Här kan man se en intressant videoföreläsning av den marxistiske ekonomen Andrew Kliman, där han kritiserar vänsterns schablonbilder av orsakerna till problemen i världsekonomin idag. Dessa går ju ut på att det var den "nyliberala" offensiven anförd av Reagan och Thatcher som kraftigt pressade tillbaka arbetarklassen från och med 1980. Löneandelen av produktionsresultatet sjönk och därmed efterfrågan på varor, med resultat att de ökade vinsterna i produktionen flöt in i den finansiella sektorn i form av spekulativa "investeringar".
Kliman menar att den här tesen om en nyliberal, "finansialiserings"-fas av kapitalismen - en tes som drivs t.ex. av den s.k. Monthly Review-skolan - helt enkelt inte stämmer med statistiken! Tesen förklarar t.ex. inte varför recessionen, nedgången i produktionen, fortsatte efter att finanskrisen 2008 var löst med hjälp av stödpaketen till bankerna.
Idéerna om "kasinoekonomi" och spekulationsekonomi flyter ihop med "underkonsumtions"-teorier, vilka förklarar kriserna med att arbetarklassen inte har "råd att köpa tillbaka" de varor den producerar på grund av för låga löner. Kliman svarar då att efterfrågan inte bestäms enbart av lönernas storlek utan också av, vad man i USA kallar, den "sociala lönen". Där ingår t.ex. pensioner, sjuk- och hälsovårdskostnader. Om man räknar med även detta så visar det sig att profitens andel av produktionsresultatet faktiskt inte har stigit sedan 1970, vilken är den tidpunkt då stagnationen började - 10 år före "nyliberalismens" politiska genomslag.
Kliman pekar också på att de produktiva investeringarnas andel av BNP inte har minskat, som "finansialiserings"-teorin förutsätter. Problemet för kapitalismen är att profitkvoten stadigt sjunkit sedan andra världskriget. Det har inte funnits tillräckligt med profiter att investera för, vilket orsakat en sjunkande tillväxt.
Sammanfattningsvis är stagnationsperioden ett uttryck för kapitalismens kris, inte "nyliberalismens" kris. Tror man att de "goda kapitalisterna" trängts undan av de "onda" spekulanterna, så är det naturligt att förespråka en reformistisk politik. Men Kliman tror inte att återregleringar av finansmarknaden har några chanser att lyckas. Socialism - och inget annat - är lösningen.
Kamp för förbättringar inom systemets ram är nödvändigt men vi ska inte tro att det leder till en stabilare kapitalism. Tvärtom, högre lön betyder definitionsmässigt lägre profit och det förvärrar kapitalismens lönsamhetsproblem.
Michael Roberts har i många stycken en liknande analys som Andrew Kliman. Båda fokuserar på profitkvotens avgörande roll för hur det kapitalistiska systemet mår. Roberts däremot ger en något annorlunda bild av hur profitkvoten utvecklades under den "nyliberala perioden" 1980 - 1999. Enligt Roberts steg profitkvoten något, medan Kliman menar att statistiken inte stödjer en sådan slutsats.
Sam Williams menar på sin oerhört ambitiösa blogg om olika kristeorier, att det inom marxismen finns två huvudsakliga synsätt på varför kapitalismen med jämna mellanrum råkar in i ekonomiska kriser. Det ena synsättet betonar kapitalets problem med att producera mervärdet. Det andra betonar istället kapitalets svårigheter med att realisera mervärdet. Det första fokuserar på profitkvoten och det andra på efterfrågans roll. Kliman och Roberts står uppenbarligen för den första riktningen, medan Monthly Review-skolan representerar den andra.
Gränsen mellan Monthly Review-skolan och keynesianismen är flytande, medan Roberts och Kliman helt tar avstånd från Keynes teorier.
Varorna måste ju ut i cirkulationen och säljas för att det skall kunna bli någon profit och profitkvot. Blir det problem med försäljningen sprids den bakåt i systemet till produktionen - så uppfattar jag saken. På den grundfunktionen kan en parasitär utväxt av renodlad spekulation skapas. Sedan är ju frågan om vad som orsakar kriser inom finanssfären: är de självförvållade, eller beror de ytterst på störningar i den produktiva sfären. Jag lutar mest åt det senare. När värdkroppen får snuva får parasiten lunginflammation.
SvaraRaderaBehovet av en expanderande marknad och behovet att öka eller behålla profitkvotens storlek hänger ihop såvitt jag förstår.
SvaraRaderaRosa Luxemburgs tryckte ju på behovet av en extern marknad för kapitalet, och när kapitalet erövrat hela världen så är dess saga all. Hon trodde ju inte på naiva keynesianska idéer om att staten skulle kunna fixa den efterfrågan som saknas. Det kan det ju ligga något i, även om hennes matematiska bevis knappast håller.
Eller också kan man se det så här:
SvaraRaderaSamhällslagar är bara tendentiella. De är dessutom notoriskt svåra att komma åt eftersom det inte går att köra historien i repris alternativt inte går att göra kontrollerade försök.
Så man tvingas testa sig fram. Alltså vara lite pragmatisk.
Och pragmatiskt sett är Klimans ansats destruktiv. Om vi utgår från att inget kommer att bli bättre förrän samhället har totalförändrats i grunden kommer det aldrig att bli bättre. För då kommer alla att lägga av innan dom ens har börjat, för att uppgiften syns för svår.
Medan ansatsen att visst går det är mer konstruktiv. För att i kampen för att förbättra här och nu kommer den kraft att uppstå som också kan klara av att förändra samhället i grunden.
Men om man utgår från illusionen (?) att det går att skapa en "kapitalism med mänskligt ansikte", och sedan ser alla framsteg bara dunsta bort när kapitalet går till offensiv, så är risken stor att det leder till uppgivenhet.
RaderaDet finns en optimistisk sida också i Klimans budskap, nämligen att kapitalet faktiskt inte har förmått pressa tillbaka löneandelen (om man räknar med alla sociala förmåner som i princip inkräktar på kapitalets andel)! Kapitalet är faktiskt inte så allsmäktigt som det kan verka. Och vad kan då hända om det spontana, vardagliga motståndet omvandlas till medveten klasskamp?
Om man siktar mot trädtopparna då kan man aldrig nå stjärnorna...
För all del, den mekanismen kan också verka. Men just nu tycks det råda tvekan om det finns något "man". Folk är så jävla uppgivna att de ger upp kampalternativet innan det ens har beaktats.
RaderaMöjligen får man tänka sig nån sorts rollfördelning. Det är bra att det finns kämpande reformister som ser möjligheter. Och det är bra att det finns revolutionärer (eller vad man ska kalla dom) som inte sätter upp de något konstlade gränser som reformister tenderar att hålla sig med.
Personligen är jag glad åt socialdemokratiskt inställda reformister som åtminstone föreställer sig att det finns ett politiskt perspektiv. Det är bättre än inget alls. Sen får man jaga dom med blåslampa.