Följande länk hittade jag förvånande nog på en vänstersajt: "The Crash Course". Visserligen finns det stora likheter med dess budskap och Immanuel Wallersteins tes att det nuvarande världssystemet är dömt att gå under inom ett antal decennier.
Chris Martensson, som står bakom den här 3,5 timmar långa kursen, uppdelad i 22 videolektioner, anger t.o.m. de närmaste 20 åren som en tid då enorma förändringar måste - och kommer att - ske. Kursen går ut på att förklara varför det förhåller sig så.
Martensson har inte hämtat sina insikter från någon vänsterteoretiker som Wallerstein. Ekonomiskt är han inspirerad av den österrikiska ekonomskolan, som ju förespråkar fullständigt fri marknadsekonomi, men som också anser att denna kräver återinförande av guldmyntfot och avskaffande av centralbanker.
Martensson erkänner att han inte själv är någon ekonom, men hävdar att han är tränad att tänka vetenskapligt ändå.
Det är inte bara ekonomin som är på väg att braka ihop. Även miljön och naturresurserna inklusive olja uppnår snart sina gränser. Detsamma gäller också befolkningsökningen.
Gemensamt för alla dessa områden är att de styrs av exponentiella ökningar. Den som inte är bekant med begreppet exponentiell ökning kan förresten ha glädje av hans populära liknande av denna matematiska företeelse med formen hos en hockeyklubba.
Det finns en hel del i denna kurs som är lärorikt. Men även sådant som är i högsta grad diskutabelt. Man kan få det felaktiga intrycket efteråt av att Martensson faktiskt "bevisat" sina teser på ett fullständig logiskt vis som inte går att säga emot.
De avsnitt som övertygar mig mest är de som handlar om "oil peak" och miljöhoten. Men det kanske beror på att det är de områden som jag vet minst om...
Beskrivningen av den skuldsatta amerikanska ekonomin tillhör det sämsta i kursen. Här är det till stor del Tea Party-rörelsens analys som gäller.
Martensson hävdar att det amerikanska penningsystemet baseras på pengar som skapas genom lån, och därför kräver ränta. Därför måste mer pengar skapas i fortsättningen så att räntorna kan betalas, och resultatet måste bli en exponentiell ökning av penningtillgången och indirekt av nationens skulder. Hyperinflationen kommer förr eller senare.
Lustigt nog har han lånat sin felaktiga beskrivning av hur banker skapar pengar från Federal Reserve. Den korrekta beskrivningen kan man få av professor Werner, som jag länkar till i ett föregående inlägg.
Martenssons beskrivning av hur Federal Reserve skapar "fiat pengar" stämmer troligen inte heller. Enligt denna sida måste Fed lämna tillbaka de räntor den tjänat till finansdepartementet. Därmed faller Martenssons hela resonemang. Vilket förstås inte betyder att USA inte skulle ha några problem med sin astronomiska skuldbörda.
Men märkligt nog har Martensson också en mer rimlig förklaring till den amerikanska skuldproblematiken, även om den inte spelar någon roll för hans allmänna teori. Den amerikanska staten för ju faktiskt flera kostsamma krig, samtidigt som skatterna sänkts kraftigt för de rikaste. Det bör väl räcka som förklaring till att Clintons överskott i budgeten förbytts till växande underskott?
Att Martensson trots att han har en hel del vettigt att säga, ändå inte är speciellt progressiv politisk, framgår av hans slutrekommendationer till sin publik. Det handlar om att förbereda sig för katastroferna, genom att göra individuella riskanalyser. Och därefter vidta åtgärder som att ta ut kontanter från banken som räcker i ett antal månader, att köpa guld, o.s.v..
Han rekommenderar också att man går ihop med sina grannar. Men det är det mest kollektiva han föreslår. Och han ser ingen mening med att försöka driva igenom förändringar politiskt.
Martensson har till slut mage att efter sina katastrofscenarier utbrista - han är ju amerikan gudbevars - att han ser fram mot de "spännande tider" som stundar!
måndag 29 augusti 2011
söndag 21 augusti 2011
Erik S. Reinert, norsk kritiker av nyliberalismen
När man läser om Carlota Perez´på nätet, så dyker namnet på en norsk ekonom upp då och då, nämligen Erik S. Reinert. Han har sammanfattat sina åsikter i denna, synnerligen läsvärda artikel, om "The Terrible Simplifers: Common Origins of Financial Crises and Persistent Poverty in Economic Theory and the new ‘1848 Moment’".
Artikeln är ett skarpt angrepp på det nyklassiska, nyliberala ekonomiska tänkandet för att ha orsakat både finanskrascherna 2008 och fattigdomens bevarande i "utvecklingsländerna". De länder som tvingats tillämpa "Washington Consensus" har i motsats till Kina och Indien stått och stampat och i flera fall gått bakåt. Det är doktrinen om frihandel i alla lägen och för alla länder, som är den stora skurken.
Reinerts utgångspunkt är definitivt inte marxism, utan hans husgudar är Schumpeter, Keynes och den österrikiske ekonomen Hayek (!?). Liberalerna alltifrån Adam Smith, David Ricardo till Paul Krugman kritiseras inte i första hand för att de hade fel utan för att deras teorier var för abstrakta och tog för liten hänsyn till den empiriska verkligheten.
En ekonom som råkar särskilt illa ut är Ricardo, vars teori om "komparativa fördelar" fortfarande utgör grundstenen för dem som predikar frihandelns välsignelser.
Men vad gjorde Ricardo för fel? Marxister höjer nog ögonbrynen när Reinert argumenterar för att Ricardos misstag var att överta Adam Smiths teori om att handel handlar om att byta kvalitativt lika arbetstimmar. En medelmåttig advokat har alltid bättre betalt än diskare, hur professionella dessa än skulle vara... Här känns det som att det är något lurt med Reinerts resonemang, tycker jag nog. Vad sägs om de lågbetalda sovjetiska läkarna, t.ex.?
En utförlig marxistisk kritik av teorin om komparativa fördelar finns hos Sam Williams. Hans resonemang övertygar mig mer än Reinerts. (Ricardo grundar sina argument t.ex. på den s.k. kvantitetsteorin för pengar, som går ut på att penningtillgången bestämmer prisnivån. Där hade Marx och Keynes motsatt ståndpunkt.)
Reinert har också förmågan att göra förenklingar, liksom de han kritiserar. Han delar upp ekonomiska verksamheter i två huvudgrupper, en med avtagande avkastning ("diminishing returns") och en med växande ("increasing returns"). Exempel på det förra är råvarutvinning - det brukar ju kosta mer och mer att utvinna råvaror, ju mindre det finns kvar av dem. I tillverkningsindustri däremot blir kostnaden genom stordriftsfördelar lägre per enhet, ju mer som produceras.
Lösningen för alla länder är därför arbetsfördelning och industrialisering. På den punkten är han överens med Adam Smiths syn på hur "nationernas välstånd" ska nås.
När ett land slår in på industrialiseringsvägen, så måste staten inledningsvis skydda sin industri så att den inte blir utkonkurrerad. Vilket Tyskland gjorde, USA gjorde och Kina gjort. Världsbanken och Internationella Valutafonden har ju däremot ansett att det bästa för "utvecklingsländer" är att de öppnar upp sig helt för internationell konkurrens.
Något jag skulle vilja sätta frågetecken för är hos Reinert är att han tror att orsaken till den eländiga politiken som förts, är att de etablerade ekonomerna "tänkt fel" med jämna mellanrum. Och att det är förståeligt att man tänker fel om situationen i länder som ligger långt bort. Men nog måste man säga att det är naivt att bortse från maktaspekterna på det sätt som han gör.
Reinert befinner sig trots sin oerhört hårda kritik av etablissemangsekonomin, ändå helt inom kapitalismens ramar. Han sympatiserar med produktion som ger jobb med höga löner, framför finansiella spekulationer, precis som Carlota Perez. Men i motsats till henne har han inte mycket säga om energi-, klimat- och resurskriserna, som hotar om BNP skulle börja växa även i de "rika länderna".
Artikeln är ett skarpt angrepp på det nyklassiska, nyliberala ekonomiska tänkandet för att ha orsakat både finanskrascherna 2008 och fattigdomens bevarande i "utvecklingsländerna". De länder som tvingats tillämpa "Washington Consensus" har i motsats till Kina och Indien stått och stampat och i flera fall gått bakåt. Det är doktrinen om frihandel i alla lägen och för alla länder, som är den stora skurken.
Reinerts utgångspunkt är definitivt inte marxism, utan hans husgudar är Schumpeter, Keynes och den österrikiske ekonomen Hayek (!?). Liberalerna alltifrån Adam Smith, David Ricardo till Paul Krugman kritiseras inte i första hand för att de hade fel utan för att deras teorier var för abstrakta och tog för liten hänsyn till den empiriska verkligheten.
En ekonom som råkar särskilt illa ut är Ricardo, vars teori om "komparativa fördelar" fortfarande utgör grundstenen för dem som predikar frihandelns välsignelser.
Men vad gjorde Ricardo för fel? Marxister höjer nog ögonbrynen när Reinert argumenterar för att Ricardos misstag var att överta Adam Smiths teori om att handel handlar om att byta kvalitativt lika arbetstimmar. En medelmåttig advokat har alltid bättre betalt än diskare, hur professionella dessa än skulle vara... Här känns det som att det är något lurt med Reinerts resonemang, tycker jag nog. Vad sägs om de lågbetalda sovjetiska läkarna, t.ex.?
En utförlig marxistisk kritik av teorin om komparativa fördelar finns hos Sam Williams. Hans resonemang övertygar mig mer än Reinerts. (Ricardo grundar sina argument t.ex. på den s.k. kvantitetsteorin för pengar, som går ut på att penningtillgången bestämmer prisnivån. Där hade Marx och Keynes motsatt ståndpunkt.)
Reinert har också förmågan att göra förenklingar, liksom de han kritiserar. Han delar upp ekonomiska verksamheter i två huvudgrupper, en med avtagande avkastning ("diminishing returns") och en med växande ("increasing returns"). Exempel på det förra är råvarutvinning - det brukar ju kosta mer och mer att utvinna råvaror, ju mindre det finns kvar av dem. I tillverkningsindustri däremot blir kostnaden genom stordriftsfördelar lägre per enhet, ju mer som produceras.
Lösningen för alla länder är därför arbetsfördelning och industrialisering. På den punkten är han överens med Adam Smiths syn på hur "nationernas välstånd" ska nås.
När ett land slår in på industrialiseringsvägen, så måste staten inledningsvis skydda sin industri så att den inte blir utkonkurrerad. Vilket Tyskland gjorde, USA gjorde och Kina gjort. Världsbanken och Internationella Valutafonden har ju däremot ansett att det bästa för "utvecklingsländer" är att de öppnar upp sig helt för internationell konkurrens.
Något jag skulle vilja sätta frågetecken för är hos Reinert är att han tror att orsaken till den eländiga politiken som förts, är att de etablerade ekonomerna "tänkt fel" med jämna mellanrum. Och att det är förståeligt att man tänker fel om situationen i länder som ligger långt bort. Men nog måste man säga att det är naivt att bortse från maktaspekterna på det sätt som han gör.
Reinert befinner sig trots sin oerhört hårda kritik av etablissemangsekonomin, ändå helt inom kapitalismens ramar. Han sympatiserar med produktion som ger jobb med höga löner, framför finansiella spekulationer, precis som Carlota Perez. Men i motsats till henne har han inte mycket säga om energi-, klimat- och resurskriserna, som hotar om BNP skulle börja växa även i de "rika länderna".
lördag 20 augusti 2011
Alternativ till marknad och byråkrati?
Jag tänkte fortsätta diskussionen efter förra inlägget om Carlota Perez´ förslag på hur den världsekonomiska krisen kan lösas. Perez menar att politikerna måste styra in "finanskapitalet" på produktiva investeringar. Men i slutändan är ändå alla i marknadsekonomier beroende av att kapitalet gör sitt jobb.
Marknader och byråkratier är olika sätt att "få saker gjorda". Finns det fler sätt?
"Demokrati" kanske någon säger, men det är något annat: ett sätt att fatta beslut. Demokrati kan tillämpas i t.ex. löntagarstyrda företag men marknaden består, liksom konkurrensen och hotet om konkurs.
Marknadsekonomi innebär att både små och stora företag försöker tjäna så mycket pengar de kan på det de producerar. Det är målet med verksamheten, som karakteriserar en marknadsekonomi. Adam Smiths "osynliga hand" ser sedan till att de varor som behövs hamnar hos dem som behöver dem. I bästa fall.
"Planering" är strängt taget inte heller ett alternativ. Marknadsmekanismerna kombineras ju alltid med planering inom företagen, även inom gigantiskt stora företag som är större än många stater.
Marknadsmekanismen har fungerat någorlunda under lång tid, men idag är det tydligt att den måste ersättas med något nytt.
Offentliga byråkratiers uppgift är ju inte att sälja något så dyrt som möjligt utan att verkställa de politiska organens beslut. Byråkratier består av hierarkiska organisationer av människor. Lägre nivåer lyder de högre. Centralstyrning råder och en regel tillämpas strikt likadant i alla situationer.
Byråkratier fungerar också ofta, även om inte många gillar dem. Den byråkratiska planeringen av ekonomin i Sovjetunionen hade t.o.m. stora framgångar de första decennierna. Men den misslyckades grovt att förnya sig i konkurrensen med USA och Västeuropa. Vi kan nog räkna bort den metoden som lockande alternativ till marknadsekonomin.
Men det finns ett alternativ, fast den har inget bra namn. Vilket är ett stort aber... Ordet "planekonomi" får en att associera till den sovjetiska modellen, men har också nackdelen att beteckna en metod som även används både i privata företag och i statliga byråkratier. Det är det ändrade målet med den ekonomiska verksamheten som är det väsentliga. Och målet är produktion för att tillfredsställa behov direkt, inte via omvägen över "lönsamhet". En bondgård, där allt man behöver produceras på gården, är en sådan ekonomi, men principen utsträcks till ett helt land, eller t.o.m. hela världen.
Men hur skulle det gå till praktiskt? Det är här som "demokratin" kommer in. Ingen kan i förväg besluta om hur framtidens människor "medvetet reglerar" (Marx) sitt samhälle.
Men en sak är klar: det går knappast att hoppa över från ett marknadsekonomiskt samhälle direkt till ett behovsstyrt. Det krävs en lång övergångsperiod. Till en början kommer man säkert att behöva använda former från det gamla systemet och gradvis fylla dem med nytt innehåll. Pengar och priser fortsätter att användas en tid, men konkurrens och utslagning av företag ersätts med samarbete, då alla strävar mot i grunden samma mål.
Marknader och byråkratier är olika sätt att "få saker gjorda". Finns det fler sätt?
"Demokrati" kanske någon säger, men det är något annat: ett sätt att fatta beslut. Demokrati kan tillämpas i t.ex. löntagarstyrda företag men marknaden består, liksom konkurrensen och hotet om konkurs.
Marknadsekonomi innebär att både små och stora företag försöker tjäna så mycket pengar de kan på det de producerar. Det är målet med verksamheten, som karakteriserar en marknadsekonomi. Adam Smiths "osynliga hand" ser sedan till att de varor som behövs hamnar hos dem som behöver dem. I bästa fall.
"Planering" är strängt taget inte heller ett alternativ. Marknadsmekanismerna kombineras ju alltid med planering inom företagen, även inom gigantiskt stora företag som är större än många stater.
Marknadsmekanismen har fungerat någorlunda under lång tid, men idag är det tydligt att den måste ersättas med något nytt.
Offentliga byråkratiers uppgift är ju inte att sälja något så dyrt som möjligt utan att verkställa de politiska organens beslut. Byråkratier består av hierarkiska organisationer av människor. Lägre nivåer lyder de högre. Centralstyrning råder och en regel tillämpas strikt likadant i alla situationer.
Byråkratier fungerar också ofta, även om inte många gillar dem. Den byråkratiska planeringen av ekonomin i Sovjetunionen hade t.o.m. stora framgångar de första decennierna. Men den misslyckades grovt att förnya sig i konkurrensen med USA och Västeuropa. Vi kan nog räkna bort den metoden som lockande alternativ till marknadsekonomin.
Men det finns ett alternativ, fast den har inget bra namn. Vilket är ett stort aber... Ordet "planekonomi" får en att associera till den sovjetiska modellen, men har också nackdelen att beteckna en metod som även används både i privata företag och i statliga byråkratier. Det är det ändrade målet med den ekonomiska verksamheten som är det väsentliga. Och målet är produktion för att tillfredsställa behov direkt, inte via omvägen över "lönsamhet". En bondgård, där allt man behöver produceras på gården, är en sådan ekonomi, men principen utsträcks till ett helt land, eller t.o.m. hela världen.
Men hur skulle det gå till praktiskt? Det är här som "demokratin" kommer in. Ingen kan i förväg besluta om hur framtidens människor "medvetet reglerar" (Marx) sitt samhälle.
Men en sak är klar: det går knappast att hoppa över från ett marknadsekonomiskt samhälle direkt till ett behovsstyrt. Det krävs en lång övergångsperiod. Till en början kommer man säkert att behöva använda former från det gamla systemet och gradvis fylla dem med nytt innehåll. Pengar och priser fortsätter att användas en tid, men konkurrens och utslagning av företag ersätts med samarbete, då alla strävar mot i grunden samma mål.
torsdag 18 augusti 2011
Står vi inför en ny global, uthållig, gyllene epok?
I en kommentar till inlägget nyligen om bankerna, rekommenderade Jan Wiklund en websida med material av den nyschumpeterianske ekonomen Carlota Perez. Och där finns absolut en hel del intressanta artiklar, videos och även några kapitel ur hennes bok, "Technological revolutions and financial capital: The dynamics of bubbles and golden ages".
Som efterföljare till Joseph Schumpeter, som är mest känd för sin tes om entreprenörens nyckelroll i kapitalismen och dess "kreativa förstörelse", betonar hon de tekniska revolutionernas avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hon skiljer noga på tillväxt och utveckling.
De nya företagen, som börjar använda den nya tekniken, är beroende av att det finns "finanskapital", som är beredda att satsa pengar. Resultatet blir regelmässigt att framväxten går lite för fort, och slutar med börskrascher och spekulationsbubblor.
Men i vissa lägen finns varken ny eller gammal teknik, som kapitalisterna kan investera i och då uppstår spekulation i olika typer av värdepapper och de resulterar också i bubblor som spricker.
Det första decenniet under 2000-talet är en sådan period. Det som behövs då är att staten griper in och reglerar finanssektorn, vilket Perez argumenterade för efter IT- och telekomkraschen. Men som bekant blev det inte så. Istället stimulerades fastighetsbubblorna fram.
Och just det här "dubbelbubblefenomenet" gör att man undrar om det cykliska schema hon beskriver för de senaste 200 åren verkligen stämmer längre. Grovt sett går hennes teori ut på att tiden sedan den första industriella revolutionen kan delas in i 50-årsperioder, där nya teknologier växer fram under finanskapitalets dominans, men sedan avlöses under den andra halvan av att tekniken blivit mogen, av ökad produktion, fler jobb och statliga regleringar särskilt av finansbranschen.
Den senare halvan av "kondratieffcykeln" kan - med rätt politik - alltså bli en "gyllene period". Ett lyckosamt exempel är de två kraftiga tillväxtdecennierna efter 1950.
Perez är pessimistisk på kort sikt, eftersom finanskapitalet tyvärr behöll makten efter kraschen 2008, till skillnad från t.ex. vad som hände efter börskraschen 1929.
Om regeringarna följer hennes politiska råd om att satsa på grön, uthållig teknik, tror hon att det är möjligt att vi får se en ny gyllene epok.
Jag undrar bara om hon inte underskattat de grundläggande hoten mot världssystemet, som klimat-, resurs- och miljöproblemen utgör.
Det är inte heller säkert att all ny, lönsam teknik är något som främjar mänskligheten på lite längre sikt. Ett exempel är ju massbilismen, som dominerade perioden före den senaste IT- och telekomrevolutionen. Går det verkligen att rulla tillbaka det resursslösande "paradigmet" med bevarad marknadsekonomi?
Som efterföljare till Joseph Schumpeter, som är mest känd för sin tes om entreprenörens nyckelroll i kapitalismen och dess "kreativa förstörelse", betonar hon de tekniska revolutionernas avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hon skiljer noga på tillväxt och utveckling.
De nya företagen, som börjar använda den nya tekniken, är beroende av att det finns "finanskapital", som är beredda att satsa pengar. Resultatet blir regelmässigt att framväxten går lite för fort, och slutar med börskrascher och spekulationsbubblor.
Men i vissa lägen finns varken ny eller gammal teknik, som kapitalisterna kan investera i och då uppstår spekulation i olika typer av värdepapper och de resulterar också i bubblor som spricker.
Det första decenniet under 2000-talet är en sådan period. Det som behövs då är att staten griper in och reglerar finanssektorn, vilket Perez argumenterade för efter IT- och telekomkraschen. Men som bekant blev det inte så. Istället stimulerades fastighetsbubblorna fram.
Och just det här "dubbelbubblefenomenet" gör att man undrar om det cykliska schema hon beskriver för de senaste 200 åren verkligen stämmer längre. Grovt sett går hennes teori ut på att tiden sedan den första industriella revolutionen kan delas in i 50-årsperioder, där nya teknologier växer fram under finanskapitalets dominans, men sedan avlöses under den andra halvan av att tekniken blivit mogen, av ökad produktion, fler jobb och statliga regleringar särskilt av finansbranschen.
Den senare halvan av "kondratieffcykeln" kan - med rätt politik - alltså bli en "gyllene period". Ett lyckosamt exempel är de två kraftiga tillväxtdecennierna efter 1950.
Perez är pessimistisk på kort sikt, eftersom finanskapitalet tyvärr behöll makten efter kraschen 2008, till skillnad från t.ex. vad som hände efter börskraschen 1929.
Om regeringarna följer hennes politiska råd om att satsa på grön, uthållig teknik, tror hon att det är möjligt att vi får se en ny gyllene epok.
Jag undrar bara om hon inte underskattat de grundläggande hoten mot världssystemet, som klimat-, resurs- och miljöproblemen utgör.
Det är inte heller säkert att all ny, lönsam teknik är något som främjar mänskligheten på lite längre sikt. Ett exempel är ju massbilismen, som dominerade perioden före den senaste IT- och telekomrevolutionen. Går det verkligen att rulla tillbaka det resursslösande "paradigmet" med bevarad marknadsekonomi?
onsdag 10 augusti 2011
"Röd stjärna över Indien"
Recensioner av Jan Myrdals nya bok finns bl.a. här och här. Så jag går inte in i detalj på innehållet, mer än att den beskriver Myrdals vandringar ifjol som gäst hos de indiska maoisterna i de av dem kontrollerade områdena i Indien. Myrdal passar också på att reflektera över sitt långa liv som kommunist och lärdomarna av 1900-talets dystra historia.
Den indiska regeringen har dragit igång ett storskaligt militär utrotningskrig, Green Hunt, mot de kastlösa och den ursprungsbefolkning, som kämpar för att inte förlora sin jord till de stora bolag som vill bryta järn och andra mineraler där.
Myrdal redogör för Indiens Kommunistiska Parti (maoisternas) nuvarande politisk linje, och hur de lyckades komma tillbaka efter splittringar och naxaliternas svåra nederlag mot den indiska staten. Ett antal officiella dokument från partiet finns också publicerade på nätet, på sidan "Red Star over India".
Men under långa samtal med ledande partirepresentanter under resan, visar det sig att de indiska maoisterna också tycks vara på väg att omvärdera både demokratins roll och den traditionella kommunistiska synen på "socialistisk industrialisering" och "modernisering".
Mao kritiserade visserligen den sovjetiska vägen för att den betonade den tunga industrin för mycket på bekostnad av lätt industri och jordbruk. Men målet i Kina var ändå ett industrialiserat land, visserligen jämlikt och utan kapitalister, men byggd huvudsakligen på modern, storskalig teknik.
En person, som Myrdal sedan får vet är partiets generalsekreterare, säger (i kapitlet "Till Dandakaranya"): "Det finns inte bara en väg till en teknologiskt högre utveckling. Frågan är om inte den typ av storskalig industrialisering (min kursivering) som var typisk för Sovjetunionen och fortfarande (min kursivering) i västvärlden är mindre av en rent rationell teknologisk lösning än den är ett rent kapitalistiskt fenomen."
Den här "alternativa vägen till industrialisering", som enligt Myrdal var aktuell under kulturrevolutionen i Kina, innebar faktiskt att partikommittéerna på fabrikerna avskaffades liksom försök att avskaffa den "permanenta" arbetsfördelningen, specialistväldet och hierarkierna.
De miljöanarkister ("deep green resistance"), som jag skrev om i förra inlägget, och de indiska maoisterna tycks ha en del gemensamt! Målet för båda är ju storskalig plundring av naturresurser.
Ursprungsbefolkningarna i flera länder i Latinamerika har också råkat i motsättning till regeringarna, även de vänsterinriktade. Immanuel Wallerstein skrev om detta i en artikel, som jag länkat till förut:
'There is a more fundamental issue at stake. It is the nature of the "other world that is possible" -- to use the slogan of the World Social Forum. Is it one based on constant economic growth, even if this is "socialist" and would raise the real income of people in the global South? Or is it what some are calling a change in civilizational values, a world of buen vivir?
This will not be an easy debate to resolve. It is currently a debate among the Latin American left forces. But analogous situations underlie much of the internal strains in Asia, Africa, and even Europe. It may turn out to be the great debate of the twenty-first century.'
Den indiska regeringen har dragit igång ett storskaligt militär utrotningskrig, Green Hunt, mot de kastlösa och den ursprungsbefolkning, som kämpar för att inte förlora sin jord till de stora bolag som vill bryta järn och andra mineraler där.
Myrdal redogör för Indiens Kommunistiska Parti (maoisternas) nuvarande politisk linje, och hur de lyckades komma tillbaka efter splittringar och naxaliternas svåra nederlag mot den indiska staten. Ett antal officiella dokument från partiet finns också publicerade på nätet, på sidan "Red Star over India".
Men under långa samtal med ledande partirepresentanter under resan, visar det sig att de indiska maoisterna också tycks vara på väg att omvärdera både demokratins roll och den traditionella kommunistiska synen på "socialistisk industrialisering" och "modernisering".
Mao kritiserade visserligen den sovjetiska vägen för att den betonade den tunga industrin för mycket på bekostnad av lätt industri och jordbruk. Men målet i Kina var ändå ett industrialiserat land, visserligen jämlikt och utan kapitalister, men byggd huvudsakligen på modern, storskalig teknik.
En person, som Myrdal sedan får vet är partiets generalsekreterare, säger (i kapitlet "Till Dandakaranya"): "Det finns inte bara en väg till en teknologiskt högre utveckling. Frågan är om inte den typ av storskalig industrialisering (min kursivering) som var typisk för Sovjetunionen och fortfarande (min kursivering) i västvärlden är mindre av en rent rationell teknologisk lösning än den är ett rent kapitalistiskt fenomen."
Den här "alternativa vägen till industrialisering", som enligt Myrdal var aktuell under kulturrevolutionen i Kina, innebar faktiskt att partikommittéerna på fabrikerna avskaffades liksom försök att avskaffa den "permanenta" arbetsfördelningen, specialistväldet och hierarkierna.
De miljöanarkister ("deep green resistance"), som jag skrev om i förra inlägget, och de indiska maoisterna tycks ha en del gemensamt! Målet för båda är ju storskalig plundring av naturresurser.
Ursprungsbefolkningarna i flera länder i Latinamerika har också råkat i motsättning till regeringarna, även de vänsterinriktade. Immanuel Wallerstein skrev om detta i en artikel, som jag länkat till förut:
'There is a more fundamental issue at stake. It is the nature of the "other world that is possible" -- to use the slogan of the World Social Forum. Is it one based on constant economic growth, even if this is "socialist" and would raise the real income of people in the global South? Or is it what some are calling a change in civilizational values, a world of buen vivir?
This will not be an easy debate to resolve. It is currently a debate among the Latin American left forces. But analogous situations underlie much of the internal strains in Asia, Africa, and even Europe. It may turn out to be the great debate of the twenty-first century.'
måndag 8 augusti 2011
Måste vi återgå till jägar- och samlarstadiet för att rädda planeten?
Här har vi några som tröttnat på att snacka och menar att nu krävs militanta aktioner mot klimat- och andra miljöhot. " if we want to stop that system, if we want to stop the planet from
being baked alive, one of the most important things that needs to be
done is to actually physically disrupt those systems, and that
infrastructure is very vulnerable."
Det kan tyckas som desperation, men har de inte rätt i följande beskrivning av oss i den "rika världen"?
" if you live in one of the rich nations, you live behind a military barricade, and the only reason that you don’t know that every single thing you buy is based on violence is because of that military barricade. So we can turn away in complete denial to the real cost of every single piece of food we eat and everything we buy — the cell phones, the ipods, the cars, whatever. There are a whole bunch of dead people and dead bioregions behind everything that we buy. And it is that military barricade that keeps us safe and keeps us in a complete land of dreams. But it is all based on violence."
Det kan tyckas som desperation, men har de inte rätt i följande beskrivning av oss i den "rika världen"?
" if you live in one of the rich nations, you live behind a military barricade, and the only reason that you don’t know that every single thing you buy is based on violence is because of that military barricade. So we can turn away in complete denial to the real cost of every single piece of food we eat and everything we buy — the cell phones, the ipods, the cars, whatever. There are a whole bunch of dead people and dead bioregions behind everything that we buy. And it is that military barricade that keeps us safe and keeps us in a complete land of dreams. But it is all based on violence."
Begripligt om bankerna!
På denna sida finns några korta youtube-videos, som förklarar hur moderna banker fungerar. Richard A. Werner är professor i "International Banking", så det är en expert i ämnet som talar. Men han har också en sällsynt pedagogisk förmåga, så vem som helst kan förstå hans förklaringar!
Jag rekommenderar alla att åtminstone titta på den första videon, där han förklarar vad ett "banklån" är för något. Att det inte handlar om att flytta resurser från en hand till en annan, utan om att skapa pengar. (Adam Smith och Karl Marx beskrev i och för sig redan principen med "kreditpengar".)
Det här är ingen ny kunskap, men det är skandalöst, som Werner också säger, att allmänheten i påstått moderna demokratier, hålls okunnig om en så grundläggande sak som hur bankerna fungerar idag. Jag har själv, när jag försökt berätta om detta, för annars allmänbildade personer, fått reaktionen att "nej, det där tror jag inte på! så kan det inte vara".
Enligt Werner utgör de pengar som bankerna skapar "ur intet", typiskt 97 % av alla pengar. Resten, "fiatpengarna", skapas också ur intet, men av staten.
Den viktigaste infrastrukturen i varje modernt samhälle är pengar, och just pengarna har för länge sedan "privatiserats" och lagts i händerna på privata, vinstdrivande företag, bankerna. Men för detta oerhörda privilegium, att skapa pengar, har bankerna inte fått några som helst krav på att agera samhällsnyttigt!
Werner påpekar att när bankerna "lånar ut" pengar till produktiva investeringar, så skapas varor som motsvarar de extra pengarna, och därför är sådana "lån" inte inflationsskapande. När de däremot lånar ut pengar till privat konsumtion eller till spekulation, så uppstår samhällsskadliga inflationsbubblor.
Werner har flera idéer om hur bankväsendet enkelt ska reformeras. I princip går de ut på att staten som uppdragsgivare ska ställa generella krav på vad bankerna ska syssla med. Frågan är hur realistiska dessa reformidéer är, då han själv är medveten om att det är de stora bankerna som finansierar politikernas valkampanjer. Men han pekar på att banksystemen i länder som Japan och Kina fungerar mycket bättre än i t.ex. i Storbritannien.
Werner presenterar också kort ett riktigt radikalt förslag i sista videon. Det går ut på att staten ska sluta sälja obligationer och istället införa "räntefria pengar". För att sätta sig in i detta så får man nog läsa någon av hans böcker.
Det finns vissa likheter mellan Werners teorier, och MMT, "Modern Monetary Theory", som diskuterats tidigare i den här bloggen. MMT ägnar sig också åt att beskriva hur moderna banker fungerar.
Men när Werner kritiserar hur de pengar som bankerna skapar pengar "ur intet" används på galna sätt, så menar MMT att staten enkelt kan lösa de ekonomiska problemen genom att själv skapa lagom mycket pengar "ur intet".
Werner är till skillnad från keynesianer som Paul Krugman, kritisk till uppmaningarna till regeringarna att sätta igång sysselsättning genom direkta investeringar.
Det är ett reellt problem med staternas enorma skuldsättning, anser Werner, i motsats till keynesianer och MMT-förespråkare. Räntekostnader för statsskulder är faktiskt verkliga.
Werner utstrålar inte den sektkänsla som många andra "penningkritiker". Men ändå tror jag att han i likhet med dem inte ser det största problemet med det ekonomiska systemet, som är kapitalet och inte pengarna. Anledningen till att kapitalet mer och mer flyttas till spekulation är väl att produktiva investeringar inte är tillräckligt lönsamma?
Jag rekommenderar alla att åtminstone titta på den första videon, där han förklarar vad ett "banklån" är för något. Att det inte handlar om att flytta resurser från en hand till en annan, utan om att skapa pengar. (Adam Smith och Karl Marx beskrev i och för sig redan principen med "kreditpengar".)
Det här är ingen ny kunskap, men det är skandalöst, som Werner också säger, att allmänheten i påstått moderna demokratier, hålls okunnig om en så grundläggande sak som hur bankerna fungerar idag. Jag har själv, när jag försökt berätta om detta, för annars allmänbildade personer, fått reaktionen att "nej, det där tror jag inte på! så kan det inte vara".
Enligt Werner utgör de pengar som bankerna skapar "ur intet", typiskt 97 % av alla pengar. Resten, "fiatpengarna", skapas också ur intet, men av staten.
Den viktigaste infrastrukturen i varje modernt samhälle är pengar, och just pengarna har för länge sedan "privatiserats" och lagts i händerna på privata, vinstdrivande företag, bankerna. Men för detta oerhörda privilegium, att skapa pengar, har bankerna inte fått några som helst krav på att agera samhällsnyttigt!
Werner påpekar att när bankerna "lånar ut" pengar till produktiva investeringar, så skapas varor som motsvarar de extra pengarna, och därför är sådana "lån" inte inflationsskapande. När de däremot lånar ut pengar till privat konsumtion eller till spekulation, så uppstår samhällsskadliga inflationsbubblor.
Werner har flera idéer om hur bankväsendet enkelt ska reformeras. I princip går de ut på att staten som uppdragsgivare ska ställa generella krav på vad bankerna ska syssla med. Frågan är hur realistiska dessa reformidéer är, då han själv är medveten om att det är de stora bankerna som finansierar politikernas valkampanjer. Men han pekar på att banksystemen i länder som Japan och Kina fungerar mycket bättre än i t.ex. i Storbritannien.
Werner presenterar också kort ett riktigt radikalt förslag i sista videon. Det går ut på att staten ska sluta sälja obligationer och istället införa "räntefria pengar". För att sätta sig in i detta så får man nog läsa någon av hans böcker.
Det finns vissa likheter mellan Werners teorier, och MMT, "Modern Monetary Theory", som diskuterats tidigare i den här bloggen. MMT ägnar sig också åt att beskriva hur moderna banker fungerar.
Men när Werner kritiserar hur de pengar som bankerna skapar pengar "ur intet" används på galna sätt, så menar MMT att staten enkelt kan lösa de ekonomiska problemen genom att själv skapa lagom mycket pengar "ur intet".
Werner är till skillnad från keynesianer som Paul Krugman, kritisk till uppmaningarna till regeringarna att sätta igång sysselsättning genom direkta investeringar.
Det är ett reellt problem med staternas enorma skuldsättning, anser Werner, i motsats till keynesianer och MMT-förespråkare. Räntekostnader för statsskulder är faktiskt verkliga.
Werner utstrålar inte den sektkänsla som många andra "penningkritiker". Men ändå tror jag att han i likhet med dem inte ser det största problemet med det ekonomiska systemet, som är kapitalet och inte pengarna. Anledningen till att kapitalet mer och mer flyttas till spekulation är väl att produktiva investeringar inte är tillräckligt lönsamma?
söndag 7 augusti 2011
Lasse Berg om hur "människan bytte tillvaro"
I "Gryning över Kalahari" gav Lasse Berg en ljus bild av människans urhistoria. Om man så vill kan man säga att han omvärderade det mänskliga "naturtillståndet", så förtalat av Thomas Hobbes som trodde att det bestod av "allas krig mot alla".
På många sätt var samlar- och jägarsamhället paradisiskt jämfört med dagens värld. Man samlade föda några få timmar av dagen. Den delades sedan på ett jämlikt sätt och den långa fritiden ägnades åt att berätta historier och dansa transdanser. Så varför övergav människan denna behagliga tillvaro (förlåt ironin)? Det är den frågan som Lasse Berg försöker besvara i sin nya bok.
Det finns stora likheter mellan beskrivningen av hur det slitsamma jordbruket, samhällsklassernas och den statliga våldsapparaten nästan överallt ersatte det fria jägarlivet med Friedrich Engels "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Visserligen innebar "civilisationernas" uppkomst att befolkningen kunde börja växa snabbt, men livet blev sämre - mycket sämre - för alla utom det lilla styrande skiktet. Lasse Berg lägger fram massor med nytt intressant arkeologiskt och antropologiskt material som Engels inte hade tillgång till.
"Den slutsats primatforskare drar är att det drag i homininernas, vår, natur som tidigast skilde oss från de andra primaterna var vår medfödda ovilja att underordna oss. Vi har av naturen svårt med chefer. "
"Sådant är inte något medfött hos oss, som det är bland schimpanserna till exempel. Deras alfahannar behöver inte gå på ledarskapsutbildning, de behöver inte coachning av särskilda konsulter för att kunna göra sig till och låtsas vara som alla andra när de i själva verket skall styra och ställa. Att man måste gå på chefskurser för att lära sig att övervinna sina medmänniskors naturliga misstänksamhet. Vi måste mödosamt träna in allt sådant som är självklart för en silverrygg eller alfahanne."
De formuleringarna kan nog många le igenkännande åt. Även kapitalet vill ju gärna utnyttja människans naturliga behov av att arbeta i "team". Fast då vill de också ha helst ha en "teamledare" som kan ställas till ansvar om något går fel...
I slutet på boken tas dagens stora problem upp. För att lösa främst klimat- och miljöproblemen krävs att hela mänskligheten ser sig som en helhet. Och där har han förstås rätt, men knäckfrågan som uppstår är hur det ska gå till. Kan man tänka sig ett fungerande världssamhälle utan chefer? Det hade varit intressant om Berg resonerat lite kring denna fråga.
En brist med Lasse Bergs bok, till skillnad från Engels, är att det ekonomiska systemets roll knappast tas upp. Hans syn på "globaliseringen" och marknadsekonomin tycks mig lite väl positiv. Den industriella kapitalismen utgör på flera sätt ett framsteg jämfört med "jordbrukssamhället", men hotar ju faktiskt idag mänsklighetens överlevnad.
På många sätt var samlar- och jägarsamhället paradisiskt jämfört med dagens värld. Man samlade föda några få timmar av dagen. Den delades sedan på ett jämlikt sätt och den långa fritiden ägnades åt att berätta historier och dansa transdanser. Så varför övergav människan denna behagliga tillvaro (förlåt ironin)? Det är den frågan som Lasse Berg försöker besvara i sin nya bok.
Det finns stora likheter mellan beskrivningen av hur det slitsamma jordbruket, samhällsklassernas och den statliga våldsapparaten nästan överallt ersatte det fria jägarlivet med Friedrich Engels "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Visserligen innebar "civilisationernas" uppkomst att befolkningen kunde börja växa snabbt, men livet blev sämre - mycket sämre - för alla utom det lilla styrande skiktet. Lasse Berg lägger fram massor med nytt intressant arkeologiskt och antropologiskt material som Engels inte hade tillgång till.
"Den slutsats primatforskare drar är att det drag i homininernas, vår, natur som tidigast skilde oss från de andra primaterna var vår medfödda ovilja att underordna oss. Vi har av naturen svårt med chefer. "
"Sådant är inte något medfött hos oss, som det är bland schimpanserna till exempel. Deras alfahannar behöver inte gå på ledarskapsutbildning, de behöver inte coachning av särskilda konsulter för att kunna göra sig till och låtsas vara som alla andra när de i själva verket skall styra och ställa. Att man måste gå på chefskurser för att lära sig att övervinna sina medmänniskors naturliga misstänksamhet. Vi måste mödosamt träna in allt sådant som är självklart för en silverrygg eller alfahanne."
De formuleringarna kan nog många le igenkännande åt. Även kapitalet vill ju gärna utnyttja människans naturliga behov av att arbeta i "team". Fast då vill de också ha helst ha en "teamledare" som kan ställas till ansvar om något går fel...
I slutet på boken tas dagens stora problem upp. För att lösa främst klimat- och miljöproblemen krävs att hela mänskligheten ser sig som en helhet. Och där har han förstås rätt, men knäckfrågan som uppstår är hur det ska gå till. Kan man tänka sig ett fungerande världssamhälle utan chefer? Det hade varit intressant om Berg resonerat lite kring denna fråga.
En brist med Lasse Bergs bok, till skillnad från Engels, är att det ekonomiska systemets roll knappast tas upp. Hans syn på "globaliseringen" och marknadsekonomin tycks mig lite väl positiv. Den industriella kapitalismen utgör på flera sätt ett framsteg jämfört med "jordbrukssamhället", men hotar ju faktiskt idag mänsklighetens överlevnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)