Enligt en opinionsundersökning av företaget GlobeScan har amerikanernas tilltro till det "fria marknadssystemet" sjunkit drastiskt sedan 2009, och är lägre än motsvarande siffra för Kina, där förtroendet har stigit något.
Globescans ordförande säger: “The poll suggest that American business is close to losing its social
contract with average American families that has enabled it to prosper
in the world. Inspired leadership will be needed to reverse this trend.”
Protesterna i Wisconsin mot guvernörens attack mot de offentliga fackföreningarna tog formen av en nästan "egyptisk" revolt. GlobeScans undersökning tycks visa att det finns potential för betydligt större turbulens i världssystemets centrum.
fredag 8 april 2011
torsdag 7 april 2011
Sven Grassman, kritiker av nyliberalismen
Sven Grassmans kritik av socialdemokratins kapitulation för nyliberalismen för drygt 30 år sedan, förtjänar en diskussion idag. Argumenten som användes då för att "riva ned folkhemmet" har delvis förändrats, men det är samma klasskrig som bedrivs idag, mot underklassen av överklassen. Ekonomernas "argument" spelar här en viktig roll nu som då. Budgetbalans och utlandsskulder har efterträtts av "tjänstedilemma" och ökande andel åldringar att ta hand om.
Här är några citat från Grassmans "Folkhemsplundringens anatomi", från 1985, hämtade från Teckentydarens blogg.
"Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. Över hela ekonomin jämt fördelad brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och ens människovärde definieras. Det är detta som kan ge även kvinnor och ungdomar ett egenvärde: att deras tjänster verkligen efterfrågas och behövs. Inte därför att någon tycker att det är rättvist och skäligt och vill vara storsint. Utan därför att deras tjänster har ett stort ekonomiskt värde."
"SE-bankens fem forskningsstiftelser köpte upp några dussin av våra debattörer och ekonomer - även socialdemokrater. Dessa sa till allmänheten att social omsorg och inkomstutjämning hade gått för långt. De ljög och överdrev sex balansbrister och sade att dessa berodde på den offentliga sektorn och höga reallöner."
"I så motto var det de intellektuella som avgjorde striden. Ekonomer därför att de inte kunde motstå pengar, status, publicitet, anseende som ett borgerligt samhälle i rikt mått och i diskreta former erbjuder. Icke-ekonomer på grund av okunnighet och lättja."
"Vi vann valet 1982 därför att de åtstramare inom SAP som accepterar den borgerliga analysen höll tyst eller till och med låtsades vilja föra en expansiv politik. Efter valet stack de upp och fick i själva verket diktera en fullständigt galen politik. En politik som ökat arbetslösheten och som trampat på allt det vi anser värdefullast i ett samhälle. En politik som visat att SAP kan vara "duktigare" än borgarna själva."
Varför förblev Grassman en ropandes röst i öknen, kan man fråga sig? Kanske för att det fortfarande fanns ett stort förtroende för "våra valda representanter"? Jag misstänker att misstron mot dem idag är betydligt större. Inte bara socialdemokratin utan alla partier har ju förvandlats till tomma skal, dominerade av ett litet skikt professionella politiker.
Om man ska vara lite kritisk mot Grassmans analys, så undrar jag om han inte överskattar djupet i brottet mellan den socialdemokratisk folkhemsperioden och den nyliberala perioden. Den s.k. samförståndspolitiken slog ändå igenom redan på 1930-talet. LO och "arbetsgivarna" kom överens om "löneutrymmet". Om man utgår från de gemensamma intressena istället för från klasskampen, så är det förståeligt att man inte genomskådar att kapitalets ekonomer bedriver klasskamp istället för vetenskap.
Ytterligare en aspekt som borde undersökas är på vilket sätt den keynesianska lära han utgick ifrån, har påverkat hans kritik. Överskattade han möjligheten att bedriva en progressiv ekonomisk politik? Liksom möjligheten att under en längre tid bevara full sysselsättning?
Här är några citat från Grassmans "Folkhemsplundringens anatomi", från 1985, hämtade från Teckentydarens blogg.
"Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. Över hela ekonomin jämt fördelad brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och ens människovärde definieras. Det är detta som kan ge även kvinnor och ungdomar ett egenvärde: att deras tjänster verkligen efterfrågas och behövs. Inte därför att någon tycker att det är rättvist och skäligt och vill vara storsint. Utan därför att deras tjänster har ett stort ekonomiskt värde."
"SE-bankens fem forskningsstiftelser köpte upp några dussin av våra debattörer och ekonomer - även socialdemokrater. Dessa sa till allmänheten att social omsorg och inkomstutjämning hade gått för långt. De ljög och överdrev sex balansbrister och sade att dessa berodde på den offentliga sektorn och höga reallöner."
"I så motto var det de intellektuella som avgjorde striden. Ekonomer därför att de inte kunde motstå pengar, status, publicitet, anseende som ett borgerligt samhälle i rikt mått och i diskreta former erbjuder. Icke-ekonomer på grund av okunnighet och lättja."
"Vi vann valet 1982 därför att de åtstramare inom SAP som accepterar den borgerliga analysen höll tyst eller till och med låtsades vilja föra en expansiv politik. Efter valet stack de upp och fick i själva verket diktera en fullständigt galen politik. En politik som ökat arbetslösheten och som trampat på allt det vi anser värdefullast i ett samhälle. En politik som visat att SAP kan vara "duktigare" än borgarna själva."
Varför förblev Grassman en ropandes röst i öknen, kan man fråga sig? Kanske för att det fortfarande fanns ett stort förtroende för "våra valda representanter"? Jag misstänker att misstron mot dem idag är betydligt större. Inte bara socialdemokratin utan alla partier har ju förvandlats till tomma skal, dominerade av ett litet skikt professionella politiker.
Om man ska vara lite kritisk mot Grassmans analys, så undrar jag om han inte överskattar djupet i brottet mellan den socialdemokratisk folkhemsperioden och den nyliberala perioden. Den s.k. samförståndspolitiken slog ändå igenom redan på 1930-talet. LO och "arbetsgivarna" kom överens om "löneutrymmet". Om man utgår från de gemensamma intressena istället för från klasskampen, så är det förståeligt att man inte genomskådar att kapitalets ekonomer bedriver klasskamp istället för vetenskap.
Ytterligare en aspekt som borde undersökas är på vilket sätt den keynesianska lära han utgick ifrån, har påverkat hans kritik. Överskattade han möjligheten att bedriva en progressiv ekonomisk politik? Liksom möjligheten att under en längre tid bevara full sysselsättning?
onsdag 6 april 2011
Vad i allsin dar är NAIRU?
I inlägget om SSU:s tidskrifts Tvärdrags nummer om reformism, kritiserade jag ett par socialdemokratiska ekonomer för att ha anammat begreppet jämviktsarbetslöshet eller - på ekonomiskt fikonspråk - "NAIRU". De har nu svarat i kommentarsfältet, bl.a. med häpnadsväckande antydningar om att Marx skulle på något sätt ha varit inne på samma spår som "NAIRU"-förespråkarna. De menar att deras version av NAIRU är annorlunda än nyliberalernas och Anders Borgs.
En annan, känd "progressiv" ekonom, som har godtagit NAIRU-begreppet är Paul Krugman. Hans krönikor i New York Times (länk till höger) går med jämna mellanrum till hårda attacker mot president Obama, som kritiseras för att strunta i att göra något mot arbetslösheten. Men i dagens krönika skriver Krugman med instämmande att "The Fed believes that the lowest unemployment rate compatible with price stability is between 5 and 6 percent". Krugman är en liberal, borgerlig, i viss utsträckning keynesiansk ekonom men absolut ingen socialist. Alltså i grunden en försvarare av kapitalismen. Även om det måste sägas att hans åsikter har utvecklats på flera punkter åt det progressiva hållet sedan hans tid som presidentrådgivare.
Engelska wikipedia har en koncis definition av NAIRU: "In monetarist economics, particularly the work of Milton Friedman, NAIRU is an acronym for Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, and refers to a level of unemployment below which inflation rises. It is widely used in mainstream economics, but is rejected by other economists such as James Tobin, and, in earlier forms, by John Maynard Keynes, who argue that literal full employment — a rate of unemployment close to 0% — is natural and attainable."
En annan, känd "progressiv" ekonom, som har godtagit NAIRU-begreppet är Paul Krugman. Hans krönikor i New York Times (länk till höger) går med jämna mellanrum till hårda attacker mot president Obama, som kritiseras för att strunta i att göra något mot arbetslösheten. Men i dagens krönika skriver Krugman med instämmande att "The Fed believes that the lowest unemployment rate compatible with price stability is between 5 and 6 percent". Krugman är en liberal, borgerlig, i viss utsträckning keynesiansk ekonom men absolut ingen socialist. Alltså i grunden en försvarare av kapitalismen. Även om det måste sägas att hans åsikter har utvecklats på flera punkter åt det progressiva hållet sedan hans tid som presidentrådgivare.
Engelska wikipedia har en koncis definition av NAIRU: "In monetarist economics, particularly the work of Milton Friedman, NAIRU is an acronym for Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, and refers to a level of unemployment below which inflation rises. It is widely used in mainstream economics, but is rejected by other economists such as James Tobin, and, in earlier forms, by John Maynard Keynes, who argue that literal full employment — a rate of unemployment close to 0% — is natural and attainable."
måndag 4 april 2011
Ingelstam är ute och cyklar...
I en artikel på "dagens arena" skriver Lars Ingelstam om "tjänstedilemmat" eller Baumols dilemma som det också kallas. Jag har inbillat mig att Ingelstam är en intelligent och milt progressiv person, men här sprider han rena nyliberala bondfångarargument om att den offentliga tjänstesektor skulle bli dyrare och dyrare att upprätthålla. Man kan ju då fråga sig hur alliansregeringen har lyckats sänka skatterna gång på gång.
Orsaken till detta "tjänstedilemma" skulle vara att produktiviteten ökar i den privata varusektorn, och eftersom lönerna i tjänstesektorn med låg produktivitetstillväxt måste hänga med, så måste skatterna höjas. Med andra ord, ju rikare "vi" blir, desto svårare får vi att finansiera skolor och de äldre!
Baumols resonemang har ett visst teoretiskt intresse, såtillvida som att den för femtioelfte gången visar att den neoklassiska teorin är falsk. Enligt denna teori beror nämligen lönen på produktiviteten, och det är bara att kasta en blick på verkligheten för att konstatera att det inte stämmer.
Baumols efterapare använder hans iakttagelse till att säga att skatterna måste stiga för att betala vårdbiträdena löner, som inte släpar alltför mycket efter industriarbetarna (vilkas reallöner i och för sig inte haft någon speciellt imponerande utveckling sedan 1970-talet). Sedan kommer Uri Geller-knepet: man inbillar de godtrogna att stigande skatter i absoluta tal betyder ökning av skattekvoten, andelen skatter i BNP. Voilà, alltså är nedskärningar av det som är kvar av välfärdsstaten helt enkelt oundvikliga! Det är den slutsats som riksdagspartierna är överens om.
"Att hantera tjänstedilemmat är den avgörande utmaningen för den svenska modellen. Om vi inte ska höja skatterna (vilket partiordföranden tycks mena) blir det inte fler offentligt anställda.". Nonsens, Ingelstam!
Ingelstams eget svar på "tjänsteproblemet" är att sänka momsen på tjänster, och att låta föreningarna ta över delar av den offentliga verksamheten (gratis förmodligen?). Då blir allt så socialt och bra. Juholt har väl redan slagit in på den linjen med förslaget om "välfärdsjobb", vad jag förstår en expansion av "fas 3"-jobben. SSU är ännu radikalare med sitt förslag om "social värnplikt".
Orsaken till detta "tjänstedilemma" skulle vara att produktiviteten ökar i den privata varusektorn, och eftersom lönerna i tjänstesektorn med låg produktivitetstillväxt måste hänga med, så måste skatterna höjas. Med andra ord, ju rikare "vi" blir, desto svårare får vi att finansiera skolor och de äldre!
Baumols resonemang har ett visst teoretiskt intresse, såtillvida som att den för femtioelfte gången visar att den neoklassiska teorin är falsk. Enligt denna teori beror nämligen lönen på produktiviteten, och det är bara att kasta en blick på verkligheten för att konstatera att det inte stämmer.
Baumols efterapare använder hans iakttagelse till att säga att skatterna måste stiga för att betala vårdbiträdena löner, som inte släpar alltför mycket efter industriarbetarna (vilkas reallöner i och för sig inte haft någon speciellt imponerande utveckling sedan 1970-talet). Sedan kommer Uri Geller-knepet: man inbillar de godtrogna att stigande skatter i absoluta tal betyder ökning av skattekvoten, andelen skatter i BNP. Voilà, alltså är nedskärningar av det som är kvar av välfärdsstaten helt enkelt oundvikliga! Det är den slutsats som riksdagspartierna är överens om.
"Att hantera tjänstedilemmat är den avgörande utmaningen för den svenska modellen. Om vi inte ska höja skatterna (vilket partiordföranden tycks mena) blir det inte fler offentligt anställda.". Nonsens, Ingelstam!
Ingelstams eget svar på "tjänsteproblemet" är att sänka momsen på tjänster, och att låta föreningarna ta över delar av den offentliga verksamheten (gratis förmodligen?). Då blir allt så socialt och bra. Juholt har väl redan slagit in på den linjen med förslaget om "välfärdsjobb", vad jag förstår en expansion av "fas 3"-jobben. SSU är ännu radikalare med sitt förslag om "social värnplikt".
Albanien, demokratin och korruptionen
En intervju med en albansk människorättsaktivist i "Dagens Arena" ger in inblick i vad som händer politiskt i Albanien, men väcker också frågor om vad demokrati är för något egentligen. Är vår "västerländska demokrati" något som självklart borde införas i länder som Tunisien, Egypten och Libyen?
Det brukar sägas att ett hinder för "vår" modell av demokrati, med politiska partier som tävlar om makten, är den utbredda korruptionen. Men den här artikeln tyder på att det är tvärtom: vår typ av demokrati leder till korruption. Så tycks det i varje fall ha fungerat i Albanien: de valda politikerna gynnar de väljargrupper som valt dem, och bara dem.
Beror då de här negativa konsekvenserna kanske bara på att de här länderna är underutvecklade, och att problemen försvinner när de hunnit komma upp i vår höga nivå av ekonomisk utveckling och politisk kultur? Eller är det bara så att vi inte ser den korruption som existerar här. Vi anser att tagande av mutor är korruption, men ser inte den lobbying som hela tiden pågår i både EU och nationellt, och som påverkar de politiska besluten mer än väljarnas åsikter.
Vjollca Mecaj säger "Vi har aldrig under de här tjugo åren haft ett program för utveckling av Albanien. Vad ska prioriteras, vad är vår kapacitet, och vad behöver vi göra? Ingen vet om Albanien ska vara ett land som satsar på jordbruk, om vi ska vara ett land som satsar på turism eller om vi ska satsa på industriell produktion. Ingen vet!" Är det inte samma sak i Väst? De viktiga politiska frågorna om inriktningen av samhällets utveckling diskuteras sällan under valrörelserna. Det är ju den kapitalistiska marknadsekonomin som styr, inte politikerna och inte folket.
Det brukar sägas att ett hinder för "vår" modell av demokrati, med politiska partier som tävlar om makten, är den utbredda korruptionen. Men den här artikeln tyder på att det är tvärtom: vår typ av demokrati leder till korruption. Så tycks det i varje fall ha fungerat i Albanien: de valda politikerna gynnar de väljargrupper som valt dem, och bara dem.
Beror då de här negativa konsekvenserna kanske bara på att de här länderna är underutvecklade, och att problemen försvinner när de hunnit komma upp i vår höga nivå av ekonomisk utveckling och politisk kultur? Eller är det bara så att vi inte ser den korruption som existerar här. Vi anser att tagande av mutor är korruption, men ser inte den lobbying som hela tiden pågår i både EU och nationellt, och som påverkar de politiska besluten mer än väljarnas åsikter.
Vjollca Mecaj säger "Vi har aldrig under de här tjugo åren haft ett program för utveckling av Albanien. Vad ska prioriteras, vad är vår kapacitet, och vad behöver vi göra? Ingen vet om Albanien ska vara ett land som satsar på jordbruk, om vi ska vara ett land som satsar på turism eller om vi ska satsa på industriell produktion. Ingen vet!" Är det inte samma sak i Väst? De viktiga politiska frågorna om inriktningen av samhällets utveckling diskuteras sällan under valrörelserna. Det är ju den kapitalistiska marknadsekonomin som styr, inte politikerna och inte folket.
söndag 3 april 2011
Tillväxt, BNP och välstånd
Filosofiska rummet, om "tillväxten och det hållbara välståndet", är värd att lyssna på. Om inte för annat än att få höra hur den i vanliga fall kaxiga nyliberalen Johan Norberg, drivs ordentligt på defensiven av humanekologen Kenneth Hermele och tankesmeden Gunilla Andersson.
Programmet börjar med en diskussion om BNP-begreppet, som ju har kritiserats sönder och samman otaliga gånger, men ändå fortsätter det dominera den ekonomiskt-politiska debatten. Man borde ställa frågan varför...
Vad mäter måtten BNP och BNP per capita egentligen? Ja, inte mäter de "välstånd" eller "välfärd". Boken "Jämlikhetsmyten" visade att det inte finns något samband mellan BNP och en mängd kriterier på välfärd i den industrialiserade världen. Däremot finns det starka statistiska samband mellan dessa kriterier och graden av jämlikhet i samhället.
Johan Norbergs lama försvar för BNP-begreppet gick ut på att BNP mäter den ekonomiska aktiviteten i ett land. Och därmed på något vagt sätt de resurser som behövs för att avskaffa fattigdom. Ett problem som påpekades av de andra samtalsdeltagarna är att medan även skadlig aktivitet mäts, så ingår inte den oerhörda mängden obetald nyttig "aktivitet".
BNP definieras statistiskt som summan i kronor och ören, av sålda varor och tjänster under ett år. Den avspeglar alltså vad det kostar att producera det vi konsumerar. Men vanligen betraktas ju inte höga kostnader som något positivt. Borde man alltså inte logiskt sett istället eftersträva sänkt BNP...?
Det är rimligare att bedöma ekonomisk utveckling utifrån ökningen av produktiviteten, vilken i sin tur är avhängig tekniska utveckling, utbildning, förbättrad hälsa m.m. Kapitalismens positiva roll har ju varit att den drivit fram en tillväxt av dessa produktivkrafter, även om det varit till priset av mycken mänsklig olycka.
Kostnaden i arbetstid för en enskild vara minskar i takt med produktivitetens ökning. Det blir alltså möjligt att producera fler varor per tidsenhet. Och därmed möjligt att konsumera mer (vissa grupper lägger dock beslag på en oproportionell andel av varorna). Tillväxt i denna betydelse är positiv, och det är denna tillväxt som politikerna vill att vi ska tro att de menar när de rabblar BNP-siffror.
Men BNP mäter inte mängden produkter och tjänster, utan bytesvärdet av dem. Därför är det inte konstigt att kapitalets politiska försvarare, inklusive socialdemokratin, inte är speciellt kritiska BNP-måttet.
Kapital definieras av att det är en penningsumma som investeras för att få tillbaka den plus en "avkastning". Och för att fortsätta fungera som kapital, så måste den nya penningmängden investeras igen, och så vidare i all oändlighet. Tillväxt av pengar i form av kapital är vad detta samhälle går ut på, medan tillväxt av produkter är en oavsedd, eventuell bieffekt av denna "eviga kapitalackumulation". Avkastningen, mervärdet, går ju inte till dem som arbetar ihop det utan till investeraren, kapitalisten. Om lönsamheten i tillverkningen av varor inte är tillräckligt hög, "investeras" en större andel av värdet i samhällsskadlig spekulation istället.
Den eviga kapitalackumulationen leder som bekant till vissa problem, som att vissa "naturresurser" tar slut, miljön förstörs, global uppvärmning, m.m.. Därför uppstår en kritik som efterlyser "hållbar utveckling". Men dessa kritiker förstår inte hur systemet fungerar, utan skyller problemen på att folk skulle lida av en sjuklig strävan efter att få konsumera mer och mer. Kritikerna tenderar även de att utgå från BNP-måttet och istället för en ökning av den, kräva stopp för ökningen eller t.o.m. minskning.
"Tillväxtkritikerna" brukar missa att också BNP är ett uselt mått på resursförbrukningen. De s.k. råvarorna i jordskorpan, i haven o.s.v. har bytesvärdet noll! Enligt den kapitalistiska ekonomiska kalkylen är själva naturen gratis.
Det som kostar är arbetet att gräva fram råvarorna. Ju mindre det är kvar av dem, desto dyrare blir det förstås. Vilket höjer BNP, och det är ju jättebra, enligt Anders Borg och Håkan Juholt.
Det finns andra problem med BNP-måttet. Ett berördes i inlägget om Daniel Ankarloos "Välfärdsmyter". Det problemet som tycks göra total rappakalja av begreppet, handlar om att jämförelser av BNP mellan olika år, måste ta hänsyn till pris- och produktivitetsutvecklingen, vilka varierar mellan olika branscher.
Programmet börjar med en diskussion om BNP-begreppet, som ju har kritiserats sönder och samman otaliga gånger, men ändå fortsätter det dominera den ekonomiskt-politiska debatten. Man borde ställa frågan varför...
Vad mäter måtten BNP och BNP per capita egentligen? Ja, inte mäter de "välstånd" eller "välfärd". Boken "Jämlikhetsmyten" visade att det inte finns något samband mellan BNP och en mängd kriterier på välfärd i den industrialiserade världen. Däremot finns det starka statistiska samband mellan dessa kriterier och graden av jämlikhet i samhället.
Johan Norbergs lama försvar för BNP-begreppet gick ut på att BNP mäter den ekonomiska aktiviteten i ett land. Och därmed på något vagt sätt de resurser som behövs för att avskaffa fattigdom. Ett problem som påpekades av de andra samtalsdeltagarna är att medan även skadlig aktivitet mäts, så ingår inte den oerhörda mängden obetald nyttig "aktivitet".
BNP definieras statistiskt som summan i kronor och ören, av sålda varor och tjänster under ett år. Den avspeglar alltså vad det kostar att producera det vi konsumerar. Men vanligen betraktas ju inte höga kostnader som något positivt. Borde man alltså inte logiskt sett istället eftersträva sänkt BNP...?
Det är rimligare att bedöma ekonomisk utveckling utifrån ökningen av produktiviteten, vilken i sin tur är avhängig tekniska utveckling, utbildning, förbättrad hälsa m.m. Kapitalismens positiva roll har ju varit att den drivit fram en tillväxt av dessa produktivkrafter, även om det varit till priset av mycken mänsklig olycka.
Kostnaden i arbetstid för en enskild vara minskar i takt med produktivitetens ökning. Det blir alltså möjligt att producera fler varor per tidsenhet. Och därmed möjligt att konsumera mer (vissa grupper lägger dock beslag på en oproportionell andel av varorna). Tillväxt i denna betydelse är positiv, och det är denna tillväxt som politikerna vill att vi ska tro att de menar när de rabblar BNP-siffror.
Men BNP mäter inte mängden produkter och tjänster, utan bytesvärdet av dem. Därför är det inte konstigt att kapitalets politiska försvarare, inklusive socialdemokratin, inte är speciellt kritiska BNP-måttet.
Kapital definieras av att det är en penningsumma som investeras för att få tillbaka den plus en "avkastning". Och för att fortsätta fungera som kapital, så måste den nya penningmängden investeras igen, och så vidare i all oändlighet. Tillväxt av pengar i form av kapital är vad detta samhälle går ut på, medan tillväxt av produkter är en oavsedd, eventuell bieffekt av denna "eviga kapitalackumulation". Avkastningen, mervärdet, går ju inte till dem som arbetar ihop det utan till investeraren, kapitalisten. Om lönsamheten i tillverkningen av varor inte är tillräckligt hög, "investeras" en större andel av värdet i samhällsskadlig spekulation istället.
Den eviga kapitalackumulationen leder som bekant till vissa problem, som att vissa "naturresurser" tar slut, miljön förstörs, global uppvärmning, m.m.. Därför uppstår en kritik som efterlyser "hållbar utveckling". Men dessa kritiker förstår inte hur systemet fungerar, utan skyller problemen på att folk skulle lida av en sjuklig strävan efter att få konsumera mer och mer. Kritikerna tenderar även de att utgå från BNP-måttet och istället för en ökning av den, kräva stopp för ökningen eller t.o.m. minskning.
"Tillväxtkritikerna" brukar missa att också BNP är ett uselt mått på resursförbrukningen. De s.k. råvarorna i jordskorpan, i haven o.s.v. har bytesvärdet noll! Enligt den kapitalistiska ekonomiska kalkylen är själva naturen gratis.
Det som kostar är arbetet att gräva fram råvarorna. Ju mindre det är kvar av dem, desto dyrare blir det förstås. Vilket höjer BNP, och det är ju jättebra, enligt Anders Borg och Håkan Juholt.
Det finns andra problem med BNP-måttet. Ett berördes i inlägget om Daniel Ankarloos "Välfärdsmyter". Det problemet som tycks göra total rappakalja av begreppet, handlar om att jämförelser av BNP mellan olika år, måste ta hänsyn till pris- och produktivitetsutvecklingen, vilka varierar mellan olika branscher.
fredag 1 april 2011
Wallerstein kommenterar Libyen
I en läsvärd artikel har Immanuel Wallerstein för andra gången kommenterat Libyen. I den första artikeln förutspådde han varför FN:s säkerhetsråd inte skulle anta den resolution om intervention, den gjorde strax därefter.
Hur förklarar Wallerstein att han tog så kapitalt fel? Den amerikanska militärmakten var emot äventyret, men varför bestämde sig Obama ändå för att böja sig för påtryckningarna, och vilka var det som tryckte på?
Huvudtesen som Wallerstein driver är att det var Saudi-Arabiens härskare som fick balansen att tippa över till det globala krigspartiets fördel. De agerade via Arabfederationen, och deras mål är att stoppa spridningen av upproren i arabvärlden. Kriget är en "distraktionsmanöver" i detta syfte, och handlar inte primärt om olja vilket vänstern tror.
Hur förklarar Wallerstein att han tog så kapitalt fel? Den amerikanska militärmakten var emot äventyret, men varför bestämde sig Obama ändå för att böja sig för påtryckningarna, och vilka var det som tryckte på?
Huvudtesen som Wallerstein driver är att det var Saudi-Arabiens härskare som fick balansen att tippa över till det globala krigspartiets fördel. De agerade via Arabfederationen, och deras mål är att stoppa spridningen av upproren i arabvärlden. Kriget är en "distraktionsmanöver" i detta syfte, och handlar inte primärt om olja vilket vänstern tror.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)