler and more dangerous form of subservience: the kind we are familiar with in our old capitalist countries.

We intellectuals and militants in France and other rich countries of the imperialist West implore our Turkish friends to avoid creating a situation like ours in their country. To you, our dear Turkish friends, we say: the greatest favor you can do for us is to prove that your uprising is taking you to a different place from ours, that it is creating a situation whereby the material and intellectual corruption in which our sick old countries are languishing today will be impossible.

Fortunately, I know that in contemporary Turkey, among all our Turkish friends, the means exist to avoid the erroneous desire to be like us. This great country, with its long, tormented history, can and must surprise us. It is the ideal place for a great historical and political innovation to occur.