En mycket intressant del i serien av Foucaults föreläsningsserier på Collège de France 1978-79, har kommit ut på Tankekrafts förlag, "Biopolitikens födelse". Titeln är faktiskt gravt missvisande, då föreläsningarna handlar om nyliberalismens födelse, istället för om den för postmodernister älskade och flummiga "moderna biopolitikens" uppkomst.
Tre av de tidigare samlingarna har jag skrivit om på min filosofiblogg, "Michel Foucault och makten", "Vansinnets historia under den klassiska epoken" och "Foucault om den moderna statens uppkomst". Min bedömning av dessa tre verk skulle kunna sammanfattas som "lysande idéhistoria men usel filosofi". "Biopolitikens födelse" kan karakteriseras på samma sätt, men skillnaden är att nyliberalismen som tema ju är ett politiskt mer brännbart och aktuellt ämne.
Föreläsningarna inleds med i min mening ganska förvirrande funderingar om metodologi. Han säger sig avstår från att analysera "Staten" och föredrar istället att undersöka "regerandet". Och det är väl gott och väl att koncentrera sig på en empirisk beskrivning av hur makten utövats, men inte behöver man förkasta begreppet "stat" för den skull? (Efter Hegels "statens idé" kom ju faktiskt Marx "klasstat")
Det gäller att inte ge upp läsningen på en gång utan fortsätta till de konkreta, historiska beskrivningarna av uppkomsten av nyliberalismens två grenar, den amerikanska och framför allt den mycket mindre kända tyska grenen.
Den tyska formen av nyliberalism, "ordoliberalismen" (efter namnet på den tidskrift där den utformades), betraktas nog i allmänhet inte idag som nyliberalism utan misstas för att vara det som den kallade sig själv: "social marknadsekonomi". Foucault visar att liberalismen ligger just i den skarpa åtskillnaden mellan en "ekonomi" som måste fungera helt fritt från statsingripanden å ena sidan, och "socialpolitik" å den andra sidan. De som inte klarar av att konkurrera på marknaden och blir utsorterade från "ekonomin", måste förhindras gå under, vilket är statens och politikens uppgift.
Samma tanke ligger bakom franska nyliberalers förslag om en "negativ skatt" liksom amerikanen Milton Friedmans om "medborgarlön". Dessa akademiska ideologer är alltså till synes mer "humana" än de socialdarwinister som tyckte att de som inte klarar kampen för tillvaron borde gå under för att inte bidra till det genetiska förfallet. Men är inte dessa ideologiska ekonomer också mer "progressiva" än dagens förespråkare för "arbetslinjen" och "åtgärds"samhället.
Om de nyliberala ideologerna från 40- till 70-talet framstår som "humanare" än dagens nyliberala praktiker så kan det kanske bero på att de faktiskt trodde på sina teorier och inte betraktade dem som simpla vapen i klasskampen. På den tiden var det ju keynesianismen som var förhärskande inom nationalekonomin och nyliberalerna sågs som en kufisk sekt (utom i Tyskland?).
Foucault har faktiskt en ansats till en historisk förklaring av den tyska nyliberalismens uppkomst. Den uppstod innan de två tyska staterna bildades efter kriget, under ockupationstiden, som en grund för den framtida staten. Förklaringen är svårförståelig, tycker jag. För den amerikanska nyliberalismens uppkomst har han inget bättre att komma med än den omfattande emigrationen av ekonomer till USA. Men - Foucaults styrka är som antytts, hans analys av idéernas innehåll, inte av orsakerna till deras uppkomst.
Förvånande nog lyckas Foucault hitta nya infallsvinklar till analysen av Adam Smiths "osynliga hand"! Han betonar det "osynliga" istället för "handen". Men den analysen gäller nog mer de nya, än de gamla liberalerna. Omöjligheten att genomskåda effekterna av ekonomiska åtgärder får motivera varför Staten absolut inte få lägga sig i.
Foucault ser inte bara likheter mellan den gamla och nya liberalismen. Den nya liberalismen är på sätt och vis mer extrem i sin syn på den kalkylerande, rationella individen. Ett begrepp som avhandlas, och som faktiskt kan sägas ha med "biopolitik" att göra, är "humankapital" och dess ursprung i neoklassisk ekonomi. Alla är vi kapitalister, och vårt kapital är vi själva!
Beskrivningen av begreppet "civilsamhälle" är också intressant. Nyliberalismen människa sprängs itu i oförenliga halvor när hon ska agera både i "ekonomin" och "civilsamhället". (Foucault har hittat begreppets ursprung hos den skotske 1700-talfilosofen Adam Fergusons "An Essay on the History of Civil Society", som med tanke på Foucaults beskrivning tycks vara mycket läsvärd!)
torsdag 17 juli 2014
lördag 28 juni 2014
Är nationalistisk socialism möjlig?
Det spontana svaret borde vara nej. De som i Tyskland kallade sig nationalsocialister visade sig ju inte alls vara socialister utan företrädde "finanskapitalets mest reaktionära, imperialistiska och chauvinistiska skikt".
Ändå har nationalismen även av kommunister tidvis hyllats under det mer förskönande namnet "patriotism", medan internationalism förhånats som "rotlös kosmopolitism".
Nationalismen var visserligen fördärvlig vid utbrottet av första världskriget, men kunde av kommunisterna utnyttjas i de anti-koloniala befrielsekrigen för att försvaga imperialismen. Lenin stödde därför i motsats till Rosa Luxemburg parollen om rätt till självbestämmande för nationerna. För Lenin handlade det om en taktik, medan Rosa Luxemburg såg en fara i att uppmuntra ens de förtrycktas nationalism.
I senaste numret av Clarté kritiserar Anders Björnsson dem som använt principen om nationellt självbestämmande i FN-stadgan för att försvara "annekteringen" av Krim. Intressant nog argumenterar han för att det är imperialisterna som i sitt intresse använder strävan efter nationellt självbestämmande för att slå sönder stater i mindre, lätthanterligare enheter! Det är onekligen något vi sett många gånger - men kan naturligtvis inte tjäna som argument för att försvara vilket nationellt förtryckt som helst. (I fallet Krim behövde man t.ex. hävda rätten att använda sitt språk mot den naziinfluerade regimen i Kiev.)
Som bekant hyllade Lenin de svenska arbetarnas motstånd mot den svenska överklassens önskan att behålla Norge inom unionen 1905. Anders Björnsson kritiserar faktiskt Lenin för detta, då något nationellt förtryck av norrmännen inte existerade enligt. De problem som ändå existerade kunde lätt ha lösts av de svenska ämbetsmännen...
Men Björnsson missar i sin kritik, att Lenins försvar för den norska nationens självbestämmande i grund och botten inte handlade om försvar för nationalismen utan tvärtom - en listig taktik för att minska de nationalistiska känslorna bland både de svenska och de norska arbetarna. Och generellt gällde det enligt Lenin för både de stora och de små nationernas arbetarklasser att bekämpa sina egna former av nationalism. Norges arbetare uppmanades därför att arbeta för att bevara unionen, medan de svenska skulle försvara rätten till avskiljande för norrmännen.
När dagens "nationalistiska vänster" kritiserar "massinvandringen" i liknande ordalag som sverigedemokraterna, då har man lämnat den internationalism som präglat den socialistiska vänstern sedan Kommunistiska Manifestet. Att slå vakt om svenska arbetares jobb som ett självändamål grundas rimligen i oreflekterade nationalistiska känslor för det värdet av det "svenska".
Man skulle kunna invända att det måste vara progressivt att t.ex. slå vakt om svensk självbestämmanderätt gentemot EU-byråkratins odemokratiska maktutövning. Men formulerar man inte då en riktig sak på ett felaktigt sätt? Det är ju inte bara svenskar i Sverige som blivit av med sitt inflytande på de politiska besluten? Det gäller ju även samer, finnar och somalier som bor i landet Sverige (liksom engelsmän i Storbritannien och fransmän i Frankrike).
Att framställa klassmotsättningar som motsättningar mellan nationer gynnar bara högern. När blir nationalism lika självklar att ta avstånd ifrån som rasism?
Ändå har nationalismen även av kommunister tidvis hyllats under det mer förskönande namnet "patriotism", medan internationalism förhånats som "rotlös kosmopolitism".
Nationalismen var visserligen fördärvlig vid utbrottet av första världskriget, men kunde av kommunisterna utnyttjas i de anti-koloniala befrielsekrigen för att försvaga imperialismen. Lenin stödde därför i motsats till Rosa Luxemburg parollen om rätt till självbestämmande för nationerna. För Lenin handlade det om en taktik, medan Rosa Luxemburg såg en fara i att uppmuntra ens de förtrycktas nationalism.
I senaste numret av Clarté kritiserar Anders Björnsson dem som använt principen om nationellt självbestämmande i FN-stadgan för att försvara "annekteringen" av Krim. Intressant nog argumenterar han för att det är imperialisterna som i sitt intresse använder strävan efter nationellt självbestämmande för att slå sönder stater i mindre, lätthanterligare enheter! Det är onekligen något vi sett många gånger - men kan naturligtvis inte tjäna som argument för att försvara vilket nationellt förtryckt som helst. (I fallet Krim behövde man t.ex. hävda rätten att använda sitt språk mot den naziinfluerade regimen i Kiev.)
Som bekant hyllade Lenin de svenska arbetarnas motstånd mot den svenska överklassens önskan att behålla Norge inom unionen 1905. Anders Björnsson kritiserar faktiskt Lenin för detta, då något nationellt förtryck av norrmännen inte existerade enligt. De problem som ändå existerade kunde lätt ha lösts av de svenska ämbetsmännen...
Men Björnsson missar i sin kritik, att Lenins försvar för den norska nationens självbestämmande i grund och botten inte handlade om försvar för nationalismen utan tvärtom - en listig taktik för att minska de nationalistiska känslorna bland både de svenska och de norska arbetarna. Och generellt gällde det enligt Lenin för både de stora och de små nationernas arbetarklasser att bekämpa sina egna former av nationalism. Norges arbetare uppmanades därför att arbeta för att bevara unionen, medan de svenska skulle försvara rätten till avskiljande för norrmännen.
När dagens "nationalistiska vänster" kritiserar "massinvandringen" i liknande ordalag som sverigedemokraterna, då har man lämnat den internationalism som präglat den socialistiska vänstern sedan Kommunistiska Manifestet. Att slå vakt om svenska arbetares jobb som ett självändamål grundas rimligen i oreflekterade nationalistiska känslor för det värdet av det "svenska".
Man skulle kunna invända att det måste vara progressivt att t.ex. slå vakt om svensk självbestämmanderätt gentemot EU-byråkratins odemokratiska maktutövning. Men formulerar man inte då en riktig sak på ett felaktigt sätt? Det är ju inte bara svenskar i Sverige som blivit av med sitt inflytande på de politiska besluten? Det gäller ju även samer, finnar och somalier som bor i landet Sverige (liksom engelsmän i Storbritannien och fransmän i Frankrike).
Att framställa klassmotsättningar som motsättningar mellan nationer gynnar bara högern. När blir nationalism lika självklar att ta avstånd ifrån som rasism?
söndag 22 juni 2014
"Är Ryssland imperialistiskt?"
Sam Williams blogg om kristeorier har börjat mer och mer analysera även politik ur en strikt marxistisk utgångsvinkel. Denna artikel tar upp en fråga som är viktig vid bedömningen av t.ex. Ukrainakrisen: är länder som Ryssland och Kina imperialistiska stater, och "lika goda kålsupare" som supermakten USA?
Kan man alltså stödja Putin mot Obama, eller måste man ta avstånd från båda? Olika vänsterriktningar har hamnat i olika positioner i denna fråga. Delvis härrör väl motsättningarna ur den gamla tvistefrågan om i hur stor utsträckningen vänstern ska vara "realistisk" och "pragmatisk" och därför ta ställning i strider mellan dem som egentligen är ens fiender. "Utopisterna" som aldrig vill blanda sig i dagspolitiken riskerar förstås att med tiden helt marginaliseras.
Men det finns en annan aspekt som är viktig för marxister, och det är bedömningen av ekonomin i BRICS-länderna, i första hand Ryssland och Kina. Den moderna imperialistiska politiken, kampen om inflytelsefärer för investeringar och marknader, uppstod nämligen när finanskapitalet blivit dominerande kring förra sekelskiftet.
Sam Williams lägger fram fakta i artikeln som perkar på att i både Ryssland och Kina är det fortfarande det industriella kapitalet som dominerar. Så gott som alla storbanker finns t.ex. i Väst. Det råvaruexporterande Ryssland kan till och med snarare betraktas som ett tredjevärldenland.
Om Sam Williams har rätt, så borde väl de stora konflikterna idag, liksom inför första världskriget, utkämpas mellan USA, EU och Japan? Och inte mellan "Väst" och Ryssland, som i Ukrainakriget. Det finns ju också bedömare som menar att det är just det som sker! USA:s politik i Ukraina är inte riktad mot Ryssland utan snarare går den ut på att behålla dominansen över Europa. Skulle USA lyckas med att provocera Ryssland att stänga gaskranarna, så är det USA:s imperialistiska konkurrent EU som får lida.
Men slår USA ut en konkurrent på världsmarknaden, så förlorar man ju samtidigt en marknad för ens egna produkter? Det förstod man ju efter andra världskriget, då USA hjälpte fram både den tyska och japanska kapitalismen, och stödde föregångarna till EU.
Det finns marxistiska ekonomer som anser att kapitalet fortsätter att vilja ha en växande världsmarknad, inte en krympande. Frågan är om det gäller längre, då finanskapitalismen kanske gått in i en extremt parasitär fas, där den gladeligen äter upp sig själv, i väntan på att det globala pyramidspelet med växande skuldberg till slut spricker?
Kan man alltså stödja Putin mot Obama, eller måste man ta avstånd från båda? Olika vänsterriktningar har hamnat i olika positioner i denna fråga. Delvis härrör väl motsättningarna ur den gamla tvistefrågan om i hur stor utsträckningen vänstern ska vara "realistisk" och "pragmatisk" och därför ta ställning i strider mellan dem som egentligen är ens fiender. "Utopisterna" som aldrig vill blanda sig i dagspolitiken riskerar förstås att med tiden helt marginaliseras.
Men det finns en annan aspekt som är viktig för marxister, och det är bedömningen av ekonomin i BRICS-länderna, i första hand Ryssland och Kina. Den moderna imperialistiska politiken, kampen om inflytelsefärer för investeringar och marknader, uppstod nämligen när finanskapitalet blivit dominerande kring förra sekelskiftet.
Sam Williams lägger fram fakta i artikeln som perkar på att i både Ryssland och Kina är det fortfarande det industriella kapitalet som dominerar. Så gott som alla storbanker finns t.ex. i Väst. Det råvaruexporterande Ryssland kan till och med snarare betraktas som ett tredjevärldenland.
Om Sam Williams har rätt, så borde väl de stora konflikterna idag, liksom inför första världskriget, utkämpas mellan USA, EU och Japan? Och inte mellan "Väst" och Ryssland, som i Ukrainakriget. Det finns ju också bedömare som menar att det är just det som sker! USA:s politik i Ukraina är inte riktad mot Ryssland utan snarare går den ut på att behålla dominansen över Europa. Skulle USA lyckas med att provocera Ryssland att stänga gaskranarna, så är det USA:s imperialistiska konkurrent EU som får lida.
Men slår USA ut en konkurrent på världsmarknaden, så förlorar man ju samtidigt en marknad för ens egna produkter? Det förstod man ju efter andra världskriget, då USA hjälpte fram både den tyska och japanska kapitalismen, och stödde föregångarna till EU.
Det finns marxistiska ekonomer som anser att kapitalet fortsätter att vilja ha en växande världsmarknad, inte en krympande. Frågan är om det gäller längre, då finanskapitalismen kanske gått in i en extremt parasitär fas, där den gladeligen äter upp sig själv, i väntan på att det globala pyramidspelet med växande skuldberg till slut spricker?
söndag 1 juni 2014
DN kritiserar Obama för bristande krigsvilja
"I believe in American exceptionalism with every fiber of my being" är ett av flera av Obama, som visar att hans mål sammanfaller med de neokonservativa krigshetsarnas. Men från "liberala" DN behöver han inte få någon kritik för brist på supermaktsfasoner. I dagens ledare med rubriken "En otydlig supermakt" kritiseras han tvärtom från höger! Några citat:
"Obama har förvisso använt militärt våld, och låtit döda hundratals misstänkta terrorister med drönare, men han är i grunden en ofrivillig krigare."
"USA kan inte lösa alla världens problem med kanoner och inte skicka trupper för att störta alla diktatorer." (Men inte därför att anfallskrig och statskupper vore fel. ) "Resurserna räcker inte, och militära interventioner orsakar alltid oförutsedda svårigheter"
"Däremot begick Obama ett misstag när han hotade Bashar al-Assad med bestraffning om kemiska vapen användes, och sedan ändrade sig när det faktiskt skedde." (Det var tydligen fel av Obama att inte bomba sönder Syrien, som man bombade sönder Libyen - för att bevara sin trovärdighet!)
"Det stämmer att Bush lade sig i för mycket utomlands, men det finns också risker om det blir för lite USA i världen. Och om Obama har några idéer om hur USA ska hantera Ryssland och Kina borde han tala om dem." (Problemet är Ryssland och Kina, och USA gör för lite för att stoppa deras expansion!)
Det jag frågar mig är hur det kommer sig att Sveriges största tidning driver denna linje. Hur tänker man egentligen? Det är troligen inte så enkelt som att ledaravdelningen är avlönad av CIA?
Politiska ställningstaganden utgår i allmänhet från både intressen och en bedömning av det politiska läget. Vems intressen ser sig DN försvara? Rimligen borde det vara den lilla kapitalistiska staten Sveriges intressen. Sverige är en vasallstat till USA (enligt Brzezinskis öppenhjärtiga beskrivningar). Men inte behöver Sverige för den skull vara 100 %-igt lojal. T.o.m. en så nära allierad som Israel distanserade sig från USA:s Ukraina-politik i FN!
Det är inte heller troligt att DN:s ledarredaktion verkligen tror att det finns ett överhängande militärt hot från Ryssland och Kina. USA har ju faktiskt 40 % av världens militärutgifter, med okänt antal militärbaser över större delen av jordklotet.
Däremot utgör det ekonomiska samarbetet som inletts med gasavtalet mellan Ryssland och Kina ett antagligen ett hot mot USA:s ekonomiska dominans. Dollarn som reservvaluta är hotad. Men på vilket sätt vore det ett hot mot det svenska kapitalet? Svenskt kapital samarbetar ju gärna med kinesiskt sedan länge.
Återstår den ideologiska aspekten - USA säger sig stå för principen att ett lands regering ska tillsättas genom allmänna val. Nu är det som bekant lite si och så med det, när USA:s intressen står på spel, men dessutom undrar jag om DN kan upptäcka någon större skillnad mellan Wall Streets "oligarkstyre" i USA respektive "oligarkstyret" i Putins Ryssland. Båda ländernas presidenter tillsätts faktiskt genom allmänna val. Skillnaden är snarare att Rysslands president är oerhört mer populär i sitt land än USA:s!
Gåtan kvarstår. Är det ändå CIA-finansierad korruption det handlar om?
"Obama har förvisso använt militärt våld, och låtit döda hundratals misstänkta terrorister med drönare, men han är i grunden en ofrivillig krigare."
"USA kan inte lösa alla världens problem med kanoner och inte skicka trupper för att störta alla diktatorer." (Men inte därför att anfallskrig och statskupper vore fel. ) "Resurserna räcker inte, och militära interventioner orsakar alltid oförutsedda svårigheter"
"Däremot begick Obama ett misstag när han hotade Bashar al-Assad med bestraffning om kemiska vapen användes, och sedan ändrade sig när det faktiskt skedde." (Det var tydligen fel av Obama att inte bomba sönder Syrien, som man bombade sönder Libyen - för att bevara sin trovärdighet!)
"Det stämmer att Bush lade sig i för mycket utomlands, men det finns också risker om det blir för lite USA i världen. Och om Obama har några idéer om hur USA ska hantera Ryssland och Kina borde han tala om dem." (Problemet är Ryssland och Kina, och USA gör för lite för att stoppa deras expansion!)
Det jag frågar mig är hur det kommer sig att Sveriges största tidning driver denna linje. Hur tänker man egentligen? Det är troligen inte så enkelt som att ledaravdelningen är avlönad av CIA?
Politiska ställningstaganden utgår i allmänhet från både intressen och en bedömning av det politiska läget. Vems intressen ser sig DN försvara? Rimligen borde det vara den lilla kapitalistiska staten Sveriges intressen. Sverige är en vasallstat till USA (enligt Brzezinskis öppenhjärtiga beskrivningar). Men inte behöver Sverige för den skull vara 100 %-igt lojal. T.o.m. en så nära allierad som Israel distanserade sig från USA:s Ukraina-politik i FN!
Det är inte heller troligt att DN:s ledarredaktion verkligen tror att det finns ett överhängande militärt hot från Ryssland och Kina. USA har ju faktiskt 40 % av världens militärutgifter, med okänt antal militärbaser över större delen av jordklotet.
Däremot utgör det ekonomiska samarbetet som inletts med gasavtalet mellan Ryssland och Kina ett antagligen ett hot mot USA:s ekonomiska dominans. Dollarn som reservvaluta är hotad. Men på vilket sätt vore det ett hot mot det svenska kapitalet? Svenskt kapital samarbetar ju gärna med kinesiskt sedan länge.
Återstår den ideologiska aspekten - USA säger sig stå för principen att ett lands regering ska tillsättas genom allmänna val. Nu är det som bekant lite si och så med det, när USA:s intressen står på spel, men dessutom undrar jag om DN kan upptäcka någon större skillnad mellan Wall Streets "oligarkstyre" i USA respektive "oligarkstyret" i Putins Ryssland. Båda ländernas presidenter tillsätts faktiskt genom allmänna val. Skillnaden är snarare att Rysslands president är oerhört mer populär i sitt land än USA:s!
Gåtan kvarstår. Är det ändå CIA-finansierad korruption det handlar om?
måndag 26 maj 2014
Älskade fascism?
Henrik Arnstads omfångsrika bok om fascismens historia och framtidsutsikter har den smaklösa titeln "Älskade fascism" med tillägget "De svartbruna rörelsernas ideologi och historia". Den positiva sidan med boken är de utförliga beskrivningarna av fascismens uppkomst bl.a. i länder som Italien, med mindre kända fakta om t.ex. om de kvinnliga, "feministiska" fascisterna.
Överhuvudtaget får man veta hur nära kopplade de flesta av fascismens olika varianter var till den traditionella borgerliga makten. Nya rön presenteras om hur stort stödet för den fascistiska Lapporörelsen i Finland var bland de regerande borgerliga partierna - och hur ytterst nära det var att även Finland faktiskt förvandlats till en renodlad fascistisk stat. Mannerheim påstås ha anammat Lappomännens utrikespolitiska program under fortsättningskriget.
Ett motexempel på fascismens knytning till borgerligheten är Rumäniens historia, då landet var så underutvecklat så att fascisterna faktiskt bekämpade kapitalismens framväxt i praktiken (och inte bara i retoriken). Men just kapitlet om Rumänien är ett tecken på svagheten med boken - fascismen definieras enbart utifrån dess ideologi, inte från den roll som den spelat och spelar i kampen mellan samhällsklasserna. Arnstad tar lättvindigt avstånd från den kommunistiska tesen att fascismen vid makten utgör "finanskapitalets terroristiska diktatur", en öppen, chauvistisk diktatur inriktad på erövringskrig.
Den negativa sidan med "Älskade fascism" är därför den teoretiska analysen, som faktiskt strider mot de beskrivande, historiska avsnitten. Arnstad utgår från ny borgerlig fascismforskning, som verkar ha som (genomskinligt) mål just att vederlägga de traditionella marxistiska förklaringarna av fascismen.
Arnstad misslyckas med att själv vederlägga den marxistiska analysen och har uppenbarligen inte själv läst Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde kongress. Dimitrov kritiseras t.ex. för att ha påstått att fascismens seger var oundviklig, medan Dimitrov i denna rapport uttryckligen säger det motsatta.
Roger Griffins definition citeras flera gånger: "Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna - i sina olika gestaltningar - är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse." Detta är förstås en idealistisk, inte materialistisk, historieuppfattning: Det är idéerna som förklarar historien! Arnstads avsnitt om bl.a. Finland och Argentina har typiskt nog rubriken "Den fascistiska meteoritskuren", som om den fascistiska ideologin plötsligt drabbade olika länder som blixtar från himlen...
Arnstad är själv antifascist, men hans fascination över fascismens förmåga att locka fram ett masstöd är så stor, att jag inte skulle bli förvånad om han om några år skulle träda fram själv ur garderoben som anhängare till den. Han ser ingen riktig motkraft till fascismen. Han ser klart att liberalerna svek överallt under mellankrigstiden. Någon renässans för socialismen ser han inte. Den pessimistiske författaren sätter som rubrik för det sista avsnittet i boken "Fascismen - 2000-talets ideologi"!
Arnstads pessimism tror jag beror på att han har en i grunden felaktig syn orsakerna till uppkomsten av fascismen. Tror man att folk ibland mer eller mindre oförklarligt grips av "ultranationalistiska" åsikter, så är det inte konstigt om man inte kan se hur fascismen ska kunna förhindras.
Överhuvudtaget får man veta hur nära kopplade de flesta av fascismens olika varianter var till den traditionella borgerliga makten. Nya rön presenteras om hur stort stödet för den fascistiska Lapporörelsen i Finland var bland de regerande borgerliga partierna - och hur ytterst nära det var att även Finland faktiskt förvandlats till en renodlad fascistisk stat. Mannerheim påstås ha anammat Lappomännens utrikespolitiska program under fortsättningskriget.
Ett motexempel på fascismens knytning till borgerligheten är Rumäniens historia, då landet var så underutvecklat så att fascisterna faktiskt bekämpade kapitalismens framväxt i praktiken (och inte bara i retoriken). Men just kapitlet om Rumänien är ett tecken på svagheten med boken - fascismen definieras enbart utifrån dess ideologi, inte från den roll som den spelat och spelar i kampen mellan samhällsklasserna. Arnstad tar lättvindigt avstånd från den kommunistiska tesen att fascismen vid makten utgör "finanskapitalets terroristiska diktatur", en öppen, chauvistisk diktatur inriktad på erövringskrig.
Den negativa sidan med "Älskade fascism" är därför den teoretiska analysen, som faktiskt strider mot de beskrivande, historiska avsnitten. Arnstad utgår från ny borgerlig fascismforskning, som verkar ha som (genomskinligt) mål just att vederlägga de traditionella marxistiska förklaringarna av fascismen.
Arnstad misslyckas med att själv vederlägga den marxistiska analysen och har uppenbarligen inte själv läst Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde kongress. Dimitrov kritiseras t.ex. för att ha påstått att fascismens seger var oundviklig, medan Dimitrov i denna rapport uttryckligen säger det motsatta.
Roger Griffins definition citeras flera gånger: "Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna - i sina olika gestaltningar - är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse." Detta är förstås en idealistisk, inte materialistisk, historieuppfattning: Det är idéerna som förklarar historien! Arnstads avsnitt om bl.a. Finland och Argentina har typiskt nog rubriken "Den fascistiska meteoritskuren", som om den fascistiska ideologin plötsligt drabbade olika länder som blixtar från himlen...
Arnstad är själv antifascist, men hans fascination över fascismens förmåga att locka fram ett masstöd är så stor, att jag inte skulle bli förvånad om han om några år skulle träda fram själv ur garderoben som anhängare till den. Han ser ingen riktig motkraft till fascismen. Han ser klart att liberalerna svek överallt under mellankrigstiden. Någon renässans för socialismen ser han inte. Den pessimistiske författaren sätter som rubrik för det sista avsnittet i boken "Fascismen - 2000-talets ideologi"!
Arnstads pessimism tror jag beror på att han har en i grunden felaktig syn orsakerna till uppkomsten av fascismen. Tror man att folk ibland mer eller mindre oförklarligt grips av "ultranationalistiska" åsikter, så är det inte konstigt om man inte kan se hur fascismen ska kunna förhindras.
tisdag 20 maj 2014
Eliterna har tappat kontrollen, enligt Wallerstein
Den här bloggen är från början inspirerad av Immanuel Wallersteins världssystemteori. På sin webbsida fortsätter Wallerstein att hävda att det nuvarande kapitalistiska världssystemet håller på att gå under, och att det kommer att avlösas av antingen något värre eller möjligen något som är mera jämlikt och demokratiskt.
I hans senaste artikel identifierar han en ny, mer kaotisk fas som inträtt i nedgången för världssystemet. Eliterna har tappat kontrollen över skeendet! Och visst finns det dagsaktuella händelser som tycks tyda på det.
Kuppförsöket av en CIA-knuten general i Libyen som pågår f.n. gör att man undrar hur mycket kontroll USA egentligen haft över sina springpojkar i Libyens regering. På den andra sidan verkar det tydligt att Putins inflytande över de s.k. proryska separatisterna i östra Ukraina är minimalt.
Men visst kan skulle man kunna invända att "eliterna" aldrig haft någon total kontroll. USA har rimligen inte på länge haft samma kontroll över sina legotrupper bland Al Qaida och nynazister som de har över sin egen armé. Och man kan ju undra hur nära Tea Party-rörelsen egentligen var att stänga ner amerikanska staten egentligen för att sätta käppar i hjulet för Obama. Det var nog inte helt och hållet det "spel för galleriet" som många på vänstersidan talade om.
"This [världssystemet tills nu] has operated as a top-down political structure, within each country and geopolitically between countries. The outcome has been an equilibrium slowly moving upward. Most analysts of the current strife tend to assume that the strings are still being pulled by Establishment elites. Each side asserts that the low-level actors of the other side are being manipulated by high-level elites"
"I do not think that the elites are any longer succeeding in manipulating their low-level followers. I think the low-level followers are defying the elites, doing their own thing, and trying to manipulate the elites. This is indeed something new. It is a bottom-up rather than a top-down politics."
"[Vi måste] cease attributing what is happening to the evil machinations of some Establishment elites. They are no longer in control. They can of course still do great physical harm by imprudent actions. They are by no means paragons of virtue. But those of us who wish to seek a better world to emerge from this chaotic situation have to depend on ourselves, on our own multiple ways of organizing the struggle. We need, in short, less denunciation and more constructive local action."
I hans senaste artikel identifierar han en ny, mer kaotisk fas som inträtt i nedgången för världssystemet. Eliterna har tappat kontrollen över skeendet! Och visst finns det dagsaktuella händelser som tycks tyda på det.
Kuppförsöket av en CIA-knuten general i Libyen som pågår f.n. gör att man undrar hur mycket kontroll USA egentligen haft över sina springpojkar i Libyens regering. På den andra sidan verkar det tydligt att Putins inflytande över de s.k. proryska separatisterna i östra Ukraina är minimalt.
Men visst kan skulle man kunna invända att "eliterna" aldrig haft någon total kontroll. USA har rimligen inte på länge haft samma kontroll över sina legotrupper bland Al Qaida och nynazister som de har över sin egen armé. Och man kan ju undra hur nära Tea Party-rörelsen egentligen var att stänga ner amerikanska staten egentligen för att sätta käppar i hjulet för Obama. Det var nog inte helt och hållet det "spel för galleriet" som många på vänstersidan talade om.
"This [världssystemet tills nu] has operated as a top-down political structure, within each country and geopolitically between countries. The outcome has been an equilibrium slowly moving upward. Most analysts of the current strife tend to assume that the strings are still being pulled by Establishment elites. Each side asserts that the low-level actors of the other side are being manipulated by high-level elites"
"I do not think that the elites are any longer succeeding in manipulating their low-level followers. I think the low-level followers are defying the elites, doing their own thing, and trying to manipulate the elites. This is indeed something new. It is a bottom-up rather than a top-down politics."
"[Vi måste] cease attributing what is happening to the evil machinations of some Establishment elites. They are no longer in control. They can of course still do great physical harm by imprudent actions. They are by no means paragons of virtue. But those of us who wish to seek a better world to emerge from this chaotic situation have to depend on ourselves, on our own multiple ways of organizing the struggle. We need, in short, less denunciation and more constructive local action."
måndag 31 mars 2014
Zbigniev Brzezinski och det eurasiatiska schackbrädet
Brzezinskis "The Grand Chessboard / American Primacy and its geostrategic imperatives" nämns då och då, men borde nog läsas av fler. Brzezinski var säkerhetspolitisk rådgivare till president Carter, och man får en intressant inblick i hur de som utformar amerikansk utrikespolitik faktiskt tänker. De aktuella konflikterna i Ukraina gör boken extra läsvärd, då Ukraina sägs spela en mycket viktig roll i USA:s geopolitik. Rysslands enda chans att återupprätta sitt gamla imperium, är nämligen att få kontroll över Ukraina, varför Väst med alla medel måste förhindra detta! Det får absolut inte uppstå någon rival till USA i Eurasien!
I oktober 2013 hade New Left Review ett specialnummer om "American Foreign Policy And Its Thinkers", där ett avsnitt handlar just om Brzezinskis tankar. Det är inte alls så att dessa "tänkare" har identiska åsikter, speciellt inte om konkreta frågor som kriget mot Irak, eller ens om Ryssland och Kina ska ses som potentiella allierade eller som fiender. Men en sak är gemensam, synen på USA som världens obestridde ledare.
Det är faktiskt lite roligt att se hur odiplomatiskt och cyniskt Brzezinski beskriver USA:s allierade i Europa och Japan som "vassaller, tributgivare och protektorat". Har man en sådan syn så är det inte så svårt att förstå att amerikanska diplomater föraktfullt karaktersierar Sveriges gläfsande utrikesminister som en "liten hund".
Det är behärskandet av den stora eurasiatiska landmassan som för Brzezinski är nyckeln till bevarandet av USA:s hegemoni i världen. Därför får man lära sig mycket om de nya post-sovjetiska (och fortfarande så okända) staterna i Kaukasus och Centralasien. Det kan vara ett tillräckligt skäl för att läsa som en lärobok om ett område som säkert kommer att figurera mycket i nyheterna framöver.
En viktig skillnad för den geostrategiska analysen är den mellan "geostrategic players" och "geostrategic pivots". Exempel på det förra är USA (förstås) och Ryssland och på det senare Ukraina, men även länder som Azerbaijan och Uzbekistan. Tillgången på naturresurser och transportvägar (t.ex. pipelines) i "pivåerna" beskrivs noggrant. "Pivåerna" är instabila bl.a. på grund av etniska motsättningar och det kan hända saker snabbt där. (Obamas asiatiska "pivå", som beteckning för inringningen av Kina, tycks inte ha riktigt samma betydelse som i denna bok.)
Men Brzezinski kan inte räknas till de värsta råskinnen bland dem som utformar den amerikanska utrikespolitiken, de "neokonservativa" under Bush (men som i viss utsträckning finns kvar under Obama, som den beryktade Victoria Nuland). Brzezinskis långsiktiga mål - som ligger flera decennier om inte generationer framåt i tiden - är en värld där USA inte längre behövs som världspolis. I denna utopiska värld har nationer och sammanslutningar av dem lärt sig att samarbeta - av USA!
Men hur motiverar han då USA:s nuvarande roll, där sista ordet i alla viktiga frågor måste ligga i Washington? Det kanske är typiskt för den här typen av intellektuella som tjänar makten, att försvaret för detta känns så tunt och ogenomtänkt. Anledningen sägs nämligen vara att alternativet helt enkelt är "internationell anarki"! Någon aning om att amerikanska affärsintressen skulle ha något att göra med den amerikanska utrikespolitiken tillåter sig Brzezinski inte ha...
Speciellt för just Brzezinski bland alla amerikanska "geostrategiska tänkare" är hans klagan över den "andliga tomheten" i Väst. Den cyniske realpolitikern förvandlas då till någon sorts präst. - Det är ett ömkligt skådespel med tanke på hans iver att med vapenmakt, fast i första hand med diplomati i motsats till de neokonservativa, breda ut och försvara den västerländska andefattiga "materialismen" och "hedonismen" överallt.
I oktober 2013 hade New Left Review ett specialnummer om "American Foreign Policy And Its Thinkers", där ett avsnitt handlar just om Brzezinskis tankar. Det är inte alls så att dessa "tänkare" har identiska åsikter, speciellt inte om konkreta frågor som kriget mot Irak, eller ens om Ryssland och Kina ska ses som potentiella allierade eller som fiender. Men en sak är gemensam, synen på USA som världens obestridde ledare.
Det är faktiskt lite roligt att se hur odiplomatiskt och cyniskt Brzezinski beskriver USA:s allierade i Europa och Japan som "vassaller, tributgivare och protektorat". Har man en sådan syn så är det inte så svårt att förstå att amerikanska diplomater föraktfullt karaktersierar Sveriges gläfsande utrikesminister som en "liten hund".
Det är behärskandet av den stora eurasiatiska landmassan som för Brzezinski är nyckeln till bevarandet av USA:s hegemoni i världen. Därför får man lära sig mycket om de nya post-sovjetiska (och fortfarande så okända) staterna i Kaukasus och Centralasien. Det kan vara ett tillräckligt skäl för att läsa som en lärobok om ett område som säkert kommer att figurera mycket i nyheterna framöver.
En viktig skillnad för den geostrategiska analysen är den mellan "geostrategic players" och "geostrategic pivots". Exempel på det förra är USA (förstås) och Ryssland och på det senare Ukraina, men även länder som Azerbaijan och Uzbekistan. Tillgången på naturresurser och transportvägar (t.ex. pipelines) i "pivåerna" beskrivs noggrant. "Pivåerna" är instabila bl.a. på grund av etniska motsättningar och det kan hända saker snabbt där. (Obamas asiatiska "pivå", som beteckning för inringningen av Kina, tycks inte ha riktigt samma betydelse som i denna bok.)
Men Brzezinski kan inte räknas till de värsta råskinnen bland dem som utformar den amerikanska utrikespolitiken, de "neokonservativa" under Bush (men som i viss utsträckning finns kvar under Obama, som den beryktade Victoria Nuland). Brzezinskis långsiktiga mål - som ligger flera decennier om inte generationer framåt i tiden - är en värld där USA inte längre behövs som världspolis. I denna utopiska värld har nationer och sammanslutningar av dem lärt sig att samarbeta - av USA!
Men hur motiverar han då USA:s nuvarande roll, där sista ordet i alla viktiga frågor måste ligga i Washington? Det kanske är typiskt för den här typen av intellektuella som tjänar makten, att försvaret för detta känns så tunt och ogenomtänkt. Anledningen sägs nämligen vara att alternativet helt enkelt är "internationell anarki"! Någon aning om att amerikanska affärsintressen skulle ha något att göra med den amerikanska utrikespolitiken tillåter sig Brzezinski inte ha...
Speciellt för just Brzezinski bland alla amerikanska "geostrategiska tänkare" är hans klagan över den "andliga tomheten" i Väst. Den cyniske realpolitikern förvandlas då till någon sorts präst. - Det är ett ömkligt skådespel med tanke på hans iver att med vapenmakt, fast i första hand med diplomati i motsats till de neokonservativa, breda ut och försvara den västerländska andefattiga "materialismen" och "hedonismen" överallt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)