Den kinesiske riskkapitalisten Eric X. Li förklarar här varför det kinesiska enpartisystemet i Kina fungerar förhållandevis bra (men varför vår hyllade västerländska demokratin misslyckas överallt).
En viktig orsak till Kinas framgångar är enligt Li den kinesiska meritokratin: de dugligaste gör karriär och hamnar till slut i politbyrån. Ideologin verkar inte spela någon roll. Li gör en pinsam jämförelse mellan den nuvarande kinesiske ledarens 30-åriga vandring från byadministratör till landets ledare å ena sidan, och amerikanska blåbär till presidenter som George W. Bush och Barack Obama.
Det kinesiska enpartisystemet slår med hästlängder "demokratierna" i sådana grenar som legitimitet, anpassningsbarhet och stöd från befolkningen. Korruptionen är ett problem men enligt Li går det framåt även där i Kina.
Kinas Kommunistiska Parti har uppenbarligen återuppfunnit det gamla kinesiska kejserliga mandarinsystemet! Men rimligen måste det så småningom ersättas där som här, av något bättre - inte av borgerlig skendemokrati utan av den folkliga demokrati som bonderevolutionärerna drömde om på 40- och 50-talen.
tisdag 13 augusti 2013
söndag 4 augusti 2013
Williams om profitkvotens fallande tendens
Sam Williams har publicerat andra delen av sin kritik av Michael Heinrich attack mot Marx lag om profitkvotens fallande tendens. Det är enligt min mening den bästa av de många vederläggningar som hittills kommit.
Williams har på köpet också intressanta tankar om hur denna lag hänger ihop med utflyttningen av produktion till Asien. Han ser liksom Immanuel Wallerstein ett stort problem för kapitalismen i att reserverna av billig arbetskraft börjar sina. Men hans förklaring utifrån Marx är bättre än Wallersteins.
Williams har på köpet också intressanta tankar om hur denna lag hänger ihop med utflyttningen av produktion till Asien. Han ser liksom Immanuel Wallerstein ett stort problem för kapitalismen i att reserverna av billig arbetskraft börjar sina. Men hans förklaring utifrån Marx är bättre än Wallersteins.
"Vänsterkommunistisk" kritik av Lenin
Tankarna hos den "vänsterkommunism" som opponerade sig från "vänster" mot de ryska kommunisternas linje i Tredje Internationalen, är dåligt kända. Bilden av dem har präglats av Lenins kritik av dem i "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom". Men det kan vara intressant att ta del av vad de själva skrev, t.ex. i holländaren Gorters "öppna brev till Lenin", som är ett svar på "Radikalismen", http://www.marxists.org/svenska/gorter/1920/oppet_brev.htm
Gorter menar att bolsjevikernas utnyttjande av parlamentsval och fackföreningarna passade de ryska förhållandena, men att läget i Västeuropa var helt annorlunda. Där var alla samhällsklasser enade mot proletariatet, och därför var den bolsjevikiska taktiken att kompromissa med mellangrupper och att försöka splittra fienden, dömd att misslyckas. Det ser alltså ut som att motsättningen mellan "vänstern" och "ryssarna" handlade om en strategisk och inte en taktisk skillnad. Och det är inte den bilden man får om man läser Lenins och andra "ryssars" beskrivningar av motsättningarna.
Man skulle kunna tro att "vänsterkommunisternas" ideer dog ut i och med att partier som KAPD, "Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands", tynade bort efter att kapitalismen lyckades stabilisera sig efter första världskriget. Men Gorters avståndstagande från fackföreningar och deltagande i val liknar sentida "maoisters". KFMLr:s linje "ställ facket åt sidan, leve de vilda strejkerna" på 70-talet var antagligen inte inspirerad av dessa "vänsterkommunister"' men är ett tecken på att sådana här ideer "ligger i luften" under perioder av skärpt klasskamp.
Den stora misstron mot alla "ledare" är ju också vanlig idag. Gorter hade säkert en poäng i att den hårda disciplin som Tredje Internationalen krävde stod i motsättning till bristen på goda ledare i Västeuropa.
Gorter påpekar också att nöden i många länder efter första världskriget inte automatiskt ledde till revolution. Slutsatsen för honom var att propagandan för kommunismen var avgörande, medan Lenin felaktigt ansåg att tiden var mogen att gå vidare. Det var alltså Gorter som hade en mer pessimistisk (eller realistisk?) syn på möjligheterna, vilket är lite överraskande.
Gorter menar att bolsjevikernas utnyttjande av parlamentsval och fackföreningarna passade de ryska förhållandena, men att läget i Västeuropa var helt annorlunda. Där var alla samhällsklasser enade mot proletariatet, och därför var den bolsjevikiska taktiken att kompromissa med mellangrupper och att försöka splittra fienden, dömd att misslyckas. Det ser alltså ut som att motsättningen mellan "vänstern" och "ryssarna" handlade om en strategisk och inte en taktisk skillnad. Och det är inte den bilden man får om man läser Lenins och andra "ryssars" beskrivningar av motsättningarna.
Man skulle kunna tro att "vänsterkommunisternas" ideer dog ut i och med att partier som KAPD, "Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands", tynade bort efter att kapitalismen lyckades stabilisera sig efter första världskriget. Men Gorters avståndstagande från fackföreningar och deltagande i val liknar sentida "maoisters". KFMLr:s linje "ställ facket åt sidan, leve de vilda strejkerna" på 70-talet var antagligen inte inspirerad av dessa "vänsterkommunister"' men är ett tecken på att sådana här ideer "ligger i luften" under perioder av skärpt klasskamp.
Den stora misstron mot alla "ledare" är ju också vanlig idag. Gorter hade säkert en poäng i att den hårda disciplin som Tredje Internationalen krävde stod i motsättning till bristen på goda ledare i Västeuropa.
Gorter påpekar också att nöden i många länder efter första världskriget inte automatiskt ledde till revolution. Slutsatsen för honom var att propagandan för kommunismen var avgörande, medan Lenin felaktigt ansåg att tiden var mogen att gå vidare. Det var alltså Gorter som hade en mer pessimistisk (eller realistisk?) syn på möjligheterna, vilket är lite överraskande.
fredag 2 augusti 2013
Permanent revolution?
Det finns en gammal, bitvis tragglig, debatt om synen på den ryska revolutionen mellan trotskister och leninister (inklusive "stalinister"). Frågan är mer relevant idag än vad man skulle kunna tro. Det handlar strategin inte bara i tredje världen-länder utan också i länder i "Väst".
Trotskisterna anser att Lenin övertog Trotskijs teori om den permanenta revolutionen i april 1917. Doug Lorimer argumenterar övertygande i denna artikel för att de har fel.
Oktoberrevolutionen 1917 var enligt Lenin en proletär revolution i allians med hela bondeklassen men inte en socialistisk revolution! Det blev den först på sommaren 1918.
Lorimer har också mycket intressanta synpunkter på Pariskommunens betydelse och på arbetarupproret i Spanien under brinnande inbördeskrig mellan Franco och republikanerna.
Trotskismen karakteriseras av en vilja att hoppa över "stadier" och motstånd mot allianser mellan klasser. I varje fall gäller det vulgärtrotskismen, medan Trotskij själv ibland uttryckte sig på ett mer rimligt sätt. Tyvärr är det väl vulgärtrotskister som inspirerade av Trotskij idag försvarar islamistisk terror i Syrien. Den socialistiska revolutionen är en omedelbar uppgift överallt, tycks de tro...
Trotskisterna anser att Lenin övertog Trotskijs teori om den permanenta revolutionen i april 1917. Doug Lorimer argumenterar övertygande i denna artikel för att de har fel.
Oktoberrevolutionen 1917 var enligt Lenin en proletär revolution i allians med hela bondeklassen men inte en socialistisk revolution! Det blev den först på sommaren 1918.
Lorimer har också mycket intressanta synpunkter på Pariskommunens betydelse och på arbetarupproret i Spanien under brinnande inbördeskrig mellan Franco och republikanerna.
Trotskismen karakteriseras av en vilja att hoppa över "stadier" och motstånd mot allianser mellan klasser. I varje fall gäller det vulgärtrotskismen, medan Trotskij själv ibland uttryckte sig på ett mer rimligt sätt. Tyvärr är det väl vulgärtrotskister som inspirerade av Trotskij idag försvarar islamistisk terror i Syrien. Den socialistiska revolutionen är en omedelbar uppgift överallt, tycks de tro...
onsdag 31 juli 2013
För låg BNP-tillväxt? Ändra beräkningssättet!
Ett par tidigare inlägg har varit kritiska till BNP-måttet, "Tillväxt, BNP och välstånd" och "Ny vinkling på BNP-illusionen", men ändringarna som nu införs i USA verkar vid första anblicken var rent tekniska. Men så är det knappast. Det tycks faktiskt handlar om en djupare ändring i sättet att se vad det är som BNP mäter.
På counterpunch.org kan man i artikeln "Economic Recovery by Statistical Manipulation" läsa följande:
It is ironic somewhat that what we are about to witness with the GDP revisions is a recognition that the economic recovery since 2009 has been a recovery for corporate profits and capital incomes, stock and bond markets, derivatives and other forms of income from financial speculation—all now at record levels—while weekly earnings for the rest continue to decline for the past four years. What the GDP revisions reflect is an attempt to adjust upward GDP to reflect in various ways the gains on financial side of the economy, the gains in income for the few and their corporations.
BNP-måttet ska från att ha mätt värdet av sålda varor och tjänster också ta med finansiella produkter, alltså även spekulationsinkomster! Det kanske är logiskt att göra så i vår "finansialiserade" ekonomin. Men har man tänkt på att BNP-siffrorna då borde visa större nedgångar än tidigare när bubblorna spricker?
I senaste numret av Monthly Review (publiceras på nätet 26 aug), beskrivs hur Paul Sweezy och hans meningsfränder var konfunderade över det nya "finansialiserings"-fenomenet från 80-talet och framåt. Det skiljde sig nämligen från tidigare hektiska spekulationsvågor som brukade uppkomma i en upphettade slutfasen av högkonjunkturerna. Den nya kraftiga tillväxten av finansiella tjänster från 80-talet hängde istället ihop med en lång period av stagnation i den "reala ekonomin". Av artikeln att döma verkar det som att Sweezy aldrig lyckades förstå det här fenomenet.
Lite förvånande är den marxistiske ekonomen Michael Roberts ganska positiv till det nya sättet att räkna, "The US economy: bigger but not healthier". Annars brukar Roberts beskriva "finansialiseringen" med begrepp hämtade från tredje bandet av "Kapitalet". För att komma ur krisen som bröt ut 2008 måste inte bara stora delar av det produktiva kapitalet devalveras, utan också av det "fiktiva kapitalet". Men det fiktiva kapitalet består enligt Roberts till största delen av skulder. Och då börjar det bli lite svårt att hänga med i resonemangen.
Det kanske är mer en fråga om filosofi än om statistik att undra hur vettigt det är att mäta "fiktiva" värden i ekonomin. Det som är "fiktivt" är ju faktiskt verkligt ända tills det försvinner...
På counterpunch.org kan man i artikeln "Economic Recovery by Statistical Manipulation" läsa följande:
It is ironic somewhat that what we are about to witness with the GDP revisions is a recognition that the economic recovery since 2009 has been a recovery for corporate profits and capital incomes, stock and bond markets, derivatives and other forms of income from financial speculation—all now at record levels—while weekly earnings for the rest continue to decline for the past four years. What the GDP revisions reflect is an attempt to adjust upward GDP to reflect in various ways the gains on financial side of the economy, the gains in income for the few and their corporations.
BNP-måttet ska från att ha mätt värdet av sålda varor och tjänster också ta med finansiella produkter, alltså även spekulationsinkomster! Det kanske är logiskt att göra så i vår "finansialiserade" ekonomin. Men har man tänkt på att BNP-siffrorna då borde visa större nedgångar än tidigare när bubblorna spricker?
I senaste numret av Monthly Review (publiceras på nätet 26 aug), beskrivs hur Paul Sweezy och hans meningsfränder var konfunderade över det nya "finansialiserings"-fenomenet från 80-talet och framåt. Det skiljde sig nämligen från tidigare hektiska spekulationsvågor som brukade uppkomma i en upphettade slutfasen av högkonjunkturerna. Den nya kraftiga tillväxten av finansiella tjänster från 80-talet hängde istället ihop med en lång period av stagnation i den "reala ekonomin". Av artikeln att döma verkar det som att Sweezy aldrig lyckades förstå det här fenomenet.
Lite förvånande är den marxistiske ekonomen Michael Roberts ganska positiv till det nya sättet att räkna, "The US economy: bigger but not healthier". Annars brukar Roberts beskriva "finansialiseringen" med begrepp hämtade från tredje bandet av "Kapitalet". För att komma ur krisen som bröt ut 2008 måste inte bara stora delar av det produktiva kapitalet devalveras, utan också av det "fiktiva kapitalet". Men det fiktiva kapitalet består enligt Roberts till största delen av skulder. Och då börjar det bli lite svårt att hänga med i resonemangen.
Det kanske är mer en fråga om filosofi än om statistik att undra hur vettigt det är att mäta "fiktiva" värden i ekonomin. Det som är "fiktivt" är ju faktiskt verkligt ända tills det försvinner...
lördag 27 juli 2013
Kliman och Freeman debatterar "kapitalismens oundvikliga kollaps"
Debatten om "profitkvotens fallande tendens" har fler aspekter än de jag tog upp i mitt förra inlägg. Även om denna lag stämmer kan man fråga sig vilken betydelse det i så fall skulle ha. Innebär lagens riktighet automatiskt att kapitalismen står inför en oundviklig kollaps?
Några av försvararna av Marx lag har hävdat - lite defensivt, tycker jag - att denna lag förklarar vad som hänt hittills, men att Marx inte med den avsåg att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. Men det har lagts fram övertygande belägg för att de har fel, och Marx ansåg definitivt att kapitalismen är dömt att försvinna från historien.
Givetvis innebär detta inte att Marx därmed trodde att ett nytt högre samhällssystem skulle uppstå genom att folk med armarna i kors skulle invänta dess ankomst. Men förr eller senare skulle proletariatet mer eller mindre tvingas göra revolution.
Men på vilket konkret sätt kommer "lagen om profitkvotens fallande tendens" att leda till ett medvetet organiserande av ett nytt ekonomiskt system? Ett svar på den frågan kan knappast någon teori ge. Sådana förutsägelser är omöjliga. Om det är det som Alan Freeman och Andrew Kliman menar, så har de förstås rätt.
Freeman säger i denna video att kriserna, som profitkvotens fallande tendens för med sig, kan "lösas" genom "utomekonomiska" ingrepp, antingen av arbetarklassen genom revolution, eller av den borgerliga staten. Han tar krisen 1929 som exempel och visar hur den "löstes" i USA först 1942 genom andra världskriget. Men det var möjligt bara genom att staten tillfälligt i princip upphäva (privat)kapitalismen!
I en liten intressant filosofisk utvikning kritiserar Freeman Laplaces kända argument för en deterministisk världssyn. Laplace påstod ju att om det fanns en varelse som kände dels alla positioner och hastigheter i universum samt alla naturlagar, så skulle den varelsen kunna förutsäga allt som kommer att hända för all framtid.
Freeman invänder att denna hypotetiska varelse i så fall måste befinna sig utanför Universum, då han annars lätt skulle kunna se till så att hans förutsägelse skulle komma på skam! Man ser i videon att när Freeman för detta resonemang mot determinismen, så skakar Kliman kraftigt på huvudet.
Kliman polemiserar, vad jag förstår, mot Freemans uppfattning om det "utomekonomiska" betydelse i sitt eget inlägg. Det enda sättet att komma ur en kris är att förstöra så mycket kapital, så att profitkvoten kan stiga igen. Och det innebär konkurser i industri och finanssektor och sjunkande bostadspriser. Staten kan inte sätta kapitalismens ekonomiska lagar ur spel.
Kliman har nog rätt i sin kompromisslösa uppfattning att det inte finns någon annan lösning för kapitalistiska kriser än återställning av profitnivån. Det är rätt att kämpa för "omfördelning" och minskad ojämlikhet, men vänstern måste vara medveten om det är inget som löser krisen. Det handlar inte om bristande efterfrågan.
Klimans beskrivning av kapitalets dialektiska rörelse är suggestiv, men jag tror inte att "ekonomin" är fullt så självständig från samhället i övrigt som han verkar tro. Politiken tycks inte enligt honom spela någon verksam roll förrän i det ögonblick som arbetarklassen bestämmer sig för att göra slut systemet.
Jag vet inte vad Kliman anser om att krig som andra världskriget också skulle fungera för att höja profitkvoten. Erövring av nya marknader och utslagning av konkurrenter kan förstås leda till högre vinster, men frågan är om själva kriget kan göra det. (Ja, bortsett från krigsindustrin förstås, men det är bara en del av ekonomin, och man kan dessutom argumentera för att då den betalas genom skatter så minskar den i själva verket den totala profitsumman.)
Några av försvararna av Marx lag har hävdat - lite defensivt, tycker jag - att denna lag förklarar vad som hänt hittills, men att Marx inte med den avsåg att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. Men det har lagts fram övertygande belägg för att de har fel, och Marx ansåg definitivt att kapitalismen är dömt att försvinna från historien.
Givetvis innebär detta inte att Marx därmed trodde att ett nytt högre samhällssystem skulle uppstå genom att folk med armarna i kors skulle invänta dess ankomst. Men förr eller senare skulle proletariatet mer eller mindre tvingas göra revolution.
Men på vilket konkret sätt kommer "lagen om profitkvotens fallande tendens" att leda till ett medvetet organiserande av ett nytt ekonomiskt system? Ett svar på den frågan kan knappast någon teori ge. Sådana förutsägelser är omöjliga. Om det är det som Alan Freeman och Andrew Kliman menar, så har de förstås rätt.
Freeman säger i denna video att kriserna, som profitkvotens fallande tendens för med sig, kan "lösas" genom "utomekonomiska" ingrepp, antingen av arbetarklassen genom revolution, eller av den borgerliga staten. Han tar krisen 1929 som exempel och visar hur den "löstes" i USA först 1942 genom andra världskriget. Men det var möjligt bara genom att staten tillfälligt i princip upphäva (privat)kapitalismen!
I en liten intressant filosofisk utvikning kritiserar Freeman Laplaces kända argument för en deterministisk världssyn. Laplace påstod ju att om det fanns en varelse som kände dels alla positioner och hastigheter i universum samt alla naturlagar, så skulle den varelsen kunna förutsäga allt som kommer att hända för all framtid.
Freeman invänder att denna hypotetiska varelse i så fall måste befinna sig utanför Universum, då han annars lätt skulle kunna se till så att hans förutsägelse skulle komma på skam! Man ser i videon att när Freeman för detta resonemang mot determinismen, så skakar Kliman kraftigt på huvudet.
Kliman polemiserar, vad jag förstår, mot Freemans uppfattning om det "utomekonomiska" betydelse i sitt eget inlägg. Det enda sättet att komma ur en kris är att förstöra så mycket kapital, så att profitkvoten kan stiga igen. Och det innebär konkurser i industri och finanssektor och sjunkande bostadspriser. Staten kan inte sätta kapitalismens ekonomiska lagar ur spel.
Kliman har nog rätt i sin kompromisslösa uppfattning att det inte finns någon annan lösning för kapitalistiska kriser än återställning av profitnivån. Det är rätt att kämpa för "omfördelning" och minskad ojämlikhet, men vänstern måste vara medveten om det är inget som löser krisen. Det handlar inte om bristande efterfrågan.
Klimans beskrivning av kapitalets dialektiska rörelse är suggestiv, men jag tror inte att "ekonomin" är fullt så självständig från samhället i övrigt som han verkar tro. Politiken tycks inte enligt honom spela någon verksam roll förrän i det ögonblick som arbetarklassen bestämmer sig för att göra slut systemet.
Jag vet inte vad Kliman anser om att krig som andra världskriget också skulle fungera för att höja profitkvoten. Erövring av nya marknader och utslagning av konkurrenter kan förstås leda till högre vinster, men frågan är om själva kriget kan göra det. (Ja, bortsett från krigsindustrin förstås, men det är bara en del av ekonomin, och man kan dessutom argumentera för att då den betalas genom skatter så minskar den i själva verket den totala profitsumman.)
torsdag 25 juli 2013
Fler argument för lagen om profitkvotens fallande tendens
Michael Heinrich kritik av lagen om profitkvotens fallande tendens fortsätter att få svar från anhängare lagen. Frågan är inte oviktig, då den handlar om Marx ekonomiska motivering till att kapitalismen är historiskt dödsdömd som ekonomiskt system. Länkar till dessa svar finns i Michael Roberts senaste blogginlägg.
I min kommentar till Roberts första inlägg i frågan, klagade jag lite på att Roberts bara påstod, men inte visade, att ett av Heinrich´ två huvudargument kan tillbakavisas matematiskt. Men nu kan man hitta detaljerade argument i Jim Millers svar på Paul Sweezys gamla kritik av lagen. (Sweezy hade samma kritik som Heinrich.)
Profitkvoten definieras, som jag nämnde i det tidigare inlägget, som s/(c + v), där s är mervärdet, c det satsade konstanta kapitalet i form av maskiner och råvaror, och v det "variabla kapitalet", d.v.s. lönesumman.
Man kan genom att dividera med v i täljare och nämnare skriva om uttrycket som
(1) (s/v) / (c/v +1) eller mervärdekvoten/("kapitalets organiska sammansättning" +1)
Konkurrensen mellan kapitalisterna tvingar dem att öka arbetets produktivitet, vilket resulterar i att "levande arbete" ersätts med "dött arbete". Kapitalets organiska sammansättning kommer alltså att ständigt öka. Ett av Heinrich och Sweezys argument är att då mervärdekvoten också ökar (vilket Marx var införstådd med), så är det inte alls klart att uttrycket (1) med tiden minskar, som Marx påstod?
Men mervärdekvoten och "kapitalets organiska sammansättning" inte är oberoende av varandra. Jim Miller visar hur dessa två storheter hänger ihop, med ett exempel där kapitalets organiska sammansättning har nått en hög nivå:
Suppose, for example, that the value composition of the product were 99 c + 0.5 v + 0.5 s. In this case, even if v were reduced to zero, the rate of profit could be no more than 1 %. Now suppose the product value composition were to advance to 99.9 c + 0.01 v + 0.09 s. The rate of profit could not exceed 0.1 %, even if v were eliminated entirely. If newly added labor is reduced to one-one thousandth of the commodity value, then it matters little how this tiny amount is divided between variable capital and surplus value. If a wage is paid at all, reducing it to nothing cannot raise the rate of profit to any noticeable extent. The adoption of an extreme example here is only intended to illustrate the point that the more advanced the organic composition of capital, the less effect a rising rate of surplus value can have in overcoming the dwindling profit rate. The reason for the shrinking ratio of newly-added labor to previously-objectified labor in the means of production is that with the advancing productivity of labor, fewer laborers are hired for every 100 of capital advanced. With fewer laborers working, the product's value becomes increasingly composed of value reflecting the contribution of constant capital, for which the capitalist has paid an equivalent in money.
Trots formeln (1) så hjälper det alltså inte att motverka den sjunkande profitkvoten genom att öka mervärdekvoten! Varför? Miller "motsägelsen" genom att visa att den procentuella ökningen av mervärdekvoten kräver större och större produktivitetsökningar i konsumtionsvaruindustrin, ju högre mervärdekvoten redan är. Vilket naturligvis måste öka det konstanta kapitalet ofantligt!
I min kommentar till Roberts första inlägg i frågan, klagade jag lite på att Roberts bara påstod, men inte visade, att ett av Heinrich´ två huvudargument kan tillbakavisas matematiskt. Men nu kan man hitta detaljerade argument i Jim Millers svar på Paul Sweezys gamla kritik av lagen. (Sweezy hade samma kritik som Heinrich.)
Profitkvoten definieras, som jag nämnde i det tidigare inlägget, som s/(c + v), där s är mervärdet, c det satsade konstanta kapitalet i form av maskiner och råvaror, och v det "variabla kapitalet", d.v.s. lönesumman.
Man kan genom att dividera med v i täljare och nämnare skriva om uttrycket som
(1) (s/v) / (c/v +1) eller mervärdekvoten/("kapitalets organiska sammansättning" +1)
Konkurrensen mellan kapitalisterna tvingar dem att öka arbetets produktivitet, vilket resulterar i att "levande arbete" ersätts med "dött arbete". Kapitalets organiska sammansättning kommer alltså att ständigt öka. Ett av Heinrich och Sweezys argument är att då mervärdekvoten också ökar (vilket Marx var införstådd med), så är det inte alls klart att uttrycket (1) med tiden minskar, som Marx påstod?
Men mervärdekvoten och "kapitalets organiska sammansättning" inte är oberoende av varandra. Jim Miller visar hur dessa två storheter hänger ihop, med ett exempel där kapitalets organiska sammansättning har nått en hög nivå:
Suppose, for example, that the value composition of the product were 99 c + 0.5 v + 0.5 s. In this case, even if v were reduced to zero, the rate of profit could be no more than 1 %. Now suppose the product value composition were to advance to 99.9 c + 0.01 v + 0.09 s. The rate of profit could not exceed 0.1 %, even if v were eliminated entirely. If newly added labor is reduced to one-one thousandth of the commodity value, then it matters little how this tiny amount is divided between variable capital and surplus value. If a wage is paid at all, reducing it to nothing cannot raise the rate of profit to any noticeable extent. The adoption of an extreme example here is only intended to illustrate the point that the more advanced the organic composition of capital, the less effect a rising rate of surplus value can have in overcoming the dwindling profit rate. The reason for the shrinking ratio of newly-added labor to previously-objectified labor in the means of production is that with the advancing productivity of labor, fewer laborers are hired for every 100 of capital advanced. With fewer laborers working, the product's value becomes increasingly composed of value reflecting the contribution of constant capital, for which the capitalist has paid an equivalent in money.
Trots formeln (1) så hjälper det alltså inte att motverka den sjunkande profitkvoten genom att öka mervärdekvoten! Varför? Miller "motsägelsen" genom att visa att den procentuella ökningen av mervärdekvoten kräver större och större produktivitetsökningar i konsumtionsvaruindustrin, ju högre mervärdekvoten redan är. Vilket naturligvis måste öka det konstanta kapitalet ofantligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)