Wallerstein avslutar sin krönika om "The World Left After 2011" så här:
"Can these divisions on the left be overcome in the
next five to ten years? I am not sure. But if they are not, I do not
believe the world left can win the battle of the next twenty to forty
years over what kind of successor system we shall have as the capitalist
system collapses definitively."
Jag tror han har rätt i detta. Jag tror också han satt fingret på några av de viktigaste frågorna som vänstern, de som är motståndare till det kapitalistiska världssystemet, måste komma preliminärt överens om för att kunna slå tillbaka och besegra fienden. Det betyder inte som man trodde på 70-talet att det finns en enda "korrekt linje" som alla bör ansluta sig. Men en vettig form av demokratisk centralism är nog inte en så dum ide´!
En fråga som splittrat vänsterkrafterna är inställningen till valen. Ska man bojkotta eller delta? Ska man rösta på det "minst onda" alternativet eller inte? Betraktar man dessa frågor som principfrågor och inte som de taktiska frågor de är, så kommer man aldrig att kunna enas.
Den andra taktiska frågan Wallerstein tar upp är motsättningen mellan utveckling och ekonomisk tillväxt kontra t.ex. de infödda folkens rätt till sina områden.
En annan, och kanske väsentligare fråga, är om "vänstern" är något mer än en ointressant subkultur som utvecklingen har sprungit förbi. Om det inte finns något rimligt gemensamt förhållningssätt till de viktigaste politiska frågorna, finns man då som politiskt subjekt? Och kan det finnas något politiskt subjekt som bara materialiserar sig i gemensamma analyser men inte i gemensam politisk kamp?
SvaraRaderaIntressant av Wallerstein. Men jag undrar om inte andra kritiker skulle hävda ett alternativ som han inte nämner, nämligen att breda fristående folkrörelser kan driva partierna till att uppföra sig anständigt? Krisen för de svenska socialdemokraterna idag kan tas som ett exempel: partiet är i stort sett oberoende av till och med de egna medlemmarna, och vad blir det för politik av det? Ett vrak på väg att sjunka! Ett parti som däremot står i spetsen för den breda rörelsen och kan formulera trovärdiga ideer för framtiden blir däremot oövervinnerligt (hoppas man). Att bygga ett nytt system är ju inte något som ett parti kan göra ensamt, det är ett jobb för folkets absoluta majoritet.
SvaraRaderaJan, nu beskriver du "vänstern" och inte vänstern... Själv tillhör du väl vänstern, oavsett om vill det eller inte :-)
SvaraRaderaVänstern är inte de som kallar sig för "vänster", utan idag enliten brokig skara personer, partilösa och ur olika personer, som befinner sig i olika grader av opposition mot kapitalväldet.
Vänstern blir vad vi gör den till...
Occupy Wall Street var faktiskt inte något som uppstod ur intet. Det var anarkister och vänsterliberaler som utlöste ockupationen. Här ett diskussionsinlägg om hur socialister ska agera.
Wallerstein själv har tidigare varit lika skeptisk som du mot beteckningen Vänster. Men har tydligen kommit fram till den ändå är begripligare än krystade namn som "Porto Allegro-lägret"...
Björn, jag instämmer. Wallerstein är egentligen väldigt skeptisk mot politiska partier, och speciellt mot dem som vårdar arvet från Komintern.
SvaraRadera"Västern" är bara en etikett. Långt ifrån alla som jag känner mig besläktad med politiskt använder den om sig själva, därför tycker jag att den förvirrar mer än den förklarar.
SvaraRaderaOch bland dem som faktiskt använder den om sig själva finns åtskilliga som jag knappt vill ta i med tång.
Så jag skulle hellre vänta med etiketterandet. Först bygga upp nån sorts vettig allians mot kapitalismens destruktiva resultat, sen döpa den.
PS. I övrigt håller jag förstås helt med Björn ovan. Valdeltagande utan ordentliga folkrörelsemobiliseringar är dömt att misslyckas. De socialdemokratiska framgångarna i Sverige från 30-talet och framåt berodde helt på den militanta arbetarrörelsen på 20-talet plus den starka folkrörelsehegemonin i kulturen, och att det kan sitta "vänster"regeringar och åstadkomma något märkbart i Sydamerika beror helt på mobiliseringar av indianrörelser, slumrörelser och bonderörelser (och arbetarrörelser i Brasilien) från 80-talet och framåt.
SvaraRaderaWallerstein är ytlig i sin 1 januari-kommentar, tycker jag. Han resonerar på statsnivå. Men innan man kan komma dit måste man agera på samhällsnivå. Och då är det farligt att utgå från ideologiska termer, då är det de praktiska det handlar om - att motverka kapitalismens konkreta jävligheter här och nu.
Sen får man se.
Jan, jag tror du missar växelverkan mellan folkrörelser och politiska rörelser. Den militanta arbetarkampen på 20-talet föregicks av att den radikala, marxistiska socialdemokratin lyckats besegra den liberala, borgerliga "arbetarrörelsen", som dominerade helt fram till 1890-talet.
SvaraRaderaVilket sorts samhälle vill vi ha? Det är en fråga som de nya folkrörelserna knappast kan gå förbi. Och det är en politisk fråga.
Här en artikel som från den amerikanska diskussionen om presidentvalet.
SvaraRaderaOm Occupy Wall Street-rörelsen sugs upp av Demokratiska Partiets kampanj för krigsgalningen Obama, så är är den förstås slut som rörelse...
Växelverkningar är säkert bra. Men just nu har vi för mycket "vänster" och för lite folkrörelse.
SvaraRaderaJag har skrivit mer om detta här: http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/11/10/problemet-vanstern/
Och Frances Tuuloskorpi har skrivit om det här: http://francesblogg.wordpress.com/2011/08/13/kampen-och-ofarliggorandet/
Jo, men att det är för lite "folkrörelse" håller jag med om. I varje fall i Sverige. I länder som Egypten, Grekland och USA är det ju läget bättre än här...
SvaraRaderaVi ska inte stirra oss blinda på kvarlämningarna av 70-talsvänstern. Det behövs en ny, verklig anti-kapitalistisk vänster, och jag är övertygad om att den kommer att växa fram så småningom.
Men det krävs att den - oavsett vad man kallar den - diskuterar sig fram till en kortsiktig och en långsiktig politik. Det räcker inte med att uppmana till allmänt, spontant, opolitiskt motstånd. Motstånd mot vad, och för vad?
De två sista meningarna ovan begriper jag inte. Om det uppstår ett motstånd mot de nedskärningar och den arbetslöshet som t.ex. EUs nuvarande politik orsakar - vilket verkar troligt - kommer det säkert att diskutera sig fram till både kortsiktig och långsiktig politik. Säkert kommer det också att dra erfarenheter av tidigare epokers diskurs, både det du kallar "vänster" och t.ex. socialdemokratisk välfärdspolitik. Och om det har framgång beror inte på om det kallas vänster eller inte, utan på en drös med strategiska val -- vem man solidariserar sig med, vem man utnämner till fiender, etc etc. Och vilken etikett det kommer att sätta på sig själv är irrelevant.
SvaraRaderaJa, visst är det i stort sett irrelevant vilken etikett man sätter. Det tycker jag också. Men då förstår jag inte varför du är en så hård motståndare till använda just etiketten "vänster". Men om du kan hitta på något bättre så ok för mig.
SvaraRaderaNär t.ex. Miljöpartiet tidigare har kritiserat "höger-vänster-skalan", så har det berott på att man inte förstått att det finns avgörande ekonomisk skiljelinje i samhället, som påverkar alla politiska frågor.
Att sedan många av dem som kallar sig "vänster", i själva verket står till höger om denna skiljelinje,det komplicerar onekligen saken. Men det kan vi knappast lösa på terminologisk väg...
Problemet är att politiska etiketter slits så snabbt. Och att ord betyder exakt vad folk anser att de ska betyda, inget annat. Ord har inga "sanna" betydelser, bara konventionella.
SvaraRaderaUnder 1900-talet har betydelsen av ordet "vänster" i politisk mening skiftat, från "att vara för jämlikhet" till "att vara för stark statsmakt". Det är ett problem som är svårt att komma runt utan vidare.
Tills vidare tycker jag alltså att det är viktigare att formulera konkreta program och mobilisera för dem. Inte att klistra höger- och vänsteretiketter på dom.
Jag tror inte att så många skulle hålla med om att vänster betyder att i största allmänhet "att vara för stark statsmakt" . Fascismen brukar t.ex. plädera för en stark stat, men förknippas knappast med vänstern.
SvaraRaderaDen svenska socialdemokratin var förvisso för en stark stat, "det starka samhället". Men det uttalade syftet var att skapa ett "välfärdssamhälle" för folkets breda lager, och därmed att öka jämlikheten.
Det uttalade syftet med Stalins Sovjet var liknande. Avskaffande av arbetslösheten och ett avancerat utbildningsväsen. Där tillkom behovet av ett försvar mot aggressiva kapitalistiska länder.
Men varken socialdemokratin eller bolsjevikerna arbetade för en fullständig jämlikhet. I socialdemokratins fall eftersom man accepterade kapitalismen som ekonomiskt system, och därmed kapitalinkomster. I det sovjetiska fallet motiverades ojämlikheten med behovet av att muta ett skikt experter under industrialiseringen.
Både de socialdemokratiska och "kommunistiska" experimenten har misslyckats, men det vore dumt att inte lära så mycket som möjligt av dem för framtiden. Både av det positiva och det negativa.
Anarkismen är tradionellt en riktning inom vänstern. Den har alltid varit motståndare till alla former av statsmakt. Det är en sympatisk inställning, men jag tror inte den är realistisk, tyvärr. Men det finns säkert en del att lära av deras kritik av det borgerliga parlamentariska lurendrejeriet och av den urartning som hotar "proletära stater". Wallerstein står ganska nära en sådan här statsfientlig vänster.
Det spelar ingen roll, det är vad folkmajoriteten lägger in i begreppet vänster som gäller. Och då bestäms det av vad ledande vänsterpartier sagt och gjort. Inte av analyser som görs av intellektuella.
SvaraRaderaOrd förändrar innebörd. En gång i tiden betydde "hemsk" och "hemlig" "sånt som händer hemma". Politiska etiketter förändrar innebörd snabbare än de flesta ord. Oftast till det sämre, eftersom folk med politiska etiketter tenderar att fika efter makt, vilket beteende smittar av sig till själva etiketterna som därmed solkas ner.
Så återigen, konkreta program och mobiliseringar för dessa är det viktiga. Att klistra solkiga etiketter på dem tror jag är kontraproduktivt.
Ja, vi får väl se om orden vänster respektive höger försvinner så småningom ur språkbruket. Det bestäms som du skriver inte av någon statlig kommitté, utan av folkmajoriteten.
SvaraRaderaMen jag tror inte de här orden försvinner. De är vaga och just därför praktiska - innebörden förändras i takt med förändringarna i samhället. Och ordet tillåter en bredd där det ryms både de som vill minska klasskillnader och de som vill avskaffa dem helt. Och som har olika syn på hur det ska gå till.
Ska vi sluta tala om t.ex. rättvisa för att uppfattningen om rättvisa förändras med tiden?
Uppfattningen om vad rättvisa skiljer sig också mellan olika grupper. En del tycker det är orättvist att behöva betala skatt - det offentliga har, säger de, inte rätt att "konfiskera" din inkomst. Medan andra anser att det är rättvist då det offentliga bekostat din utbildning och eventuell sjukhusvård.
"I don’t want to merge back into the dulled politics of a previous left. This should not be a secret: No one likes the previous left — not in its protest-as-routine activism, or its self-righteous countercultures, or academia’s often meanspirited and divisive identity politics, or the sterile cultish sect advocacy, or the circular bathtub drain that sucks lefties into the Democratic Party and disorientation.
SvaraRaderaThat previous left (in its various mutually-hostile currents and counterpoles) involved serious attempts and sincere people (and I was among them) — but really, we don’t want to proceed on any of those routes." Det citatet av Mike Ely kan vi kanske enas om...?
Om orden brukas eller inte kan vi som du så riktigt säger inte göra något åt.
SvaraRaderaDäremot tror jag att det är produktivt att sluta skapa fixa identiteter av dem. Typ "vi inom vänstern", som är lika trist som "vi muslimer". Det verkar isolerande. Det är bättre att skapa identiteter utifrån sociala tillhörigheter än utifrån ideologiska.
Det är bättre att vi identifierar oss med folk som drabbas av den kapitalistiska utvecklingen än att vi identifierar oss med folk som har en viss ideologisk tolkning av processen. Det skapar bredare mobiliseringar.
"Det är bättre att skapa identiteter utifrån sociala tillhörigheter än utifrån ideologiska."
SvaraRaderaSå har det ju fungerat tidigare: arbetare röstade på socialdemokrater eller kommunister, lärare på folkpartiet, bönder på centern, småföretagare på högern. Utan att bry sig så mycket om vallöften och politikersnack hit och dit.
Det fungerade ju hyggligt så länge partierna drev sina klassers intressen.
Numera måste nog speciellt de som "drabbas av kapitalismens utveckling" börja sätta sig in i politik och ideologi själva.
Jag misstänker att Daniel Ankarloo och Johan Ehrenberg har rätt: så länge vi inte genomskådat alla de etablerade partiernas passiviserande propaganda ("maktlöshetssjukan"), så kommer ingen massmobilisering att komma igång.
Helt enig!
SvaraRaderaHey Thеre. I found уour blog using msn.
SvaraRaderaThis is an еxtremely ωell writtеn article.
I'll make sure to bookmark it and come back to read more of your useful information. Thanks for the post. I'll defіnitely comeback.
Also vіsіt my webpage; ipad repair damansara
Hey theгe! Ѕоmeone in my Facebook group
SvaraRaderashared this wеbsite wіth uѕ so I сame to
give it а loоk. I'm definitely loving the information. I'm bookmarκіng and
ωill be tωeeting this to my follοwers!
Teггific blog and teгrifiс design and style.
my weblоg ... Storify.com