I denna video från ABF Play, 1 timme och 10 minuter talar fackföreningsmannen Asbjørn Wahl på den nationella välfärdskonferensen. (Dokumentationen inklusive flera inspelade seminarier finns här.)
Wahl har också skrivit en bok, översatt till engelska, som heter "The Rise and Fall of the Welfare State", där han analyserar orsakerna till välfärdsstatens framväxt och varför den utsatts för så hårda attacker de senaste tre decennierna.
Wahl påpekar att varken socialdemokrater eller kommunister ställde "välfärdsstaten" som mål på 30-talet. Målet var socialism, och det man var oense om var vägen dit. (Och båda tycktes ha haft fel: reformerna som skulle leda till socialism gjorde inte det, och någon revolution blev det inte heller.)
Välfärdsstaten som byggdes upp efter andra världskriget var en klasskompromiss som återspeglade styrkeförhållandet mellan kapital och arbete. Den fackliga och politiska kampen, liksom existensen av ett systemalternativ i Öst, var förutsättningen för att kapitalet skulle gå med på de eftergifter man gjorde. Det handlade t.ex. om att acceptera kontroll av kapitalrörelser över gränserna, kontroll av bankernas krediter, "full sysselsättning" och utbyggd offentlig sektor.
Men enligt Wahl drog speciellt socialdemokratin fel slutsats av denna framgångsrika kompromiss. Man insåg inte att den var ett resultat av styrkeförhållandena utan inbillade sig att "samförståndspolitik" hade visat sig vara den rätta vägen framåt under alla förhållanden.
När styrkeförhållandena ändrades, bl.a. genom att "realsocialismens" systemalternativ föll samman, så gick kapitalet till offensiv med målet att ta tillbaka alla eftergifterna. Socialdemokratin och de f.d. kommunistiska partierna till vänster fortsatte däremot att tro på samförståndspolitiken och gjorde inget motstånd. Tvärtom accepterade man den nyliberala politiken och deltog aktivt i att förverkliga den!
Den rörelse för att försvara välfärdsstaten som Wahl leder i Norge är därför partipolitiskt oberoende. "Arbetarrörelsens partier befinner sig i djup kris", säger man artigt. Fackföreningarna måste därför börja frigöra sig från samarbetet med dessa partier och börja agera politiskt på ett självständigt vis.
De här idéerna liknar ju den strategi som svenska SKP hade på 70-talet, "Gör facket till en kamporganisation!", inspirerad av DN-typografernas facklig kamp. Det visade sig inte vara så lätt att tillämpa den parollen - den socialdemokratiska ledningen i fackföreningsrörelsen gör förstås allt den kan för att kontrollera organisationerna. Men förutsättningarna för en sådan strategi kanske är bättre idag, när alla kan se att de socialdemokratiska nyliberalerna står med rumpan bar?
Wahls organisation har en systerorganisation i Sverige - Gemensam Välfärd, http://gemensamvalfard.se/. Det var dom som höll seminariet.
SvaraRaderaJag tror att läget är radikalt annorlunda än på 70-talet. Då försvarade fackledningarna samförståndspolitiken för att dom trodde på den, idag blir det allt svårare att göra detta om man vill ha kvar sitt levebröd. Mycket riktigt hörs mer aktivistiska tongångar från t.ex. SEKO och Byggnads (inte minst på seminariet), medan Metall fortfarande lever kvar i 70-talet.
Vad som skulle behövas nu är mer muller från medlemmarna. Det är fåfängt att tro att fackbyråkrater ska kunna bära upp en rörelse; däremot kan dom bli nyttiga om medlemmarna börjar röra på sig. I Brasilien på 80-talet lyckades medlemmarna till och med få det statskontrollerade fack som startats av arbetsministern att arbeta för sina syften.
Fast då måste man förstås ha ett helt annat perspektiv än SKP på 70-talet, som väl i första hand ville använda fackföreningar för den egna karriären. Den här gången måste man vara mer seriös.
Den studiecirkel och bok med titeln "Gör facket till en kamporganisation", som SKP stod bakom, skulle nog med behållning kunna studeras även i dag.
RaderaTyvärr är det nog lite svårt att få tag på boken idag, men en uppfattning om vad den gick ut på kan man få i en skrift som polemiserade mot (r):arnas galna linje:
http://www.marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/kfmlr_och_facket.pdf.
Jag vet inte var Frances Tuuleskorpi stod/står politiskt men hennes fackliga verksamhet ser för en utomstående ut som ett förkroppsligande av SKP:s fackliga linje. Det fanns fler SKP:are som lyckades tillämpa denna linje på den tiden, och som inte förtjänar beteckningen "karriärist".
Med ett undantag - Frances är inte intresserad av att bygga något parti. Hon är intresserad av att sätta fart på folk, och sen låta dom sköta sig själva.
RaderaProblemet med den gamla SKP-linjen var att poängen med alltihop var att ackumulera makt i deras organisation. Detta var knappast någon prioritet hos vanliga fackmedlemmar så därför blev det inte så mycket av med SKParnas ansträngningar.