Förra inlägget ledde till en lång diskussion om ordet "vänster" är användbart längre. På Kasama förs liknande diskussioner om "socialism" och "kommunism". Vad ska det detta århundrades stora befrielseprojekt kallas? Är gamla beteckningar som vänster, socialism och kommunism förbrukade och ohjälpligt diskrediterade av den "gamla vänstern"?
Det viktigaste är knappast namnfrågorna, utan formulerandet av en vision av vad vi vill ersätta det kapitalistiska världssystemet med. Jag håller med Ely om att den gamla träiga marxismen kan behöva livas upp med lite gammal hederlig utopism och anarkistisk kritik av staten.
Jag föredrar en koncentration på praktiskt innehåll, på förslag till praktiskt möjliga och nödvändiga åtgärder, i stället för att diskutera etiketter. Etiketterna kan komma i efterhand, när innehållet har definierats ordentligt. Vänsterns (vad det nu betyder) uppgift är att formulera en politik som kan få med sig folkflertalet i (för att uttrycka det lite högtidligt) 'kampen för mänsklighetens och Jordens överlevnad och framtid'.
SvaraRaderaDet är ju en ganska bra definition av vänstern, att den har som "uppgift är att formulera en politik som kan få med sig folkflertalet i... 'kampen för mänsklighetens och Jordens överlevnad och framtid'".
SvaraRaderaDet finns både likheter och skillnader här med hur den "gamla vänstern" skulle ha formulerat sig.
jag instämmer med Björn, under förutsättning att detta är en uppgift för alla som känner sig kallade och att vissa inte anser sig ha ensamrätt. Detta är ju inte minst ett problem med många av dom som kallar sig "vänster".
SvaraRaderaMin upplevelse av etiketter är att jag ogillar dem, jag ger mig själv etiketten vänster, socialist eller kommunist om vart annat. Med kommunist menar jag då den utopi som en gång beskrevs och använder det för att poängtera att jag anser att en utopi bör finnas med på kartan. Men jag anser nog att alla etiketter är förlegade, men använder dem då jag anser att ideologierna behöver uppdateras och de passar på de lätt daterade ideologierna.
SvaraRaderaDet finns nya möjligheter nu, en ganska annorlunda värld med helt andra framtidsmöjligheter. Innan en ny etikett behövs måste en ny övergripande analys av samtiden fram, att åter definiera världen. När analysen är klar måste visionen om den nya världen utarbetas i detalj samt planen för att förverkliga den måste vara konkret och genomförbar. Först då kan jag börja fundera på vad denna befrielsekamp skall kallas.
Problemet är att man spenderar bara en massa tid på spetsfundiga oneliners i bloggar och twitter, så ingen har tid att skriva ett nytt mastodontverk av analys i stil med gamla tiders gubbar som satt på sina kammare och analyserade med närmast OCD fokus.
Etiketterna tar också bort från visa insikter om de olika utopierna. Jag menar att det bara finns en, liberal, anarkist, kommunist, syndikalist, deras utopier skiljer sig egentligen inte åt alls. Så ibland undrar jag vad fan folk jiddrar om, vi vill alla ha samma utopi, så det är alltså metodfrågan och etiketter som folk bråkar om!? Frustrerande.
Martin, jag instämmer.
SvaraRadera"Utopin" eller slutmålet är ju i stort sett detsamma för alla dessa "vänster"-ideologier, och t.o.m. extrema liberaler, libertanianer, vilka annars brukar placeras på politikens högerkant.
Det vi käbblar om - och har käbblat om i århundraden - är ju vägen dit. Vilket ju verkligen inte är oviktigt. Vi har ju faktiskt mäktiga motståndare som inte vill mista sina privilegier.
Sen finns ju dessutom de som gett upp utopierna, och nöjer sig med att lappa och laga på kapitalismen. Dem vill inte jag i alla fall räkna till vänstern. Men det kan diskuteras förstås.
Man kan tycka så illa man vill om "etiketter", men vi klarar inte av att kommunicera utan dem. Det är ganska praktiskt att då och då ersätta en halvtimmesutläggning med ett enda ord.
Men eftersom "etiketter" och ord inte har en entydig betydelse, så uppstår en politisk och ideologisk kamp om deras innebörd.
Den här striden om ordens betydelse blir gärna intelligensbefriad och smutsig. Ett exempel är hur Lars Ohly och Vänsterpartiet tvingades avsvära sig just ordet "kommunism". Genom att hävda att ordet betyder "polisstat".
Mike Ely svarar på ett inlägg på Kasama, som går ut på att åsiktsskillnader inom vänstern beror på olika syn på fakta, och att diskussioner om innebörden i t.ex. "socialism" är bortkastade.
SvaraRaderaSom motexempel tar han en amerikansk, sovjetvänlig "kommunist":
"I remember having my mind blown by CPUSA’s Prof. David Laibman’s work in particular — because I suddenly realized that he saw and understood virtually all the same “facts” that we did (the class hierarchy of society, the alienation of the people, the forms that repression took, the role of profit in the economy, the great privilege given to people from classes like his, etc. etc.) but that he genuinely liked all that, and thought it was quite fine, and was an eager apologist and propagandist for it."
Vad ska man dra för slutsats av detta? Kanske att inte utan vidare ska acceptera idéer om en "Enad Vänster". Striderna på 70-talet om hur socialismen ska se kan vara viktiga att studera idag.
Även om det var fel att kräva en avsvärjelse av kommunismen från Ohly, så är det inte fel att kräva avståndstagande från den sovjetiska varianten av "kommunism". Den har ju stora likheter med systemen i de västkapitalismen. (Utbyggnaden av den politiska polisen är ett exempel.)
Just nu känner jag mig mest tilltalad av Wigforss "provisoriska utopier", såna man kan arbeta för på säg tio års sikt och som på något vis kan framstå som "realistiska" men inte sämre för det. Ingen bryr sig nämligen om utopiska utopier. Det lönar inte att spilla krafter på sånt som aldrig kan bli av. Svårigheten här är att avgöra vilka gränsvillkoren är, dvs vad som åtminstone krävs för att det ska vara värt ansträngningen.
SvaraRaderaEtt annat sätt att formulera det är att strunta i slutmålet, eftersom det ligger för långt bort och är för suddigt, och istället arbeta i en riktning, och så får man se hur långt man kommer. Även den formuleringen kan vara nog så knepig.
Chantal Mouffe förklarade på ett möte i Stockholm i höstas att den populistiska politiken består i att sammanfatta alla de lokala och partiella krav som reses i ett. Rasisterna har varit mycket framgångsrika i att sätta upp "ut med utlänningarna" som ett sådant krav, och det gäller att hitta ett bättre. I Latinamerika har man å andra sidan varit lika framgångsrik i att sätta upp "ner med washingtonsamförståndet" som ett sådant övergripande krav, vilket har gett folkrörelserna tolkningsföreträdet där.
Nånting liknande kanske skulle passa för oss också?
Ja, den här typen av diskussioner behövs absolut.
SvaraRaderaMen jag är tveksam till "att strunta i slutmålet, eftersom det ligger för långt bort och är för suddigt, och istället arbeta i en riktning,". Riktningen definieras väl av vad slutmålet är? Hur ska man annars veta att man rör sig i rätt riktning?
Om slutmålet är t.ex. att "produktion för behov" ska ersätta "produktion för profit", så definieras riktningen förenklat av hur stor andel av produktionen som sker för behov idag.
När vi ställer oss mer näraliggande uppgifter än "slutmålet", t.ex. förstatligande av spekulationskapitalet, så gäller det att ändå ha slutmålet i åtanke hela tiden. Annars kan sådana "delkrav" leda till något vi inte ville ha, t.ex. en auktoritär statskapitalism.
Att införa taylorism, direktörsstyre och stora löneskillnader stred uppenbarligen mot de långsiktiga målen i Sovjet. Men dessa medel för snabb industrialisering rättfärdigades efter en tid som fullt "socialistiska".
Ett annat mål som kan härledas ur de gamla "utopierna" är ett samhälle som bygger på samarbete och inte på konkurrens. Det målet kan delvis förverkligas när man slåss mot privatiseringar av den s.k. välfärdssektorn. Fast om man tolkar oligopol som samarbete så är man ju fel ute, eftersom de strider mot "produktion för behov".
Det är väldigt lätt förväxla mål och medel. Därför är det viktigt att diskutera målen, inklusive "slutmålen", tror jag.
Hannu: Det finns inga slutmål! Inte förrän universum dör.
SvaraRaderaDu får förstås gärna göra upp dina egna slutmål, liksom alla andra får. Men sen ska ju detta bli till ett program för en bred rörelse med förmåga att driva igenom något också. Och någon enighet om slutmål lär du aldrig få till utanför kretsen av intellektuella testuggare, inte utan tvång och våld. Däremot går det att få rimlig bred enighet om provisoriska utopier och tillfälliga rörelseriktningar som betingas av att de är motsatsen till något nuvarande.
Nej, "slutmål" är kanske inget bra ord, även om det är bättre än "utopi", det som inte går att uppnå. "Slutmålet", det klasslösa samhället, är ju enligt Marx bara början på en ny historisk epok, Frihetens rike.
SvaraRaderaSlutmålet är alltså inte ett slut utan en början på något radikalt annorlunda, men som är fullt genomförbart. Att kalla det "slutmål" är också missvisande genom det inte går att fixera en exakt tidpunkt för när målet är nått. Det blir lite som när romerska riket upphörde - det var ingen i samtiden som lade märke till det.
Slutmålet går förstås inte heller att i detalj precisera. Det är ju det som är utopism. Det måste bli framtidens människor som utformar detta nya samhälle.
Jag håller med om att den enhet som krävs idag i arbetet mot kapitalismens härjningar, aldrig kommer att innefatta en identisk syn på detta "slutmål". Utan det är etapper på vägen som man måste enas om.
Mycket intressant. Jag gillar Jans idé med provisoriska utopier, människorna i dessa borde vara de som pekar ut den vidare riktningen. Påminner om Heuristik, en framgångsrik meto för att lösa problem snabbt utan att veta exakt hur lösningen ser ut. Ansatser som sätts in och förfinas i ett stegvis förfarande.
SvaraRaderaDet finns en poäng med att veta vart man skall, det är så man kan identifiera motståndet emot idén. Men det finns en riktig fara med ett utopiskt slutmål och den är moralisk.
Faran med ett utopiskt slutmål är att det är utopiskt. Vilken moralfilosofi du än omfamnar så leder ett utopiskt mål till riktigt obehagliga moraliska konsekvenser. En person står ivägen för mig, jag kämpar för en utopi hur skall jag moraliskt agera? Så här:
Hedonistisk utilitarist, lyckan hos de miljarder som kommer leva i utopin uppväger med lätthet lyckan som förspills av att jag tar livet at hinderet.
Dygdeetiker, jag representerar utopin, skall utopin uppnås måste vi som representerar den ha den högsta dygden, de som står ivägen är odygdiga och måste undanröjas.
Kantianisten får vissa problem, men kreativ filosofiskt (self-serving logik), så kan kantianisten med en bakvänd applicering av det kategoriska imperativet komma till att det är motståndaren som utnyttjar människonaturen enbart som ett medel och därför måste undanröjas. För utopin och strävan efter den garanterar att även om du dödar en människa så är denne inte bara ett medel, utopin är ett ändamål även för den döde. Det är en god gärning av motståndaren att dö.
Det utopiska slutmålet blir ibland den perfekta ursäkten för vad som helst, det är en moralisk asymptot, ett begrepp som moralfilosofin och vår inbyggda moral har mycket svårt att handskas med. Den logiska och den känslomässiga drivkraften kan inte handskas med utopibegreppet, det är den punkt där logik, känslor, moral alla fallerar big time.
Varför vill jag själv utopin? För att alla trender drar emot denna assymptot, allt tänkande kring samhälle hamnar alltid till slut där. Du diskuterar saker långt ifrån utopin så färgas din logik och tanke av utopin. Ett sorts sluttandeplantänkande, knappt märkbart för det mesta. Därför bör det finnas ett öppet och diskuterat förhållningssätt till utopin, allt annat vore strutsmentalitet som slutligen skulle hamna i ovanstående dilemma, men i praktisk verklighet, vad är den provisoriska utopin värd? Efter hur många förfiningar av den provisoriska utopin blir dödande en naturlig del i försvaret av denna högst förfinade provisoriska utopi?
Det är viktigt att diskutera moralen. Det håller jag med om.
RaderaMen jag ser inte att det skulle vara någon skillnad mellan slutmål och delmål i detta hänseende. Eller mellan "utopier" och "provisoriska utopier".
Det är en alltid en svår fråga i hur stor utsträckning "ändamålet helgar medlen".
Alla stater bygger t.ex. på principen att det är rätt att döda människor. (Det är bara människors rätt att försvara sig mot dessa staters våld som inte erkänns...)
Varför prata om 'utopi' när man lika gärna kan lista upp vad som är praktiskt möjligt att göra med de tillgångar (inklusive vetenskap och teknologi) som finns idag eller som vi vet är tillgängliga om några år?
SvaraRadera"Utopi" betyder ju åtminstone två saker. Antingen ett paradisiskt idealsamhälle, eller ett samhälle som är omöjligt att realisera (en "nödvändig myt" för att motivera människor att kämpa, enligt en syndikalistisk skola). Det kan förstås finnas en koppling mellan dessa två betydelser...
RaderaDen socialistiska traditionen i marxistisk tappning har ju alltid varit kritisk till utopier av det här slaget. Det klasslösa, rationella och behovsstyrda samhällssystemet ses som ett helt möjligt - och nödvändigt - nästa stadium i mänsklighetens utveckling.
Den här synen har med viss rätta kritiserats för determinism.
Men marxistisk materialism överbetonar inte den enskilda människans vilja och heroism. Det finns ingen marxistisk form av "individuell terrorism", där enskilda hjältar på egen hand tror sig ändra historiens gång.
Men att istället för utopier bara "lista upp vad som är praktiskt möjligt" tror jag inte räcker. Först när människor inser att det nödvändiga verkligen är nödvändigt kommer de att agera kollektivt för att genomföra de nödvändiga förändringarna.
OK, lista upp vad som är nödvändigt och praktiskt möjligt, då?
SvaraRaderaEn utgångspunkt för diskussionen tycker jag kan vara det "ekosocialistiska program", som Johan Ehrenberg och Sten Ljungberg lägger fram i den nya upplagan av "Ekonomihandboken".
RaderaBland punkterna finns bl.a.:
- Fri kollektivtrafik
- Fri tågtrafik
- Elektrifiera vägarna
- Vindkraft överallt
- 300 000 nya offentligt anställda
- Gratis barnomsorg
- Inför studielön
De har också realistiska förslag på hur det här ska finansieras. Så det handlar om mer än en "provisorisk utopi". Men som kräver en omfattande politisk kamp.
Ändå handlar det inte om socialism, en behovsstyrd ekonomi, utan ett steg på vägen mot den. Man kanske kan jämföra med hur Sovjet på 20-talet hade ett i stort sett kapitalistiskt system, "NEP", men ändå betraktades som socialistiskt. Eftersom socialismen var målet.
Det som saknas i förslaget i "Ekonomihandboken" är förändringar av det ekonomiska systemet, som förstatligande av affärsbanker och storbolag, och som Pål Steigan har med i sin lista i boken "En gång skall jorden bliva vår. Strategi för en ny värld".