I förra inlägget försökte jag bemöta några invändningar mot att den klassiska politiska ekonomin, inklusive den marxska, skulle vara vetenskaplig. Men varken Adam Smith eller David Ricardo lyckades trots sina vetenskapliga ambitioner ge en logiskt sammanhängande beskrivning av den kapitalistiska ekonomin. Det föll på Marx lott att prestera en sådan.
Marx klagade på Ricardos metod. I Ricardos utläggning över arbetsvärdeläran införde denne t.ex. omedelbart resonemang om kapital, en företeelse som bara kan förstås om man redan förklarat vad pengar är, och hur det kommer sig att den mycket speciella varan arbetskraft finns på marknaden.
Ricardo insåg att olika typer av teknisk sammansättning av kapitalet modifierar värdets storlek. Visserligen menade han att skillnaden mellan värde och pris ändå är försumbara i praktiken, men teorin var ändå ohjälpligt fördärvad.
Ändå hade Ricardo därmed satt fingret på en viktig motsägelse som ”vulgärekonomerna” skulle utnyttja för att helt enkelt avfärda hela arbetsvärdeläran (att varans värdestorlek bestäms av arbetstiden). Motsägelsen uppstår därför att kapitalister i sina beslut utgår från lönsamheten på insatt kapital. Och då räknas vinsten både på det variabla kapitalet, lönerna, och det konstanta kapitalet, produktionsmedlen. Enligt arbetsvärdeläran är det dock endast det variabla kapitalet som producerar värde.
När lönsamheten ökar i en bransch på grund av växande efterfrågan, så dras mera kapital till den, produktionen och utbudet ökar varvid priset sjunker tillbaka till en ”normal” nivå. Det finns alltså en tendens till att profikvoten utjämnas med tiden till en genomsnittlig profitkvot. Det är så här marknadskonkurrensen fungerar enligt Smith, Ricardo och Marx. Men om förhållandet mellan konstant och variabelt kapital skulle vara olika i olika branscher så går denna genomsnittliga profitkvot helt enkelt inte ihop med att varorna i genomsnitt skulle säljas till sina värden.
Hur löste då Marx den här besvärande motsägelsen i den politiska ekonomins grundvalar? Jo, genom att i både första och andra bandet av Kapitalet helt enkelt anta att varor säljs till sina värden, och först i tredje bandet modifiera teorin och förklara att varorna inte säljs till sina värden utan i genomsnitt till "produktionspriser" som utgörs av kostnad för arbetskraft och produktionsmedel plus den genomsnittliga profitkvoten.
Borgerliga ekonomer som Böhm-Bawerk har kritiserat Marx tillvägagångssätt att lösa detta s.k. transformationsproblem. Man kan väl inte hålla fast vid båda de motsägande uppfattningarna!? Men för Marx var hans metod den enda möjliga att göra ekonomin begriplig. Forskningen börjar med konkreta företeelser som priser, profiter och räntor och kommer till slut fram till de mest allmänna och abstrakta begreppen, som ”värde”. Men enligt Marx måste en begriplig framställning av forskningsområdet tvärtom utgå från de allmännaste, abstrakta begreppen och steg för steg ur dem härleda allt konkretare begrepp.
I denna process är det nödvändigt att göra förenklingar och antaganden som inte stämmer helt med verkligheten. I tredje bandet förklaras hur den totala summan av värden och mervärden på grund av den utjämnade profitkvoten fördelas annorlunda än om priserna helt skulle motsvarat den i varorna nedlagda arbetstiden. Men eftersom den genomsnittliga profikvoten är beroende av det totala mervärdets storlek, och denna bara kan förstås som värdet av det den totala mängden obetalt arbete i samhället, så är det "i sista instans" värden och mervärden som reglerar profiter och priser.
I tredje bandet förklaras företeelser på ekonomins "yta" som handelsvinst, penningränta, ”fiktivt kapital”, jordränta och med denna sammanhängande fastighetspriser. Men det var nödvändigt att utgå från det i första bandet mer abstrakta begreppet mervärde, vilket i sin tur bara kan förstås utifrån det ännu generellare begreppet värde.
Det är faktiskt först när man nått slutet på tredje bandet som man fullt ut kan förstå första kapitlet i första bandet om Varan och dess två motpoler, bruks- och bytesvärde.
I nästa inlägg ska jag försöka mig på en kort översikt av alla tre banden.
tisdag 23 november 2010
"Kapitalet" - vetenskap eller idelogi?
Den klassiska politiska ekonomin användes av den uppåtstigande borgarklassen i kritiken mot det gamla samhället, främst den feodala jordägande klassen, vilken konsumerar men inte producerar. Enligt Marx, ”arbetarklassens politiska ekonom”, skapade Adam Smith och speciellt David Ricardo därvid en ny vetenskap, som möjliggorde en förståelse av den kapitalistiska ekonomins mekanismer. Det var därför borgerlighetens företrädare som kom att upptäcka kapitalismens smutsiga hemlighet: att arbetarklassens obetalda arbete försörjer inte bara de lata jordägarna, utan också är källan till industrikapitalisternas profiter och penningkapitalisternas räntor.
Det var alltså inte Marx utan Smith och Ricardo, som upptäckte mervärdets existens. Men de avstod från att närmare undersöka detta mervärde, som är formen för den specifikt kapitalistiska exploateringen. De gav inte ens mervärdet ett eget sammanfattande namn, till skillnad från dess beståndsdelar profit, jordränta och penningränta.
Vari låg då det specifikt vetenskapliga i Smiths och Ricardos politiska ekonomi? Jo, de uppfann ett begrepp, ”värdet”, som inte är empiriskt observerbart men som förklarar de empiriskt observerade varupriserna. Bakom dessa varupriser, som ständigt växlar, finns varans "värde", som enligt den politiska ekonomin motsvarar den arbetstid som åtgått för varans produktion. Existensen av detta värde eller ”naturliga pris”, som det också kallades ibland, kan man sluta sig till ur det empiriska faktum att varupriserna pendlar kring ett genomsnitt i takt med växlingarna i utbud och efterfrågan. Nivån för detta genomsnitt kan inte förklaras ur utbud och efterfrågan, vilket påstods av ”vulgärekonomin” (Marx uttryck), vilken därför upphört att vara en vetenskap. Några utförliga motiveringar för denna "arbetsvärdelära" ansåg sig varken Smith eller Ricardo behöva ge. Det räckte troligen med iakttagelsen att priserna tenderade att sjunka i takt med ökande produktivitet i arbetet.
Det var inte bara de ”vulgärekonomer”, som levde på Marx tid som förnekade behovet av ett objektivt värdebegrepp. Det görs ju fortfarande i borgerlig nationalekonomi. På sin höjd erkänner man ett subjektivt, omätbart värdebegrepp, som utgår från konsumenternas tillfälliga preferenser. (Vissa av de s.k. marginalisterna, som förkastade den klassiska politiska ekonomin, uppfann en helt och hållet fiktiv enhet för subjektiv nytta, som de kallade för ”en util”. Denna tradition är nog helt passé idag.)
En kritik mot det objektiva värdebegreppet är att det skulle vara ”metafysiskt”, eftersom det ju inte motsvarar något empiriskt observerbart. Men samma invändning skulle i så fall kunna riktas mot fysiken. Energi är inte heller observerbar, utan är ett begrepp som kräver rätt avancerade matematiska kunskaper för att förstås. Men ändå accepterar vi att detta abstrakta fenomen, energin, bevaras i materians omvandlingar mellan rörelse-, läges-, värme-, kemisk energi m.m.. På ett liknande sätt överförs ”värde” mellan varor, pengar, maskiner m.m. under kapitalets cirkulation.
En mer generell, populär invändning mot den politiska ekonomin som vetenskap är att den handlar om människor. Och eftersom människan är en ytterst komplicerad varelse så går det varken att förklara eller förutsäga hennes beteende. Ett fysikaliskt motargument mot detta resonemang är då teorin om gaser, termodynamiken. Trots att en gas består av ett ofantligt antal molekyler, vilkas enskilda rörelse är omöjlig att beskriva, så går det ändå att beskriva gasens tillstånd med hjälp av teoretiska begrepp som tryck och temperatur. Dessa begrepp kan förstås som statistiska genomsnitt av molekylernas till synes kaotiska rörelser. Att använda begreppet temperatur om en enskild molekyl är meningslöst - lika meningslöst som det enligt Marx är att använda begreppet värde om en isolerad individs arbetsprodukt. Värdet är genomsnittligt samhälleligt arbete, enligt Marx utveckling av Smiths och Ricardos arbetsvärdelära.
Parallellen mellan gaser och samhällen har förstås sina begränsningar. Ett samhälles historia kan inte reduceras till dess ekonomi. För att beskriva den ekonomiska utvecklingen krävs dessutom beskrivningar av dess politik och kultur, vilka växelverkar med ekonomin.
Det var alltså inte Marx utan Smith och Ricardo, som upptäckte mervärdets existens. Men de avstod från att närmare undersöka detta mervärde, som är formen för den specifikt kapitalistiska exploateringen. De gav inte ens mervärdet ett eget sammanfattande namn, till skillnad från dess beståndsdelar profit, jordränta och penningränta.
Vari låg då det specifikt vetenskapliga i Smiths och Ricardos politiska ekonomi? Jo, de uppfann ett begrepp, ”värdet”, som inte är empiriskt observerbart men som förklarar de empiriskt observerade varupriserna. Bakom dessa varupriser, som ständigt växlar, finns varans "värde", som enligt den politiska ekonomin motsvarar den arbetstid som åtgått för varans produktion. Existensen av detta värde eller ”naturliga pris”, som det också kallades ibland, kan man sluta sig till ur det empiriska faktum att varupriserna pendlar kring ett genomsnitt i takt med växlingarna i utbud och efterfrågan. Nivån för detta genomsnitt kan inte förklaras ur utbud och efterfrågan, vilket påstods av ”vulgärekonomin” (Marx uttryck), vilken därför upphört att vara en vetenskap. Några utförliga motiveringar för denna "arbetsvärdelära" ansåg sig varken Smith eller Ricardo behöva ge. Det räckte troligen med iakttagelsen att priserna tenderade att sjunka i takt med ökande produktivitet i arbetet.
Det var inte bara de ”vulgärekonomer”, som levde på Marx tid som förnekade behovet av ett objektivt värdebegrepp. Det görs ju fortfarande i borgerlig nationalekonomi. På sin höjd erkänner man ett subjektivt, omätbart värdebegrepp, som utgår från konsumenternas tillfälliga preferenser. (Vissa av de s.k. marginalisterna, som förkastade den klassiska politiska ekonomin, uppfann en helt och hållet fiktiv enhet för subjektiv nytta, som de kallade för ”en util”. Denna tradition är nog helt passé idag.)
En kritik mot det objektiva värdebegreppet är att det skulle vara ”metafysiskt”, eftersom det ju inte motsvarar något empiriskt observerbart. Men samma invändning skulle i så fall kunna riktas mot fysiken. Energi är inte heller observerbar, utan är ett begrepp som kräver rätt avancerade matematiska kunskaper för att förstås. Men ändå accepterar vi att detta abstrakta fenomen, energin, bevaras i materians omvandlingar mellan rörelse-, läges-, värme-, kemisk energi m.m.. På ett liknande sätt överförs ”värde” mellan varor, pengar, maskiner m.m. under kapitalets cirkulation.
En mer generell, populär invändning mot den politiska ekonomin som vetenskap är att den handlar om människor. Och eftersom människan är en ytterst komplicerad varelse så går det varken att förklara eller förutsäga hennes beteende. Ett fysikaliskt motargument mot detta resonemang är då teorin om gaser, termodynamiken. Trots att en gas består av ett ofantligt antal molekyler, vilkas enskilda rörelse är omöjlig att beskriva, så går det ändå att beskriva gasens tillstånd med hjälp av teoretiska begrepp som tryck och temperatur. Dessa begrepp kan förstås som statistiska genomsnitt av molekylernas till synes kaotiska rörelser. Att använda begreppet temperatur om en enskild molekyl är meningslöst - lika meningslöst som det enligt Marx är att använda begreppet värde om en isolerad individs arbetsprodukt. Värdet är genomsnittligt samhälleligt arbete, enligt Marx utveckling av Smiths och Ricardos arbetsvärdelära.
Parallellen mellan gaser och samhällen har förstås sina begränsningar. Ett samhälles historia kan inte reduceras till dess ekonomi. För att beskriva den ekonomiska utvecklingen krävs dessutom beskrivningar av dess politik och kultur, vilka växelverkar med ekonomin.
onsdag 3 november 2010
Paul Krugman kommenterar det amerikanska valresultatet
Den som följer Paul Krugmans blogg i New York Times, möter kända tongångar i hans kommentar till nederlaget för Obamas demokrater. Som keynesiansk ekonom har han sedan finanskraschen hösten 2008 argumenterat för kraftigt ökade statliga stimulanser för att sänka massarbetslösheten. Obama har inte lyssnat på honom. Enligt Krugman försatt Obama chansen att få ned arbetslösheten, när det var politiskt möjligt - strax efter finanskraschen.
Det är lätt att förstå Krugmans förtvivlan över den åtstramningspolitik som republikaner, EU och även de flesta borgerliga ekonomer talat för under en tid. Att driva åtstramningspolitik under en depression trodde man var fullständigt diskrediterat sedan Herbert Hoovers katastrofala politik under 30-talsdepressionen.
Krugmans utgår från det keynesianska begreppet "liquidity gap" för att beskriva det ekonomiska läget idag. Den enkla keynesianska tanken är att "entreprenörer" investerar bara när lönsamheten överstiger räntenivån. Normalt kan staten därför stimulera ekonomin genom att få ner räntan, men i ett läge där räntan är nästan noll, fungerar det ju inte: den nominella räntan kan bli vara negativ. Därför återstår för staten att stimulera ekonomin genom att för lånade pengar sätta igång investeringar i bl.a. infrastruktur. Därmed skapas förhoppningsvis en efterfrågan som sätter snöbollen i rullning. Observera att grundorsaken var ju att det är profitmotivet som bestämmer aktiviteten i ekonomin, men detta brukar keynesianer gärna glömma bort när de diskuterar behovet av en tillräckligt stor "effektiv efterfrågan" i ekonomin.
På sista tiden har Krugman börjat plädera för en lite annan utväg ur krisen: det gäller för centralbanken, "the Fed", att skapa förväntningar om en relativt hög inflation. På så sätt kan, menar han, den reella räntan, nominalräntan minus inflationen, sänkas och skulder "inflateras bort". Han håller med om att detta innebär att belöna dem som slösat, och kan synas omoraliskt. Men ekonomi och moral är två skilda ting! Och risken för det skulle skapas en inflationsspiral avfärdar han med auktoriteten hos en nobelpristagare i ekonomi...
Krugman är politiskt en progressiv liberal. Han har t.o.m. föreslagit att det någon gång borde gå att få fram ett alternativ till det nuvarande kapitalistiska systemet. Men den ekonomiska politik han står för idag måste ändå sägas vara klart borgerlig. Det som han kallar full sysselsättning är i själva verket arbetslöshet på en nivå som erfarenhetsmässigt inte orsakar inflation och kan ligga på t.ex. 5 %. Medan Keynes var radikalare och ansåg att det är statens uppgift att få bort all "ofrivillig arbetslöshet". Men den skillnaden kan väl förklaras med Keynes´ rädsla för revolutionen.
Det är lätt att förstå Krugmans förtvivlan över den åtstramningspolitik som republikaner, EU och även de flesta borgerliga ekonomer talat för under en tid. Att driva åtstramningspolitik under en depression trodde man var fullständigt diskrediterat sedan Herbert Hoovers katastrofala politik under 30-talsdepressionen.
Krugmans utgår från det keynesianska begreppet "liquidity gap" för att beskriva det ekonomiska läget idag. Den enkla keynesianska tanken är att "entreprenörer" investerar bara när lönsamheten överstiger räntenivån. Normalt kan staten därför stimulera ekonomin genom att få ner räntan, men i ett läge där räntan är nästan noll, fungerar det ju inte: den nominella räntan kan bli vara negativ. Därför återstår för staten att stimulera ekonomin genom att för lånade pengar sätta igång investeringar i bl.a. infrastruktur. Därmed skapas förhoppningsvis en efterfrågan som sätter snöbollen i rullning. Observera att grundorsaken var ju att det är profitmotivet som bestämmer aktiviteten i ekonomin, men detta brukar keynesianer gärna glömma bort när de diskuterar behovet av en tillräckligt stor "effektiv efterfrågan" i ekonomin.
På sista tiden har Krugman börjat plädera för en lite annan utväg ur krisen: det gäller för centralbanken, "the Fed", att skapa förväntningar om en relativt hög inflation. På så sätt kan, menar han, den reella räntan, nominalräntan minus inflationen, sänkas och skulder "inflateras bort". Han håller med om att detta innebär att belöna dem som slösat, och kan synas omoraliskt. Men ekonomi och moral är två skilda ting! Och risken för det skulle skapas en inflationsspiral avfärdar han med auktoriteten hos en nobelpristagare i ekonomi...
Krugman är politiskt en progressiv liberal. Han har t.o.m. föreslagit att det någon gång borde gå att få fram ett alternativ till det nuvarande kapitalistiska systemet. Men den ekonomiska politik han står för idag måste ändå sägas vara klart borgerlig. Det som han kallar full sysselsättning är i själva verket arbetslöshet på en nivå som erfarenhetsmässigt inte orsakar inflation och kan ligga på t.ex. 5 %. Medan Keynes var radikalare och ansåg att det är statens uppgift att få bort all "ofrivillig arbetslöshet". Men den skillnaden kan väl förklaras med Keynes´ rädsla för revolutionen.
måndag 1 november 2010
Mer om den ekonomiska planeringens möjligheter
De två tidigare inläggen har diskuterat Joseph Greens idéer om socialistisk planering. I detta inlägg tänkte jag kommentera den artikel av honom, som tar upp Marx beskrivning av kapitalets samhälleliga cirkulation i andra bandet av "Kapitalet" (20:e och 21:a kapitlen).
Som Green påpekar, så utgår första bandet av "Kapitalet" från ett individuellt, kapitalistiskt företag. Det räcker då att beskriva produktionen av "värde" och bortse från det konkreta, materiella innehållet hos de producerade produkterna. Det förutsätts att kapitalisten dels kan hitta de råvaror, de maskiner och den arbetskraft han behöver på den s.k. marknaden. Och dessutom utgår man från att kapitalisten kommer att hitta köpare till sina produkter på marknaden. Men eftersom band 2 av "Kapitalet" beskriver cirkulationen av det totala kapitalet i samhället, så går det inte längre att bortse från den materiella sidan av varorna. Någon måste ju efterfråga just de varor som produceras, och det förutsätter att denne har användning för de varornas "bruksvärden".
Marx börjar med att grovt dela in den samhälleliga produktionen i två avdelningar, en där produktionsmedlen produceras och en där konsumtionsvarorna produceras. Ibland delar han dessutom upp den andra avdelningen i en avdelning för tillverkning av lyxvaror en för nödvändighetsvaror. Det visar sig då att det krävs ett bestämt matematiskt samband mellan dessa två avdelningar för att alla varor ska få avsättning . (Produktionsmedlen som används i andra avdelningen produceras ju i första avdelningen, och konsumtionsvarorna som konsumeras i den första produceras i den andra.)
Hur kommer det sig att det här matematiska sambandet blir uppfyllt? Eller med andra ord, hur fungerar den "osynliga handen", som Adam Smith skrev om? Ja, någon samhällelig plan existerar ju inte, utan balansen åstadkoms genom att de ständiga obalanserna korrigeras genom växlingar i priserna, alltså genom den anarkistiska konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.
Greens poäng är att se dessa schemor om Marx ställde upp, som beskrivningar inte av de jämviktslägen som kapitalet ständigt strävar efter mot men aldrig helt uppnår, ur en annan synvinkel. De skulle kunna användas som underlag för planeringen av ett socialistiskt samhälle. Det räcker då förstås inte att dela in ekonomin i två eller tre avdelningar, utan antagligen krävs det hundratals eller tusentals avdelningar för olika branscher och produktslag. Och antalet samband som måste uppfyllas växer mycket snabbare än antalet avdelningar som ekonomin delas in i.
Men hur ska besluten om indelningen i dessa avdelningar ske? Som jag skrev i förra inlägget, kan detta endast ske på politisk väg, genom en debatt om vad som ska prioriteras. Hur mycket ska exempelvis investeras i flygplan kontra järnvägar? Först när allt som ska prioriteras behöver pusslas ihop till en "plan", då först kan de av Marx inspirerade tabellerna användas som verktyg för planeringen. På detta stadium är förstås kraftfulla datorer till stor hjälp. Den stora sovjetiska centrala planeringsbyråkratin behövs knappast.
Däremot behövs förstås mycket av den planering som redan idag sker inom företag, kommuner och stat, men den måste demokratiseras. All planering som går att decentralisera bör ju decentraliseras ner till så låg nivå som möjligt. Mångfald har ett egenvärde.
Slutmålet för denna socialistiska ekonomi är det som marxister kallat för en kommunistisk ekonomi. Förutsättningen för den är ett sådant överflöd att allt i princip är "gratis". Det låter utopiskt, men det är ju t.ex. redan idag gratis att låna böcker på bibliotek. Fröna till den kommunistiska principen om tilldelning efter behov finns alltså redan idag.
Ingenting som måste produceras är förstås "gratis" egentligen. Kostnaden i form av arbete kommer man aldrig ifrån. Men när automatiseringen gått tillräckligt långt och arbetstiden är en timme om dagen, då är vi mycket nära den gamla drömmen om det verkliga "överflödssamhället". Ett samhälle där konsumtion av varor förmodligen spelar en mycket mindre roll än idag, medan kultur, vetenskap och lek omfattar en betydligt större del av människornas tid.
Som Green påpekar, så utgår första bandet av "Kapitalet" från ett individuellt, kapitalistiskt företag. Det räcker då att beskriva produktionen av "värde" och bortse från det konkreta, materiella innehållet hos de producerade produkterna. Det förutsätts att kapitalisten dels kan hitta de råvaror, de maskiner och den arbetskraft han behöver på den s.k. marknaden. Och dessutom utgår man från att kapitalisten kommer att hitta köpare till sina produkter på marknaden. Men eftersom band 2 av "Kapitalet" beskriver cirkulationen av det totala kapitalet i samhället, så går det inte längre att bortse från den materiella sidan av varorna. Någon måste ju efterfråga just de varor som produceras, och det förutsätter att denne har användning för de varornas "bruksvärden".
Marx börjar med att grovt dela in den samhälleliga produktionen i två avdelningar, en där produktionsmedlen produceras och en där konsumtionsvarorna produceras. Ibland delar han dessutom upp den andra avdelningen i en avdelning för tillverkning av lyxvaror en för nödvändighetsvaror. Det visar sig då att det krävs ett bestämt matematiskt samband mellan dessa två avdelningar för att alla varor ska få avsättning . (Produktionsmedlen som används i andra avdelningen produceras ju i första avdelningen, och konsumtionsvarorna som konsumeras i den första produceras i den andra.)
Hur kommer det sig att det här matematiska sambandet blir uppfyllt? Eller med andra ord, hur fungerar den "osynliga handen", som Adam Smith skrev om? Ja, någon samhällelig plan existerar ju inte, utan balansen åstadkoms genom att de ständiga obalanserna korrigeras genom växlingar i priserna, alltså genom den anarkistiska konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.
Greens poäng är att se dessa schemor om Marx ställde upp, som beskrivningar inte av de jämviktslägen som kapitalet ständigt strävar efter mot men aldrig helt uppnår, ur en annan synvinkel. De skulle kunna användas som underlag för planeringen av ett socialistiskt samhälle. Det räcker då förstås inte att dela in ekonomin i två eller tre avdelningar, utan antagligen krävs det hundratals eller tusentals avdelningar för olika branscher och produktslag. Och antalet samband som måste uppfyllas växer mycket snabbare än antalet avdelningar som ekonomin delas in i.
Men hur ska besluten om indelningen i dessa avdelningar ske? Som jag skrev i förra inlägget, kan detta endast ske på politisk väg, genom en debatt om vad som ska prioriteras. Hur mycket ska exempelvis investeras i flygplan kontra järnvägar? Först när allt som ska prioriteras behöver pusslas ihop till en "plan", då först kan de av Marx inspirerade tabellerna användas som verktyg för planeringen. På detta stadium är förstås kraftfulla datorer till stor hjälp. Den stora sovjetiska centrala planeringsbyråkratin behövs knappast.
Däremot behövs förstås mycket av den planering som redan idag sker inom företag, kommuner och stat, men den måste demokratiseras. All planering som går att decentralisera bör ju decentraliseras ner till så låg nivå som möjligt. Mångfald har ett egenvärde.
Slutmålet för denna socialistiska ekonomi är det som marxister kallat för en kommunistisk ekonomi. Förutsättningen för den är ett sådant överflöd att allt i princip är "gratis". Det låter utopiskt, men det är ju t.ex. redan idag gratis att låna böcker på bibliotek. Fröna till den kommunistiska principen om tilldelning efter behov finns alltså redan idag.
Ingenting som måste produceras är förstås "gratis" egentligen. Kostnaden i form av arbete kommer man aldrig ifrån. Men när automatiseringen gått tillräckligt långt och arbetstiden är en timme om dagen, då är vi mycket nära den gamla drömmen om det verkliga "överflödssamhället". Ett samhälle där konsumtion av varor förmodligen spelar en mycket mindre roll än idag, medan kultur, vetenskap och lek omfattar en betydligt större del av människornas tid.
lördag 30 oktober 2010
Friedrich Engels kritik av marknadssocialismen
Förra inlägget, "Kan en planekonomi fungera?", handlade om några av Joseph Greens idéer om socialistisk planering. En av hans artiklar granskar kritiskt Friedrich Engels sågning av Eugen Dührings förslag till en ekonomi bestående av kooperativa "kommuner". Det förefaller mig som att Green skjuter bredvid målet lite, eftersom Engels till skillnad från Green inte avsåg att diskutera tekniska aspekter på socialistiska planering.
Följande citat får illustrera hur Engels syn på planeringen: 'Men naturligtvis måste samhället i ett sådant fall också veta hur mycket arbete som går åt för framställningen av varje nödvändighetsartikel. Det kommer att anpassa produktionsplanen efter produktionsmedlen, bland dem främst arbetskraften. De olika nödvändighetsartiklarnas nytta, avvägd efter den för deras framställning nödvändiga arbetsmängden, kommer i sista hand att bli bestämmande för planen. Människorna ordnar alltsammans mycket enkelt utan inblandning av det berömda "värdet".' Det här tolkar jag som att han menar att den socialistiska planeringen utgår från vad som det finns behov av at producera, inte från vad som är lönsamt som i en kapitalistisk ekonomi. För att uppnå produktionsmålen måste man naturligtvis ta hänsyn till den tillgängliga totala arbetstiden. Men också, som Green poängterar men som Engels också skriver, till vilka produktionsmedel som redan är ackumulerade, alltså till det "döda arbetet".
Engels kritik av Dührings "marknadssocialistiska" förslag, vilket påminner i viss mån om Schweickarts alternativ, "ekonomisk demokrati", är intressant i sig. En skillnad mot Dühring är att Schweickart accepterar att marknaden reglerar relationerna mellan de kooperativa företagen. Dühring däremot tänker sig ett system där hans ekonomiska kommuner byter produkter med hjälp av arbetstiden som mått. Men av någon anledning ville Dühring inkonsekvent nog ändå behålla "metalliska pengar" i sitt system. Och det är på den punkten som Engels sätter in sin kritik.
Kritiken i "Anti-Dühring" utgår från Marx beskrivning i "Kapitalet" av pengarnas funktion. Pengar kommer nödvändigtvis av några girigbukar att samlas på hög, och att lånas ut till ränta. Kapitalismen uppstår spontant och oundvikligt genom att de som samlat på sig detta kapital sakta men säkert kommer att få kontroll över produktionen i Dührings kommuner. En annan brist med dessa är att de är självständiga och därmed uppstår nödvändigtvis stora skillnader mellan dem. Nominellt ägs produktionsmedlen till en början gemensamt, men pengarnas blotta existens fräter sönder den kooperativa ekonomin.
Kritiken av Dühring tycks mig vara relevant för förståelsen för upplösningen av de "socialistiska" ekonomierna i Östeuropa. Även om företagen formellt ägdes av hela folket, så var de faktiskt finansiellt självständiga och ansvariga för att gå med vinst. Dessutom fortsatte ju som bekant pengarna att existera, även om de troligen spelade en mindre roll än i privatkapitalistiska länder.
Den omfattande statliga planeringen medförde naturligtvis att östekonomierna hade sina säregenheter. De var mycket effektiva när det gällde att få fram stridsflygplan, tanks och rymdraketer. Men konsumtionsvaror var det ständig brist på - i varje fall för vanligt folk. Kanske ska man se de långa livsmedelsköerna inte som ett tecken på illa fungerande planering, utan tvärtom som ett medvetet resultat av "nomenklaturans" framgånsrika uppnående av sina ekonomiska mål...
Följande citat får illustrera hur Engels syn på planeringen: 'Men naturligtvis måste samhället i ett sådant fall också veta hur mycket arbete som går åt för framställningen av varje nödvändighetsartikel. Det kommer att anpassa produktionsplanen efter produktionsmedlen, bland dem främst arbetskraften. De olika nödvändighetsartiklarnas nytta, avvägd efter den för deras framställning nödvändiga arbetsmängden, kommer i sista hand att bli bestämmande för planen. Människorna ordnar alltsammans mycket enkelt utan inblandning av det berömda "värdet".' Det här tolkar jag som att han menar att den socialistiska planeringen utgår från vad som det finns behov av at producera, inte från vad som är lönsamt som i en kapitalistisk ekonomi. För att uppnå produktionsmålen måste man naturligtvis ta hänsyn till den tillgängliga totala arbetstiden. Men också, som Green poängterar men som Engels också skriver, till vilka produktionsmedel som redan är ackumulerade, alltså till det "döda arbetet".
Engels kritik av Dührings "marknadssocialistiska" förslag, vilket påminner i viss mån om Schweickarts alternativ, "ekonomisk demokrati", är intressant i sig. En skillnad mot Dühring är att Schweickart accepterar att marknaden reglerar relationerna mellan de kooperativa företagen. Dühring däremot tänker sig ett system där hans ekonomiska kommuner byter produkter med hjälp av arbetstiden som mått. Men av någon anledning ville Dühring inkonsekvent nog ändå behålla "metalliska pengar" i sitt system. Och det är på den punkten som Engels sätter in sin kritik.
Kritiken i "Anti-Dühring" utgår från Marx beskrivning i "Kapitalet" av pengarnas funktion. Pengar kommer nödvändigtvis av några girigbukar att samlas på hög, och att lånas ut till ränta. Kapitalismen uppstår spontant och oundvikligt genom att de som samlat på sig detta kapital sakta men säkert kommer att få kontroll över produktionen i Dührings kommuner. En annan brist med dessa är att de är självständiga och därmed uppstår nödvändigtvis stora skillnader mellan dem. Nominellt ägs produktionsmedlen till en början gemensamt, men pengarnas blotta existens fräter sönder den kooperativa ekonomin.
Kritiken av Dühring tycks mig vara relevant för förståelsen för upplösningen av de "socialistiska" ekonomierna i Östeuropa. Även om företagen formellt ägdes av hela folket, så var de faktiskt finansiellt självständiga och ansvariga för att gå med vinst. Dessutom fortsatte ju som bekant pengarna att existera, även om de troligen spelade en mindre roll än i privatkapitalistiska länder.
Den omfattande statliga planeringen medförde naturligtvis att östekonomierna hade sina säregenheter. De var mycket effektiva när det gällde att få fram stridsflygplan, tanks och rymdraketer. Men konsumtionsvaror var det ständig brist på - i varje fall för vanligt folk. Kanske ska man se de långa livsmedelsköerna inte som ett tecken på illa fungerande planering, utan tvärtom som ett medvetet resultat av "nomenklaturans" framgånsrika uppnående av sina ekonomiska mål...
fredag 29 oktober 2010
Kan en planekonomi fungera?
I ett tidigare inlägg diskuterades frågan om marknadssocialismen som tänkbart alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin. På grund av det sovjetiska systemets misslyckande har ju tanken på en planerad ekonomi råkat i vanrykte. Men är det för tidigt att dödförklara denna idé? På följande websidor (tillhörande en amerikansk kommunistisk grupp) diskuteras ekonomisk planering med en del nya argument: del 1 , del 2 , del 3 .
Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises är känd för att han hävdade att en ekonomi utan marknadsmekanismer oundvikligen bryter samman. Visserligen tog det flera decennier innan han fick "rätt" när Sovjetunionen införde en privat (rövar)kapitalism i början på 90-talet. Men det hindrade inte att den österrikiska ekonomskolan triumferande förklarade att von Mises argument hade bekräftats i praktiken.
von Mises argument för omöjligheten av planhushållning var att det är omöjligt i en sådan ekonomi att kalkylera om ett företag är effektivt eller inte. Genom att pengar enligt Marx inte kommer användas under socialismen, så går det helt enkelt inte att jämföra kostnader.
Visserligen avskaffades aldrig rubeln i Sovjet, men de sovjetiska ekonomerna menade liksom von Mises att rubeln inte var "riktiga" pengar utan fungerade som bokföringsenhet. Pengarna avspeglade med andra ord inte "värdet" i Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx terminologi. Värdet var ju enligt de klassiska ekonomer ett uttryck för det i varan nedlagda arbetet.
Ett socialistiskt motargument mot von Mises har varit att pengar bara mäter arbetet indirekt, och planeringen istället skulle kunna utgå direkt från arbetstiden. Författaren till ovanstående artiklar, Joseph Green skriver, med enligt min mening övertygande argument, att enbart arbetstiden inte kan användas som mått vid planeringen.
Green anser visserligen att Sovjetunionen i början av 20-talet hade inlett en process, som så småningom kunde lett till en socialistisk ekonomi utan marknader. Men istället slutade det i en statskapitalistisk ekonomi, genom att landets ledning utvecklades till en ny härskande klass. Planeringen av av den sovjetiska ekonomin enbart motbevisar inte detta, då ju statlig planering är något som förekommer i alla kapitalistiska länder, och kan vara mycket omfattande t.ex. i krigstider.
Trots att den sovjetiska planeringen alltså inte var socialistisk enligt Green, finns det lärdomar att dra från de tekniker som utvecklades i Sovjet. "Materiella balanser" var en sådan metod, som utnyttjade arbetstiden, men i första hand användes fysiska mått, t.ex. antal ton stål. Kostnaden för en vara får och kan inte reduceras till ett mått, arbetstid. Att allt mäts i pengar i marknadsekonomier är en stor nackdel. Då uppstår nämligen problem som att det inte tas hänsyn till t.ex. miljökostnader och andra "externaliteter".
En annan metod som utvecklades av den sedermera amerikanske ekonomen Wassily Leontief, var den s.k. input-out-analysen. Den använder också fysiska mått, men i likhet med "materiella balanser" blir beräkningarna väldigt omfattande i en någorlunda komplex ekonomi. Visserligen har datakraften ökat oerhört med tiden, men ändå räcker den knappast till om man skulle försöka planera varenda detalj i t.ex. den svenska ekonomin.
Jag undrar om inte diskussionen om planekonomin ofta fastnat i tekniska problem. Naturligtvis måste den bästa tekniken som är tillgänglig användas. Men allt behöver knappast planeras, speciellt inte på övergripande nivåer. Det viktigaste i varje planering borde vara att besluta om mål och prioriteringar. Och det är här som demokratin och den politiska debatten kommer in. Vems intressen är det som styr i praktiken? Om dessa frågor överlåts till ett litet skikt politiker och administratörer, så blir det med tiden deras privata intressen som gäller. Oavsett hur formellt demokratisk planeringen är.
En lärdom från de s.k. socialistiska staterna är väl att övergångssamhället mellan kapitalism och socialism antingen rör sig framåt mot en ekonomi där produktionsmedlen reellt är i hela folkets händer, eller bakåt där priviligierade skikt till slut återinför kapitalismen. Problemet med planeringens möjlighet är nog snarare politiskt än ekonomiskt.
Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises är känd för att han hävdade att en ekonomi utan marknadsmekanismer oundvikligen bryter samman. Visserligen tog det flera decennier innan han fick "rätt" när Sovjetunionen införde en privat (rövar)kapitalism i början på 90-talet. Men det hindrade inte att den österrikiska ekonomskolan triumferande förklarade att von Mises argument hade bekräftats i praktiken.
von Mises argument för omöjligheten av planhushållning var att det är omöjligt i en sådan ekonomi att kalkylera om ett företag är effektivt eller inte. Genom att pengar enligt Marx inte kommer användas under socialismen, så går det helt enkelt inte att jämföra kostnader.
Visserligen avskaffades aldrig rubeln i Sovjet, men de sovjetiska ekonomerna menade liksom von Mises att rubeln inte var "riktiga" pengar utan fungerade som bokföringsenhet. Pengarna avspeglade med andra ord inte "värdet" i Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx terminologi. Värdet var ju enligt de klassiska ekonomer ett uttryck för det i varan nedlagda arbetet.
Ett socialistiskt motargument mot von Mises har varit att pengar bara mäter arbetet indirekt, och planeringen istället skulle kunna utgå direkt från arbetstiden. Författaren till ovanstående artiklar, Joseph Green skriver, med enligt min mening övertygande argument, att enbart arbetstiden inte kan användas som mått vid planeringen.
Green anser visserligen att Sovjetunionen i början av 20-talet hade inlett en process, som så småningom kunde lett till en socialistisk ekonomi utan marknader. Men istället slutade det i en statskapitalistisk ekonomi, genom att landets ledning utvecklades till en ny härskande klass. Planeringen av av den sovjetiska ekonomin enbart motbevisar inte detta, då ju statlig planering är något som förekommer i alla kapitalistiska länder, och kan vara mycket omfattande t.ex. i krigstider.
Trots att den sovjetiska planeringen alltså inte var socialistisk enligt Green, finns det lärdomar att dra från de tekniker som utvecklades i Sovjet. "Materiella balanser" var en sådan metod, som utnyttjade arbetstiden, men i första hand användes fysiska mått, t.ex. antal ton stål. Kostnaden för en vara får och kan inte reduceras till ett mått, arbetstid. Att allt mäts i pengar i marknadsekonomier är en stor nackdel. Då uppstår nämligen problem som att det inte tas hänsyn till t.ex. miljökostnader och andra "externaliteter".
En annan metod som utvecklades av den sedermera amerikanske ekonomen Wassily Leontief, var den s.k. input-out-analysen. Den använder också fysiska mått, men i likhet med "materiella balanser" blir beräkningarna väldigt omfattande i en någorlunda komplex ekonomi. Visserligen har datakraften ökat oerhört med tiden, men ändå räcker den knappast till om man skulle försöka planera varenda detalj i t.ex. den svenska ekonomin.
Jag undrar om inte diskussionen om planekonomin ofta fastnat i tekniska problem. Naturligtvis måste den bästa tekniken som är tillgänglig användas. Men allt behöver knappast planeras, speciellt inte på övergripande nivåer. Det viktigaste i varje planering borde vara att besluta om mål och prioriteringar. Och det är här som demokratin och den politiska debatten kommer in. Vems intressen är det som styr i praktiken? Om dessa frågor överlåts till ett litet skikt politiker och administratörer, så blir det med tiden deras privata intressen som gäller. Oavsett hur formellt demokratisk planeringen är.
En lärdom från de s.k. socialistiska staterna är väl att övergångssamhället mellan kapitalism och socialism antingen rör sig framåt mot en ekonomi där produktionsmedlen reellt är i hela folkets händer, eller bakåt där priviligierade skikt till slut återinför kapitalismen. Problemet med planeringens möjlighet är nog snarare politiskt än ekonomiskt.
fredag 1 oktober 2010
Wallerstein kommenterar det svenska valresultatet
Kommentaren sätter in den socialdemokratiska valförlusten i ett historiskt och internationellt perspektiv. Hans slutsats är pessimistisk: "Does social-democracy have a future? As cultural preference, yes; as movement, no."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)