Erfarenheter av socialistisk planering

Ett inlägg från juni, om romanen "Red Plenty", handlade om orsakerna till varför den socialistiska ekonomin stagnerade under Bresjnevtiden. Berodde det på planekonomin? Det är ju den allmänna uppfattningen idag?

Michael Ellmans "Socialist planning" (Modern Cambridge Economics), som ingår i litteraturförtecknineng till "Red Plenty",  ger inga entydiga svar men  presenterar ett omfattande material om hur ekonomierna faktiskt fungerade i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina.

Ellman är insatt i både neoklassisk, keynesiansk och marxistisk ekonomi, utan att ta ställning för någon av dessa. Men han ser vissa likheter mellan den första och tredje! Den neoklassiska utgår från en idealiserad, orealistisk bild av den perfekta marknaden. Medan den marxistiska (snarare den sovjetiska!) tror att ett helt land kan styras planmässigt som en fabrik.

Ellman framstår som fri från ideologiska skygglappar, och framställningen är sakligt resonerande. Brister i kapitalismen - arbetslöshet, ojämlikhet och instabilitet - döljs inte, liksom inte heller fördelar med socialism - rätt till arbete, social trygghet och hög utbildningsnivå. En brist är ändå, tycker jag, att han avstår från att spekulera i hur en socialistisk ekonomi skulle kunna fungera i ett högt utvecklat, kapitalistiskt land.

Boken skrevs strax innan Sovjetunionen föll sönder, så det är inte konstigt att slutomdömet om den "socialistiska planeringen" är övervägande negativt. Men Ellman är också kritisk till resultaten av de marknadsreformer som gjorts och var på väg i de "socialistiska länderna". Frågan är väl om han hade ändrat ståndpunkt om han sett den enorma tillväxten i det "marknadssocialistiska" Kina under 90- och 2000-talet.

Den sovjetiska planekonomin från 1934, den "traditionella" eller "marxist-leninistiska" modellen, sägs bestå av följande fem punkter:

1. statligt ägande av produktionsmedlen
2. politisk diktatur
3. ett centraliserat, hierarkiskt planeringssystem
4. "imperativa planer", (i motsats till "indikativa planer"), lägre organ måste följa instruktioner från högre organ
5. fysisk (i motsats till penningmässig) planering

Det är svårt att se varför punkt 2 borde ingå i en socialistisk ekonomi. Punkterna 3 och 4 förefaller inte heller som nödvändiga inslag. Det är rimligt att anta att det är historiska skäl som gjorde att dessa inslag kom att tillämpas i Sovjetunionen (och senare i Kina).

Punkterna 1 och 5, tror jag däremot i stort sett behåller sin giltighet i framtiden.

Ellman utgår inte från "hur det kunde varit" om inte om varit, utan hur den socialistiska planeringen faktiskt fungerade. Vilket är motiverat i en bok som denna. 

Trots att den sovjetiska planeringsmodellen knappast kommer att upprepas, så finns det ändå dyrköpta lärdomar att dra. Ellmans bok innehåller diskussioner av problem, som framtida "planekonomier" säkert också kommer att ställas inför.

Ett sätt att beskriva skillnaden mellan privatkapitalism och socialism (eller byråkratisk statskapitalism, om man så vill) är att i den förra räcker den samlade efterfrågan inte till för att de producerade varorna ska säljas, medan det i den senare är det utbudet som aldrig räcker till. Det ser ut som att dessa två "systemfel" är symmetriska. Men nog framstår det kapitalistiska systemfelet som absurt jämfört med det socialistiska?

Ändå var de kroniska problemen med det ständiga köandet och bristen på konsumtionsvaror i Sovjet besvärande för systemet. Men enligt Ellman finns det ingen enskild bra förklaring till problemet.

En teori om köerna är att den politiska ledningen medvetet valde att hålla inskränka antalet anställda i distributionen av varorna. Man införde ett system där det viktigaste var att kontrollera att statsegendom inte stals eller förskingrades. Personalen såg det därför som sin uppgift att hålla kunderna borta från produkterna!

En "social förklaring" är att motiverade höjningar av livsmedelspriser genast möttes av kraftiga protester. Strejkkommittén i Gdansk 1980 krävde t.ex. ransonering av kött i stället för prishöjningar, vilka bara de bäst ställda hade haft råd med.

Den borgerliga ekonomin förklarar förstås köerna med bristen på marknadsmekanismer. Men det finns även här ett par motsatta teorier, en som utgår från att obalansen var makroekonomisk, "undertryckt inflation" och en som tror att den var mikroekonomisk, bristande balans mellan utbud och efterfrågan på enskilda varor.

Fortsatt motstånd i Nynäshamn

I ett inlägg från april i fjol beskrevs hur allianspolitikerna i Stockholms läns landsting vill lägga ned den geriatriska kliniken i Nynäshamn. Man vågade inte ta beslutet själva i Hälso- och sjukvårdsnämnden, utan överlät det till det vårdbolag som vinner upphandlingen.

Landstingspolitikerna har under hösten försökt få till ett "upphandlingsunderlag", där villkoren för äldresjukvården ska beskrivas. Nynäshamnsborna har förstås krävt att det ska stå att geriatriken skall fortsätta bedrivas i Nynähamn.

För några veckor sedan kom det signaler om att våra kommunpolitiker blivit väldigt pessimistiska om utgången. PRO startade en namninsamling. Och Tankesmedjan Nynäshamn tog  initiativet till en debatt där  det ansvariga landstingsrådet Stig Nyman stod till svars.

Det kom så många till mötet så att lokalen blev fullsatt, och en del fick vända. Här finns ljudklipp från mötet:



Det visade sig alltså att opinionen är lika stark som någonsin. Man hade nött ner motståndet hos politikerna men inte hos befolkningen.

Ett resultat av mötet är att våra kommunpolitiker har ändrat tonläge. Kommunalrådet Anna Ljungdell som för ett par veckor sen var beredd att slänga in handduken, säger nu: "Självklart ska Geriatriken vara kvar i Nynäshamn. Landstingsmajoriteten måste sluta sätta Vårdvalssystemet för människan"

Vi får väl se hur skakad landstingsrådet Nyman blev. Illusionerna om att vi ska ge upp bara tiden går, borde han i alla fall ha skrinlagt...

Nyman antydde att det inte är han som bestämmer. Filippa Reinfeldt är högsta ansvarig för sjukvården men har hittills vägrat säga något i ärendet.  Men det är nog henne vi ska jaga i fortsättningen.

Nya "Ekonomihandboken"

Den nya uppdaterade "Ekonomihandboken" av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren, utgiven på ETC förlag, kommer förhoppningsvis att studeras på 1000-tals studiecirklar i landet under de närmast åren.

Denna nästan 600-sidiga bok innehåller massor med fakta, diagram och statistik i korta, mestadels mycket lättlästa kapitel. Den tar dessutom upp många ämnen, alltifrån finanskraschen 2008 till förklaringar av pengar, arbetslöshet, inflation och klimatkris.

En genomgående ledtråd i boken är kritiken av den nyliberala politik som förts i Sverige de senaste decennierna, både av socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Det behövs, för trots det katastrofala "marknadsmisslyckandet" hösten 2008 och den pågående eurokrisen, så är det nyliberal, marknadsfundamentalistisk politik som bedrivs för fullt idag.

"Ekonomihandboken" innehåller inte bara värdefulla fakta, utan också en del åsikter, som är kontroversiella även inom "vänstern". Men författarna döljer inte i dessa fall att det handlar om deras personliga åsikter.

En förvånande åsikt är t.ex. försvaret av euron och EMU, med argument som påminner om Bildts tal om kronan som en "skvalpvaluta".Antagligen hänger det här ihop med den reformistiska åsikten att "allt är politik". Men det stämmer knappast i det här fallet: EUs karaktär av "monopolens gemenskap" ändras inte med ändringar av den politiska sammansättningen i parlament eller ministerråd. Varken EU-kommissionen eller Europeiska Centralbanken är faktiskt folkvalda.

En annan tveksamhet är försvaret för fortsatt "ekonomisk tillväxt" trots miljökris och "peak oil". Här låter man faktiskt som gammaldags socialdemokrater.

Författarnas hårda kritik av toppstyrd "planekonomi" (till skillnad från "planhushållning") drabbar förvisso den sovjetiska modellen. Men finns det inte alternativ till denna odemokratiska och hårt centraliserade modell?

Man är däremot för okritiska mot "marknadsekonomi", som man ser som något annat än kapitalism. Kapitalism definieras inte traditionellt som ett system där arbetskraft är en vara som köps och säljs. Utan som ett system där det är tillåtet att köpa och sälja företag, med vidhängande personal.

Men visst har författarna en poäng i att "marknaden" i praktiken inte fungerar som i de nationalekonomiska läroböckerna. Ofta handlar det ju om långvariga, stabila relationer mellan "aktörerna" på marknaden. Innovationer uppstår, säger man också, när marknaden (eller planen i en planekonomi) inte fungerar som tänkt.

Men man missar att i botten på denna  "verkliga marknad" finns hela tiden profitjakten. Målet för den ekonomiska verkligheten måste alltså ändras radikalt. Och med det ett införande av samarbete istället för konkurrens mellan företag, som har det gemensamma målet att tillfredsställa hela samhällets behov.

Jag tycker slutligen att det är lite synd att författarna fortfarande stödjer sig mer på Keynes än Marx. Det kan vara en orsak till att förklaringen av vad pengar är, innehåller en förvirrande blandning av riktiga och felaktiga  idéer. Bankekonomen Richard A Werners beskrivning är mycket enklare.

"Nordiska modellen 2.0"

Den här bloggen startade efter en studiecirkel utifrån Immanuel Wallersteins "Liberalismens död", där han förutspådde det kapitalistiska världssystemets död inom det närmaste halvseklet. Han förutsåg att det vid systemets sammanbrott, kommer att finnas ett val mellan två vägar ur det gamla systemet, den ena mot ett jämlikt och demokratiskt system, den andra ett ännu ojämlikare och mer auktoritärt än det nuvarande.

Trots finanskraschen hösten 2008 då finanskapitalismen hade akut hjärtstillestånd ett par veckor, så har diskussionen om alternativen framåt i stort sett uteblivit i den offentliga debatten. Men nu börjar det dyka upp mer eller mindre radikala förslag till systemförändringar. Till och med Financial Times har haft en artikelserie om kapitalismens kris.

Pål Steigans "kommunism 5.0" är ett  radikalt vänsteralternativ. De nordiska vänsterpartierna ser visserligen banksystemet som en viktig orsak till spekulationsekonomin. Men att bara kräva "bankdelning" är alldeles för försiktigt.

Klas Eklunds "kapitalism 4.0" erkänner de stora problemen och  att "finanskapitalismen" i dagens utformning måste ersättas med något nytt. Men receptet är bara mer av nyliberalism, med "grön" fernissa. Marknaden ska fortsätta styra men med nya mätmetoder.

Nu har de socialdemokratiska partierna i Norden och presenterat ett förslag i DN på vad som bör göras. Den "nordiska modellen" bör uppdateras! Konkret överlåter man åt forskarna att ta fram en ny variant av den "nordiska modellen".  Inget fel med det, men nog hade man väntat sig åtminstone någon egen, ny idé...

Problembeskrivningen i DN-artikeln är faktiskt sämre än hos liberalen Klas Eklund! "Den framgångsrika Nordiska Modellen möter i dag nya utmaningar i form av bland annat demografiska förändringar, klimathot och ökad global konkurrens."

Den obligatoriska "ålderschocken" är ett futtigt problem att dra fram i det här sammanhanget. Uppenbarligen har man inte läst Daniel Ankarloos bok "Välfärdsmyter" eller "Tvärdrags" nummer om Borg-kommissionen.

Det andra problemet, klimathotet, säger man inget om.

Beskrivningen av det tredje problemet, "ökad global konkurrens", avslöjar att man fortsätter att se stater som en sorts företag som konkurrerar med varandra. Den logiska slutpunkten på sådan kapitalistisk konkurrens mellan stater är kriget. Och är det därför man numera gärna ställer upp på NATO:s krig?

Vidare skriver man att det handlar om att "bygga vidare på samverkan mellan politik, arbetsmarknadens parter och akademi för att förnya våra länders produktportföljer och ladda varor och tjänster med ett högre kunskapsinnehåll". Fortsatt samarbete med kapitalet alltså, det finanskapital som skapade den nuvarande depressionen i ekonomin!

Den "nordiska modellen" har onekligen varit framgångsrik, åtminstone under den tid det fanns s.k. reformutrymme. Eller med andra ord, när den ekonomiska tillväxten var hög, fram till kanske 80-talet. Men det välfärdssystem som byggdes upp då,  har ju socialdemokratin varit med om att montera ner sedan dess. Och man har varit lika duktiga på nyliberala privatiseringar som de borgerliga partierna.

Vill socialdemokraterna gå tillbaka till den "nordiska modellen" som gällde fram till 80-talet? Är det det man tänker sig att forskarna ska komma fram till? I så fall borde man klart och tydligt ta avstånd från de senaste decenniernas nyliberala politik.

De svenska socialdemokraternas godkännande av europakten tyder tyvärr på att de socialdemokratiska ledarna, efter Juholts påtvingade avgång,  anslutit sig till det som Wallerstein ser som  högeralternativet. Steigan konstaterar att socialdemokratin helt enkelt är ett "systemparti", och att inget annat var att vänta.

Klas Eklund och "kapitalismen 4.0"

Klas Eklunds artikel i DN,  för ett par veckor sen, "Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande" börjar bra:

"Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning."

Eklunds svar är att det behövs en ny version av kapitalismen, "kapitalism 4.0". Ja, att han skriver om "kapitalism" och inte "marknadsekonomi" är bra. Och visst är det roligt att den gamle liberale ekonomen erkänner att den nuvarande versionen av kapitalism inte fungerar.

När man läser hans konkreta förslag på en uppiffad kapitalism så är det ändå i stort sett samma gamla nyliberala soppa som serveras. Någon skrev att istället för "kapitalism 4.0" så är det "kapitalism 3.1" som Eklund pläderar för.

Den nuvarande fasen, "kapitalism 3.0", är den "avreglerade finanskapitalismen" som "ledde till kraschen 2008". Vilka förändringar vill då Eklund se?

• Företagen måste ta ett "utökat samhällsansvar" (lär av Bamse! Suck... Det där har vi hört förut!)
• Banker behöver ökad kapitaltäckning men  "hårda regleringar" ska det inte vara (fortsätt att spekulera på!)
• Hög ungdomsarbetslöshet  Här pläderas för rent moderat politik, sänkta ingångslöner t.ex.
• Nya konkurrenter Vi behöver spetskompetens men också lågbetalda tjänstejobb. Det här är också befintlig moderat politik?
•  En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. "Baumols dilemma" dammas av här. Se detta tidigare inlägg. Eklunds recept är som väntat det nyliberala, konkurrens och privatisering - absolut inte "offentliga monopol".
•  Miljövänlig teknik  Företagen ska "stimuleras", inte styras. Inga konkreta förslag här. "Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP" Jatack, men det löser knappast problemen med oil peak, klimatkris och sinande råvaror.

Nej, det här programmet är inte ens "kapitalism 3.1", utan samma gamla "avreglerade finanskapitalism" som vi har idag.

Jonas Sjöstedt är alldeles för positiv på sin blogg, "Tänkvärt av Eklund". Det räcker inte att berömma Eklund för att han pekar på problemen, när han inte har några lösningar som går utöver nyliberalismen. Inte för inte sitter Klas Eklund i regeringens "framtidskommission".

Program mot krisen

Ett tidigare inlägg handlade om Pål Steigans nya bok, "En gång skall jorden bliva vår. Strategi för en ny värld". Steigan har också en blogg, http://psteigan.wordpress.com, där han fortsätter att beskriva den pågående krisen för världskapitalismen.

I det senaste inlägget visar Steigan att det "reformutrymme" som fanns några decennier efter världskriget, nu är borta. Det är det som är orsaken till socialdemokratins problem. Det finns bara två alternativ idag: antingen genomföra "borgerlig" svångremspolitik i likhet med den nya danska "vänsterregeringen", eller att attackera kapitalet med radikala åtgärder.

Till skillnad från de nordiska vänsterpartiernas tandlösa bankdelningsförslag, lägger Steigan också fram några punkter för en radikal vänster att kämpa för.  Jag citerar dem här, men de kan samtidigt också vara en norsk läsövning!

• Nasjonalisering av bank og finans
• Kontroll med kapitalbevegelsene
• Betydelig beskatning av de rikeste
• Brudd med EUs budsjettdisiplin
• Sikring av helse, pensjoner og sosiale ytelser
• En uavhengig pengepolitikk
• Nasjonalisering av nøkkelindustrier for å sikre sysselsetting og innenlandsk produksjon

Tandlösa förslag från nordiska vänsterpartier!

I en artikel i DN, underskriven av Jonas Sjöstedt och fem andra ledare för vänsterparter i Norden, presenteras några förslag för att förhindra att finansiella kriser ska drabba oss, som är oskyldiga till dem. I ett inlägg nyligen, "Vad göra med bankerna", har jag redan kritiserat jag tanken på en bankdelningsslag, som är ett av de tama förslagen.

Det är förvånande att dessa vänsterpartier övergett de gamla förslagen om förstatligande av bankerna. Visserligen leder förstatligande av sig självt inte till någon "socialism". Men om staten styr kreditgivningen, så är det möjligt att ställa politiska krav på vad pengarna ska gå till. Till skillnad från vänsterpartiernas förslag skulle det kunna innebära förbättringar.

Att tro att det går att separera affärsbankers "goda" vinstgivande verksamhet från "skadlig" spekulation genom en lag är bara naivt. När lönsamheten på lån till spekulation är god, så kommer bankerna naturligtvis att låna ut till spekulation.