"Nordiska modellen 2.0"

Den här bloggen startade efter en studiecirkel utifrån Immanuel Wallersteins "Liberalismens död", där han förutspådde det kapitalistiska världssystemets död inom det närmaste halvseklet. Han förutsåg att det vid systemets sammanbrott, kommer att finnas ett val mellan två vägar ur det gamla systemet, den ena mot ett jämlikt och demokratiskt system, den andra ett ännu ojämlikare och mer auktoritärt än det nuvarande.

Trots finanskraschen hösten 2008 då finanskapitalismen hade akut hjärtstillestånd ett par veckor, så har diskussionen om alternativen framåt i stort sett uteblivit i den offentliga debatten. Men nu börjar det dyka upp mer eller mindre radikala förslag till systemförändringar. Till och med Financial Times har haft en artikelserie om kapitalismens kris.

Pål Steigans "kommunism 5.0" är ett  radikalt vänsteralternativ. De nordiska vänsterpartierna ser visserligen banksystemet som en viktig orsak till spekulationsekonomin. Men att bara kräva "bankdelning" är alldeles för försiktigt.

Klas Eklunds "kapitalism 4.0" erkänner de stora problemen och  att "finanskapitalismen" i dagens utformning måste ersättas med något nytt. Men receptet är bara mer av nyliberalism, med "grön" fernissa. Marknaden ska fortsätta styra men med nya mätmetoder.

Nu har de socialdemokratiska partierna i Norden och presenterat ett förslag i DN på vad som bör göras. Den "nordiska modellen" bör uppdateras! Konkret överlåter man åt forskarna att ta fram en ny variant av den "nordiska modellen".  Inget fel med det, men nog hade man väntat sig åtminstone någon egen, ny idé...

Problembeskrivningen i DN-artikeln är faktiskt sämre än hos liberalen Klas Eklund! "Den framgångsrika Nordiska Modellen möter i dag nya utmaningar i form av bland annat demografiska förändringar, klimathot och ökad global konkurrens."

Den obligatoriska "ålderschocken" är ett futtigt problem att dra fram i det här sammanhanget. Uppenbarligen har man inte läst Daniel Ankarloos bok "Välfärdsmyter" eller "Tvärdrags" nummer om Borg-kommissionen.

Det andra problemet, klimathotet, säger man inget om.

Beskrivningen av det tredje problemet, "ökad global konkurrens", avslöjar att man fortsätter att se stater som en sorts företag som konkurrerar med varandra. Den logiska slutpunkten på sådan kapitalistisk konkurrens mellan stater är kriget. Och är det därför man numera gärna ställer upp på NATO:s krig?

Vidare skriver man att det handlar om att "bygga vidare på samverkan mellan politik, arbetsmarknadens parter och akademi för att förnya våra länders produktportföljer och ladda varor och tjänster med ett högre kunskapsinnehåll". Fortsatt samarbete med kapitalet alltså, det finanskapital som skapade den nuvarande depressionen i ekonomin!

Den "nordiska modellen" har onekligen varit framgångsrik, åtminstone under den tid det fanns s.k. reformutrymme. Eller med andra ord, när den ekonomiska tillväxten var hög, fram till kanske 80-talet. Men det välfärdssystem som byggdes upp då,  har ju socialdemokratin varit med om att montera ner sedan dess. Och man har varit lika duktiga på nyliberala privatiseringar som de borgerliga partierna.

Vill socialdemokraterna gå tillbaka till den "nordiska modellen" som gällde fram till 80-talet? Är det det man tänker sig att forskarna ska komma fram till? I så fall borde man klart och tydligt ta avstånd från de senaste decenniernas nyliberala politik.

De svenska socialdemokraternas godkännande av europakten tyder tyvärr på att de socialdemokratiska ledarna, efter Juholts påtvingade avgång,  anslutit sig till det som Wallerstein ser som  högeralternativet. Steigan konstaterar att socialdemokratin helt enkelt är ett "systemparti", och att inget annat var att vänta.

Klas Eklund och "kapitalismen 4.0"

Klas Eklunds artikel i DN,  för ett par veckor sen, "Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande" börjar bra:

"Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning."

Eklunds svar är att det behövs en ny version av kapitalismen, "kapitalism 4.0". Ja, att han skriver om "kapitalism" och inte "marknadsekonomi" är bra. Och visst är det roligt att den gamle liberale ekonomen erkänner att den nuvarande versionen av kapitalism inte fungerar.

När man läser hans konkreta förslag på en uppiffad kapitalism så är det ändå i stort sett samma gamla nyliberala soppa som serveras. Någon skrev att istället för "kapitalism 4.0" så är det "kapitalism 3.1" som Eklund pläderar för.

Den nuvarande fasen, "kapitalism 3.0", är den "avreglerade finanskapitalismen" som "ledde till kraschen 2008". Vilka förändringar vill då Eklund se?

• Företagen måste ta ett "utökat samhällsansvar" (lär av Bamse! Suck... Det där har vi hört förut!)
• Banker behöver ökad kapitaltäckning men  "hårda regleringar" ska det inte vara (fortsätt att spekulera på!)
• Hög ungdomsarbetslöshet  Här pläderas för rent moderat politik, sänkta ingångslöner t.ex.
• Nya konkurrenter Vi behöver spetskompetens men också lågbetalda tjänstejobb. Det här är också befintlig moderat politik?
•  En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. "Baumols dilemma" dammas av här. Se detta tidigare inlägg. Eklunds recept är som väntat det nyliberala, konkurrens och privatisering - absolut inte "offentliga monopol".
•  Miljövänlig teknik  Företagen ska "stimuleras", inte styras. Inga konkreta förslag här. "Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP" Jatack, men det löser knappast problemen med oil peak, klimatkris och sinande råvaror.

Nej, det här programmet är inte ens "kapitalism 3.1", utan samma gamla "avreglerade finanskapitalism" som vi har idag.

Jonas Sjöstedt är alldeles för positiv på sin blogg, "Tänkvärt av Eklund". Det räcker inte att berömma Eklund för att han pekar på problemen, när han inte har några lösningar som går utöver nyliberalismen. Inte för inte sitter Klas Eklund i regeringens "framtidskommission".

Program mot krisen

Ett tidigare inlägg handlade om Pål Steigans nya bok, "En gång skall jorden bliva vår. Strategi för en ny värld". Steigan har också en blogg, http://psteigan.wordpress.com, där han fortsätter att beskriva den pågående krisen för världskapitalismen.

I det senaste inlägget visar Steigan att det "reformutrymme" som fanns några decennier efter världskriget, nu är borta. Det är det som är orsaken till socialdemokratins problem. Det finns bara två alternativ idag: antingen genomföra "borgerlig" svångremspolitik i likhet med den nya danska "vänsterregeringen", eller att attackera kapitalet med radikala åtgärder.

Till skillnad från de nordiska vänsterpartiernas tandlösa bankdelningsförslag, lägger Steigan också fram några punkter för en radikal vänster att kämpa för.  Jag citerar dem här, men de kan samtidigt också vara en norsk läsövning!

• Nasjonalisering av bank og finans
• Kontroll med kapitalbevegelsene
• Betydelig beskatning av de rikeste
• Brudd med EUs budsjettdisiplin
• Sikring av helse, pensjoner og sosiale ytelser
• En uavhengig pengepolitikk
• Nasjonalisering av nøkkelindustrier for å sikre sysselsetting og innenlandsk produksjon

Tandlösa förslag från nordiska vänsterpartier!

I en artikel i DN, underskriven av Jonas Sjöstedt och fem andra ledare för vänsterparter i Norden, presenteras några förslag för att förhindra att finansiella kriser ska drabba oss, som är oskyldiga till dem. I ett inlägg nyligen, "Vad göra med bankerna", har jag redan kritiserat jag tanken på en bankdelningsslag, som är ett av de tama förslagen.

Det är förvånande att dessa vänsterpartier övergett de gamla förslagen om förstatligande av bankerna. Visserligen leder förstatligande av sig självt inte till någon "socialism". Men om staten styr kreditgivningen, så är det möjligt att ställa politiska krav på vad pengarna ska gå till. Till skillnad från vänsterpartiernas förslag skulle det kunna innebära förbättringar.

Att tro att det går att separera affärsbankers "goda" vinstgivande verksamhet från "skadlig" spekulation genom en lag är bara naivt. När lönsamheten på lån till spekulation är god, så kommer bankerna naturligtvis att låna ut till spekulation.

Kan vi få tillbaka den gamla, hederliga kapitalismen?

En del kapitalister börjar bli verkligt oroade för kapitalismens framtid. Ett exempel är denna intressanta kritik av "kvartalskapitalismen", "The Dumbest Idea In The World: Maximizing Shareholder Value". Även om målet är att återgå till en äldre, vettigare variant av kapitalismen, så liknar tongångarna dem man kan finna hos många vänsterkritiker.

Ta t.ex. följande beskrivning av den "verkliga" marknaden kontra "förväntningsmarknaden":

The “real market,” Martin explains, is the world in which factories are built, products are designed and produced, real products and services are bought and sold, revenues are earned, expenses are paid, and real dollars of profit show up on the bottom line. That is the world that executives control—at least to some extent.

The expectations market is the world in which shares in companies are traded between investors—in other words, the stock market. In this market, investors assess the real market activities of a company today and, on the basis of that assessment, form expectations as to how the company is likely to perform in the future. The consensus view of all investors and potential investors as to expectations of future performance shapes the stock price of the company.

  

Den här "förväntningsmarknaden" är alltså inte detsamma som spekulationen som göds av banker och finansinstitut, utan den hänger direkt ihop med hur storföretagen drivs idag. Såtillvida är kritiken radikalare än hos en del på vänsterkanten som ensidigt attackerar "spekulationsekonomin".

Men det är svårt att se hur det ska gå att genomföra en separering av de här två marknaderna, som man föreslår, med bibehållande av ett kapitalistiskt system. Ytterst handlar det ju om profitmaximering i båda dessa marknader.

Beskrivningen av den "verkliga ekonomin" skulle nästan kunna vara en beskrivning av en socialistisk ekonomi! Under förutsättning att man tar bort aktieägarna förstås ur bilden, och adderar nationella planer och styrning mot viktiga, övergripande mål för miljö, infrastruktur m.m..

Vad göra med bankerna?

Kommunistiska Partiet (f.d. KPMLr) kritiserar Vänsterpartiets bankpolitik, "V överger kravet att förstatliga bankerna!",  för att överge en socialistisk politik. Rapporten från Vänsterpartiet, ”Dela bankerna – minska riskerna”, kritiseras för reformism, d.v.s för att inte gå utöver kapitalismen. Men det är svårt att se någon principiell skillnad mellan Vänsterpartiets förslag och det förstatligande som Proletären förespråkar.

"De statliga bankerna skall inte vara vinstmaskiner, utan samhälleliga institutioner som sörjer för att det finns tillgång till samhällsnyttiga krediter. Kravet på ett förstatligande rymmer därmed en socialistisk vision. Samhällsnytta och planering istället för vild jakt på största möjliga vinst." Tror Proletären verkligen att  detta är möjligt i en kapitalistisk ekonomi?

Det är ändå rätt, tycker jag, att kräva förstatliganden av affärsbankerna, då de har makten över krediterna och penningskapandet. Däremot ser jag ingen anledning att förstatliga lokala kooperativt ägda sparbanker...

För att bankerna ska ge krediter till produktion och inte till spekulation, krävs inte bara förstatligande utan dessutom ett starkt politiskt tryck på att staten genomdriver en sådan utlåningspolitik. Och det krävs politisk kamp mot det mäktiga finanskapitalet. Men att stärka industrikapitalet på bekostnad av spekulationskapitalet betyder ju inte att socialismen, folkets reella styrning av ekonomin, blivit införd...

Vänsterpartiets förslag, att "den traditionella bankverksamheten (in- och utlåning) skiljs från investmentverksamhet (spekulation)" låter naivt. Tanken är att de statliga bankgarantierna bara ska gälla gammal hederlig bankverksamhet, medan investmentbankerna ska tillåtas gå omkull. Vänsterpartiets rapportförfattare har nog inte satt sig in i hur bankerna fungerar idag. Om inte bankerna skapar pengar ur tomma intet genom sin kreditgivning, så måste ju någon annan göra. Staten till exempel!

Men Vänsterpartiet kanske tror sig ha hittat ett realistiskt förslag som inte skrämmer någon, då även borgerliga politiker, förespråkar liknande idéer. USA hade ett sådant system i många decennier tills det avskaffades formellt under nyliberalismen.

Att lägga fram genomförbara förslag är förstås inte fel i sig. Speciellt om man tänker sig att det ska genomdrivas genom en stark folklig mobilisering och inte bara utgöra ett sätt att kassera in vänsterväljare i riksdagsvalet. Men ett lite mer radikalt och genomtänkt förslag hade man kanske väntat sig av Vänsterpartiet.

Vilken socialism?

Förra inlägget ledde till en lång diskussion om  ordet "vänster" är användbart längre. På Kasama förs liknande diskussioner om "socialism" och "kommunism". Vad ska det detta århundrades stora befrielseprojekt kallas? Är gamla beteckningar som vänster, socialism och kommunism förbrukade och ohjälpligt diskrediterade av den "gamla vänstern"?

Det viktigaste är knappast namnfrågorna, utan formulerandet av en vision av vad vi vill ersätta det kapitalistiska världssystemet med. Jag håller med Ely om att den gamla träiga marxismen kan behöva livas upp med lite gammal hederlig utopism och anarkistisk kritik av staten. 

Vänsterns viktiga vägval

Wallerstein avslutar sin krönika om "The World Left After 2011" så här:

"Can these divisions on the left be overcome in the next five to ten years? I am not sure. But if they are not, I do not believe the world left can win the battle of the next twenty to forty years over what kind of successor system we shall have as the capitalist system collapses definitively."

Jag tror han har rätt i detta. Jag tror också han satt fingret på några av de viktigaste frågorna som vänstern, de som är motståndare till det kapitalistiska världssystemet, måste komma preliminärt överens om för att kunna slå tillbaka och besegra fienden. Det betyder inte som man trodde på 70-talet att det finns en enda "korrekt linje" som alla bör ansluta sig. Men en vettig form av demokratisk centralism är nog inte en så dum ide´!

 En fråga som splittrat vänsterkrafterna är inställningen till valen. Ska man bojkotta eller delta? Ska man rösta på det "minst onda" alternativet eller inte? Betraktar man dessa frågor som principfrågor och inte som de taktiska frågor de är, så kommer man aldrig att kunna enas.

Den andra taktiska frågan Wallerstein tar upp är motsättningen mellan utveckling och ekonomisk tillväxt kontra t.ex. de infödda folkens rätt till sina områden.