Vad handlar kriget i Syrien om? Måste vi ta ställning antingen för Assad-regimen eller för de jihadistiska upprorsmännen, stödda av Saudi-Arabien och Qatar och ytterst av USA? Eller går det att principiellt stödja rätten för Syriens folk att självt bestämma över sitt land?
Den här typen av frågor är inte nya. De diskuterades 1976 i en debatt i tidskriften Zenit, men den gången som en debatt om Kinas utrikespolitik mellan Chilekommitténs Stefan de Vylder och SKP:s Stefan Lindgren. Även om Stefan Lindgren kanske framstår som onödigt förstående för alla aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, så tycker jag att han solklart "vann" denna debatt. (Det framgår också att den illvilliga myten om att de svenska maoisterna skulle ha "applåderat Pinochet" är just en myt.)
Det som Stefan de Vylder, trotskister av olika schatteringar och även en del maoister på yttersta vänsterkanten inte har förstått är att försvar av statlig suveränitet innebär kamp mot imperialismen. Detta oavsett om man sympatiserar eller inte med sådana som Khadaffi eller Assad.
Stefan Lindgren beskriver i sitt debattinlägg hur den unga sovjetstaten under Lenins ledning allierade sig med borgerliga men av imperialismen förtryckta länder. Samtidigt måste det sägas att det fanns en tvetydighet i de ryska kommunisternas inställning: försvaret av den "proletära internationalismen" sattes ibland i motsättning till och framför försvaret av nationernas oberoende. "Export" av revolutionen praktiserades t.ex. gentemot Polen av den unga sovjetstaten.
De kinesiska kommunisterna däremot tog uttryckligen avstånd från tanken på export av revolutionen, när man anslöt sig till den alliansfria rörelsens program i Bandungkonferensen 1955. Man kan önska revolution så mycket man vill i andra länder, men det fungerar erfarenhetsmässigt helt enkelt inte att sprida den med vapenmakt. Det finns många historiska exempel på detta. Polen och de baltiska länderna är bra exempel.
Trotskismen som uppstod som en mot sovjetsystemet kritisk rörelse fungerade ofta märkligt nog som ett okritiskt försvar för den "deformerade arbetarstatens" politik i t.ex. Afghanistan. Den kinesiska politiken att försvara små länders suveränitet gentemot supermakterna fördömdes däremot kraftfullt och karakteriserades som "klasslös".
Det är i viss mån förståeligt att diverse vänstergrupper, som uppfattade Bresjnevs Sovjetunionen som en "arbetarstat", kunde försvara den sovjetiska utrikespolitiken, även när den kränkte andra länders suveränitet. Men det är mycket svårare att förstå hur de idag kan tro USA-imperiet i sin utrikespolitik i t.ex. Libyen och Syrien främjar den "proletära internationalismen"!
En del har löst frågan genom att hävda att det inte spelar någon roll vem som vinner i Syrien. Alla är lika dåliga ur den synvinkeln. Men jag tror inte det håller om man vill räknas som en god analytiker i Marx' efterföljd.
SvaraRaderaTycker inte Polen 1920 är ett bra exempel. Det var ju polackerna som angrep Ryssland för att kapa åt sig så mycket de kunde av Ukraina och Vitryssland, fast de höll på att gå på pumpen när Röda armén slog tillbaka. Vad som hänt om polackerna inte lyckats slå tillbaka ryssarna utanför Warszawa kan man bara spekulera om, men eftersom detta skedde fick vi den historia vi fick.
Man behöver inte avguda statssuveräniteten för att döma ut tanken att en regering ska ta sig rätten att bestämma vilken regering ett annat land ska ha. Med den modellen har vi krig utan slut.
SvaraRaderaEgentligen innebär den s.k. statssuveräniteten en begränsning av staters rätt. De har nämligen inte rätt att gå utöver sina egna gränser. Det är en begränsning som åtminstone jag ser som betryggande, med tanke på staters maffiakaraktär.