Och om vi idag befinner oss i en postkeynesiansk värld är det inte för att hans "teorier" är bristfälliga, utan för att hans strategier har övervunnits av arbetarklassen.
Detta är ett citat ur Harry Cleavers "Att läsa Kapitalet", vilken kom ut på slutet av 70-talet, när den nyliberala tron på den rena marknaden började slå igenom. Boken sägs vara "en av grundtexterna i den så kallade autonoma marxismen".
Politiskt är "de autonoma" kända för de omfattande utomparlamentariska aktionerna i Italien på 70-talet, där man vände sig mot det stora italienska kommunistpartiets samhällsbevarande politik. Den självständiga arbetarkampen, oberoendet av fackföreningar och partier, var det som gällde för "de autonoma". Antonio Negri, är väl den mest kände av dem och man känner igen de här åsikterna i "Imperiet".
"Att läsa Kapitalet politiskt" är läsvärd inte bara för dem som är intresserade av ytterligare en tolkning av inledningskapitlen i "Kapitalet" om värdet, pengarna och kapitalet. Cleaver tar avstånd från filosofernas och teoretikernas akademiska läsning av "Kapitalet". Och han har stöd för sin egen tolkning i form av citat från senare kapitel, t.ex. i avsnittet om kampen för normalarbetsdagen. Men han går lite för långt, enligt min mening, "Kapitalet" kan knappast reduceras helt och hållet till politik.
Marx ansåg sig faktiskt skriva ett vetenskapligt verk, som visserligen var avsedd för att användas som ett vapen av arbetarklassen. Men användbarheten hos teorin var beroende av dess vetenskaplighet, dess förmåga att avslöja de dolda sambanden i det kapitalistiska produktionssättet.
Cleavers kritik är ändå träffande av marxister som överbetonat det lagbundna i ekonomin, och därmed av kapitalets förmåga att till 100 % genomdriva sina intressen. Istället betonar han - helt i enlighet med "Kommunistiska Manifestet" - att historien är ett resultat av kampen mellan klasserna. Keynesianismen var t.ex. en defensiv strategi som kapitalet använde för att hålla arbetarklassen lugn genom reallöneökningar och "full sysselsättning". Och det var arbetarklassens motstånd som till sist tvingade kapitalet att överge denna strategi.
En styrka i denna "autonoma" historieuppfattning är att den är materialistisk. Den utgår från den verkliga, pågående, spontana kampen - inte från idéer om hur den borde föras, formulerade av partier och internationaler. Istället ses t.ex. fackföreningar och politiska partier som redskap som arbetarklassen under vissa historiska partier valt att använda sig av under bestämda förhållanden.
Men det tycks som om de som kallar sig "autonoma" idag, själva har fastnat i vissa specifika former av politisk aktivitet. Liksom i en dogmatisk förnekelse av behovet i allmänhet av t.ex. politiska partier.
Numera förknippas väl "de autonoma" mest med vissa typer av "militans" under demonstrationer mot fascister. Och därför stämplas de av SÄPO och regeringen som "extremister", av samma farlighetsgrad som de riktiga extremisterna på högerkanten.
Så har vi åter en kritik av "marxism" som inte träffar Marx. Mitt kanske orättvisa och fördomsfulla omdöme om de "autonoma" att de råkar vara tämligen autonoma i förhållande till samhällena de finns i, de är marginella figurer helt enkelt, och är mer intresserade av politisk gatuteater (mer eller mindre våldsamma uppträden) än att verkligen påverka någonting. Åter till Marx: han skulle kanske ha sett på de här grupperna som han såg på Bakunin och anarkisterna på sin tid, nämligen med avsky.
SvaraRaderaSkillnaden mellan Bakunin och hans anarkister kontra de autonoma är att de senare faktiskt inspirerats av Marx! Även om tolkningarna av honom är oortodoxa och ensidiga, men ändå intressanta.
SvaraRaderaDu har förmodligen rätt i att de som kallar sig "autonoma" idag är marginella sekter, men i 70-talets Italien var de betydelsefulla. Vad jag förstår fyllde de ett tomrum där, när det italienska "kommunistpartiet" förborgerligats.