"Välfärdsmyter" och Baumols sjuka

Immanuel Wallerstein ansåg i "Liberalismens död" att den nyliberala nedrivningen av "välfärdssamhällena" i bl.a. Skandinavien görs av rationella skäl. Pressen på profiterna i världssystemets slutfas - från främst ökade lönekostnader och miljökostnader - tvingar fram nedskärningar i staternas utgifter. Ett tecken på att han hade rätt är att även socialdemokratin sedan länge accepterat den nyliberala politiken.

En nyligen utgiven bok av Daniel Ankarloo, "Välfärdsmyter", argumenterar istället kraftfullt för att nedskärningarna inte är nödvändiga. Det idag främsta argumentet som används, den kommande "ålderschocken", punkteras effektivt.

Det är inte kvoten mellan olika åldersgrupper som avgör hur stor "försörjningsbördan" är, utan kostnaderna i kronor och ören, och dessa är avhängiga BNP:s storlek. Ankarloo visar att den ökning av andelen åldringar de kommande decennierna, som det varnas för i diverse utredningar, är något som redan skett de senaste  20 åren. Samtidigt som skatternas andel av BNP kraftigt sjunkit!

Ett annat gängse argument för nedskärningsanhängarna (där alla riksdagspartierna ingår) är "Baumols paradox" eller "Baumols sjuka". Den amerikanske  ekonomen Baumol utgick från att reallönerna stiger i takt med produktiviteten enligt gängse (borgerlig) ekonomisk teori. Till skillnad från varuproduktionen så stiger inte produktiviteten i tjänstesektorn. En symfoniorkester kan ju inte spela snabbare år för år. Men ändå måste lönerna i den privata tjänstesektorn och skatterna i den offentliga sektorn stiga för att inte tappa sina anställda. Priserna för privata tjänster blir därför relativt dyrare, och skatterna måste stiga med tiden. Ja, även skattekvoten, skatternas andel av BNP behöver öka, sägs det.

Ankarloo påpekar att något i Baumols resonemang "känns fel". Resonemanget går ut på att ju rikare "vi" blir, ju mer effektiv varuproduktionen är, desto mindre råd har vi!

Kritiken av Baumols paradox kunde ha varit ännu hårdare i boken, enligt min mening. Det stämmer t.ex. inte i praktiken att reallönernas ökning skulle ha hängt med produktivitetens ökning. Dessutom följer inte den påstådda ökningen av skattekvoten ökning ur premisserna. Det handlar om bluff och båg...

Ankarloos försök att undergräva Baumols paradox, är intressant men rätt snårigt. Han menar att framskrivningar av BNP och dess storlek leder till "ologiska mått". (För att omvandla mellan nominella och reella priser, måste tre olika "deflatorer" används men då blir summan av de ingående delarna inte 100 %!)

Ankarloos förklaring till de ständiga reträtterna från "arbetarrörelsens" sida i dessa frågor sedan 70-talet då välfärdspolitiken kulminerade, är förenklat att partierna glömt bort själva rörelsen, behovet av en ständig kamp för förbättringar.

Intressant är också beskrivningen av olika linjer inom socialdemokratin. Vissa såg välfärdspolitiken som en väg till socialismen. Medan andra, som Gustav Möller och Ernst Wigforss, såg välfärdsreformerna som "kryckor" för arbetarklassens rörelse.

Solidar, "pengar på planetens villkor"

”Pengar på planetens villkor” av Åsa Brandberg, utgiven av Humanistiska förlaget, liksom hennes websida  pläderar för ett nytt ekonomiskt system, som jag fortsättningsvis ska kalla solidarsystemet. Det nya är inte idén om att avskaffa räntan på pengar, eller förslaget om en sorts medborgarlön, ”basinkomst”, utan kombinationen av dessa två i ett datoriserat system.

Anledningen till att införa det nya systemet är en kritik av finanskapitalismen, där några få blir rika genom ränteinkomster i en ekonomi som bygger på skuldsättning, medan den stora majoriteten förlorar på systemet. Det är systemet med ränta som driver fram den ständigt ökade BNP-tillväxten och förstörelsen av miljön. Ibland förefaller det i boken som att det är kapitalismen som helhet som är i skottgluggen, då alla typer av inkomster på kapital jämställs med bankräntorna.  Förslaget till solidarsystemet slår också undan benen för kapitalinkomster överhuvudtaget.

Alla medlemmar i ett solidarsystem har två konton, ett baskonto och ett handelskonto. Ett kort med mikrochip är kopplat till dessa konton. Det sägs visserligen inte var dessa konton finns, men man får anta att det ska skapas nya institutioner som administrerar dessa konton. Till varje baskonto adderas automatiskt varje natt en summa solidarer, systemets ”pengar”.  Dessa pengar kan man handla varor med eller man kan spara dem på baskontot. Denna basinkomst, som faktiskt uppstår ur tomma intet, utan arbete, garanterar en grundtrygghet för alla medlemmar. 

 

Centralbankerna skapar ju också pengar ur tomma intet nuförtiden genom att med några knapptryckningar, ändra några siffror i en balansräkning, så rent tekniskt finns det knappast något att invända mot denna del i  solidarsystemet. Den stora innovationen ligger i hur handelskontot fungerar. De solidarer som förs över dit, dels från baskontot, dels från försäljning av varor, försvinner nämligen automatiskt efter en tid! De kan alltså inte sparas. Handelskontot fungerar alltså på ett motsatt sätt mot ett bankkonto, som växer tack vare räntan.

Vad är motiveringen till att systemet bygger på "negativ ränta"? Skulle det inte räcka med nollränta, om man nu utgår från att det är räntan som är roten till allt ont? Någon förklaring ges inte, men antagligen ses den negativa räntan som ett effektivt sätt att sätta stopp för alla former av utlåning mot ränta. Pengarna ska endast fungera som värdemätare, bytes- och cirkulationsmedel, inte som kapital (pengar som alstrar mera pengar, enligt Marx definition). Då måste man ta bort möjligheten att låta dem ”växa”. Man kan bli rik varken på att lägga pengar på hög eller på att ”investera” dem.

Solidarsystemet avskaffar kapitalinkomsterna och därmed kapitalismen, men behåller marknaden - utbud och efterfrågan styr. Däri liknar det Schweickerts kooperativa marknadssocialism. Men det avskaffar också i allt väsentligt pengarna, och liknar därmed Cockshotts förslag till planhushållningssystem, där ”arbetskvitton” används som betalningsmedel, men blir ogiltiga när de använts. Men solidarsystemet bygger dessutom på arbetsfria inkomster och strider därmed mot både Schweickerts och Cockshotts system. Och det är på denna punkt svagheten i solidarsystemet visar sig, enligt min mening.

Visst kan en centralbank skapa pengar ur tomma intet, men den riskerar ju att få igång en inflation om pengarna inte motsvaras av resurser i den ”reala ekonomin”.  Samma ekonomiska argument träffar rimligen solidarsystemets konstanta skapande av nya pengar på baskontona. Varor och tjänster kan ju inte trollas fram ur tomma intet utan förutsätter att någon  arbetar. Alla kan få en mängd solidarer per dag, men värdet på solidaren kan inte garanteras.

Problemet med baskontot är att det fungerar som en dold skatt. Det känns mer hederligt med en riktig skatt om man vill införa någon form av medborgarlön.  Ett sådant i princip ”kommunistiskt” inslag vore också förenligt med både Schweickarts marknadssocialism och Cockshotts planhushållning.

Det vore ändå intressant med ett eller flera experiment där solidarsystemet tillämpas. Det bör visa sig ganska snabbt om det överhuvudtaget fungerar, och vilka positiva effekter det har i så fall.

Den dundrande senatorn

Här är ett tal som den amerikanske senatorn Bernie Sanders höll nyligen om den ständigt växande polariseringen av det amerikanska samhället, på youtube.

Miljardärerna blir bara rikare och girigare och kräver större skattsänkningar, "medelklassen" försvinner, och de fattiga blir fattigare. Och så finns det de som tycker att Marx fick fel i sina förutsägelser om kapitalismens framtid...

Hur såg framtiden ut för 40 år sedan?

Framtidsförutsägelser kan avslöja mycket om vilka tankar som dominerar samtiden. Det är en tanke som slår en när man läser om Tom Selanders "Sverige år 2000", utgiven på Rabén & Sjögren 1969. En första iakttagelse kan vara att alla de 24 "framtidsexperterna" var män.

En andra iakttagelse kan vara att boken kostade 10:85, och att bokpriserna därmed har följt med i den allmänna prisutvecklingen. Dåtidens priser ska nämligen enligt scb multipliceras med 7,9 för att jämföras med dagens. (För att få priserna år 2000 får man multiplicera med 6,7 istället.)

En sak som gör att man börjar räkna på inflationens storlek är  en av de viktigaste förutsägelser man anser sig kunna göra: år 2000 ska medellönen vara 60 000 kr. Men är det per månad eller år? Det skrivs inte ut. Men rimligen är det "år" som avses, då man också säger att nationalinkomsten förväntas stiga till det fyrdubbla (förmodligen per capita).

Ett par andra siffror visar bättre hur kapitalt fel de hade om standardutvecklingen: arbetsveckan skulle förkortas till 30 timmar och semestern förlängas till tre månader år 2000!

Hur kunde de ha så fel? Jo, som "framtidsforskare" i allmänhet så drog de ut kurvorna i den riktning, som de för tillfället pekade på. År 1969 kan ses som slutet på kapitalismens "gyllene epok", med två decennier av hög tillväxt. Epoken präglades ju av keynesiansk fullsysselsättningspolitik och stigande reallöner i västvärlden.

På 70-talet råkade kapitalismen in i stora svårigheter, med "stagflation" - kombinerad inflation och stagnation. Det finns inte den minsta antydning till att bokens författare anade att något sådant skulle hända. Inte heller anade de den omsvängning i politiken, som skulle ske senare med monetarismens och nyliberalismens lössläppta marknader. Istället föreställde de sig faktiskt en framtid med allt mer statlig planering och ett närmande till den sovjetiska modellen!

Det finns ändå en hel del intressanta synpunkter i boken, som gör den värd att läsa om. Vissa profetior är faktiskt på pricken (t.ex. datorernas växande betydelse), andra har visat sig mer eller mindre felaktiga.

Tron på kärnkraften var t.ex. gränslös, men Three Miles Island och Tjernobyl låg ju i framtiden. Ett riktigt stolpskott finns också: Professor Arne Tiselius föreslår att man ska råda bot på världssvälten genom att krympa människornas storlek till 5 cm genom hormoninjektioner, och därmed minska behovet av mat!

Överbefolkningen sågs tidstypiskt som det stora världsproblemet. Kärnvapenkapplöpningen sågs också som en fara för världens framtid. Men man förutsåg också den starka trenden mot överstatlighet, och man hade vissa farhågor för  de multinationella bolagens makt.

Ordet "kapitalism" förekommer inte i boken. Helt omedvetna om dess existens är dock inte "bankkonsulten" Gustaf Delin, som säger: "de verkliga maktägarna i morgondagens samhälle blir inte de som äger kapitalet utan de som kontrollerar massmedia." Han tänkte inte på att det kanske är kapitalet som kommer att kontrollera media...

Delvis skulle boken faktiskt kunna fungera som debattbok idag. Den idag ytterst kontroversiella idén om garanterad inkomst ("medborgarlön") tror författarna kommer vara införd 2000! Man utgår nämligen från att alla "vill göra rätt för sig".

Diskussionen som förs om demokratins problem är högintressant. Man tvekar inte att föreslå kraftigt utvidgad direktdemokrati. Professor Olle Lindström menade att de nuvarande partierna är föråldrade och borde elimineras till förmån för tillfälliga "projektorganisationer" som upplöses när deras fråga är löst.

En eller flera marxistiska kristeorier?

En ovanligt lättfattlig sammanfattning av den marxistiska kristeorin finns här, skriven av en numera okänd ekonom vid namn Winternitz 1949. Marx fick aldrig tid själv för att skriva en sådan beskrivning, men enligt Winternitz finns alla elementen till utspridda på olika håll i hans skrifter.

Winternitz lyckas knyta ihop och se sambanden mellan de till synes olika "teorierna". De två teorier han trycker främst på och som han anser är delar av en helhet, är "teorin" om överproduktion och "teorin" om profitkvotens fallande tendens.

Profitkvoten spelar faktiskt huvudrollen i båda dessa "teorier" - det är alltid den förväntade lönsamheten, som kapitalisten tvingas utgå från i sina beslut. Annars går han så småningom under i konkurrensen.

Om efterfrågan av någon anledning stiger på en enskild vara, så stiger priset, och därmed profitkvoten, "lönsamheten". Resultatet blir att kapital dras till produktionen av denna vara.  Utbudet ökar alltså och därmed minskar priset igen. Denna mekanism, prisernas pendling runt "värdet", beskrevs redan av Adam Smith och David Ricardo.

Men samma mekanism kan vi se i funktion hos hela ekonomin i den s.k. konjunkturcykeln. Efter krisen förstörs en mängd kapital, fysiskt och värdemässigt. Svaga företag köps upp billigt av starkare, och profitkvoterna börjar stiga. Konsumtionsvarulagren försvinner till slut, efterfrågan överstiger utbudet och priserna börjar stiga.

Produktiviteten stiger när förbättringar införs vilket innebär att varornas värden sjunker, samtidigt som priserna stiger. Till slut måste bubblan spricka - plötsligt bjuds det ut fler varor än det finns efterfrågan på till gällande priser.  Priserna sjunker tvångsmässigt till nivåer under värdena. Kumulativa processer drev uppgången, och detsamma gäller för nedgången.

Winternitz går inte in på varför nedgångarna, "recessionerna",  i vissa perioder är korta och svaga, in andra långa och djupa. Den "långa depressionen" under ett par decennier ca 1870-1890 liksom den "stora depressionen" på 1930-talet är exempel på djupa nedgångsperioder.Wallerstein har ju däremot anslutit sig till ryssen Kondratieffs idé om längre cykler eller vågor på ca 50 år, där antingen hög- eller lågkonjunkturerna dominerar. 

Inte heller kunde han ju av naturliga skäl beskriva  de specifika dragen i efterkrigstidens kriser, "stagflationen" under 1970-talet och de återkommande finanskriserna under den nyliberala eran.

Men Winternitz ansluter sig till Marx åsikt att profitkvoten har en tendens att falla på sikt. Det döda kapitalet, maskiner och råvaror tenderar att öka på bekostnad det levande, som är den enda källan till profiten. Ett sätt att motverka detta är att öka exploateringen, vilket i sin tur bara skärper klassmotsättningarna och kapitalets välde ifrågasätts.

Planhushållning - mer effektiv än marknadsekonomi?

Det finns en spridd uppfattning att planhushållning som alternativ till marknadsekonomi har visat sig vara något som helt enkelt inte fungerar. Stagnationen i Sovjet under Brezjnev är exemplet som man brukar peka på.  

Pocketboken "Planhushållning och direktdemokrati", av W Paul Cockshett och Allin Cottrel, håller inte alls med. Planhushållning med hjälp av modern teknik är överlägsen marknadsekonomin i effektivitet. Och har förutsättningar att vara snabbare i att reagera på ändringar i konsumenternas preferenser!    

En gammal myt som ekonomen och dataexperten Cockshett tar kål på, är att en ekonomi med miljoner varor  inte skulle gå att planera, därför att ett ekvationssystem med miljoner obekanta tar tusentals år att lösa även med en modern dator. Det stämmer om man använder gymnasiemetoden med s.k. gaussisk elimination, men inte om man utnyttjar betydligt smartare, approximativa algoritmer. Då handlar det snarare om minuter.  

Om man dessutom i planeringen skulle utnyttja modern kommunikationsteknik, så skulle ett planeringsorgan kunna reagera blixtsnabbt på förändringar i produktionsförutsättningarna. Marknadsekonomins anpassningsmekanism via långsamma "prissignaler" från marknaden skulle framstå som stenåldersmässig...

Cockshotts och Cottrells förslag är en rent socialistisk modell i marxistisk mening. Pengar och därmed kapital är därför avskaffade. Istället ska en viss mängd arbete belönas med ett "arbetskvitto", som berättigar till uttag av konsumtionsvaror motsvarande samma arbetstid. Dessa arbetskvitton cirkulerar inte som pengar, utan är förbrukade när de använts.

Även om pengar inte används, pläderar Cockshott och Cottrell för en sorts marknadsmekanism för konsumtionsvaror, så att utbud och efterfrågan kan hållas i balans. Arbetstids-"priset" på konsumtionsvarorna kan behöva höjas respektive minskas om efterfrågan är större än respektive mindre än utbudet. Men större skillnader ska istället resultera i ökning eller minskning av produktionen utifrån den information, som strömmar genom  kommunikationsnätverken. Köproblemen som man hade  i Sovjet ska därför inte behöva uppstå.

Problemen med planhushållningen historiskt är kanske ändå inte främst tekniska utan politiska. I vems intresse sker planeringen? Vilka styr den? Därför handlar boken också om demokratins problem, där de pläderar för användning av modern teknik för att genomföra en direkt demokrati, som liknar den som praktiserades i det antika Aten. (Och som de påpekar, resulterade i gigantiska framsteg i filosofi, vetenskap och kultur.)

Demokratimodeller

Det finns en intressant artikel om demokratibegreppet av ekonomen och dataexperten Paul Cockshott på Clartés hemsida. Främst handlar det om förändringar i synen på demokratin hos socialdemokrater och kommunister alltsedan "Kommunistiska manifestet" och vilka lärdomar som kan dras för framtida socialistiska samhällen.

Karl Marx använde 1848 Aristoteles demokratibegrepp, nämligen att demokrati betyder att de "fattiga styr". Eftersom de fattiga är i majoritet så betyder det följaktligen också majoritetsstyre, men den betydelsen var sekundär för Aristoteles. För de besuttna klasserna på 1800-talet var ju också demokrati och kommunism närmast liktydiga ord för "mobbvälde".

Demokratikravens formulering i det socialdemokratiska Erfurtprogrammet från 1891 är lite överraskande. De handlade inte om den parlamentariska republiken, utan om krav på folkets direkta lagstiftningsmakt. De verkställande organen, inklusive rättsväsendet, skulle väljas av folket. Det ryska socialdemokratiska partiet före revolutionen, under ledning av Lenin, kopierade mer eller mindre Erfurtprogrammet, men tonade något ned det direktdemokratiska inslaget till förmån för det sorts parlamentariska system, som har dominerat i Väst efter andra världskriget.

Efter oktoberrevolutionen ändrades bolsjevikernas demokratisyn. Nu skulle demokratin grundas på sovjeterna, arbetar- och soldatråden, som hade uppstått som spontana massorganisationer under revolutionen. Sovjeterna valde representanter till en allrysk kongress, denna i sin tur till en exekutivkommitté, vilken i sin tur utsåg regeringen.

På grund av denna hierarkiska, starkt indirekta representativitet blev det lätt för ett välorganiserat parti att totalt dominera den högsta makten. Cockshott beskrivet systemet som en "revolutionär aristokrati", ett styre av de "bästa" och dugligaste.

Men som de gamla grekerna redan visste, en aristokrati urartar lätt till en oligarki, som främst ser till sin egna privata intressen. Efter en tid förvandlades styresformen till en revolutionär "monarki", enpersonsstyre. Cockshott jämför med de borgerliga revolutionerna, som också använde denna modell under Napoleon och Cromwell, men som sedan hittade en mycket stabilare form med den parlamentariska statsformen . Han tror att även socialisterna kommer att hitta en mer passande statsform.

Cockshotts själv ansluter sig till Erfurtprogrammets direkta demokrati, där folket beslutar om lagarna. Folkrepresentationen har till uppdrag att bestämma om vilka frågor det ska röstas om. De personerna utses genom lottning! Därmed försvinner politiken som karriärväg, medan partierna enbart ägnar sig åt att driva sina specifika frågor.

Paul Cockshotts har också idéer om hur planhushållning kan förverkligas med hjälp av modern datateknik. Jag återkommer till hans bok "Planhushållning och direktdemokrati".