Ron Paul och "antistalinismen"

Den inrikespolitiskt reaktionäre "libertarianen" Ron Paul attackerar Obamas senaste eskalering av kriget i Syrien. Diverse trotskistiska sekter (dock inte alla!) fortsätter däremot att stödja Al Qaedas, de islamistiska oljeshejkernas och USA:s krig mot Assadregeringen. Det är för mig självklart att i detta läge stödja Ron Paul och inte "bomb- och kannibalvänstern", trots att Ron Paul ideologiskt är en fiende.

Men förråder man inte sin ideologi om man i konkreta, politiska frågor är beredd att samarbeta med ideologiska motståndare? Jag misstänker att trotskisterna instämmer i att sådant är typiskt för "stalinister".

Men vad menas med den svepande beteckningen "stalinism", bortsett från en etikett på åsikter man ogillar? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger när jag läst trotskistiska texter. Nu börjar jag förstå, tror jag.  "Stalinism" är att se politik som mer än socialistisk propaganda, som ställningstaganden i dagens politiska verklighet. Ett praktexempel är ju trotskisternas bekämpande  på 20-talet av tanken på det skulle kunna gå att förverkliga socialismen "i ett land", Sovjetunionen.

Den här "antistalinistiska" sjukan har drabbat inte bara drabbat trotskister. Den finns även hos "maoister" och  t.ex. i en grupp med många antisekteristiska åsikter som cpgb.

Var det rätt av Sovjetunionen att samarbeta med västmakterna mot Hitlers Tyskland? Eller hade trotskisterna rätt i att det samarbetet automatiskt innebar förräderi mot världsrevolutionen? Det är möjligt att en vänsterkritik mot Sovjet för att sätta sina nationella intressen före "världsproletariatets" är berättigad, men att tro att socialister kan avstå från allianser även med mindre trevliga partners är blåögt.

Det ironiska med vänstersekteristernas avståndstagande från allt samarbete med "borgare", är att i praktiken kan de inte undgå att själva hamna i de mest märkliga sällskap. Som nu senast som bundsförvanter med islamistiska terrorister. Ett argument som man då använt är att "stalinisten" Ho Chi Minh faktiskt samarbetade med CIA:s föregångare OSS under kriget mot japanerna. Som om det vore ett skäl för att idag samarbeta med CIA mot Syrien!

Bakunin kontra Marx

Mikhail Bakunin, en av anarkismens fäder, var liksom Marx medlem i Första internationalen, men blev utesluten efter en strid om vilken linje som Internationalen skulle följa. I denna artikel motiverar Bakunin sin ståndpunkt:  "On the International Workingmen's Association and Karl Marx" Lite överraskande kanske visar det sig att vissa av stridsfrågorna fortfarande är högst aktuella, även om de kanske inte formuleras så klart och tydligt som för 150 år sedan.

Vem hade rätt, Marx eller Bakunin? Svaret är väl inte helt självklart. De varningar som Bakunin slungade ut mot den "auktoritära socialismen"  kan tyckas profetiska med tanke på erfarenheterna av 1900-talets socialistiska stater.

En viktig skiljelinje mellan Marx och Bakunin var att Marx ansåg att arbetarna måste engagera sig politiskt. För Bakunin var tvärtom politiken en arena för borgerliga skojare och lurendrejare, vilket ju tycks stämma bra även med dagens verklighet... Men Bakunin insåg ändå att även arbetarna är intresserade av politiska och filosofiska frågor:

"On the one hand, the political and philosophical questions must be excluded from the program of the International. On the other, they must necessarily be discussed. How can this seeming contradiction be resolved?"

Lösningen på  dilemmat, som Bakunin såg,  känns lite futtig: att avstå från att officiellt ta ställning för någon teori (speciellt marxismen!):

"This problem will solve itself by liberty. No political or philosophical theory should be considered a fundamental principle, or be introduced into the official program of the International. Nor should acceptance of any political or philosophical theory be obligatory as a condition for membership, since as we have seen, to impose any such theory upon the federations composing the International would be slavery, or it would result in division and dissolution, which is no less disastrous. "

Ett intressant, modernt inlägg i debatten Marx - Bakunin har gjorts av Ann Robertson i  "The Philosophical Roots of the Marx-Bakunin Conflict". Bakunin var enligt Robertson filosofiskt kvar i 1700-talets upplysningsfilosofi med dess individualistiska utgångspunkt. Medan Marx utifrån Hegels filosofi såg människans sociala, historiska och föränderliga natur. 

Bakunin trodde att människan kan kliva in i kommunismen bara genom att kasta av sig de mot naturen stridande bojor som exploatörerna fjättrat henne i . Marx däremot såg nödvändigheten av en hel historisk epok där människan förvandlas till den rationella, sociala och därmed fria  individ som hon aldrig tidigare haft de materiella förutsättningarna att vara.

Bitcoins och andra penningreformer

Sam Williams förklarar vad vurmen för "bitcoins", den nya digitala valutan, handlar om i sin artikel "Bitcoins and Monetary Reform in the Digital Age". Han visar hur "bitcoins" ingår i en lång tradition av misslyckade idéer om hur kapitalismen ska kunna räddas genom olika typer av penningreformer.

"Bimetallismen" i slutet av 1800-talet i USA förespråkade användning av silvermynt parallellt med guldpengarna. Det fanns inslag i förespråkarnas idéer som faktiskt påminner om dagens populära fantasier. Genom att införa mer pengar i ekonomin tänkte man sig att den totala efterfrågan i ekonomin skulle öka, och därmed skulle det skapas fler jobb! Det kallas för "Quantitative Easing" idag och har inte lett till avsett resultat någonstans.

"Arbetspengar" var en tanke, som Proudhon och hans anhängare, talade för i mitten av 1800-talet, men som kraschade i praktiken. Istället för mynt och sedlar skulle en ny typ av institutioner, arbetsbanker, ge ut "arbetspengar" vilka direkt motsvarade rätt kvantitet utförd arbetstid. Den "fria konkurrensen" leder ju till en massa fusk och i bästa fall pendlar priset bara kring värdet, arbetstiden.

Men "arbetspengar" - med bevarad privat äganderätt - är en utopisk, omöjlig idé, förklarade Marx. Jag kan ju inte tvinga någon att byta till sig min produkt, hur mycket arbete jag än har bevisat för "arbetsbanken" att jag lagt ned på den! Liknande idéer poppar upp även idag som fåfänga försök att komma ur den värsta krisen för kapitalismen sedan 30-talet.

En sätt att modernisera "arbetspengarna" vore att göra dem digitala. Då kan man t.ex. enligt vissa reformatorer kunna programmera dem så att de automatiskt försvinner ur systemet. På detta fiffiga sätt skulle man få pengarna att "rulla" och den ekonomiska aktiviteten att öka. ("Solidar, pengar på planetens villkor")

Keynes var också en sorts "penningreformator", då han förespråkade avskaffande av pengarnas koppling till guldet. Han fick ju inte gehör för detta i Bretton Woods i slutet av andra världskriget, men Nixons tvingades införa "fiatpengarna" under Vietnamkriget. Försvann massarbetslösheten genom denna penningpolitiska "reform"? Nej, snarare tvärtom...

Milton Friedman var en penningreformator  på högerkanten. Allt skulle bli så bra ,om bara staten såg till att "rätt" mängd pengar pytsades ut i ekonomin. Friedrich Hayek tyckte detta stred mot den fria marknaden, så han förespråkade istället att alla som ville skulle få ge ut sina egna pengar.

Idén om digitala pengar à la bitcoins knyter troligen an till "libertarianska" tankegångar på yttersta högerflygeln. Dessa nya penningtyper ska leda till ett avskaffande av bankernas rätt att skapa pengar, inklusive centralbankerna ö.h.t. - ett gammalt mål för den "österrikiska ekonomin".

Värdet på bitcoins,  räknat i vanliga valutor, har växlat mycket på senare tid. Williams jämför dem med konstverk av berömda konstnärer, som ju också lämpar sig för spekulation.

Williams visar i sin artikel att konstruktionen av bitcoinsystemet innehåller en avgörande defekt - den kan inte anpassa utbudet av  bitcoins till det verkliga behovet av betalningsmedel. Det går att fixa det problemet - men bara till priset av att en ny centralbank skapas. Och då är vi tillbaka i problemen i det system som bitcoins skulle bidra till att lösa!

Debatt om vänsterenhet i Storbritannien

Regissören Ken Loach har tagit initiativet till organisation, Left Unity, som ska utgöra ett socialistiskt alternativ till det nyliberala Labourpartiet. Både det lilla cpgb, Communist Party of Great Britain, och "IS Network", avhopparna från det post-trotskistiska SWP, har hoppat på vagnen. Men de har divergerande åsikter om hur det nya partiet borde se ut, vilket lett till debatt dem emellan.

IS Networks ståndpunkt går ut på att partiet borde byggas upp underifrån genom att övertyga dem som deltar i kampen. Deras argumentation framgår i denna artikel. Här följer ett  par belysande citat:

As socialists, we can be united in the aim of building a mass socialist organisation. The main problem with existing far left parties is that they believe that they can achieve this in the abstract, that they can, in isolation from the working class, formulate a plan of action, through use of their one ‘correct’ and ‘pure’ theory, and simply deliver this to the movement.

When engaged in struggle this seemingly abstract question translates into concrete issues on a day to day basis, but the task of revolutionaries is to win those sections of the class engaged in struggle to revolutionary methods and ideas, not through abstract propaganda, or by somehow manoeuvring themselves into leading positions in the movement, but by uniting with them in common organisations with common objectives, and winning them to a revolutionary programme through argument, and by demonstrating the validity of their ideas through application. A broad party of the left, uniting all those who wish to confront the capitalist system, and bring about the socialist transformation of society, has the potential to provide the vehicle for this.

 Lite överraskande kanske har cpgb, som jag uppfattat som osekteristiskt,  kraftigt reagerat mot denna ståndpunkt i  artikeln "To get out of the gutter, begin by looking up at the stars":

A ‘broad party’ designed to accommodate everyone from Stalinites, Trotskyites and left reformists to anarchists, feminists, eco-activists and anti-austerity protestors. In other words, a ‘broad party’ in which ‘revolutionaries’ are expected to drop or suspend their principles in the name of unity with forces whose politics are, in fact, incompatible.

We, in contrast, state that the existing far left can, and must, unite on the basis of a political programme that can map out the transition from capitalism to the rule of the working class (the minimum programme) and the transition to communism and generalised human freedom (the maximum programme). 

Det verkar som att cpgb kräver inte bara att det enade partiet ska bestå av "marxister" utan att dessa ska vara marxister av cpgb:s sort. Men vad är då vitsen med att arbeta för enhet inom vänstern? Om det inte bara handlar om att värva de andra organisationernas medlemmar...

Onödigt många amerikanska läsare av bloggen?

Ett underligt fenomen på senare tid är den kraftigt ökande trafiken från USA på denna blogg. Jag tvivlar på att det är "riktiga" läsare det handlar om, bl.a. på grund av det samtidigt ökande antalet spam-kommentarer. Det handlar om någon sorts Google-fenomen, tror jag.

Lustig nog är det speciellt ett inlägg som blivit populärt, USA:s "nya Vietnam" - sparkas ut från Irak.Till slut  tittade jag på inlägget från november 2011, och konstaterade att det faktiskt är läsvärt än idag -  mest kanske diskussionen i kommentarerna  till inlägget.

På köpet kunde jag fixa en viktig, bruten länk i inlägget. Immanuel Wallerstein, vars analys av återtåget från Irak inlägget handlade om,  har nämligen bytt hemsida sedan dess. Den rätta länken är www.iwallerstein.com.

Wallersteins senaste, som vanligt läsvärda, artikel handlar om "Britain’s Search for a Post-Hegemonic Identity", om det geopolitiska spelet mellan Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Ryssland efter andra världskriget. Han kommer bl.a. in  på det högerpopulistiska och EU-fientliga  UKIP:s framgångar på senare tid.

Wallerstein avslutar med:

The problem for Great Britain today is that all the choices before it are bad. Great Britain wishes to insist that it is still a major military power. But the very same government that is asserting this is also reducing expenditure upon and the size of its armed forces, as part of its austerity program. 

The biggest problem for Great Britain today is that the rest of the world will simply not consider it to be a very important geopolitical and financial actor anymore. Being ignored is not the happiest fate for an erstwhile hegemonic power.

Vad är det för bra med svensk nationalism?

Jan Myrdals senaste två blogginlägg (här och här) som hyllar den svenska nationen, gör mig lite betänksam. Men det kanske beror på att jag själv inte känner mig så  väldigt svensk. Jag gillar Gula Hunds parodi på nationalsången mer än originalet.

Myrdal har förstås rätt i att den svenska nationen är ett faktum, som man måste acceptera. Men är det bra eller dåligt att den nationella känslan är starkare i Norge än i Sverige? Myrdal tycks mena att det är dåligt, men för mig är det ett positivt faktum. Det hänger ihop med att norrmännen varit tvungna att frigöra sig från bl.a. Sverige relativt nyligen historiskt sett. Den svenska nationalismen har däremot präglats av den svenska överklassens stormaktsdrömmar om "fornstora dar  när ärat vårt namn flög över jorden".

Visst finns det saker att glädjas över i  "det svenska", som den gamla bondefriheten och den starka arbetarrörelsen kring förra sekelskiftet. Sådana traditioner bör man slå vakt om. Men inte i första hand för att de skulle vara specifikt svenska.

Och hur mycket finns kvar egentligen av dessa svenska frihets- och upprorstraditioner? Är det inte snarare trälmentaliteten som sätter sin prägel på dagens Sverige, där nyliberalerna härjar utan något större motstånd? Och det är ju inget att vara stolt över! Idag borde vi istället se upp till t.ex. turkarna!

Arbetarrörelsen präglades i stort sett av internationalism ända till 30-talet. "Proletärer i alla länder, förena er!"   Och "nationalismen" begränsades till påpekandet i Manifestet till att "varje lands proletariat måste förstås först göra upp med sin egen bourgoisie".

Arbetarpartiernas återfall i nationalism - "proletärer i alla länder, slå ihjäl varandra" - vid utbrottet av första världskriget var en stor skam. Men som reaktion mot fascismen dök förståeliga idéer upp som att "ta tillbaka den svenska fanan från fascisterna". Som taktik var det riktigt då. Men det gäller att passa sig så att inte den röda fanan hamnar i skymundan. I första hand bör det vara internationalism som gäller, inte nationalism!

Men läget idag kanske liknar 30-talets, då den "nationella självbestämmanderätten" är hotad genom Sveriges deltagande i EU? Bör vi slå vakt om "det svenska" genom att gå ur EU? Det är en stor fråga som delat vänstern, och som jag får återkomma till.

En annan intressant historisk parallell kan vara den politik som kommunistpartierna slog in på vid utbrottet av det kalla kriget. Stalin sa i sitt tal på 19:e partikongressen, 1952:

Earlier, the bourgeoisie, as the heads of nations, were for the rights and independence of nations and put that "above all." Now there is no trace left of this "national principle." Now the bourgeoisie sell the rights and independence of their nations for dollars. The banner of national independence and national sovereignty has been thrown overboard. Without doubt, you, the representatives of the communist and democratic parties must raise this banner and carry it forward if you want to be patriots of your countries, if you want to be the leading powers of the nations. There is nobody else to raise it.

Hur ska man se på detta idag? Det där kanske var en vettig taktik 1952, att slå in en kil mellan USA och dess bundsförvanter i Europa. Men hur länge kan försvaret av den "nationella principen"  vara överordnad kampen för socialismen? Eller är den en oundgänglig del av kampen för socialismen? 

Revolutionär enhet?

I en kommentar till inlägget om "Hur ska vänstern komma ut ur sekteländet?" tipsade Björnbrum om Arbetarbildnings artikel "Några tankar om revolutionär enhet?" Artikeln är allmänt hållen, men innehåller lovande synpunkter.

Arbetarbildning tar avstånd från tanken att "ena vänstern". Om man inte börjar med att definiera vad man menar med "vänster", så är onekligen sådana förslag poänglösa. Men man har ett annat argument, som är mera diskutabelt. "Vänster" och "höger" är begrepp som förutsätter att det finns en glidande skala mellan dessa, skriver man. Och visst gör det det, men  man verkar tro att det finns en skarp skiljelinje mellan "revolutionärer" och "socialreformister". Det är en uppfattning, som nog riskerar att leda till schematism och dogmatism. "Motsättningar i samhället är inte evolutionära, utan utgörs av varandra uteslutande och beroende motsatser." Om det vore så enkelt!

Men glädjande nog vill Arbetarbildning inte att revolutionärerna ska fastna i gamla strider med ursprung i 20- och 30-talet: "Dogmatiker vill splittra oss längs linjer som inte har med vårt förhållande till det nuvarande systemet eller med vår faktiska politiska praktik att göra, istället vill de att vi ska söka enhet kring dogmer, etiketter, ikoner eller historiska händelser."  Det hade varit intressant att läsa exempel på etiketter att undvika. Och vilka organisationer man räknar som revolutionära idag. 

En grupp, som jag nämnt tidigare, är det brittiska cpgb, som har flera decennier av erfarenheter just av att försöka delta praktiskt inom olika enhetsförsök inom "the far left" i Storbritannien. Cpgb kallade sig visserligen för "leninister" på 80-talet, men har varken identifierat sig med trotskism, stalinism eller maoism. Trots att jag tycker att deras linje, att verka för ett "marxistiskt massparti", är vettig som målsättning, så tycks framgångarna i stort sett ha uteblivit hittills.

En vanlig idé bland enhetsförespråkare i Storbritannien, som cpgb kritiserat hårt, är tanken på ett "brett parti" med plats för anarkister, gröna och liberaler. Dessa försök har misslyckats. 

Frågan är vad man tänker sig att partiet,  man vill bilda,  ska ha vara bra för. Ett "brett parti" är naturligt om det är en valorganisation man vill ha. Det krävs mer av ett revolutionärt parti. Men hur realistiskt är det att idag ställa uppgiften att skapa ett "marxistiskt massparti"? Risken är att man hamnar i "sekteländet" hur gärna man än vill undvika det. Det kanske går att hitta övergångsformer att prova?

En undran som inställer sig när man läser cpgb:s material, är ändå om de inte prioriterat enandet av "revolutionärerna" allt för mycket, på bekostnad av att förankra sig i arbetarklassen.