Kommer bitcoin att rädda världen?

Falkvinge, Piratpartigrundaren,  har en intressant artikel om bitcoinprojektet, som beskrivs så här lyriskt:

"Bitcoin is the world’s first stateless currency that transcends borders in a similar way as the Internet. Its unmediated flow delivers more power to the periphery. As a result it could dissolve the hegemony of U.S. empire and end the monarchy of the petrodollar that controls flows of oil, finance and global geopolitics. This could potentially shrink the wealth gap between the Global South and the North. For the first time in history, humanity has the option to really heal the wound of long history of brutal colonization; to end major wars, transform poverty and inequality and move toward a more humane world. Humanity has a chance to embark on a new path, where technology of Western society is used to serve for the wisdom of indigenous cultures and together create a new civilization."

Jag har vid ett par tillfällen berört bitcoin och uttryckt viss skepsis utifrån marxistiska utgångspunkter. Men det visar sig att det finns en oro inom bitcoinsamfundet för att det finns ett  "1 % kontra 99 %"-problem för bitcoin. Artikeln ovan försöker argumentera - inte helt övertygande enligt min mening - för att denna oro är obefogad.

Är en anarkistisk värld möjlig, alltså en värld utan några centrala, representativa  organ som har till uppgift att  samordna och administrera? Det är inte helt självklart vad svaret borde vara. De som menar att en sådan anarkistisk värld är omöjlig, borde nog sätta sig in i argumentationen och försöka vederlägga den. Men det är inte alldeles enkelt, då förståelsen av bitcoinsystemet kräver tekniska kunskaper, som inte många har.

Det är ändå anmärkningsvärt att en piratpartists beskrivning av tillståndet i världen, imperialismen och finanskapitalets dominans, är så lik en traditionellt marxistisk/kommunistisk analys.

Göran Greider - en kluven socialdemokrat

Göran Greider skriver många bra saker i sin ledare, "Det fanns och finns en vänstervind", i  dagens ETC. Han är mer klarsynt än Johan Ehrenberg om socialdemokratin i sin valanalys, vilken jag kritiserade i ett tidigare inlägg, "Ehrenberg försöker peppa den besvikna vänstern".

Greider gör  rätt i att peka på att valresultatet betyder att högeralliansens privatiseringar och avregleringar underkänts av väljarna. Det är något att glädjas åt. Han tror t.o.m. att det inte finns en chans att det ska gå att  fortsätta eller återuppta den här s"ystemskiftes"-politiken. Det förefaller mig lite för optimistiskt. 

Greider svarar  på sina frågorna "Vad är socialdemokratin för parti idag? Kan socialdemokratin radikaliseras? Finns det en vänsterflygel i detta parti som kan växa sig starkare och vrida om politiken åt vänster?" ett bestämt "Nej." "Jag tror inte det. I allt väsentligt är S idag ett socialliberalt parti." Och senare:  "Det kommer aldrig mer att som horisont ha ett radikalt annat samhälle." Det är hårda ord för att komma från en socialdemokrat!

Hårda ord, men ändå inte tillräckligt hårda! Det var ju faktiskt flera decennier sedan som socialdemokratin var ett socialliberalt parti. Sedan Kjell Olof Feldts omläggning av politiken, är ju SAP faktiskt ett nyliberalt parti. Det trodde jag Greider insåg!

Underligt nog börjar Greider i slutet av artikeln att trots sin realism, börja önskedrömma precis som Johan Ehrenberg gjorde :

"Mitt stalltips är att de europeiska vänsterpartierna under de närmaste fem, tio åren sakta men säkert växer i styrka och att en lika sakta men säkert krympande social­demokrati till slut vågar sträcka ut en hand vänsterut. Och måste göra det. Både av taktiska skäl och för att ojämlikheten och klimatproblemen galopperar."

Men varför skulle den "europeiska vänstern" - vilka  som nu ska räknas dit - växa så länge som sådana som Göran Greider inte lyckats kapa banden med den nyliberala socialdemokratin? Den krympande grekiska socialdemokratin t.ex. har ju inte direkt "sträckt ut en hand vänsterut" utan allierat sig med högern!

Det är ju tråkigt att socialdemokratin inte längre har en vänsterflygel, för annars kunde ju Greider ha jobbat för att stärka den,  för att på sikt bryta med den dominerande nyliberalerna.

Jag kan inte se annat än att ett verkligt vänsterparti måste byggas utanför både  socialdemokratin och Vänsterpartiet. De enskilda vänstersinnade i dessa partier skulle ett sådant  verkligt vänsterparti kunna attrahera - men bara genom att bekämpa nyliberalerna och socialimperialisterna. Inte genom sträva efter regeringssamarbete med dessa.

Rätt taktik mot sverigedemokraterna?

Det är beundransvärt att de övriga riksdagspartierna än så länge lyckats beröva sverigedemokraterna politiskt inflytande. Eller rättare sagt kanske, de har förhindrat sverigedemokraterna att få oproportioneligt stort inflytande genom sin vågmästarroll. Förhoppningsvis fortsätter dom med det. Men sverigedemokraternas röster räknas faktiskt likaväl  som de andra partiernas i riksdag och kommuner - det inflytandet har de faktiskt.

Samtidigt pågår det någon sorts finurligt taktiskt spel i riksdagen som går ut på att få motståndarna att framstå som att dom stödjer sig på sverigedemokraterna.

Det är en ingrediens i den här "isoleringslinjen" som jag funderar på. Det låter ibland som att speciellt "vänster"partier går så långt som att tycka att man bör rösta ner sverigedemokratiska förslag i riksdagen, förslag som man i och för sig tycker är riktiga. Jag kan inte förstå annat än att det är ett nipprigt beteende. (Samtidigt som man godtar att sverigedemokraterna ibland röstar på ens egna förslag. Fast då uppstår i och för sig ibland en kakafoni av beskyllningar om "samarbete" med SD.)

Ett exempel för något år sen som jag reagerade starkt på var när Vänsterpartiet la ner sin röst istället för att rösta för ett hyfsat (sd)-förslag om att dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan. Jag blev inte övertygad av en förklaring  från Vänsterpartiet att det är någon sorts "praxis" att rösta på det sättet i riksdagen. Jamen, ändra då en sådan idiotisk praxis!

Sverigedemokraterna ska bekämpas, men de ska bekämpas konkret, där de har fel.  Någon allmän beröringsångest duger inte. Man ska bekämpa dem, inte låtsas som att dom inte finns.

Betyder det här att jag tycker att sverigedemokraterna ska "normaliseras", och behandlas som vilket annat "demokratiskt parti" som helst? Nej, inte alls. De ska ständigt kritiseras för sin fascistiska och rasistiska politik. Det är också fel att samarbeta politiskt med dem, som man gör i både Danmark och Norge.

Men när man sitter i riksdagen och röstar om sakfrågor, då är det väl dessa man ska ta ställning? Eller är det något grundläggande  som jag inte begripit? Tacksam för att bli upplyst om det i så fall...

Har vi fått ett ballongsamhälle?

Mats Alvesson, som forskat om funktionell dumhet, har en rolig debattartikel i dagens DN. Men den är inte bara underhållande, utan  berör även aspekter av vårt samhälle, som är viktiga för vänstern att undersöka och diskutera.

Alvessons huvudtes är att den samhälleliga pyramiden, med en liten överklass och en stor underklass, har  ersatts av en "ballong" med en svällande medelklass. Jag tror att han överdriver kraftigt men ändå måste man erkänna att han pekar på ett verkligt fenomen i dagens senkapitalistiska västvärld. Frågan är bara hur man ska förstå framväxten av denna grupp av människor som "lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolproduktion".

"Status blir en ständig oro. Nästan alla har för låg status och kampen för att höja den engagerar." Införandet av lärarlegitimationen är ett tydligt exempel på detta. Alla lektorer på högskolorna som utnämnts till professorer är ett annat.

Men har klasskampen ersatts av en statuskamp?  Eller är statuskampen en form av klasskamp inom "medelklassen"?  (Fast själv skulle jag hellre vilja kalla dessa "symbolproducenter" för proletariatets övre, priviligierade skikt.)

Ett vanligt sätt att se på den här utvecklingen är att säga att i den globala ekonomin har produktionen till större delen flyttats till låglöneländer i Asien, medan de kvalificerade jobben finns kvar hos oss i "Väst".  Men Alvesson har rätt i att många av dessa s.k. kvalificerade jobb är helt enkelt onödiga. Han nämner också det s.k. tomma arbetet, att folk helt enkelt sitter på kontoren och gör ingenting. Det handlar alltså om en sorts parasitism.

Det finns ju en del marxister som också menar att västvärlden som helhet lever på den tredje världens arbete. Men det tror jag är att överdriva det parasitära hos oss. Det finns fortfarande ett stort, för professorerna osynligt, proletariat som bygger bostäder och vägar, tar hand om sjuka och gamla, o.s.v..

Men en del i ballongens mitt utför nödvändigt arbete (fortfarande) även om det inte handlar om "konkret produktion".  Dit hör den i och för sig ganska lilla gruppen ingenjörer som konstruerar grejerna som tillverkas i Asien. Dit skulle jag också vilja räkna många "kulturarbetare" typ skönlitterära författare och musiker. Praktiska ekonomer (inte nationalekonomer) och administratörer av olika slag behövs också. Däremot klarar vi oss utan många av dessa chefer som numera kallar sig "ledare".

Men Alvesson har rätt i att det finns en efterfrågan på dessa medelklassjobb som är mycket större än det reella behovet av dem. En enkel åtgärd vore att drastiskt sänka normalarbetstiden, och låta alla dessa presumtiva underhållare ägna sig åt sina hobbyn på fritiden...

Ett annat förslag som teoretiskt skulle kunna lösa en del av detta problem är medborgarlönen. Problemet är att den reformen skulle skapa en typ av underklass som  har det ännu värre än den arbetande underklassen: en permanent grupp av  människor, ett "utanförskap"  som uttryckligen förklarats vara onödiga och obehövliga.

Men den uppsvällda medelklassen är trots allt kanske bara ett övergående problem? I det stora landet till väster lär medelklassen hålla på att smälta bort helt. Kapitalismens nuvarande svåra stagnationsproblem kanske har löst det här "problemet" automatiskt om några år?

Den verkliga lösningen är förstås övergången till socialism/kommunism, där alla behövs och man inte arbetar mer än vad som krävs för att täcka behoven. Att "producera symboler" kommer nog då att i  huvudsak vara en fritidssysselsättning.

Lena Andersson om "invandrarfrågan"

Lena Andersson har nu  också kommenterat valresultatet i dagens DN. Det kan vara intressant att ta del av hur en riktig liberal resonerar om sverigdemokraternas framgångar. (Folkpartisterna som röstar för massövervakning av medborgarna - FRAlagen - är förstås inga liberaler, utan reaktionära högermän.)

"Andras frihet är inget man röstar om. En sådan insikt kunde få ångesten att lätta i invandringsfrågan. Men då måste man börja betrakta migration som en frihet i klass med yttrandefriheten."

Utmärkt! Här har vi en borgare som utifrån sin liberala ideologi tar ställning utifrån sina principer. Det är mer än man kan säga om en del gamla vänsterprofiler, som dukat under för sverigedemokraternas propaganda.

Nu brukar jag som socialist sällan hålla med liberalen Lena Andersson.  Och jag kan inte heller helt skriva under  på hennes resonemang i hennes kolumn. På vilket sätt skiljer sig min uppfattning från hennes? Det är inte helt lätt att svara på, för då hamnar man i rätt svåra filosofiska diskussioner.

För vad grundar Lena Andersson sina sympatiska åsikter på? Jo, "den universella naturrättens principer", som hon anser vara "objektiva". Om man ska vara lite elak, så kan man fråga Lena varför hon kan tro på dessa "universella principer", när hon som bekant inte tror på Gud.

Formuleringen "migration som en frihet i klass med yttrandefriheten" är också bristfällig. Det är ju inte själva "migrationen" som är en frihet, utan rätten att korsa gränser i sökandet efter arbete eller bättre livsvillkor.  Att tvingas flytta från sitt hemland är givetvis ingen "frihet". Lena Andersson ser som liberal inte motsättningen mellan kapitalets och det arbetande folkets friheter.

Lena Andersson har förstås som liberal inte någon uppskattning för  friheten att organisera motstånd mot arbetsköparnas lönenedpressning. Jag misstänker att hon ser fackliga kollektivavtal som inskränkningar av den individuella friheten (den enda formen av frihet hon ser).

Men trots sina brister på grund begränsningarna i hennes liberala världsuppfattning, måste jag ändå säga att jag respekterar hennes uppfattning mer än de "nationella vänster"-människor som sätter svenska arbetares ekonomiska intressen före icke-svenskars rätt att överleva i vårt land.

Daniel Suhonen och "vänstervinden"

I Debatt i  dagens DN kommenterar Daniel Suhonen och Enna Gerin valresultatet. Kontentan av analysen är att "En markant vänstervind gick S fullständigt förbi". (Jag kommer i fortsättningen av praktiska skäl bara att hänvisa till Suhonen. Ursäkta Enna!)

I förra inlägget ställde jag mig kritisk till Johan Ehrenbergs som jag tycker grundlösa och hejdlösa optimism om läget. Men Suhonen & co. tycks ha mer på fötter när de talar om vänstervinden. De hänvisar till statistik som visar att svenska folket inte vill ha alliansens nedrustning av den svenska s.k. välfärden. Och det stämmer förstås.

Men tittar man på valsiffrorna så är det uppenbart att valet resulterade i att högeralliansen visserligen led ett svidande nederlag, men att det inte var till "vänstern" som de tappade rösterna gick, utan till den råaste högern, sverigedemokraterna.

Detta ser förstås Suhonen, men för att förklara valresultatet för han in en ny "axel" vid sidan om vänster-högeraxeln. Det är en sorts ideologisk skala som går från "Grön/Alternativ/Libertariansk" till "Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk".  Idén är inte ny, men känns för mig lika dödfödd som vid tidigare försök.

Det är klassmotsättningarna som är grundläggande, medan de ideologiska skillnaderna till större delen är avspeglingar av de ekonomiska skillnaderna. Nostalgi och nationalism används gärna av högern som vapen i klasskampen (men har även i vissa lägen även använts taktiskt av vänstern - en farlig taktik förvisso!).

Suhonen har givetvis rätt i att det finns en enorm potential för en verklig vänster. Men tyvärr är det svårt att se vilken politisk kraft som idag skulle kunna bilda denna verkliga vänster. I dagens läge vågar inte ens kommunister använda ordet "kommunism" öppet. Det kommer att ta lång tid för denna verkliga vänster att få självförtroende och  materialisera sig.  Men det  är ju inget skäl för att börja nu. (De enda små groddar till en kommunistisk vänster jag kan se för närvarande lider ännu så länge av svårartade barnsjukdomar.)

Medan Suhonen tillhör vänstern inom socialdemokratin, så förknippas Johan Ehrenberg  med en till partierna obunden, men ändå i grunden socialdemokratisk ideologi. Även om skillnaden inte är så stor mellan dem, så finns den där. Det kan vara värt att fundera över den skillnaden. Är Ehrenberg "bättre" än Suhonen, t.ex.?

Suhonen och en sådan socialdemokratisk debattör som Göran Greider är också oerhört kritiska mot partiledningens högerpolitik. Man kan undra om de gör mer skada eller nytta när stannar kvar inom detta nyliberala högerparti.

Fungerar de inte bara som alibin för partiledningen? Eller gör de ännu nytta som språkrör för en vänsteropposition inom Partiet (fast hur verklig är denna opposition?)  De kommer ju faktiskt ut i offentligheten med sina åsikter. Jag har svårt att ha en bestämd åsikt i denna fråga. Dessutom bestämmer de ju faktiskt själva när vill lämna det sjunkande skeppet...

Ehrenberg försöker peppa den besvikna vänstern

I dagens Dagens ETC bjuder Johan Ehrenberg till en diskussion om valresultatet och och hur vi ska gå vidare. Man kan väl säga att det är strödda tankar, och det jag kommer att skriva här är också bara strödda tankar.

Johans beskrivning av socialdemokratin, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är förödande. Och det är bara att hålla med honom.

Men den stora frågan är förstås vad "vi" (t.ex. läsare av progressiva publikationer som Dagens ETC) borde göra åt det elände som våra "vänsterpartier" utgör. Det är bra att Ehrenberg tar upp frågan. Men jag har en känsla av att han gör det alldeles för lätt för sig med sina hurtfriska och tillkämpat optimistiska hejarop.

Ehrenberg tillhör den ljusröda, reformistiska socialistiska vänstern. Själv anser jag mig vara så röd som det bara går att vara utan att korsa gränsen till galenskapen. Därför är det naturligt att jag inte håller med Ehrenberg om allt han skriver. Men idag står Johan Ehrenberg på rätt sida om den skiljelinje kring vilken den politiska kampen utkämpas idag.

Jag förstår att den förra meningen inte kommer att falla alla på läppen, och att de kommer att betrakta mig som någon sorts revisionist. Men då skulle jag bara vilja påpeka att enligt Kommunistiska Manifestet är historien en historia om klasskamp. Klasskampen pågår nu. I Sverige. Hela tiden. Och klasskampen koncentreras i något vi kallar politiska och ideologiska strider.

Vi som är mycket rödare än Ehrenberg kan inte bara avfärda hans reformism utan vi måste utarbeta egna röda alternativ. Men samtidigt måste vi kritisera Ehrenberg när hans reformism leder honom fel. Alltså vi måste både enas med och kritisera dessa ärliga reformister.

Jag avslutar med ett par kritiska anmärkningar om Ehrenbergs artikel ("Vi har lagt våra röster...nu måste politiken räddas").  Efter att fullständigt ha skåpat ut socialdemokratiska partiet skriver han: "Kan en sådan rörelse förändras och sluta vara ett mittenparti? Ja, det är klart att det går " (min kursivering).

Jag menar inte att Ehrenberg i sin bottenlösa optimism måste ha 100 % fel. Men jag skulle nog vilja se några argument för hans tes. I politiken bör man inte utgå från önsketänkande, utan från kyliga analyser. Och då förefaller det mig att några andra scenarion är betydligt troligare: 1) socialdemokratin splittras i en höger och en vänster 2) socialdemokratin krymper ihop till en liten spillra på samma sätt som det grekiska partiet gjorde 3) socialdemokratin går ännu längre högerut  och tar över moderaternas och sverigedemokraternas roll i politiken.

Men en viktig sak är att trots sin bristfälliga analys, så har Ehrenberg några hyfsade förslag om hur man skulla kunna vinna över socialdemokratiska väljare. "Genom att avslöja borgerliga ekonomiska myter, visa hur jobb skapas, diskutera om en tillväxt kan ske i en krympande värld, hur lönerna kan höjas i robotiseringens tidevarv" o.s.v.

Det som saknas är förstås att det gäller att också beskriva varför det ekonomiska systemet måste bytas ut. Men  Ehrenberg är ju en reformist som inte själv har förstått detta. I grunden är Ehrenbergs optimism ändå mer positiv än negativ. Deprimerade och pessimistiska människor kommer sannolikt aldrig att göra någon revolution...

Så låt oss vara optimistiska och utgå från att även Johan Ehrenberg en dag kommer att förstå socialismens nödvändighet! Om inte förr så när frågan ställs i praktiken och det gäller att välja sida.

Så gick det i valet för de röda

På denna sida finns preliminära uppgifter från valmyndigheten för alla s.k. övriga partier, som ställde upp i riksdagsvalet. Jag konstaterar att  det parti som jag röstade på själv, "Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)", fick 97 röster i hela riket, en c:a 40 %-ig ökning från förra valet. Det går framåt...

Piratpartiet var förstås störst av de övriga partierna med 2762 röster (0,48 %). Men jag ser att tyvärr missade jag i mitt förra inlägg att det fanns ett annat rött parti förutom SKP, som ställde upp, nämligen "Rättvisepartiet Socialisterna", som fick hela 230 röster. Nackdelen med dom är att tyvärr har dom ett alldeles för mesigt namn för min smak :-)

Bland de partier som inte beställt valsedlar finns ett par med schyssta namn, "Kommunisterna" och "Kommunistiska Partiet". Tyvärr står det inte hur många röster de fick.

Det är mig en gåta  varför Kommunistiska Partiet (f.d." errarna") inte offficiellt ställer upp i riksdagsvalet. Hade dom gjort det, så hade dom säkert blivit överlägset störst bland de illröda partierna.

Skriver jag det här bara för att vara rolig? Absolut inte! Kinas Kommunistiska Parti bestod av en handfull personer 1921, och redan 1949 hade man tagit makten i ett land med en halv miljard människor. Så håll modet uppe, alla ni illröda drömmare - framtiden är er!

Rösta illrött - det går!

Nej, nu måste jag skärpa mig! En och en halv månad utan ett enda inlägg börjar kännas besvärande lättjefullt.

Visserligen var bloggen tänkt att handla om hur ett nytt världssystem ska se ut, så dagens ämne, det svenska valet, är ju en struntfråga i sammanhanget. Men va fan, jag bestämmer ju själv här...

Jag trodde länge att man inte kunde rösta kommunistiskt i årets val. Alltså  att rösta mot det här skitsamhället och för ett Sverige som är värt att leva i. Men det går!

Hittar man ingen valsedel för "Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)", så skriv namnet på en blank valsedel! Ja, förutsatt förstås att du vill sova gott på valnatten, med vetskap om att ha gjort en - visserligen pytteliten - insats för stärka hoppet hos oss alla längtar efter ett klasslöst, förnuftigt och demokratiskt samhälle.

Men vad är SKP då för parti? Vad har dom för program? Och är det något mer än en hop halvgalna sekterister? Jag vet inte, och jag bryr mig uppriktigt sagt inte. Det är väl för tusan ingen som tror att dom kommer att sitta i regeringen på måndag? (Vilket jag i och för sig inte skulle ha något emot - det kan ju inte bli sämre än med gänget Reinfeldt, Bildt och Lööf.)

Men det var inte detta jag egentligen jag hade tänkt skriva om. Utan om att jag råkade se ett konkret förslag om hur man kan få sprutt på den svenska demokratin vilken fungerar så erbarmligt illa idag. Det geniala förslaget var att avskaffa partistödet helt och hållet och på det sättet göra partierna beroende av folket. Om verksamheten faller på medlemmarnas vilja att pröjsa höga medlemsavgifter, då kommer partigubbarna att tvingas börja lyssna på vad medlemmarna tycker. Och värva fler medlemmar dessutom!

Men sen kom jag att tänka på att det här förslaget kanske istället skulle leda till att vi får ett amerikanskt system, där politikerna är köpta av bolagen. Jag får tänka vidare på det här... Ska det vara så illa så den här förbannade kapitalismen bara kan avskaffas via en revolution?

Det finns ett annat, kanske inte lika radikalt, förslag som borde införas omedelbart, nämligen att avskaffa den odemokratiska 4 %-spärren. Är det inte märkligt att våra politiker kan stå och säga med darr i rösten till oss att vi har en demokrati i Sverige, samtidigt som var 25:e röst slängs i soptunnan? Vadå "lika rösträtt"??

Motivet  för spärrarna (det finns en sådan även i landstingsvalet), är ju att "regeringsbildningen försvåras". Skitprat! "Demokrati ska vara besvärlig och omständlig", brukar det ju låta i andra sammanhang. Varför inte säga rent ut i så fall att svenska folket inte är moget för demokrati? (Vilket det i och för sig kan ligga ett kort av sanning i, när 10 % är så förvirrade så de lägger sin röst på SD. )

Det handlar  naturligtvis istället för politikereliten om att försvåra för nya krafter att komma in i riksdagen. Lustigt nog tycks det som att "kamrat 4%" i årets val kanske kan hjälpa in Fi istället! Johan Ehrenberg propagerar inlindat men starkt för  det i dagens ETC.

 Så sluta trixa herrar politiker, och avskaffa spärren!